Om du är intresserad kan du se den skrivning jag gjorde genom denna länk (pdf). Jag sov inget natten innan jag skrev, höll mig uppe med espresso och energidryck, pluggade så mycket jag orkade och tittade på några filmer. Jag var ganska spattig när jag åkte till jobbet, kom tyvärr några minuter sent (vi skulle vara där 15 minuter innan skrivtidens början). Jag var tvungen att fortsätta med kaffe, energidryck och godis för att hålla mig igång, och jag blev nog snarast mer spattig ju längre tiden gick, av sömnbrist och artificiell stimulering. Som vanligt försökte jag göra en hyfsat realistisk bedömning av hur många poäng jag borde kunna få per fråga, och då är jag försiktig och avrundar helst nedåt. Några frågor kände jag att jag inte alls behärskade, inte kunde ge bra svar på, andra kändes riktigt bra, och när jag summerade mitt uppskattade resultat verkade jag kunna hamna strax över godkänt-gränsen. Jag “lämnade in”, om man nu kan säga det om en webb-baserad skrivning, en kvart innan tiden var ute, och hade då gått igenom mina svar tre gånger utan att hitta något att lägga till. En timme efter skrivtidens slut fanns skrivningen med rätta svar tillgänglig på nätet (länken ovan), och när jag tittade på svaren kändes det faktiskt ännu lite mer lovande. Det skulle ta upp till ett par veckor att få resultatet, så det är knappt en vecka kvar innan jag kan hoppas på besked.

Onsdagen innan jag skrev min förra text, alltså 2/4, fick jag SMS-avisering om att snussatsen jag beställde 1/3 hade kommit till mitt lokala utlämningsställe. Jag hann inte iväg dit innan skrivningen, det var inte högsta prioritet, men när jag hade skrivit klart åkte jag runt till ett par affärer (jag behövde varva ned lite) och hämtade min snussats på vägen hem. Det var den grövre varianten, mer grovmalet, och det känns som att det passar mig ännu bättre. Jag skall skriva mer om det senare, jag är lite osannolikt mör när jag skriver detta.

I torsdags, 10/4, åkte jag tillsammans med ett antal kollegor till Åre. Jag har aldrig stått på slalomskidor tidigare, jag åkte lite längdskidor som barn (i förskoleålder och kanske lågstadieålder), och under militärtjänsten som cykelskyttesoldat var jag tvungen att försöka åka lite “Vita Blixten” och även tolka efter traktor på skidor. Sedan dess har jag inte stått på skidor i någon form. Varje vår brukar ganska många av läkarna på min klinik åka till Åre för kombinerad konferens och skidåkning, och jag har inte riktigt vågat följa med tidigare. Nu bestämde jag mig för att följa med i år, jag har hyrt skidor och övrig utrustning inklusive skidbyxor, och jag har faktiskt åkt utför, för första gången i mitt liv.

Vi kom hit torsdag kväll, fredag morgon hyrde jag utrustningen (vilket tog lite tid eftersom jag inte hade en aning om vad jag behövde och vad som passade mig), gick tillbaka till lägenheten och tog på mig grejerna och följde med de sista av kollegorna ut. Vi tog VM8-liften upp, en kollega som åkte första gången förra våren och jag försökte ta oss ned för en blå led ned till Rödkullen-området. Kollegan kunde ploga vilket inte jag kunde, så hon hamnade snabbt långt bakom mig. Jag åkte på, försökte ploga utan större framgång, och tog mig så småningom ned till Rödkullen. Jag hade då i princip en teknik att minska farten, och det var att åka ut i terrängen och sätta/lägga mig ned. Jag fortsatte sedan åka i en kort grön backe, försökte lära mig ploga och på andra sätt hålla ned farten utan att ramla, utan större framgång.

