Stormen stänger vägen till Vidja

Visst läste jag i DN om att det skulle vara stor­mar, men jag räk­nade inte med att det skulle drabba mig. Visst bru­kar vi ha ett antal strö­mav­brott om året, mest på vin­tern, när luft­led­ning­arna hit inte kla­rar snö eller fal­lande träd, men något som detta kom som en total överraskning.

Strax före sju på kväl­len skulle jag åka iväg för att handla lite. Det är mörkt och lite reg­nigt, och kanske det blå­ser mer än det bru­kar. Jag åker den enda väg som finns till och från Vidja, Vid­ja­vä­gen norrut för att komma upp till Ågesta­vä­gen och bron över till Farsta Strand. Jag hade knappt hun­nit upp i sko­gen pre­cis norr om Vidja när jag såg att det ver­kade vara bilar som stod stilla i mötande kör­fält, och kanske någon som körde på tvä­ren över vägen också. Som tur var sak­tade jag in, för det jag inte såg i mot­lju­set från deras strål­kas­tare var den stora gran som låg rakt över vägen.

En gran som hade stått kanske 3–4 meter från vägen (väs­terut) hade fal­lit näs­tan i per­fekt rät vin­kel rakt över vägen, mot 3:s mobil­mast som står på vägens östra sida där. Den del av gra­nen som låg över vägen upp­skat­tade jag till 50–60 cm i dia­me­ter, ingen liten slana alltså. Kanske är det en yrkes­skada, eller bara min per­son­lig­het, men bland det första jag gjorde när jag klev ur bilen för att beskåda detta var att titta så att inte någon hade bli­vit klämd under storm­fäl­let. Det är verk­li­gen tur att inte gra­nen föll på en pas­se­rande bil, det hade inte varit vac­kert, och att ingen hade kört för snabbt för att upp­märk­samma den och fort­satt köra rakt in i den.

Jag vände bilen och körde hem igen (några hundra meter) för att hämta kame­ran, körde till­baka och ställde bilen på behö­rigt avstånd, med var­nings­blin­kers på, och gick fram för att ta lite bil­der (jag tänkte ju på dig, kära läsare) som du kan se på Pica­saWeb. Där skall också fin­nas länk till karta och till Google Earth så att du kan se var det hela inträf­fade och hur sår­bart vårt område på sätt och vis är. När jag hade tagit några bil­der kom några kar­lar från Vid­ja­hål­let, i orange klä­der och med en motor­såg. Jag vet inte om det var några gran­nar som själv tog på sig upp­gif­ten att röja vägen, eller om det arbe­tar för Vidja väg­för­e­ning och så snabbt hade fått i upp­drag att göra det. De bör­jade kvista och kapa gra­nen, men tyvärr hade de näs­tan slut på ben­sin i motor­så­gen, som också var ganska svår­star­tad till en början.

Jag hade hun­nit fun­dera över vem man skall ringa till när något som detta inträf­far, vems ansvar det är att röja undan storm­fällda träd från vägen. Vägen sköts av Vidja väg­för­e­ning, men kan man räkna med att de gör en akutu­t­ryck­ning i ett fall som detta? När jag stod där såg jag också att en av de få bus­sar som kom­mer till vårt område stod bland de vän­tande bilarna på väg in mot Vidja, och chauf­fö­ren där är nog den jag tyckte mest synd om. Han hade antag­li­gen bara en eller två pas­sa­ge­rare, och jag gis­sar att han var­ken fick eller ville för­söka vända bus­sen för att åka till­baka norrut igen.

Bäst som jag stod där och fun­de­rade kom något stort och rött körande norr­i­från, förbi alla stil­lastå­ende bilar. Det var en bil från Rädd­nings­tjäns­ten, en “brand­bil”, som kom körande. Nu blev det fart på röjan­det! De var många, rätt klädda, och ver­kade ha en effek­ti­vare motor­såg. Deras bil hade rejäla strål­kas­tare på en slags stolpe (rör) som his­sa­des upp från bilens mitt, så de fick bra arbets­be­lys­ning. Snart var de väg­bloc­ke­rande delarna av gra­nen avkvis­tade (kvis­tar tjocka som min överarm), kapade i mindre bitar och undan­röjda från väg­ba­nan. Tyd­li­gen hade någon av gran­narna som satt där i bil ringt 112 och lar­mat dem, och tyd­li­gen är det det man skall göra. Där lärde jag mig något nytt.

Det ver­kade som att det snart skulle gå att köra igen, så jag gick till­baka till min bil, som inte star­tade. Jag hade inte bara läm­nat var­nings­blin­kers på utan även strål­kas­tarna, och nu var bat­te­riet när­mast dött. Klan­tigt och tank­löst värre, men som tur var fanns det ju andra bilar överallt omkring mig. Man­nen i bilen bakom hjälpte mig med start­hjälp, jag stod i upp­förs­backe på regn­våt väg med många bilar bakom mig, så jag ville inte för­söka knuffa igång bilen, och sedan kunde jag någon timme senare än beräk­nat komma iväg för att handla.

En lagom sur­re­a­lis­tisk hän­delse som bry­ter av fint mot var­da­gen.

Andra blog­gar om: storm, träd, väg, Vidja