Tenta, mer billigt snus, skidåkning

Om du är intres­se­rad kan du se den skriv­ning jag gjorde genom denna länk (pdf). Jag sov inget nat­ten innan jag skrev, höll mig uppe med espresso och ener­gidryck, plug­gade så myc­ket jag orkade och tit­tade på några fil­mer. Jag var ganska spat­tig när jag åkte till job­bet, kom tyvärr några minu­ter sent (vi skulle vara där 15 minu­ter innan skriv­ti­dens bör­jan). Jag var tvungen att fort­sätta med kaffe, ener­gidryck och godis för att hålla mig igång, och jag blev nog sna­rast mer spat­tig ju längre tiden gick, av sömn­brist och arti­fi­ci­ell sti­mu­le­ring. Som van­ligt för­sökte jag göra en hyf­sat rea­lis­tisk bedöm­ning av hur många poäng jag borde kunna få per fråga, och då är jag för­sik­tig och avrun­dar helst nedåt. Några frå­gor kände jag att jag inte alls behärs­kade, inte kunde ge bra svar på, andra kän­des rik­tigt bra, och när jag sum­me­rade mitt upp­skat­tade resul­tat ver­kade jag kunna hamna strax över godkänt-gränsen. Jag “läm­nade in”, om man nu kan säga det om en webb-baserad skriv­ning, en kvart innan tiden var ute, och hade då gått ige­nom mina svar tre gånger utan att hitta något att lägga till. En timme efter skriv­ti­dens slut fanns skriv­ningen med rätta svar till­gäng­lig på nätet (län­ken ovan), och när jag tit­tade på sva­ren kän­des det fak­tiskt ännu lite mer lovande. Det skulle ta upp till ett par vec­kor att få resul­ta­tet, så det är knappt en vecka kvar innan jag kan hop­pas på besked.

Ons­da­gen innan jag skrev min förra text, alltså 2/4, fick jag SMS-avisering om att snus­sat­sen jag beställde 1/3 hade kom­mit till mitt lokala utläm­nings­ställe. Jag hann inte iväg dit innan skriv­ningen, det var inte högsta pri­o­ri­tet, men när jag hade skri­vit klart åkte jag runt till ett par affä­rer (jag behövde varva ned lite) och häm­tade min snus­sats på vägen hem. Det var den grövre vari­an­ten, mer grov­ma­let, och det känns som att det pas­sar mig ännu bättre. Jag skall skriva mer om det senare, jag är lite osan­no­likt mör när jag skri­ver detta.

I tors­dags, 10/4, åkte jag till­sam­mans med ett antal kol­le­gor till Åre. Jag har ald­rig stått på sla­lom­ski­dor tidi­gare, jag åkte lite längd­ski­dor som barn (i för­sko­le­ål­der och kanske låg­sta­di­e­ål­der), och under mili­tär­tjäns­ten som cykel­skyt­te­sol­dat var jag tvungen att för­söka åka lite “Vita Blix­ten” och även tolka efter trak­tor på ski­dor. Sedan dess har jag inte stått på ski­dor i någon form. Varje vår bru­kar ganska många av läkarna på min kli­nik åka till Åre för kom­bi­ne­rad kon­fe­rens och ski­dåk­ning, och jag har inte rik­tigt vågat följa med tidi­gare. Nu bestämde jag mig för att följa med i år, jag har hyrt ski­dor och övrig utrust­ning inklu­sive skid­byxor, och jag har fak­tiskt åkt utför, för första gången i mitt liv.

Vi kom hit tors­dag kväll, fre­dag mor­gon hyrde jag utrust­ningen (vil­ket tog lite tid eftersom jag inte hade en aning om vad jag behövde och vad som pas­sade mig), gick till­baka till lägen­he­ten och tog på mig gre­jerna och följde med de sista av kol­le­gorna ut. Vi tog VM8-liften upp, en kol­lega som åkte första gången förra våren och jag för­sökte ta oss ned för en blå led ned till Rödkullen-området. Kol­le­gan kunde ploga vil­ket inte jag kunde, så hon ham­nade snabbt långt bakom mig. Jag åkte på, för­sökte ploga utan större fram­gång, och tog mig så små­ningom ned till Röd­kul­len. Jag hade då i prin­cip en tek­nik att minska far­ten, och det var att åka ut i ter­rängen och sätta/lägga mig ned. Jag fort­satte sedan åka i en kort grön backe, för­sökte lära mig ploga och på andra sätt hålla ned far­ten utan att ramla, utan större framgång.

Nu måste jag nog packa för att hinna med att åka lite mer idag innan tåget hem går någon gång efter tre i efter­mid­dag, men jag skall skriva mer om mina nya erfa­ren­he­ter. Jag tog en lek­tion igår pre­cis innan lif­tarna stängde för dagen, och vågade sedan åka en blå backe ned mot byn. Efter går­da­gens åkning, mest det jag gjorde innan lek­tio­nen tror jag, har jag helt osan­no­lika blå­mär­ken på höf­terna och arm­bå­garna, och jag har ont näs­tan överallt. Jag vak­nade 06.30 för att det gjorde för ont att ligga i sängen, men efter går­da­gens lek­tion för­längde jag hyran av utrust­ning och skaf­fade lift­kort för idag också. Jag har tagit lite värk­tablet­ter och hop­pas klara av att åka lite idag, använda det jag lärde mig igår och för­söka få det att sitta lite bättre.