Nu måste jag nog packa för att hinna med att åka lite mer idag innan tåget hem går någon gång efter tre i eftermiddag, men jag skall skriva mer om mina nya erfarenheter. Jag tog en lektion igår precis innan liftarna stängde för dagen, och vågade sedan åka en blå backe ned mot byn. Efter gårdagens åkning, mest det jag gjorde innan lektionen tror jag, har jag helt osannolika blåmärken på höfterna och armbågarna, och jag har ont nästan överallt. Jag vaknade 06.30 för att det gjorde för ont att ligga i sängen, men efter gårdagens lektion förlängde jag hyran av utrustning och skaffade liftkort för idag också. Jag har tagit lite värktabletter och hoppas klara av att åka lite idag, använda det jag lärde mig igår och försöka få det att sitta lite bättre.

Jag rapporterar mer senare.

Ämnesord: Åre, barn, läkare, sömn, skidor, Snus, tenta, tentaångest

Jag förstår att det kan verka paradoxalt, med tanke på att jag bland annat har tagit mig igenom läkarutbildningen, men jag kan inte plugga. Jag har helt enkelt aldrig lärt mig någon form av studieteknik, jag har inga metoder för att närma mig ett stort kunskapsmaterial och jag har egentligen ingen aning om hur jag skall bära mig åt för att inhämta en stor och bred mängd information. Det har varit ett stort problem i grundskolan och gymnasiet, och givetvis än mer under mina sammanlagt sju år av universitetsstudier, och jag vet inte vad jag skall göra åt det.

Om knappt sex timmar skall jag skriva specialistexamen för blivande öron-, näs och halsspecialister. Jag vågar inte lägga mig för att försöka sova, dels för att jag inte känner att jag har pluggat tillräckligt, dels för att jag senaste månaderna har fått problem med sömnen.

Sömnproblemen yttrar sig inte i att jag har svårt att somna, det brukar inte vara något problem alls även om jag har lätt att stanna uppe lite för sent, och egentligen inte heller i att jag har svårt att vakna, men att komma upp ur sängen är hart när omöjligt. Jag har nu sex olika väckarklockor och liknande, senaste investeringarna var en Philips väckarlampa som under en halvtimme sakta ökar ljusstyrkan på en lampa för att simulera en naturlig gryning, och en annan väckarklocka med en kraftig vibrator att lägga under madrassen. Väckarlampan är underbar, när den har blivit ganska ordentligt ljus vaknar jag till och känner mig pigg och utsövd, och jag ligger kvar för att “dra mig” lite. En stund senare ringer i tur och ordning en vanlig (radiouppdaterad) väckarklocka, vibratorklockan, mobiltelefonen och två trådlösa telefonhandenheter (med kraftigt och irriterande ljud). Jag hör dem alla, och känner (och stänger av) vibratorklockan, och somnar om. Innan årsskiftet var det nog ungefär 20 år sedan jag försov mig, trots att jag av naturen är kvällsmänniska och har väldigt svårt att vakna och komma upp på morgonen, men sedan årsskiftet har jag försovit mig flera gånger och till och med pinsamt nog kommit för sent till jobbet mer än en gång. Annars brukar jag vara tidig till jobbet, före många kollegor. För ungefär 25 år sedan fick jag problem med vad jag tolkade som magkatarr, och jag kom underfund med att om jag, morgontrött som jag alltid varit, gick upp drygt en timme tidigare för att hinna äta en ordentlig frukost i lugn och ro medan jag läser tidningen så slapp jag magbesvär. Det har varit min stadiga rutin sedan dess, men nu har något hänt, jag vet inte vad eller vad jag skall göra åt det. Vid ett par tillfällen har jag valt att vara vaken hela natten, för att försöka vända dygnet (det sägs fungera bättre så än att försöka somna tidigare), men det har inte hjälpt. Å andra sidan har det inte varit något större problem att vaka en natt och fungera hyfsat nästa dag, konstigt nog. När jag är nattjour och tvingas arbeta hela natten mår jag inte bra, men då måste jag ta viktiga och potentiellt livsavgörande beslut när som helst under natten. Vakar jag hemma av egen fri vilja gör jag det som passar mig och i den takt jag vill, och ingen annan drabbas av eventuella misstag jag gör av trötthet eller utmattning.

