Tag Archives: Wordpress

Ännu en smärtfri uppgradering av WordPress

Jag har skju­tit upp det all­de­les för länge nu, att upp­gra­dera till senaste ver­sio­nen av pro­gram­met bakom denna blogg. Jag kan inte säkert säga var­för, det har gått för­vå­nans­värt lätt varje gång tidi­gare, och så även idag. Allt bara fun­ge­rade, även mitt gamla “tema”, utse­en­det på bloggen.

Den sida av Word­Press som jag ser, den admi­nist­ra­tiva, har änd­rat sig betyd­ligt sedan jag upp­gra­de­rade senast (gick från 2.3.1 till 2.7.1), och jag kän­ner knappt igen mig längre.

Andra blog­gar om: , ,

Tentaångest, vad gör den som aldrig lärt sig studera…

Jag för­står att det kan verka para­dox­alt, med tanke på att jag bland annat har tagit mig ige­nom läkar­ut­bild­ningen, men jag kan inte plugga. Jag har helt enkelt ald­rig lärt mig någon form av stu­di­e­tek­nik, jag har inga meto­der för att närma mig ett stort kun­skaps­ma­te­rial och jag har egent­li­gen ingen aning om hur jag skall bära mig åt för att inhämta en stor och bred mängd infor­ma­tion. Det har varit ett stort pro­blem i grund­sko­lan och gym­na­siet, och givet­vis än mer under mina sam­man­lagt sju år av uni­ver­si­tets­stu­dier, och jag vet inte vad jag skall göra åt det.

Om knappt sex tim­mar skall jag skriva spe­ci­a­listex­a­men för bli­vande öron-, näs och hals­spe­ci­a­lis­ter. Jag vågar inte lägga mig för att för­söka sova, dels för att jag inte kän­ner att jag har plug­gat till­räck­ligt, dels för att jag senaste måna­derna har fått pro­blem med sömnen.

Sömn­pro­ble­men ytt­rar sig inte i att jag har svårt att somna, det bru­kar inte vara något pro­blem alls även om jag har lätt att stanna uppe lite för sent, och egent­li­gen inte hel­ler i att jag har svårt att vakna, men att komma upp ur sängen är hart när omöj­ligt. Jag har nu sex olika väckarkloc­kor och lik­nande, senaste inve­ste­ring­arna var en Philips väc­kar­lampa som under en halv­timme sakta ökar ljus­styr­kan på en lampa för att simu­lera en natur­lig gry­ning, och en annan väckar­klocka med en kraf­tig vibra­tor att lägga under madras­sen. Väc­kar­lam­pan är under­bar, när den har bli­vit ganska ordent­ligt ljus vak­nar jag till och kän­ner mig pigg och utsövd, och jag lig­ger kvar för att “dra mig” lite. En stund senare ringer i tur och ord­ning en van­lig (radi­oupp­da­te­rad) väckar­klocka, vibra­tor­kloc­kan, mobil­te­le­fo­nen och två tråd­lösa tele­fon­han­den­he­ter (med kraf­tigt och irri­te­rande ljud). Jag hör dem alla, och kän­ner (och stänger av) vibra­tor­kloc­kan, och som­nar om. Innan års­skif­tet var det nog unge­fär 20 år sedan jag för­sov mig, trots att jag av natu­ren är kvälls­män­ni­ska och har väl­digt svårt att vakna och komma upp på mor­go­nen, men sedan års­skif­tet har jag för­so­vit mig flera gånger och till och med pin­samt nog kom­mit för sent till job­bet mer än en gång. Annars bru­kar jag vara tidig till job­bet, före många kol­le­gor. För unge­fär 25 år sedan fick jag pro­blem med vad jag tol­kade som mag­ka­tarr, och jag kom under­fund med att om jag, morgontrött som jag all­tid varit, gick upp drygt en timme tidi­gare för att hinna äta en ordent­lig fru­kost i lugn och ro medan jag läser tid­ningen så slapp jag mag­be­svär. Det har varit min sta­diga rutin sedan dess, men nu har något hänt, jag vet inte vad eller vad jag skall göra åt det. Vid ett par till­fäl­len har jag valt att vara vaken hela nat­ten, för att för­söka vända dyg­net (det sägs fun­gera bättre så än att för­söka somna tidi­gare), men det har inte hjälpt. Å andra sidan har det inte varit något större pro­blem att vaka en natt och fun­gera hyf­sat nästa dag, kons­tigt nog. När jag är natt­jour och tvingas arbeta hela nat­ten mår jag inte bra, men då måste jag ta vik­tiga och poten­ti­ellt livs­av­gö­rande beslut när som helst under nat­ten. Vakar jag hemma av egen fri vilja gör jag det som pas­sar mig och i den takt jag vill, och ingen annan drab­bas av even­tu­ella miss­tag jag gör av trött­het eller utmattning.