Jag rap­por­te­rar mer senare.

Tentaångest, vad gör den som aldrig lärt sig studera…

Jag för­står att det kan verka para­dox­alt, med tanke på att jag bland annat har tagit mig ige­nom läkar­ut­bild­ningen, men jag kan inte plugga. Jag har helt enkelt ald­rig lärt mig någon form av stu­di­e­tek­nik, jag har inga meto­der för att närma mig ett stort kun­skaps­ma­te­rial och jag har egent­li­gen ingen aning om hur jag skall bära mig åt för att inhämta en stor och bred mängd infor­ma­tion. Det har varit ett stort pro­blem i grund­sko­lan och gym­na­siet, och givet­vis än mer under mina sam­man­lagt sju år av uni­ver­si­tets­stu­dier, och jag vet inte vad jag skall göra åt det.

Om knappt sex tim­mar skall jag skriva spe­ci­a­listex­a­men för bli­vande öron-, näs och hals­spe­ci­a­lis­ter. Jag vågar inte lägga mig för att för­söka sova, dels för att jag inte kän­ner att jag har plug­gat till­räck­ligt, dels för att jag senaste måna­derna har fått pro­blem med sömnen.

Sömn­pro­ble­men ytt­rar sig inte i att jag har svårt att somna, det bru­kar inte vara något pro­blem alls även om jag har lätt att stanna uppe lite för sent, och egent­li­gen inte hel­ler i att jag har svårt att vakna, men att komma upp ur sängen är hart när omöj­ligt. Jag har nu sex olika väckarkloc­kor och lik­nande, senaste inve­ste­ring­arna var en Philips väc­kar­lampa som under en halv­timme sakta ökar ljus­styr­kan på en lampa för att simu­lera en natur­lig gry­ning, och en annan väckar­klocka med en kraf­tig vibra­tor att lägga under madras­sen. Väc­kar­lam­pan är under­bar, när den har bli­vit ganska ordent­ligt ljus vak­nar jag till och kän­ner mig pigg och utsövd, och jag lig­ger kvar för att “dra mig” lite. En stund senare ringer i tur och ord­ning en van­lig (radi­oupp­da­te­rad) väckar­klocka, vibra­tor­kloc­kan, mobil­te­le­fo­nen och två tråd­lösa tele­fon­han­den­he­ter (med kraf­tigt och irri­te­rande ljud). Jag hör dem alla, och kän­ner (och stänger av) vibra­tor­kloc­kan, och som­nar om. Innan årsskif­tet var det nog unge­fär 20 år sedan jag för­sov mig, trots att jag av natu­ren är kvälls­män­ni­ska och har väl­digt svårt att vakna och komma upp på mor­go­nen, men sedan årsskif­tet har jag för­so­vit mig flera gånger och till och med pin­samt nog kom­mit för sent till job­bet mer än en gång. Annars bru­kar jag vara tidig till job­bet, före många kol­le­gor. För unge­fär 25 år sedan fick jag pro­blem med vad jag tol­kade som mag­ka­tarr, och jag kom under­fund med att om jag, morgontrött som jag all­tid varit, gick upp drygt en timme tidi­gare för att hinna äta en ordent­lig fru­kost i lugn och ro medan jag läser tid­ningen så slapp jag mag­be­svär. Det har varit min sta­diga rutin sedan dess, men nu har något hänt, jag vet inte vad eller vad jag skall göra åt det. Vid ett par till­fäl­len har jag valt att vara vaken hela nat­ten, för att för­söka vända dyg­net (det sägs fun­gera bättre så än att för­söka somna tidi­gare), men det har inte hjälpt. Å andra sidan har det inte varit något större pro­blem att vaka en natt och fun­gera hyf­sat nästa dag, kons­tigt nog. När jag är natt­jour och tvingas arbeta hela nat­ten mår jag inte bra, men då måste jag ta vik­tiga och poten­ti­ellt livs­av­gö­rande beslut när som helst under nat­ten. Vakar jag hemma av egen fri vilja gör jag det som pas­sar mig och i den takt jag vill, och ingen annan drab­bas av even­tu­ella miss­tag jag gör av trött­het eller utmattning.