Studierna, ja… Jag vill försöka beskriva mitt dilemma men jag känner att det är svårt att formulera det just nu, kanske för att klockan snart är fyra på natten och vare sig några dubbla espresso eller ett par burkar energidryck kan få mig riktigt i samma mentala skick som jag borde kunna vara dagtid. Det är, åtminstone för mig i min unika situation, väldigt ångestskapande att stå inför ett till synes gränslöst hav av information som jag förväntas ta till mig. Jag vet, och plågas av, att andra i min situation kan hantera det på ett rationellt sätt. Mitt livs hittills enda manifesta panikattack (som jag med min senare kunskap inom psykiatri och diagnoser vet att det bör ha varit) fick jag när jag gick en ettårig utbildning för att bli underskötare. Det här var innan jag började läkarutbildningen, såklart. Jag hade på känn att jag ville bli läkare, men hade ingen erfarenhet av vården och valde att börja arbeta som vårdbiträde på en medicinavdelning på S:t Görans sjukhus, och genom jobbet gick jag sedan först en tioveckors kurs för att bli utbildat vårdbiträde, senare en 40-veckors kurs för att bli riktig underskötare. Under den senare utbildningen skulle vi bland annat lära oss mer om samhälle och lagar, tror jag det var, det som under min tid i “vanliga” gymnasiet och grundskolan gick under namnet samhällskunskap. Jag skall inte svära på att det var just detta område det handlade om, men något var det som inte var specifikt medicinskt. Vi skulle ha en skrivning, jag hade ingen aning om hur jag skulle närma mig denna “torra” faktakunskap, och jag kom väldigt dåligt förberedd till skrivningen. När jag satt där och insåg att jag i princip inte kunde svaren på några frågor upplevde jag en snabbt och kraftigt tilltagande obehagskänsla, och efter vad jag tror mindre än en halvtimme skrev jag några rader om vad jag kände på pappren, lämnade in dem och sprang därifrån. Jag hade (vet jag nu) klassiska symptom på ångest, med tryck över bröstet och upplevd svårighet att andas eller få luft. Det var verkligen den klassiska “fight or flight”-reaktionen, kämpa eller fly. En reaktion som vore normal och funktionell om jag vore stenåldersman som mötte en ilsken björnhona med ungar på min vandring i skogen. Problemet var att jag inte såg någon björn. Jag kände denna ofantliga oro, en äkta stressreaktion egentligen, men det fanns inget jag kunde kämpa mot eller något synbart eller påtagligt (förståeligt) som jag kunde fly från. Jag mådde hemskt i den situation jag befann mig, och flydde från situationen. Jag gick ned till skolsköterskan (utbildningen räknades som gymnasial och gavs på dåvarande Stadshagens vårdgymnasium), och hon tog med mig till psyk-akuten på S:t Göran, där de i princip inte gjorde ett dugg. Jag antar att jag fick prata med någon, kanske en läkare, men det var väl också allt. Jag gick faktiskt tillbaka till skolan efter det, träffade mina kurskamrater som undrade om jag var så otroligt påläst och snabb att jag faktiskt hade klarat skrivningen på den korta tid jag var där. Det var några i kursen som stod mig närmare, som jag kände förtroende för, och vi pratade om vad som hänt och hur jag mådde, men jag skall inte skriva mer om just det, inte just nu i alla fall.

Jag kom att tänka på mina tre terminer på fristående kurser i psykologi på Stockholms Universitet, som jag gjorde innan detta. Där lyckades jag faktiskt på något sätt studera, jag upplevde det som att det var mer gripbart, kanske mer begränsat i omfattning, och jag inser just nu när jag skriver detta att jag där och då faktiskt hade en fungerande studieteknik. Jag satt hemma och gjorde mindmaps över olika områden inom psykologin. Jag vet inte om detkan ha berott på att vi hade bra lärare (jag lär mig otroligt mycket genom föreläsningar och genom att fråga, jag ställer ofta många frågor under föreläsningar), att området fascinerade och fängslade mig, att det var begränsade delområden och förhållandevis “små” tentor, eller om det kan ha spelat in att jag faktiskt bara läste för mitt eget höga nöjes skull. Jag minns med glädje i synnerhet en skrivning, jag vet nu inte vilket område det gällde. I skrivningen framgick hur många poäng varje fråga gav, och resultatet var godkänt eller underkänt, jag gissar att gränsen var 2/3 rätt, men gränsen var i alla fall klar och tydlig. Medan jag skrev antecknade jag på ett kladdpapper hur många poäng jag trodde jag skulle få för varje fråga jag besvarade. När jag ansåg att jag hade tillräcklig marginal för att säker bli godkänd (jag försökte att underskatta poängen varje fråga skulle ge) lämnade jag helt enkelt in skrivningen utan att fylla i svar på resten av frågorna. Det kändes lite kaxigt och/eller arrogant, men jag hade rätt och jag blev godkänd. Det är inget jag rekommenderar, skäll inte på mig om du gör likadant och råkar illa ut på grund av det.