Stu­di­erna, ja… Jag vill för­söka beskriva mitt dilemma men jag kän­ner att det är svårt att for­mu­lera det just nu, kanske för att kloc­kan snart är fyra på nat­ten och vare sig några dubbla espresso eller ett par bur­kar ener­gidryck kan få mig rik­tigt i samma men­tala skick som jag borde kunna vara dag­tid. Det är, åtminstone för mig i min unika situ­a­tion, väl­digt ång­est­ska­pande att stå inför ett till synes gräns­löst hav av infor­ma­tion som jag för­vän­tas ta till mig. Jag vet, och plå­gas av, att andra i min situ­a­tion kan han­tera det på ett ratio­nellt sätt. Mitt livs hit­tills enda mani­festa pani­kat­tack (som jag med min senare kun­skap inom psy­ki­a­tri och dia­gno­ser vet att det bör ha varit) fick jag när jag gick en ettå­rig utbild­ning för att bli under­skö­tare. Det här var innan jag bör­jade läkar­ut­bild­ningen, såklart. Jag hade på känn att jag ville bli läkare, men hade ingen erfa­ren­het av vår­den och valde att börja arbeta som vård­bi­träde på en medi­ci­nav­del­ning på S:t Görans sjuk­hus, och genom job­bet gick jag sedan först en tio­vec­kors kurs för att bli utbil­dat vård­bi­träde, senare en 40-veckors kurs för att bli rik­tig under­skö­tare. Under den senare utbild­ningen skulle vi bland annat lära oss mer om sam­hälle och lagar, tror jag det var, det som under min tid i “van­liga” gym­na­siet och grund­sko­lan gick under nam­net sam­hälls­kun­skap. Jag skall inte svära på att det var just detta område det hand­lade om, men något var det som inte var spe­ci­fikt medi­cinskt. Vi skulle ha en skriv­ning, jag hade ingen aning om hur jag skulle närma mig denna “torra” fak­ta­kun­skap, och jag kom väl­digt dåligt för­be­redd till skriv­ningen. När jag satt där och insåg att jag i prin­cip inte kunde sva­ren på några frå­gor upp­levde jag en snabbt och kraf­tigt till­ta­gande obe­hags­känsla, och efter vad jag tror mindre än en halv­timme skrev jag några rader om vad jag kände på pappren, läm­nade in dem och sprang där­i­från. Jag hade (vet jag nu) klas­siska symp­tom på ång­est, med tryck över brös­tet och upp­levd svå­rig­het att andas eller få luft. Det var verk­li­gen den klas­siska “fight or flight”-reaktionen, kämpa eller fly. En reak­tion som vore nor­mal och funk­tio­nell om jag vore sten­ål­ders­man som mötte en ils­ken björn­hona med ungar på min vand­ring i sko­gen. Pro­ble­met var att jag inte såg någon björn. Jag kände denna ofant­liga oro, en äkta stress­re­ak­tion egent­li­gen, men det fanns inget jag kunde kämpa mot eller något syn­bart eller påtag­ligt (för­stå­e­ligt) som jag kunde fly från. Jag mådde hemskt i den situ­a­tion jag befann mig, och flydde från situ­a­tio­nen. Jag gick ned till skolskö­ters­kan (utbild­ningen räk­na­des som gym­na­sial och gavs på dåva­rande Stads­ha­gens vård­gym­na­sium), och hon tog med mig till psyk-akuten på S:t Göran, där de i prin­cip inte gjorde ett dugg. Jag antar att jag fick prata med någon, kanske en läkare, men det var väl också allt. Jag gick fak­tiskt till­baka till sko­lan efter det, träf­fade mina kurs­kam­ra­ter som und­rade om jag var så otro­ligt påläst och snabb att jag fak­tiskt hade kla­rat skriv­ningen på den korta tid jag var där. Det var några i kur­sen som stod mig när­mare, som jag kände för­tro­ende för, och vi pra­tade om vad som hänt och hur jag mådde, men jag skall inte skriva mer om just det, inte just nu i alla fall.