Stu­di­erna, ja… Jag vill för­söka beskriva mitt dilemma men jag kän­ner att det är svårt att for­mu­lera det just nu, kanske för att kloc­kan snart är fyra på nat­ten och vare sig några dubbla espresso eller ett par bur­kar ener­gidryck kan få mig rik­tigt i samma men­tala skick som jag borde kunna vara dag­tid. Det är, åtminstone för mig i min unika situ­a­tion, väl­digt ångest­ska­pande att stå inför ett till synes gräns­löst hav av infor­ma­tion som jag för­vän­tas ta till mig. Jag vet, och plå­gas av, att andra i min situ­a­tion kan han­tera det på ett ratio­nellt sätt. Mitt livs hit­tills enda mani­festa pani­kat­tack (som jag med min senare kun­skap inom psy­ki­a­tri och dia­gno­ser vet att det bör ha varit) fick jag när jag gick en ettå­rig utbild­ning för att bli under­skö­tare. Det här var innan jag bör­jade läkar­ut­bild­ningen, såklart. Jag hade på känn att jag ville bli läkare, men hade ingen erfa­ren­het av vår­den och valde att börja arbeta som vård­bi­träde på en medi­ci­nav­del­ning på S:t Görans sjuk­hus, och genom job­bet gick jag sedan först en tio­vec­kors kurs för att bli utbil­dat vård­bi­träde, senare en 40-veckors kurs för att bli rik­tig under­skö­tare. Under den senare utbild­ningen skulle vi bland annat lära oss mer om sam­hälle och lagar, tror jag det var, det som under min tid i “van­liga” gym­na­siet och grund­sko­lan gick under nam­net sam­hälls­kun­skap. Jag skall inte svära på att det var just detta område det hand­lade om, men något var det som inte var spe­ci­fikt medi­cinskt. Vi skulle ha en skriv­ning, jag hade ingen aning om hur jag skulle närma mig denna “torra” fak­ta­kun­skap, och jag kom väl­digt dåligt för­be­redd till skriv­ningen. När jag satt där och insåg att jag i prin­cip inte kunde sva­ren på några frå­gor upp­levde jag en snabbt och kraf­tigt till­ta­gande obe­hags­känsla, och efter vad jag tror mindre än en halv­timme skrev jag några rader om vad jag kände på pappren, läm­nade in dem och sprang där­i­från. Jag hade (vet jag nu) klas­siska symp­tom på ångest, med tryck över brös­tet och upp­levd svå­rig­het att andas eller få luft. Det var verk­li­gen den klas­siska “fight or flight”-reaktionen, kämpa eller fly. En reak­tion som vore nor­mal och funk­tio­nell om jag vore sten­ål­ders­man som mötte en ils­ken björn­hona med ungar på min vand­ring i sko­gen. Pro­ble­met var att jag inte såg någon björn. Jag kände denna ofant­liga oro, en äkta stress­re­ak­tion egent­li­gen, men det fanns inget jag kunde kämpa mot eller något syn­bart eller påtag­ligt (för­stå­e­ligt) som jag kunde fly från. Jag mådde hemskt i den situ­a­tion jag befann mig, och flydde från situ­a­tio­nen. Jag gick ned till skolskö­ters­kan (utbild­ningen räk­na­des som gym­na­sial och gavs på dåva­rande Stads­ha­gens vård­gym­na­sium), och hon tog med mig till psyk-akuten på S:t Göran, där de i prin­cip inte gjorde ett dugg. Jag antar att jag fick prata med någon, kanske en läkare, men det var väl också allt. Jag gick fak­tiskt till­baka till sko­lan efter det, träf­fade mina kurs­kam­ra­ter som und­rade om jag var så otro­ligt påläst och snabb att jag fak­tiskt hade kla­rat skriv­ningen på den korta tid jag var där. Det var några i kur­sen som stod mig när­mare, som jag kände för­tro­ende för, och vi pra­tade om vad som hänt och hur jag mådde, men jag skall inte skriva mer om just det, inte just nu i alla fall.

Jag kom att tänka på mina tre ter­mi­ner på fri­stående kur­ser i psy­ko­logi på Stock­holms Uni­ver­si­tet, som jag gjorde innan detta. Där lyc­ka­des jag fak­tiskt på något sätt stu­dera, jag upp­levde det som att det var mer grip­bart, kanske mer begrän­sat i omfatt­ning, och jag inser just nu när jag skri­ver detta att jag där och då fak­tiskt hade en fun­ge­rande stu­di­e­tek­nik. Jag satt hemma och gjorde mind­maps över olika områ­den inom psy­ko­lo­gin. Jag vet inte om det­kan ha berott på att vi hade bra lärare (jag lär mig otro­ligt myc­ket genom före­läs­ningar och genom att fråga, jag stäl­ler ofta många frå­gor under före­läs­ningar), att områ­det fasci­ne­rade och fängs­lade mig, att det var begrän­sade del­om­rå­den och för­hål­lan­de­vis “små” ten­tor, eller om det kan ha spe­lat in att jag fak­tiskt bara läste för mitt eget höga nöjes skull. Jag minns med glädje i syn­ner­het en skriv­ning, jag vet nu inte vil­ket område det gällde. I skriv­ningen fram­gick hur många poäng varje fråga gav, och resul­ta­tet var god­känt eller under­känt, jag gis­sar att grän­sen var 2/3 rätt, men grän­sen var i alla fall klar och tyd­lig. Medan jag skrev anteck­nade jag på ett kladd­pap­per hur många poäng jag trodde jag skulle få för varje fråga jag besva­rade. När jag ansåg att jag hade till­räck­lig mar­gi­nal för att säker bli god­känd (jag för­sökte att underskatta poängen varje fråga skulle ge) läm­nade jag helt enkelt in skriv­ningen utan att fylla i svar på res­ten av frå­gorna. Det kän­des lite kax­igt och/eller arro­gant, men jag hade rätt och jag blev god­känd. Det är inget jag rekom­men­de­rar, skäll inte på mig om du gör lika­dant och råkar illa ut på grund av det.