Jag hade medelmåttiga betyg från gymnasiet men skrev 2.0 på högskoleprovet, maximal poäng, och jag hade mer än fem års arbetslivserfarenhet när jag sökte vilket gjorde att jag kunde söka i en kvot med högskoleprovspoäng plus 0,5 poäng för arbetslivserfarenhet, totalt 2,5 poäng av 2,5 möjliga. På gymnasiebetygen skulle jag aldrig komma in på läkarutbildningen, med 2,0 från högskoleprovet skulle jag få delta i lottning, men i den kvot jag sökte räckte det med 2,3 poäng om jag minns rätt. Jag skrev provet två gånger och fick 1,9 första gången, som sagt 2,0 andra gången. Jag tror att jag redan då hade läst Darrel Huffs underbara bok ‘Hur man klarar test’ (jag kan också rekommendera hans bok ‘Hur man ljuger med statistik’) som helt klart hjälpte mig med användbara tips inför högskoleprovet. Det är en bok jag kan rekommendera alla att läsa, vi kommer alla flera gånger under livet att göra olika test av olika slag, och i den boken finns knep och strategier som är väldigt allmängiltiga. Under läkarutbildningen hittade jag även boken Study Skills and Test-Taking Strategies for Medical Students som verkade lovande, den gav mig en del bra råd och en del självinsikt, men jag tog mig ärligt talat inte igenom hela den boken heller.

Min tentaångest förvärrades under läkarutbildningen, inte helt oväntat kan jag tycka så här i efterhand. Jag är ganska säker på att jag inte hade klarat mig mer än en termin eller två på en annan läkarutbildning än den i Linköping. Studiesättet där passade mig som hand i handske. Jag sökte dit främst av två skäl, dels att jag efter några år inom vården tyckte att det kändes orimligt att som på andra orter studera flera år utan att se en patient, dels att en bekant till mig som då var i slutet av sin utbildning här i Stockholm varmt rekommenderade Linköping och sade att han själv skulle ha valt Linköping istället om han hade vetat mer innan han sökte läkarutbildningen. Jag visste inte mycket om hur utbildningen var upplagd med det som kallades PBI (problembaserad inlärning) när jag började, PBL (problembaserat lärande) när jag slutade. Men det var nog, för mig, det bästa med utbildningen där, tillsammans med det egentligen självklara sättet att läsa utifrån organsystem under den prekliniska/teoretiska första halvan av utbildningen. På andra orter läser man t.ex. biokemi en termin, cellbiologi en annan termin, anatomi, fysiologi med mera i varsitt fristående block, utan att ta vara på den naturliga och självklara kopplingen mellan dem. I Linköping började vi med att studera rörelseapparaten och läste då t.ex. ryggradens, armarnas och benens anatomi (ben, muskler, nerver), fysiologi, biokemi (kalkbalansen och dess reglering), histologi (vävnadskunskap, då hur muskler, ben och nerver är uppbyggda) med mera. Studierna utgick från fallbeskrivningar, och i mindre grupper kallade “basgrupper” närmade vi oss varje fall, spånade om vilka områden vi behövde lära oss mer om för att kunna förstå detta fall, kom överens om ett antal inlärningsmål för just vår grupp, sedan skaffade vi oss kunskap var och en på sitt eget sätt och med sina egna källor. På den utbildningen finns ingen officiell kurslitteratur, utan var och en får själv välja sina kunskapskällor, vilket i mitt fall ofta innebar att jag dels valde andra böcker än majoriteten, och att jag skaffade mer än en bok per område för att kunna jämföra olika källor. Det är ett sätt för mig att tillgodogöra mig ett material, att studera flera källor och utifrån dessa olika beskrivningar skaffa mig en egen uppfattning om hur något fungerar. Alla författare skriver ju om sin egen uppfattning och tolkning, och även inom medicinen är sanningen relativ, det finns olika tolkningar, olika sätt att beskriva och förstå en och samma sak, och jag verkar ha lättare att ta in kunskap om jag får fundera själv över vad som är sant, eller hur jag skall välja att tolka eller förstå en viss sak. Det är nog just detta att “råplugga”, ren “korvstoppning” som jag inte har något sätt att göra. Jag kan inte bara läsa en massiv text och trycka in fakta så som det står beskrivet och formulerat där. Jag har insett att många andra har denna förmåga, och flera av min kurskamrater på läkarutbildningen hade väldigt svårt att acceptera att det inte finns en enda ofelbar sanning, att allt faktiskt är relativt och att allt kan beskrivas på olika sätt. De verkade vilja ha klart besked från sin lärare om vad som är rätt, gärna en sidhänvisning i en namngiven bok där man finner det som är korrekt. Det är inte något jag behöver eller önskar, snarare något som skrämmer mig eftersom det är just sådana torra stela sanningar som jag har så svårt att ta till mig. Det finns några sådana som jag blev tvungen att plugga in, biokemins citronsyracykel och anatomins plexus brachialis (den osannolikt röriga flätan av nerver mellan halsryggen och överarmen), och dessa fick jag helt enkelt repetera tills jag kunde dem.