Jag kom att tänka på mina tre ter­mi­ner på fri­stående kur­ser i psy­ko­logi på Stock­holms Uni­ver­si­tet, som jag gjorde innan detta. Där lyc­ka­des jag fak­tiskt på något sätt stu­dera, jag upp­levde det som att det var mer grip­bart, kanske mer begrän­sat i omfatt­ning, och jag inser just nu när jag skri­ver detta att jag där och då fak­tiskt hade en fun­ge­rande stu­di­e­tek­nik. Jag satt hemma och gjorde mind­maps över olika områ­den inom psy­ko­lo­gin. Jag vet inte om det­kan ha berott på att vi hade bra lärare (jag lär mig otro­ligt myc­ket genom före­läs­ningar och genom att fråga, jag stäl­ler ofta många frå­gor under före­läs­ningar), att områ­det fasci­ne­rade och fängs­lade mig, att det var begrän­sade del­om­rå­den och för­hål­lan­de­vis “små” ten­tor, eller om det kan ha spe­lat in att jag fak­tiskt bara läste för mitt eget höga nöjes skull. Jag minns med glädje i syn­ner­het en skriv­ning, jag vet nu inte vil­ket område det gällde. I skriv­ningen fram­gick hur många poäng varje fråga gav, och resul­ta­tet var god­känt eller under­känt, jag gis­sar att grän­sen var 2/3 rätt, men grän­sen var i alla fall klar och tyd­lig. Medan jag skrev anteck­nade jag på ett kladd­pap­per hur många poäng jag trodde jag skulle få för varje fråga jag besva­rade. När jag ansåg att jag hade till­räck­lig mar­gi­nal för att säker bli god­känd (jag för­sökte att underskatta poängen varje fråga skulle ge) läm­nade jag helt enkelt in skriv­ningen utan att fylla i svar på res­ten av frå­gorna. Det kän­des lite kax­igt och/eller arro­gant, men jag hade rätt och jag blev god­känd. Det är inget jag rekom­men­de­rar, skäll inte på mig om du gör lika­dant och råkar illa ut på grund av det. ;-)