Jag hade medel­måt­tiga betyg från gym­na­siet men skrev 2.0 på hög­sko­le­pro­vet, max­i­mal poäng, och jag hade mer än fem års arbets­livs­er­fa­ren­het när jag sökte vil­ket gjorde att jag kunde söka i en kvot med hög­sko­le­provspo­äng plus 0,5 poäng för arbets­livs­er­fa­ren­het, totalt 2,5 poäng av 2,5 möj­liga. På gym­na­sie­be­ty­gen skulle jag ald­rig komma in på läkar­ut­bild­ningen, med 2,0 från hög­sko­le­pro­vet skulle jag få delta i lott­ning, men i den kvot jag sökte räckte det med 2,3 poäng om jag minns rätt. Jag skrev pro­vet två gånger och fick 1,9 första gången, som sagt 2,0 andra gången. Jag tror att jag redan då hade läst Dar­rel Huffs under­bara bok ‘Hur man kla­rar test’ (jag kan också rekom­men­dera hans bok ‘Hur man lju­ger med sta­tistik’) som helt klart hjälpte mig med använd­bara tips inför hög­sko­le­pro­vet. Det är en bok jag kan rekom­men­dera alla att läsa, vi kom­mer alla flera gånger under livet att göra olika test av olika slag, och i den boken finns knep och stra­te­gier som är väl­digt all­mängil­tiga. Under läkar­ut­bild­ningen hit­tade jag även boken Study Skills and Test-Taking Stra­te­gies for Medi­cal Stu­dents som ver­kade lovande, den gav mig en del bra råd och en del självin­sikt, men jag tog mig ärligt talat inte ige­nom hela den boken heller.

Min ten­ta­ång­est för­vär­ra­des under läkar­ut­bild­ningen, inte helt ovän­tat kan jag tycka så här i efter­hand. Jag är ganska säker på att jag inte hade kla­rat mig mer än en ter­min eller två på en annan läkar­ut­bild­ning än den i Lin­kö­ping. Stu­di­e­sät­tet där pas­sade mig som hand i handske. Jag sökte dit främst av två skäl, dels att jag efter några år inom vår­den tyckte att det kän­des orim­ligt att som på andra orter stu­dera flera år utan att se en pati­ent, dels att en bekant till mig som då var i slu­tet av sin utbild­ning här i Stock­holm varmt rekom­men­de­rade Lin­kö­ping och sade att han själv skulle ha valt Lin­kö­ping istäl­let om han hade vetat mer innan han sökte läkar­ut­bild­ningen. Jag visste inte myc­ket om hur utbild­ningen var upp­lagd med det som kal­la­des PBI (pro­blem­ba­se­rad inlär­ning) när jag bör­jade, PBL (pro­blem­ba­se­rat lärande) när jag slu­tade. Men det var nog, för mig, det bästa med utbild­ningen där, till­sam­mans med det egent­li­gen själv­klara sät­tet att läsa uti­från organ­sy­stem under den prekliniska/teoretiska första hal­van av utbild­ningen. På andra orter läser man t.ex. bio­kemi en ter­min, cell­bi­o­logi en annan ter­min, ana­tomi, fysi­o­logi med mera i varsitt fri­stående block, utan att ta vara på den natur­liga och själv­klara kopp­lingen mel­lan dem. I Lin­kö­ping bör­jade vi med att stu­dera rörel­se­ap­pa­ra­ten och läste då t.ex. rygg­ra­dens, armar­nas och benens ana­tomi (ben, musk­ler, ner­ver), fysi­o­logi, bio­kemi (kalk­ba­lan­sen och dess regle­ring), histo­logi (väv­nads­kun­skap, då hur musk­ler, ben och ner­ver är upp­byggda) med mera. Stu­di­erna utgick från fall­be­skriv­ningar, och i mindre grup­per kal­lade “bas­grup­per” när­made vi oss varje fall, spå­nade om vilka områ­den vi behövde lära oss mer om för att kunna för­stå detta fall, kom överens om ett antal inlär­nings­mål för just vår grupp, sedan skaf­fade vi oss kun­skap var och en på sitt eget sätt och med sina egna käl­lor. På den utbild­ningen finns ingen offi­ci­ell kurslit­te­ra­tur, utan var och en får själv välja sina kun­skaps­käl­lor, vil­ket i mitt fall ofta inne­bar att jag dels valde andra böc­ker än majo­ri­te­ten, och att jag skaf­fade mer än en bok per område för att kunna jäm­föra olika käl­lor. Det är ett sätt för mig att till­go­do­göra mig ett mate­rial, att stu­dera flera käl­lor och uti­från dessa olika beskriv­ningar skaffa mig en egen upp­fatt­ning om hur något fun­ge­rar. Alla för­fat­tare skri­ver ju om sin egen upp­fatt­ning och tolk­ning, och även inom medi­ci­nen är san­ningen rela­tiv, det finns olika tolk­ningar, olika sätt att beskriva och för­stå en och samma sak, och jag ver­kar ha lät­tare att ta in kun­skap om jag får fun­dera själv över vad som är sant, eller hur jag skall välja att tolka eller för­stå en viss sak. Det är nog just detta att “råplugga”, ren “korv­stopp­ning” som jag inte har något sätt att göra. Jag kan inte bara läsa en mas­siv text och trycka in fakta så som det står beskri­vet och for­mu­le­rat där. Jag har insett att många andra har denna för­måga, och flera av min kurs­kam­ra­ter på läkar­ut­bild­ningen hade väl­digt svårt att accep­tera att det inte finns en enda ofel­bar san­ning, att allt fak­tiskt är rela­tivt och att allt kan beskri­vas på olika sätt. De ver­kade vilja ha klart besked från sin lärare om vad som är rätt, gärna en sid­hän­vis­ning i en namn­gi­ven bok där man fin­ner det som är kor­rekt. Det är inte något jag behö­ver eller önskar, sna­rare något som skräm­mer mig eftersom det är just sådana torra stela san­ningar som jag har så svårt att ta till mig. Det finns några sådana som jag blev tvungen att plugga in, bio­ke­mins citronsy­ra­cy­kel och ana­to­mins plexus brachi­a­lis (den osan­no­likt röriga flä­tan av ner­ver mel­lan hals­ryg­gen och överar­men), och dessa fick jag helt enkelt repe­tera tills jag kunde dem.