Det jag tänkte komma till vad gäller läkarutbildningen och min tentaångest var ett specifikt tentamenstillfälle, det kan ha varit min enda (?) omtenta, någon av de prekliniska terminerna. (I Linköping hade vi en stor skrivning per termin, på allt vi hade lärt oss på dessa 20 veckor.) Jag minns inte nu vad det var jag skulle lära mig, men det var något jag verkligen inte visste hur jag skulle kunna få in i mitt huvud. Jag mådde verkligen pyton, jag hade ärligt talat ganska grav ångest, och det som gjorde att jag orkade fortsätta att försöka plugga var att jag sade till mig själv att det var OK att må så hemskt. Jag skulle klara denna vecka eller två, hur långt det nu var till skrivningen, sedan skulle jag lägga in mig på psyket. Bara klara tiden fram till skrivningen, sedan fick det gå hur det ville. Det var faktiskt det som fick mig att orka med den tentaperioden, tanken på att jag skulle försöka att bli inlagd på psykiatrisk avdelning om jag bara hade gjort skrivningen (och mådde lika dåligt efter den). Nu blev det inte så, jag mådde bättre efter tentan, som jag också klarade. Tur var kanske det, eftersom jag nu i efterhand vet att jag säkert inte skulle ha ansetts sjuk nog att behöva vård på avdelning (och det tycker nog inte jag heller så här i efterhand).

Jag har inte mått fullt så dåligt nu inför denna skrivning, men jag har inte mått bra heller. Jag har fått två veckors inläsningstid, tjänstledigt med lön, och jag har försökt att plugga varje dag, men det är svårt bara att sätta mig med böckerna. Jag försöker med den enda metod jag hittade under läkarutbildningen, att gå igenom gamla skrivningar och försöka svara på dem, slå upp vad som verkar vara vettiga svar på respektive fråga, men det tar emot det också. När jag har kommit så här långt med min text är det 3½ timme kvar till skrivningen. Vi får se hur det går och vad jag gör i eftermiddag. Skrivningen är officiellt frivillig, men ÖNH-klinikerna här i Stockholm godkänner inte en läkare som specialist utan att man har fått godkänt resultat på den “frivilliga” skrivningen.