Jag hade medel­måt­tiga betyg från gym­na­siet men skrev 2.0 på hög­sko­le­pro­vet, max­i­mal poäng, och jag hade mer än fem års arbets­livs­er­fa­ren­het när jag sökte vil­ket gjorde att jag kunde söka i en kvot med hög­sko­le­provspo­äng plus 0,5 poäng för arbets­livs­er­fa­ren­het, totalt 2,5 poäng av 2,5 möj­liga. På gym­na­sie­be­ty­gen skulle jag ald­rig komma in på läkar­ut­bild­ningen, med 2,0 från hög­sko­le­pro­vet skulle jag få delta i lott­ning, men i den kvot jag sökte räckte det med 2,3 poäng om jag minns rätt. Jag skrev pro­vet två gånger och fick 1,9 första gången, som sagt 2,0 andra gången. Jag tror att jag redan då hade läst Dar­rel Huffs under­bara bok ‘Hur man kla­rar test’ (jag kan också rekom­men­dera hans bok ‘Hur man lju­ger med sta­tistik’) som helt klart hjälpte mig med använd­bara tips inför hög­sko­le­pro­vet. Det är en bok jag kan rekom­men­dera alla att läsa, vi kom­mer alla flera gånger under livet att göra olika test av olika slag, och i den boken finns knep och stra­te­gier som är väl­digt all­mängil­tiga. Under läkar­ut­bild­ningen hit­tade jag även boken Study Skills and Test-Taking Stra­te­gies for Medi­cal Stu­dents som ver­kade lovande, den gav mig en del bra råd och en del självin­sikt, men jag tog mig ärligt talat inte ige­nom hela den boken heller.

Min ten­ta­ång­est för­vär­ra­des under läkar­ut­bild­ningen, inte helt ovän­tat kan jag tycka så här i efter­hand. Jag är ganska säker på att jag inte hade kla­rat mig mer än en ter­min eller två på en annan läkar­ut­bild­ning än den i Lin­kö­ping. Stu­di­e­sät­tet där pas­sade mig som hand i handske. Jag sökte dit främst av två skäl, dels att jag efter några år inom vår­den tyckte att det kän­des orim­ligt att som på andra orter stu­dera flera år utan att se en pati­ent, dels att en bekant till mig som då var i slu­tet av sin utbild­ning här i Stock­holm varmt rekom­men­de­rade Lin­kö­ping och sade att han själv skulle ha valt Lin­kö­ping istäl­let om han hade vetat mer innan han sökte läkar­ut­bild­ningen. Jag visste inte myc­ket om hur utbild­ningen var upp­lagd med det som kal­la­des PBI (pro­blem­ba­se­rad inlär­ning) när jag bör­jade, PBL (pro­blem­ba­se­rat lärande) när jag slu­tade. Men det var nog, för mig, det bästa med utbild­ningen där, till­sam­mans med det egent­li­gen själv­klara sät­tet att läsa uti­från organ­sy­stem under den prekliniska/teoretiska första hal­van av utbild­ningen. På andra orter läser man t.ex. bio­kemi en ter­min, cell­bi­o­logi en annan ter­min, ana­tomi, fysi­o­logi med mera i varsitt fri­stående block, utan att ta vara på den natur­liga och själv­klara kopp­lingen mel­lan dem. I Lin­kö­ping bör­jade vi med att stu­dera rörel­se­ap­pa­ra­ten och läste då t.ex. rygg­ra­dens, armar­nas och benens ana­tomi (ben, musk­ler, ner­ver), fysi­o­logi, bio­kemi (kalk­ba­lan­sen och dess regle­ring), histo­logi (väv­nads­kun­skap, då hur musk­ler, ben och ner­ver är upp­byggda) med mera. Stu­di­erna utgick från fall­be­skriv­ningar, och i mindre grup­per kal­lade “bas­grup­per” när­made vi oss varje fall, spå­nade om vilka områ­den vi behövde lära oss mer om för att kunna för­stå detta fall, kom över­ens om ett antal inlär­nings­mål för just vår grupp, sedan skaf­fade vi oss kun­skap var och en på sitt eget sätt och med sina egna käl­lor. På den utbild­ningen finns ingen offi­ci­ell kurslit­te­ra­tur, utan var och en får själv välja sina kun­skaps­käl­lor, vil­ket i mitt fall ofta inne­bar att jag dels valde andra böc­ker än majo­ri­te­ten, och att jag skaf­fade mer än en bok per område för att kunna jäm­föra olika käl­lor. Det är ett sätt för mig att till­go­do­göra mig ett mate­rial, att stu­dera flera käl­lor och uti­från dessa olika beskriv­ningar skaffa mig en egen upp­fatt­ning om hur något fun­ge­rar. Alla för­fat­tare skri­ver ju om sin egen upp­fatt­ning och tolk­ning, och även inom medi­ci­nen är san­ningen rela­tiv, det finns olika tolk­ningar, olika sätt att beskriva och för­stå en och samma sak, och jag ver­kar ha lät­tare att ta in kun­skap om jag får fun­dera själv över vad som är sant, eller hur jag skall välja att tolka eller för­stå en viss sak. Det är nog just detta att “råplugga”, ren “korv­stopp­ning” som jag inte har något sätt att göra. Jag kan inte bara läsa en mas­siv text och trycka in fakta så som det står beskri­vet och for­mu­le­rat där. Jag har insett att många andra har denna för­måga, och flera av min kurs­kam­ra­ter på läkar­ut­bild­ningen hade väl­digt svårt att accep­tera att det inte finns en enda ofel­bar san­ning, att allt fak­tiskt är rela­tivt och att allt kan beskri­vas på olika sätt. De ver­kade vilja ha klart besked från sin lärare om vad som är rätt, gärna en sid­hän­vis­ning i en namn­gi­ven bok där man fin­ner det som är kor­rekt. Det är inte något jag behö­ver eller öns­kar, sna­rare något som skräm­mer mig eftersom det är just sådana torra stela san­ningar som jag har så svårt att ta till mig. Det finns några sådana som jag blev tvungen att plugga in, bio­ke­mins citronsy­ra­cy­kel och ana­to­mins plexus brachi­a­lis (den osan­no­likt röriga flä­tan av ner­ver mel­lan hals­ryg­gen och över­ar­men), och dessa fick jag helt enkelt repe­tera tills jag kunde dem.