Det jag tänkte komma till vad gäl­ler läkar­ut­bild­ningen och min ten­ta­ång­est var ett spe­ci­fikt ten­ta­menstill­fälle, det kan ha varit min enda (?) omtenta, någon av de pre­kli­niska ter­mi­nerna. (I Lin­kö­ping hade vi en stor skriv­ning per ter­min, på allt vi hade lärt oss på dessa 20 vec­kor.) Jag minns inte nu vad det var jag skulle lära mig, men det var något jag verk­li­gen inte visste hur jag skulle kunna få in i mitt huvud. Jag mådde verk­li­gen pyton, jag hade ärligt talat ganska grav ångest, och det som gjorde att jag orkade fort­sätta att för­söka plugga var att jag sade till mig själv att det var OK att må så hemskt. Jag skulle klara denna vecka eller två, hur långt det nu var till skriv­ningen, sedan skulle jag lägga in mig på psy­ket. Bara klara tiden fram till skriv­ningen, sedan fick det gå hur det ville. Det var fak­tiskt det som fick mig att orka med den ten­ta­pe­ri­o­den, tan­ken på att jag skulle för­söka att bli inlagd på psy­ki­a­trisk avdel­ning om jag bara hade gjort skriv­ningen (och mådde lika dåligt efter den). Nu blev det inte så, jag mådde bättre efter ten­tan, som jag också kla­rade. Tur var kanske det, eftersom jag nu i efter­hand vet att jag säkert inte skulle ha ansetts sjuk nog att behöva vård på avdel­ning (och det tyc­ker nog inte jag hel­ler så här i efterhand).

Jag har inte mått fullt så dåligt nu inför denna skriv­ning, men jag har inte mått bra hel­ler. Jag har fått två vec­kors inläs­nings­tid, tjänst­le­digt med lön, och jag har för­sökt att plugga varje dag, men det är svårt bara att sätta mig med böc­kerna. Jag för­sö­ker med den enda metod jag hit­tade under läkar­ut­bild­ningen, att gå ige­nom gamla skriv­ningar och för­söka svara på dem, slå upp vad som ver­kar vara vet­tiga svar på respek­tive fråga, men det tar emot det också. När jag har kom­mit så här långt med min text är det 3½ timme kvar till skriv­ningen. Vi får se hur det går och vad jag gör i efter­mid­dag. Skriv­ningen är offi­ci­ellt fri­vil­lig, men ÖNH-klinikerna här i Stock­holm god­kän­ner inte en läkare som spe­ci­a­list utan att man har fått god­känt resul­tat på den “fri­vil­liga” skrivningen.