Kanske eftermiddagen och kvällen kan ägnas åt att uppgradera till nya Wordpress 2.5, eller att göra en egen smygmaskvirknål, eller att göra färdigt de krokade tofflorna till Edvard, eller kanske gå ut med vänner och äta eller ta ett par öl. Vi får se…

Andra bloggar om: Sömnproblem, panikattack, studieteknik, högskoleprovet, tentaångest, läkarutbildning

Ämnesord: Edvard, läkare, sömn, Wordpress

Det sägs att det är torsdag idag. En kollega ringde från jobbet och undrade om de skulle ordna en ersättare för mig som enda ÖNH-läkare på Södersjukhuset imorgon. Jag blev lite (mer) förvirrad, frågade Jon om det inte var fredag idag, vi har ju ingen dagjour på SöS på helger, men han påstod att det är torsdag idag. Jag får väl tro honom på mitt ord, och han trodde mig när jag berättade att jag inte kommer att arbeta imorgon, på SöS eller någon annanstans.

Jag backar några dagar: För ett antal år sedan hade södra Stockholm fortfarande fullvärdig ÖNH-sjukvård dygnet runt, med jour på Huddinge sjukhus dygnet runt och en ÖNH-avdelning som var öppen dygnet runt hela veckan hela året. Efter att politikerna tog det galna verklighetsfrämmande beslutet att slå ihop HS och KS till KUS, sajt Huddinge och sajt Solna (eller lag Syd och lag Nord), kom också ett beslut om att de människor som bor söder om Slussen inte skall ha tillgång till samma sjukvård som tidigare. Vi tvingades sluta med natt- och helgjourer på Huddinge, och vi har nu en avdelning (egentligen två avdelningar) som bara är öppen vardagar. De svårast sjuka patienterna hos oss måste transporteras till Solna över helgerna, och tillbaka till oss på måndagarna. Det säger sig självt att det inte är för patienternas bästa, och Gud vet vem det skulle vara bra för… Som en del i denna förändring fick vi börja gå helgjourer och nattjourer på filialen i Solna (KS för alla som inte arbetar på KUS-S eller KUS-H). Jag har nu haft nattjoursvecka, vilket i detta fall innebar att jag arbetade fredag och söndag natt, och var komp-ledig torsdag till onsdag kring dessa nätter.

Fredagsjouren är vårt värsta jourpass tidsmässigt. Vi och våra kollegor på Solna slutar tidigare på fredagar, de har löst fredagsnattjouren genom att ha en extra kvällsjour som tar eftermiddagen fram till att den vanliga kvällsjouren brukar börja, det har inte vi Huddinge-läkare gjort, utan vi har arbetstid från klockan två fredag eftermiddag till halvett på lördagen (på pappret, man går hem efter morgonronden, vid halvtio eller tio lördag morgon). I fredags, 15/2, började jag således arbeta klockan två på eftermiddagen. Jag hade inte sovmorgon eftersom jag skulle upp och lämna Edvard på dagis. Från två var jag ensam ÖNH-läkare på akuten, det var inte ofantligt många patienter som väntade när jag började, men det fyllde på sig efter hand och det var inte de allra lättaste patienterna som sökte. Jag menar inte att det var jobbiga människor (det är väldigt sällan som jag upplever att någon som är sjuk och söker hjälp är “jobbig”), utan det var lite svårare fall, lite tyngre, sådant som tar tid för mig att handlägga. När man har några sådana patienter, hur intressant och spännande det än kan vara, så gör det att väntetiden för övriga patienter ökar. Några patienter kan jag hantera på 5-10 minuter om jag måste, till exempel någon som troligen eller säkert har en bruten näsa men som är för svullen för att jag skall kunna göra en riktigt bra reposition av den (alltså dra den brutna näsan rätt). Då frågar jag vad som har hänt (tar anamnes), undersöker (utesluter septumhematom, konstaterar att det inte är realistiskt att försöka reponera just då), ber sjuksköterskan ordna ett återbesök 4-6 dagar efter det trauma som gav näsfrakturen, och dokumenterar besöket. Andra patienter tar lång lång tid att handlägga, jag vill inte ge några exempel här eftersom jag då kanske blir för specifik och jag kan ju inte riskera att lämna ut någon som jag har träffat i tjänsten. Det var patienter på avdelningarna som behövde min uppmärksamhet (inklusive de patienter jag själv lade in), jag gjorde en akut operation och var med och väntade på att min bakjour skulle vara med på en annan akut operation (som jag var tvungen att gå ifrån för att rapportera till kollegorna som skulle jobba lördag dag).