Det jag tänkte komma till vad gäl­ler läkar­ut­bild­ningen och min ten­ta­ång­est var ett spe­ci­fikt ten­ta­menstill­fälle, det kan ha varit min enda (?) omtenta, någon av de pre­kli­niska ter­mi­nerna. (I Lin­kö­ping hade vi en stor skriv­ning per ter­min, på allt vi hade lärt oss på dessa 20 vec­kor.) Jag minns inte nu vad det var jag skulle lära mig, men det var något jag verk­li­gen inte visste hur jag skulle kunna få in i mitt huvud. Jag mådde verk­li­gen pyton, jag hade ärligt talat ganska grav ång­est, och det som gjorde att jag orkade fort­sätta att för­söka plugga var att jag sade till mig själv att det var OK att må så hemskt. Jag skulle klara denna vecka eller två, hur långt det nu var till skriv­ningen, sedan skulle jag lägga in mig på psy­ket. Bara klara tiden fram till skriv­ningen, sedan fick det gå hur det ville. Det var fak­tiskt det som fick mig att orka med den ten­ta­pe­ri­o­den, tan­ken på att jag skulle för­söka att bli inlagd på psy­ki­a­trisk avdel­ning om jag bara hade gjort skriv­ningen (och mådde lika dåligt efter den). Nu blev det inte så, jag mådde bättre efter ten­tan, som jag också kla­rade. Tur var kanske det, eftersom jag nu i efter­hand vet att jag säkert inte skulle ha ansetts sjuk nog att behöva vård på avdel­ning (och det tyc­ker nog inte jag hel­ler så här i efterhand).

Jag har inte mått fullt så dåligt nu inför denna skriv­ning, men jag har inte mått bra hel­ler. Jag har fått två vec­kors inläs­nings­tid, tjänst­le­digt med lön, och jag har för­sökt att plugga varje dag, men det är svårt bara att sätta mig med böc­kerna. Jag för­sö­ker med den enda metod jag hit­tade under läkar­ut­bild­ningen, att gå ige­nom gamla skriv­ningar och för­söka svara på dem, slå upp vad som ver­kar vara vet­tiga svar på respek­tive fråga, men det tar emot det också. När jag har kom­mit så här långt med min text är det 3½ timme kvar till skriv­ningen. Vi får se hur det går och vad jag gör i efter­mid­dag. Skriv­ningen är offi­ci­ellt fri­vil­lig, men ÖNH-klinikerna här i Stock­holm god­kän­ner inte en läkare som spe­ci­a­list utan att man har fått god­känt resul­tat på den “fri­vil­liga” skrivningen.