Kanske efter­mid­da­gen och kväl­len kan ägnas åt att upp­gra­dera till nya Word­Press 2.5, eller att göra en egen smyg­maskvirk­nål, eller att göra fär­digt de kro­kade toff­lorna till Edvard, eller kanske gå ut med vän­ner och äta eller ta ett par öl. Vi får se…

Andra blog­gar om: Sömn­pro­blem, pani­kat­tack, stu­di­e­tek­nik, hög­sko­le­pro­vet, ten­ta­ång­est, läkar­ut­bild­ning

Virkande virusdrabbad jourtrött doktor

Det sägs att det är tors­dag idag. En kol­lega ringde från job­bet och und­rade om de skulle ordna en ersät­tare för mig som enda ÖNH–läkare på Söder­sjuk­hu­set imor­gon. Jag blev lite (mer) för­vir­rad, frå­gade Jon om det inte var fre­dag idag, vi har ju ingen dag­jour på SöS på hel­ger, men han påstod att det är tors­dag idag. Jag får väl tro honom på mitt ord, och han trodde mig när jag berät­tade att jag inte kom­mer att arbeta imor­gon, på SöS eller någon annanstans.

Jag bac­kar några dagar: För ett antal år sedan hade södra Stock­holm fort­fa­rande full­vär­dig ÖNH-sjukvård dyg­net runt, med jour på Hud­dinge sjuk­hus dyg­net runt och en ÖNH-avdelning som var öppen dyg­net runt hela vec­kan hela året. Efter att poli­ti­kerna tog det galna verk­lig­hets­främ­mande beslu­tet att slå ihop HS och KS till KUS, sajt Hud­dinge och sajt Solna (eller lag Syd och lag Nord), kom också ett beslut om att de män­ni­skor som bor söder om Slus­sen inte skall ha till­gång till samma sjuk­vård som tidi­gare. Vi tving­a­des sluta med natt– och helg­jou­rer på Hud­dinge, och vi har nu en avdel­ning (egent­li­gen två avdel­ningar) som bara är öppen var­da­gar. De svå­rast sjuka pati­en­terna hos oss måste trans­por­te­ras till Solna över hel­gerna, och till­baka till oss på mån­da­garna. Det säger sig självt att det inte är för pati­en­ter­nas bästa, och Gud vet vem det skulle vara bra för… Som en del i denna för­änd­ring fick vi börja gå helg­jou­rer och natt­jou­rer på fili­a­len i Solna (KS för alla som inte arbe­tar på KUS-S eller KUS-H). Jag har nu haft natt­jours­vecka, vil­ket i detta fall inne­bar att jag arbe­tade fre­dag och sön­dag natt, och var komp-ledig tors­dag till ons­dag kring dessa nätter.

Fre­dags­jou­ren är vårt värsta jour­pass tids­mäs­sigt. Vi och våra kol­le­gor på Solna slu­tar tidi­gare på fre­da­gar, de har löst fre­dags­natt­jou­ren genom att ha en extra kvälls­jour som tar efter­mid­da­gen fram till att den van­liga kvälls­jou­ren bru­kar börja, det har inte vi Huddinge-läkare gjort, utan vi har arbets­tid från kloc­kan två fre­dag efter­mid­dag till hal­vett på lör­da­gen (på papp­ret, man går hem efter mor­gon­ron­den, vid halv­tio eller tio lör­dag mor­gon). I fre­dags, 15/2, bör­jade jag såle­des arbeta kloc­kan två på efter­mid­da­gen. Jag hade inte sov­mor­gon eftersom jag skulle upp och lämna Edvard på dagis. Från två var jag ensam ÖNH-läkare på aku­ten, det var inte ofant­ligt många pati­en­ter som vän­tade när jag bör­jade, men det fyllde på sig efter hand och det var inte de allra lät­taste pati­en­terna som sökte. Jag menar inte att det var job­biga män­ni­skor (det är väl­digt säl­lan som jag upp­le­ver att någon som är sjuk och söker hjälp är “job­big”), utan det var lite svå­rare fall, lite tyngre, sådant som tar tid för mig att hand­lägga. När man har några sådana pati­en­ter, hur intres­sant och spän­nande det än kan vara, så gör det att vän­te­ti­den för övriga pati­en­ter ökar. Några pati­en­ter kan jag han­tera på 5–10 minu­ter om jag måste, till exem­pel någon som tro­li­gen eller säkert har en bru­ten näsa men som är för svul­len för att jag skall kunna göra en rik­tigt bra repo­si­tion av den (alltså dra den brutna näsan rätt). Då frå­gar jag vad som har hänt (tar anam­nes), under­sö­ker (ute­slu­ter sep­tum­he­ma­tom, kon­sta­te­rar att det inte är rea­lis­tiskt att för­söka repo­nera just då), ber sjuk­skö­ters­kan ordna ett åter­be­sök 4–6 dagar efter det trauma som gav näs­frak­tu­ren, och doku­men­te­rar besö­ket. Andra pati­en­ter tar lång lång tid att hand­lägga, jag vill inte ge några exem­pel här eftersom jag då kanske blir för spe­ci­fik och jag kan ju inte ris­kera att lämna ut någon som jag har träf­fat i tjäns­ten. Det var pati­en­ter på avdel­ning­arna som behövde min upp­märk­sam­het (inklu­sive de pati­en­ter jag själv lade in), jag gjorde en akut ope­ra­tion och var med och vän­tade på att min bak­jour skulle vara med på en annan akut ope­ra­tion (som jag var tvungen att gå ifrån för att rap­por­tera till kol­le­gorna som skulle jobba lör­dag dag).