Vid femtiden på eftermiddagen började jag bli hungrig och påtalade för min sköterska att jag nog ville äta snart. Så blev det inte, kommer det svårt sjuka patienter får doktorn vänta. Klockan var närmare midnatt när jag sprang iväg från akuten för att slänga i mig lite “kvällsmat”. Tidigare under kvällen var det godis, gelegodis, choklad och nötter, snus, en cola och jag tror fem burkar energidryck som höll mig vaken och på benen. Det föll sig inte bättre än att jag jobbade oavbrutet från två på eftermiddagen till tio nästa dag, tjugo timmars intensivt arbete. Jag kom hem på något sätt, somnade antagligen före tolv på dagen (vet inte), vaknade vid nio på kvällen, var uppe till tre på natten, somnade igen och sov till ett-tiden på söndagen, åt någon slags frukost-lunch och åkte till jobbet igen. Detta jourpass var mindre tungt för mig, dels för att jag “bara” skulle arbeta från halvfem på eftermiddagen till åtta på morgonen, dels för att det faktiskt var betydligt färre patienter som sökte och behövde träffa ÖNH-läkare. Jag hade svårt sjuka patienter på avdelningen att ta hand om, men kunde ändå komma i säng strax efter tre (utan att det var någon som väntade på akuten), och jag fick sova till strax efter sju. Efter fredagsnattens överväldigande tunga jourpass kändes det underbart, 3-4 timmars sömn kändes himmelskt och jag upplevde mig riktigt utsövd.

Senare på måndagen, när jag hade kommit hem, började jag känna mig krasslig, ont i halsen (kunde det bero på att jag hade snusat i princip oavbrutet under mitt tjugotimmarspass fredag-lördag?), trött, hängig, kanske feber. Jag skulle ju vara ledig till onsdagen men i tisdags ringde jag jobbet och sjukskrev mig. Jag hostar och är snorig och nästäppt, tung i huvudet, jag skulle förmodligen ha feber om det inte vore för pillren jag petar i mig för att slippa må så hemskt. Det finns mycket jag borde göra hemma, men jag orkar inte ta tag i något nu. För att få tiden att gå sitter jag en del vid datorn (såklart), men jag har också virkat lite mer. Jag virkade en ny mössa till mig själv, liknande den jag gjorde till Edvard för några veckor sedan. Jag tror att jag virkar hårdare nu än när jag gjorde mönstret för flera år sedan, för jag kan knappt få på mig min fina nya mössa, det får nog också bli Edvards. Jag har inte hittat något bra fodral till min nya telefon, HTC TyTN II, än, så jag bestämde mig för att försöka virka ett. Mitt första försök blev i och för sig ett snyggt fodral, men det sitter för tajt så det är pilligt att få telefonen i och ur fodralet. Nu provar jag ett lite annat sätt, och börjar med en lite större bas för att få ett fodral som passar bättre. Jag återkommer med beskrivning när jag är nöjd. Jag lekte lite med tanken på att använda krokning, men jag vet inte om mina krokningsnålar är riktigt rätt storlek för garnet jag tänkte använda, och skall jag kroka ett fodral måste jag göra ett mönster först. När jag virkar är det lättare att arbeta på fri hand, med krokning får jag ett stort stycke som måste passa ihop, så jag måste tänka ut hur det skall se ut redan innan jag börjar, och då först provkroka med rätt garn och nål så att jag har rätt masktäthet i mitt mönster. Det är inte riktigt min grej att tänka innan jag skapar, men jag kanske får prova det också.

Andra bloggar om: jour, sjukhus, läkare, akuten, patient, virka, krokning

Ämnesord: arbete, Edvard, Handarbete, HTC, jour, Krokning, läkare, sömn, sjukhus, slöjd, TyTN, Virkning

Nu sitter jag på öronavdelningen på sjukhuset i Solna, f.d. KS, och väntar på att kollegorna skall komma. Vi är två öronläkare som går jour på akuten, och vi har en bakjour, en äldre kollega som vi kan diskutera med, som bl.a. tar hand om patienter på avdelningen.

