Ozzy Osbourne på Hultsfred

I ons­dags, 13/6, blev jag upp­ringd av ansva­riga för sjuk­vår­den på Hults­freds­fes­ti­va­len, där jag har arbe­tar flera gånger som läkare. Jag fick veta att Ozzy Osbourne bl.a. hade krav på att det skulle fin­nas en öron-, näs– och halslä­kare på plats för att under­söka honom innan han gick på scen kloc­kan tio på fre­dag­kväl­len 15/6. På fes­ti­va­len finns ganska basal medi­cinsk utrust­ning för under­sök­ning, så jag fick lov av min verk­sam­hets­chef på Hud­dinge sjuk­hus att låna med några saker för att kunna göra en bra under­sök­ning. Jag ringde också upp vår kon­takt på Storz Endo­skop i Stock­holm, före­ta­get som till­ver­kar myc­ket av den (ffa optiska) under­sök­nings­ut­rust­ning som vi använ­der, och de var gene­rösa nog att låna ut en del av sin senaste utrust­ning för under­sök­ning utan­för en ÖNH-klinik.

Utrust­ningen vi använ­der på mitt arbete är till största delen inte sär­skilt mobil, men nu fick jag med mig utrust­ning som sam­man­ta­get gick att få ned i en stor sport­bag och åtminstone var släp­bar. Det är ömtå­liga saker, så även om de inte är så stora eller tunga var för sig ville jag inte släpa runt dem utan skyd­dande hårda för­pack­ningar så här på festival.

Min chef ställde inte bara upp med att låna ut delar av kli­ni­kens utrust­ning till mig, utan han ställde per­son­li­gen upp och tog över mina arbets­upp­gif­ter på fre­dag efter­mid­dag så att jag skulle kunna komma iväg tidigt och vara till­gäng­lig från kloc­kan 18.00 som Ozzy hade begärt. Jag åkte via Storz kon­tor i Skär­hol­men där jag fick låna avan­ce­rad por­ta­bel utrust­ning som jag också fick en snabb­lek­tion i att använda.

Jag körde ärligt talat för snabbt näs­tan hela vägen från södra Stock­holm till fes­ti­va­len, och var på plats och beredd att under­söka Ozzy grund­ligt och pro­fes­sio­nellt från kloc­kan sex som han hade begärt. Tyd­li­gen har han scen­skräck och bru­kar bli lug­nad av att en ÖNH-läkare under­sö­ker honom och berät­tar att allt ser bra ut. Jag hade nu med mig myc­ket bra utrust­ning anpas­sad för under­sök­ning utan­för sjuk­hus, och skulle bl.a. kunna titta ned i sval­get på ett bra sätt (med fiber­la­ryngo­skop med bat­te­ri­ljus­källa), och jag skulle till och med kunna under­söka stäm­ban­dens rörel­ser med det por­tabla stro­bo­sko­pet med lupp­la­ryngo­skop som Storz lånade ut. De lånade mig även en myc­ket bra pann­lampa med utsökt batteriljuskälla.

Till­sam­mans med ansva­rig sjuk­skö­terska vän­tade jag i sjuk­vårds­täl­tet, beredd att snabbt gå iväg till Ozzys loge när han kände behov av att under­sö­kas. Under kväl­len begärde han att skö­ters­kan skulle komma (jag anser inte att jag skall skriva här av vil­ken anled­ning, även i fall som dessa är pati­entsek­re­tes­sen något som väger tungt). Under tiden blev jag ombedd att under­söka och hjälpa basis­ten i Wolf­mot­her, Chris.

Det var nog tur att jag inte visste hur otro­ligt bra, och hur stora och kända, Wolf­mot­her är, annars hade jag nog inte varit så lugn och avslapp­nad. Nu var jag mest spänd inför mötet med legen­den Ozzy, vars senaste skiva Black Rain jag hade lyss­nat på kon­ti­nu­er­ligt i bilen ned. Jag kon­sta­te­rade senare att Chris helt klart är den största scen­per­son­li­gen­he­ten i Wolf­mot­her, och det kän­des trå­kigt att inte ha möj­lig­het att berätta detta för honom innan han läm­nade fes­ti­va­len för att flyga till USA.

Vid tio gick Ozzy på scen, utan att ha efter­frå­gat mina tjäns­ter en enda gång. Eftersom mitt spe­ci­alupp­drag på årets fes­ti­val nu var slut­fört knal­lade jag ned och lyss­nade lite på honom. Han berät­tade på sce­nen att han hade en hals­in­fek­tion och att en läkare tidi­gare på dagen (antag­li­gen innan han kom till fes­ti­va­len) sagt att han inte borde sjunga. Uti­från hur han lät hade jag antag­li­gen sagt pre­cis samma sak om jag hade fått chan­sen att under­söka honom och ge honom råd. Han lät hemskt. Rös­ten höll inte, han hop­pade över varan­nan rad i låttex­terna, och ban­det körde långa solon, för­mod­li­gen för att han skulle få vila rös­ten. Det blev en paus mitt i spel­ningen och åtminstone några av mina kol­le­gor inom fes­ti­val­sjuk­vår­den trodde att han då träf­fade läkare (mig, alltså), men det gjorde han helt klart inte.

Hade jag fått under­söka honom hade jag kanske kun­nat för­bättra rös­ten just för denna kväll med en kor­ti­so­nin­jek­tion, men å andra sidan skulle det då antag­li­gen bli sämre om några dagar. Jag vet inte hur hans tur­ne­schema ser ut, kanske tyckte han inte att det var så vik­tigt att låta bra i Hults­fred, eller så visste han vad jag skulle säga och ville inte höra det. Lite trå­kigt känns det att jag inte fick en möj­lig­het att hjälpa honom, för han lät ärligt talar för jäv­ligt, inte minst för mig som är van att lyssna till och bedöma röst.

Å andra sidan kom jag iväg till fes­ti­va­len trots att jag inte hade pla­ne­rat det, och min arbetsin­sats på plats bestod av fyra tim­mars spänd vän­tan. Efter tio igår kväll har jag varit ledig och har kun­nat göra vad jag vill, med fri entré, sov­plats inom­hus, fri mat, till­gång till back­sta­geom­rå­det där jag skri­ver detta i Tele­nors back­sta­ge­tält. Som enda ÖNH-läkare inom årets fes­ti­val­sjuk­vård har jag varit kon­sult åt mina kol­le­gor i några fall där man haft fun­de­ringar om sådant jag har mer erfa­ren­het av, och jag har under­sökt ett par artis­ter, men i övrigt har jag haft ledigt och kun­nat göra vad jag vill. Ganska skön till­varo, även om det var väl­digt stres­sigt på vägen hit.

Andra blog­gar om: sjuk­vård, Hults­fred, läkare, Ozzy Osbourne, Hud­dinge sjuk­hus, Storz, fes­ti­val, Ozzy, Wolf­mot­her