Vid fem­ti­den på efter­mid­da­gen bör­jade jag bli hung­rig och påta­lade för min skö­terska att jag nog ville äta snart. Så blev det inte, kom­mer det svårt sjuka pati­en­ter får dok­torn vänta. Kloc­kan var när­mare mid­natt när jag sprang iväg från aku­ten för att slänga i mig lite “kvälls­mat”. Tidi­gare under kväl­len var det godis, gele­go­dis, cho­klad och nöt­ter, snus, en cola och jag tror fem bur­kar ener­gidryck som höll mig vaken och på benen. Det föll sig inte bättre än att jag job­bade oav­bru­tet från två på efter­mid­da­gen till tio nästa dag, tjugo tim­mars inten­sivt arbete. Jag kom hem på något sätt, som­nade antag­li­gen före tolv på dagen (vet inte), vak­nade vid nio på kväl­len, var uppe till tre på nat­ten, som­nade igen och sov till ett-tiden på sön­da­gen, åt någon slags frukost-lunch och åkte till job­bet igen. Detta jour­pass var mindre tungt för mig, dels för att jag “bara” skulle arbeta från halv­fem på efter­mid­da­gen till åtta på mor­go­nen, dels för att det fak­tiskt var betyd­ligt färre pati­en­ter som sökte och behövde träffa ÖNH-läkare. Jag hade svårt sjuka pati­en­ter på avdel­ningen att ta hand om, men kunde ändå komma i säng strax efter tre (utan att det var någon som vän­tade på aku­ten), och jag fick sova till strax efter sju. Efter fre­dags­nat­tens över­väl­di­gande tunga jour­pass kän­des det under­bart, 3–4 tim­mars sömn kän­des him­melskt och jag upp­levde mig rik­tigt utsövd.

Senare på mån­da­gen, när jag hade kom­mit hem, bör­jade jag känna mig krass­lig, ont i hal­sen (kunde det bero på att jag hade snu­sat i prin­cip oav­bru­tet under mitt tju­go­tim­mars­pass fredag-lördag?), trött, hängig, kanske feber. Jag skulle ju vara ledig till ons­da­gen men i tis­dags ringde jag job­bet och sjuk­skrev mig. Jag hos­tar och är sno­rig och nästäppt, tung i huvu­det, jag skulle för­mod­li­gen ha feber om det inte vore för pill­ren jag petar i mig för att slippa må så hemskt. Det finns myc­ket jag borde göra hemma, men jag orkar inte ta tag i något nu. För att få tiden att gå sit­ter jag en del vid datorn (såklart), men jag har också vir­kat lite mer. Jag vir­kade en ny mössa till mig själv, lik­nande den jag gjorde till Edvard för några vec­kor sedan. Jag tror att jag vir­kar hår­dare nu än när jag gjorde mönst­ret för flera år sedan, för jag kan knappt få på mig min fina nya mössa, det får nog också bli Edvards. Jag har inte hit­tat något bra fodral till min nya tele­fon, HTC TyTN II, än, så jag bestämde mig för att för­söka virka ett. Mitt första för­sök blev i och för sig ett snyggt fodral, men det sit­ter för tajt så det är pil­ligt att få tele­fo­nen i och ur fodra­let. Nu pro­var jag ett lite annat sätt, och bör­jar med en lite större bas för att få ett fodral som pas­sar bättre. Jag åter­kom­mer med beskriv­ning när jag är nöjd. Jag lekte lite med tan­ken på att använda krok­ning, men jag vet inte om mina krok­ningsnå­lar är rik­tigt rätt stor­lek för gar­net jag tänkte använda, och skall jag kroka ett fodral måste jag göra ett möns­ter först. När jag vir­kar är det lät­tare att arbeta på fri hand, med krok­ning får jag ett stort stycke som måste passa ihop, så jag måste tänka ut hur det skall se ut redan innan jag bör­jar, och då först prov­kroka med rätt garn och nål så att jag har rätt mask­tät­het i mitt möns­ter. Det är inte rik­tigt min grej att tänka innan jag ska­par, men jag kanske får prova det också.

Andra blog­gar om: jour, sjuk­hus, läkare, aku­ten, pati­ent, virka, krok­ning

Gott nytt år på akutmottagningen

Nu sit­ter jag på öronav­del­ningen på sjuk­hu­set i Solna, f.d. KS, och vän­tar på att kol­le­gorna skall komma. Vi är två öron­lä­kare som går jour på aku­ten, och vi har en bak­jour, en äldre kol­lega som vi kan dis­ku­tera med, som bl.a. tar hand om pati­en­ter på avdelningen.