Lille Edvard vaknade pigg och glad vid sextiden imorse och började “prata” högt och ljudligt, så längre än så fick jag inte sova. Vi tog det ganska lugnt igår, men kom i säng efter ett ändå, så helt pigg är jag inte. Tre koppar espresso till frukost och en termos med fyra koppar till (kaffet här är inte roligt) skall hålla fart på mig under dagen.

Idag räknar jag med att det utöver vanliga halsinfektioner, halsont, näsblödningar, och örvärk kommer patienter som har återvänt från Thailand, många som har blivit misshandlade under nyårsnatten (men de vaknar kanske lite senare), och kanske några som har skadats av fyrverkerier och smällare.

Ämnesord: Edvard, läkare, sömn

DN skriver idag om jourersättningen för läkare, en mycket onyanserad och vinklad artikel av Nils Palmgren

Sjukhusdirektören Cecilia Seidegård och ordföranden för läkarföreningen är de som kommer med vettiga uttalanden i frågan. Direktören när hon säger att ”...de som tjänar mest är specialister inom smala områden som är jourtunga. Det är läkare som gör fenomenala insatser.” Allt som Thomas Flodin skriver är relevant, tycker jag som läkare och f.d. fackligt aktiv.

Det enda namnet jag känner igen på DN:s lista över höga årslöner hos läkare (som saknas i nätversionen) är en kollega som är narkosläkare och arbetar på IVA. Narkosläkare går (arbetande) jour även som specialister, och får därför högre ersättning för sina jourer. Som dr Flodin skriver så baseras jourersättningen på grundlönen. Det normala är att varje timmes jour ersätts med 1,5-2 timmes timpenning (lön eller ledighet), kvällar 1,5, nätter och helger 2. För mig som öronläkare under utbildning innebär det att jourerna kan ge 10-25 % på den skattade lönen varje månad, till ett pris av sömnlösa nätter och helgarbete utöver den vanliga femdagarsveckan. Är det ohemult? Jag tycker inte det.

Att vissa narkosläkare i länet kan få riktigt bra lön kan bero på att det alltid finns en skicklig specialist (med bra grundlön) som har “leverberedskap”, d.v.s. han eller hon är beredd att när som helst, dygnet runt, alla dagar i veckan, åka till sjukhuset för att hjälpa till med levertransplantationer. Skulle det falla sig så att det är många levertransplantationer (en verksamhet som inte kan planeras) den vecka som läkare X har leverberedskap så kommer denna läkare att få bra betalt för att inte sova, inte kunna träffa sin familj, inte kunna ha ett socialt liv denna vecka. Det är ett pris vi får betala för att rädda liv. Skall vi hjälpa människor som inte kan leva utan att få en annan människas lever? Då måste vi se till att det finns kompetent personal som kan sköta transplantationerna. Skall vi spara pengar på detta så kommer det att innebära att människor dör i onödan, det måste politiker och DN inse.

Precis som dr Flodin säger så är det mest underläkare (läkare som ännu inte är specialister inom ett område) som går jour, och vi har inte särskilt hög grundlön om man tänker på dels utbildningens längd, men framför allt det stora ansvar vi tar i mötet med varje enskild patient. Inom vissa specialiteter måste specialister, med högre grundlön, gå jour (och arbeta under jouren), och de får då en betydligt högre ersättning för detta arbete, vilket för mig känns mycket rimligt.

Skulle jourersättningen sänkas får gärna någon annan ta mina jourer, så roligt är det inte att vara borta från min fru och min fyra månader gamla son på nätter och helger. Ingen går jour för att det är roligt, vi gör det för att vi måste, för att det måste finnas en kompetent läkare på plats dygnet runt för att hjälpa den som är sjuk. Skall det få kosta pengar? Fråga politikerna, och fråga Nils Palmgren

Ämnesord: DN, läkare, sömn