Kanske efter­mid­da­gen och kväl­len kan ägnas åt att upp­gra­dera till nya Word­Press 2.5, eller att göra en egen smyg­maskvirk­nål, eller att göra fär­digt de kro­kade toff­lorna till Edvard, eller kanske gå ut med vän­ner och äta eller ta ett par öl. Vi får se…

Andra blog­gar om: , , , , ,

sweblogs.com kör en DOS-attack mot min blogg

Erik, en av stjär­norna bakom det under­bara web­ho­tel­let på http://manufrog.com/ kon­tak­tade mig idag och berät­tade i kort­het att en ser­ver gick som sirap, det var svårt att köra säker­hetsko­pi­e­ringen och att han kunde knappt ens logga in för att se vad som var fel. Han kunde kon­sta­tera att min domän var skyl­dig till den höga belast­ningen, och att det var ett enskilt skript, en enskild webb-sida, som sänkte ser­vern. Det var min wp-rss2.php, ett skript som leve­re­rar rss-flöden, och han bad mig kolla vad det var som var fel, om det var något tokigt med skrip­tet. Nor­malt skulle Erik ha löst detta pro­blem snabbt själv, men det var nog lite svårt när han knappt kunde logga in. Jag vet hur tufft det kan vara att för­söka ana­ly­sera en ser­ver som är för över­be­las­tad (tyd­li­gen tug­gade “min” wp-rss2.php i sig 140 % av CPU-tiden på en dub­bel­kär­nig pro­ces­sor, sjukt mycket).

Jag kol­lade snabbt på WordPress-sajten, hit­tade inget där om kända pro­blem med wp-rss2.php, kol­lade log­ga­na­ly­serna genom web­ho­tel­let, det stämde att det var ofant­ligt många anrop till det skrip­tet, så jag lad­dade hem de råa logg­fi­lerna och körde tit­tade på dem. Redan när jag tit­tade snabbt på log­garna såg jag att en IP-adress ver­kade skyl­dig, med upp till 3–4 anrop per minut. Det föl­jande fick jag fram när jag för­dju­pade ana­ly­sen lite:

jadler@server:/nyfiken.org/nyfiken-log$ grep index.xml nyfiken.org|grep 193.200.86.17|wc –l
576
jadler@server:
/nyfiken.org/nyfiken-log$ grep index.xml nyfiken.org|grep –v 193.200.86.17|wc –l
1
jadler@server:/nyfiken.org/nyfiken-log$ grep wp-rss nyfiken.org|grep 193.200.86.17|wc –l
557
jadler@server:
/nyfiken.org/nyfiken-log$ grep wp-rss nyfiken.org|grep –v 193.200.86.17|wc –l
49

Logg­fi­len jag tit­tade på inne­höll data från tolv tim­mar, och 193.200.86.17 har alltså i snitt skic­kat 1,6 anrop per minut.

Jag lade in en till­fäl­lig spärr i .htaccess-filen, som om jag skrev rätt antag­li­gen gör att ingen med den IP-adressen kom­mer åt någon infor­ma­tion alls från http://nyfiken.org/. En snabb whois på den skyl­diga IP-adressen pekade mig till ett före­tag i Göte­borg, och för en gångs skull en använd­bar kon­tak­t­a­dress. Jag mai­lade Daniel vars adress fanns där och fick svar ganska snabbt. Han tror att det är http://sweblogs.com/ som lig­ger bakom attac­ken. De skall nor­malt inte begära rss-flöden oftare än var femte minut, så nu är något fel. Jag vet inte om andra har drab­bats av samma sak, men är det så vet ni nu var ni skall leta.