Lille Edvard vak­nade pigg och glad vid sex­ti­den imorse och bör­jade “prata” högt och ljud­ligt, så längre än så fick jag inte sova. Vi tog det ganska lugnt igår, men kom i säng efter ett ändå, så helt pigg är jag inte. Tre kop­par espresso till fru­kost och en ter­mos med fyra kop­par till (kaf­fet här är inte roligt) skall hålla fart på mig under dagen.

Idag räk­nar jag med att det utö­ver van­liga hals­in­fek­tio­ner, halsont, näs­blöd­ningar, och örvärk kom­mer pati­en­ter som har åter­vänt från Thai­land, många som har bli­vit miss­hand­lade under nyårs­nat­ten (men de vak­nar kanske lite senare), och kanske några som har ska­dats av fyr­ver­ke­rier och smällare.

Jouravtal för miljoner

DN skri­ver idag om jou­rer­sätt­ningen för läkare, en myc­ket ony­an­se­rad och vinklad arti­kel av Nils Palm­gren

Sjuk­hus­di­rek­tö­ren Ceci­lia Sei­de­gård och ord­fö­ran­den för läkar­för­e­ningen är de som kom­mer med vet­tiga utta­lan­den i frå­gan. Direk­tö­ren när hon säger att ”…de som tjä­nar mest är spe­ci­a­lis­ter inom smala områ­den som är jour­tunga. Det är läkare som gör feno­me­nala insat­ser.” Allt som Tho­mas Flo­din skri­ver är rele­vant, tyc­ker jag som läkare och f.d. fack­ligt aktiv.

Det enda nam­net jag kän­ner igen på DN:s lista över höga årslö­ner hos läkare (som sak­nas i nät­ver­sio­nen) är en kol­lega som är nar­ko­slä­kare och arbe­tar på IVA. Nar­ko­slä­kare går (arbe­tande) jour även som spe­ci­a­lis­ter, och får där­för högre ersätt­ning för sina jou­rer. Som dr Flo­din skri­ver så base­ras jou­rer­sätt­ningen på grund­lö­nen. Det nor­mala är att varje tim­mes jour ersätts med 1,5–2 tim­mes tim­pen­ning (lön eller ledig­het), kväl­lar 1,5, nät­ter och hel­ger 2. För mig som öron­lä­kare under utbild­ning inne­bär det att jou­rerna kan ge 10–25 % på den skat­tade lönen varje månad, till ett pris av sömn­lösa nät­ter och helg­ar­bete utö­ver den van­liga fem­da­gars­vec­kan. Är det ohe­mult? Jag tyc­ker inte det.

Att vissa nar­ko­slä­kare i länet kan få rik­tigt bra lön kan bero på att det all­tid finns en skick­lig spe­ci­a­list (med bra grund­lön) som har “lever­be­red­skap”, d.v.s. han eller hon är beredd att när som helst, dyg­net runt, alla dagar i vec­kan, åka till sjuk­hu­set för att hjälpa till med lever­trans­plan­ta­tio­ner. Skulle det falla sig så att det är många lever­trans­plan­ta­tio­ner (en verk­sam­het som inte kan pla­ne­ras) den vecka som läkare X har lever­be­red­skap så kom­mer denna läkare att få bra betalt för att inte sova, inte kunna träffa sin familj, inte kunna ha ett soci­alt liv denna vecka. Det är ett pris vi får betala för att rädda liv. Skall vi hjälpa män­ni­skor som inte kan leva utan att få en annan män­niskas lever? Då måste vi se till att det finns kom­pe­tent per­so­nal som kan sköta trans­plan­ta­tio­nerna. Skall vi spara pengar på detta så kom­mer det att inne­bära att män­ni­skor dör i onö­dan, det måste poli­ti­ker och DN inse.

Pre­cis som dr Flo­din säger så är det mest under­läkare (läkare som ännu inte är spe­ci­a­lis­ter inom ett område) som går jour, och vi har inte sär­skilt hög grund­lön om man tän­ker på dels utbild­ning­ens längd, men fram­för allt det stora ansvar vi tar i mötet med varje enskild pati­ent. Inom vissa spe­ci­a­li­te­ter måste spe­ci­a­lis­ter, med högre grund­lön, gå jour (och arbeta under jou­ren), och de får då en betyd­ligt högre ersätt­ning för detta arbete, vil­ket för mig känns myc­ket rimligt.

Skulle jou­rer­sätt­ningen sän­kas får gärna någon annan ta mina jou­rer, så roligt är det inte att vara borta från min fru och min fyra måna­der gamla son på nät­ter och hel­ger. Ingen går jour för att det är roligt, vi gör det för att vi måste, för att det måste fin­nas en kom­pe­tent läkare på plats dyg­net runt för att hjälpa den som är sjuk. Skall det få kosta pengar? Fråga poli­ti­kerna, och fråga Nils Palm­gren