I titeln näm­ner jag DOS-attack, där DOS står för Denial of ser­vice, en form av attack på Inter­net där man skic­kar så många för­fråg­ningar till en ser­ver att den inte hin­ner med att svara på legi­tima för­fråg­ningar från de rik­tiga besö­karna. Jag tror och hop­pas att det inte var det som var sweblogs tanke med detta, utan att de helt enkelt har bug­giga program.

Jag kan för övrigt varmt rekom­men­dera Manufrog! Jag upp­hör inte för­vå­nas över deras ser­vice, nivån på deras sup­port, hur vän­liga och trev­liga de är i alla lägen, och hur gärna de stäl­ler upp med hjälp med små fin­juste­ringar som jag gis­sar att andra web­ho­tell inte skulle drömma om att hjälpa sina kun­der med. Att de sedan inte tar myc­ket betalt har jag inget pro­blem med, jag beta­lar gärna det de begär av mig även om det känns som att jag får betyd­ligt mer än vad jag beta­lar för.

Andra blog­gar om: , , , , ,

WordPress, säkerhetsuppdatering, 2.3.3

Jag ser att det har släppts ännu en bråds­kande säker­hets­upp­da­te­ring för Word­Press.

Ryan skri­ver:


Word­Press 2.3.3 is an urgent secu­rity rele­ase. A flaw was found in our XML-RPC imple­men­ta­tion such that a spe­ci­ally craf­ted request would allow any valid user to edit posts of any other user on that blog. In addi­tion to fix­ing this secu­rity flaw, 2.3.3 fixes a few minor bugs. If you are inte­res­ted only in the secu­rity fix, down­load the fixed ver­sion of xmlrpc.php and copy it over your exis­ting xmlrpc.php. Other­wise, you can get the entire rele­ase here.

Also, there is a vul­ne­ra­bi­lity in the WP-Forum plu­gin that is being acti­vely explo­i­ted right now. If you are using this plu­gin, ple­ase remove it until an update is available.

Since we are tal­king secu­rity, remem­ber to use strong pas­swords and change them regu­larly.  While you’re upda­ting WP and your plu­gins, con­si­der refreshing your passwords.


Det känns tryggt att det kom­mer nya säker­hets­upp­da­te­ringar ofta, även om jag ärligt talat inte har instal­le­rat den förra än. Vad jag kan se i bul­le­ti­nen så är det inte säker­hets­hål som berör mig sär­skilt myc­ket. Jag har inga spa­rade utkast, och skulle någon läsa even­tu­ella sådana skulle det inte göra mig så myc­ket. Jag är ensam använ­dare på min egen blogg, så den senaste var­ningen rör mig nog inte heller.

På sätt och vis känns det, åtminstone för mig per­son­li­gen, som att dessa täta upp­da­te­ringar och den inte helt auto­ma­giska pro­ce­du­ren för att upp­gra­dera, gör att jag gärna vän­tar ett tag innan jag upp­gra­de­rar. Vän­tar jag som nu drygt en månad så kanske det kom­mer ännu en ny upp­da­te­ring, och det är lika myc­ket (eller lite) jobb att upp­gra­dera oav­sett hur många (mindre) ver­sions­steg det gäl­ler. Som Debian-användare är jag väl bort­skämd, van som man är att kunna upp­gra­dera hela linux-installationen med två ord: ‘apt-get upgrade’…

Andra blog­gar om: , ,

WordPress blir långsamt med externa javascript

Det var kanske lite snyggt med en widget från knuff.se, en från de.licio.us och en från ma.gnolia.com, men att anropa flera externa java­script från varje sida gör att det tar myc­ket längre tid att ladda sidan, och det kan inte vara roligt för den som skall läsa det jag skri­ver, så nu har jag tagit bort dem igen. Några kan ersät­tas av RSS-flöden, knuff-prylen får vara helt och hål­let så länge.

Andra blog­gar om: , ,