Separationsglädje

Jag har skri­vit om min skils­mässa här tidi­gare, och att döma av kom­men­ta­rerna är det många som har läst det jag har skri­vit. Det känns där­för rim­ligt att skriva lite mer om vad som har hänt sedan dess.

Larisa har (som ni säkert för­står) inte mör­dat mig, vare sig med gift i mat eller dryck, eller genom att hugga en för­skä­rare i mig när jag sover, som hon hotade med. Efter att ha letat lägen­het mer eller mindre aktivt i några år köpte hon en till slut, på Vikinga­vä­gen några kilo­me­ter från den för­skola där vår son Edvard går. Hon flyt­tade dit sista dagarna i novem­ber, och vi har sedan dess inte behövt bo under samma tak längre. Vi har gått i sam­ar­bets­sam­tal och där efter diverse paj­kast­ning för­hål­lan­de­vis smärt­fritt kom­mit fram till att Edvard skall bo en vecka hos oss var. Det blev alltså gemen­sam vård­nad (som vän­tat) och väx­el­vis boende (som jag har före­språ­kat hela tiden). Jag bor kvar i huset i Vidja som jag köpte innan vi hade träffats.

Edvard kal­lar fort­fa­rande huset för hemma, men har också bli­vit allt­mer fasci­ne­rad av lägen­he­ter. Så snart han ser ett fler­fa­miljs­hus berät­tar han att han ser en lägen­het, eller att han har hit­tat en lägen­het åt mamma. Han är knappt 3½ år, han kom­mer att för­stå det på ett annat sätt när han blir lite äldre. Han ver­kar ta det bra, och som jag ser det ver­kar han lug­nare och mer har­mo­nisk sedan vi flyt­tade isär, och han kan bo med en av oss i taget, en mer har­mo­nisk för­äl­der som kan foku­sera mer på honom och mindre på hur job­bigt det känns att bo till­sam­mans med någon man växte ifrån för flera år sedan. Han har pra­tat om att han vill titta på film, han är mer van att se barn­film på DVD än att se TV-program, men när jag för­kla­rar att TV:n är hos mamma i lägen­he­ten kan han accep­tera det. Ibland und­rar han var någon av hans lek­sa­ker är, och får han veta att den är hos mamma kan han accep­tera det också.

Som jag ser det kom­mer vi alla tre på kort och lång sikt att vinna på detta, och jag tror att Edvard är den som som har mest att vinna på den nya situationen.

Separation, mellanspel –fyleknappande

Jag tog bort min första text om sepa­ra­tio­nen en tid, som en trev­ligt gest gente­mot mitt ex, som tyd­li­gen tyc­ker det är väl­digt job­bigt att ha minsta lilla detalj om sitt liv blot­tad på nätet.

Ge mig tid så fyl­ler jag på vad som hänt sedan dess.

I kväll har hon klart och tyd­ligt hotat mörda mig, gift­mord, hon skall blanda gift i min mat.

Nu vill ingen av oss lägga oss före den andra (vi bor som sagt under samma tak än, jag vill bo här, hon är rädd att köpa lägen­het). Jag är inte stolt över det, men jag har druc­kit några folköl för att orka dis­ku­tera med henne genom kväl­len, och för att inte ta det för per­son­ligt när hen­nes kon­cen­tre­rat sar­kas­tiska och ond­ske­fulla attac­ker slåt mot mig om och om och om igen.

Hon har även tidi­gare hotat mig mer eller mindre expli­cit, hon skulle gör mitt liv till ett hel­vete på jor­den, eller sna­rare något som skulle få mig att längta efter, och be och böna om, blott ett hel­vete på jorden.

Kväl­lens tira­der känns om möj­lig värre än de tidi­gare, och ser ni mig inte här i fram­ti­den så kan jag tipsa er om att det inte är but­lern (som jag ald­rig sett annat än i brit­tiska fil­mer) som är mör­da­ren, utan min gravt insta­bila före detta fru som är den pri­märt miss­tänkte mör­da­ren. Hon har alla skäl, allt att vinna, motiv, möj­lig­het, till­räck­lig per­son­lig­hets­stör­ning, vad ni vill. Att hon blir inlåst för all­tiv med sär­skild utskriv­nings­pröv­ning får komma som en seranre överask­ning och postum glädje för mig.

tips­för skri­ben­ter: Stil­noct och Oxa­scand i en kropp som inte är sär­skilt van vid dessa asub­stan­ser, det glr intet för läs­försteå­en­sen, san­no­likt ine mcyet för mindre stav­fel eller för den storre sak­liga argumentationen.

Låt detta hel­vete sluta någon gång! Gå i klos­ter Larisa!

Hon har vif­tat efter mig med stora för­skä­rare tidi­gare, gift i maten vore lik­som inte helt ovän­tat, tyvärr. Hon får det lite svärt efter som sonen Edvardm jag och exet ofta äter i frund och bot­ten samma mat, med mindre vari­a­tio­ner vad gäl­ler kryd­dor, sås och till­be­hör (ris, bröd, pota­tis hel, potatismos)

Nu för ult­ra­seg och ofo­ku­se­rad av lung­nande medi­cin och insom­ning­tablet­ter för att kunna fort­sätta ett reso­ne­mang eller ens kunna skriva beb­grip­ligt. Gör­sö­ker åter­komma när mindre intox­i­ke­rad, kan då för­hopp­nings­vis deschiffrera det jag skri­vit här och på face­book om någon skulle bry sig.

Jag före­skog i all väl­me­ning att hon skulle sova honś någon av sina bekanta som har stora hus, medan hon letar efter en läge­het hon vill ha„ och tills hon lälr sig den svenska bostads­mark­nande och dess vind­l­lingar. Det var nog strac efter det hon mord­ho­tade mig, helt klart.

Medi­ci­nen jag har tagit för att kunna soav ngåt alls inatt har slgit till ganska bra, så jag kan inte fort­sätta längre. Om ingen får tag på mig imorgm har hon kanske gjort slag i saken.

Rye: Ta vad du vull av mitt vinylm 600 ski­vor ich boxar,

Andra blog­gar om: sepa­ra­tio­nen, ex, hotat mörda mig, gift­mord

Separation, del 1

Jag har inte blog­gat myc­ket på ganska länge, som even­tu­ella besö­kare kan se. Jag tror att det tyngsta skä­let till detta är att det har varit så trass­ligt och job­bigt hemma. Larisa har tja­tat i flera år (minst tre av de fyra vi varit gifta) om att hon inte kan och inte vill bo med mig, och senaste måna­derna har hon även sagt åt mig att ta fram blan­ket­ter och mer infor­ma­tion om skils­mässa. Det är näs­tan per­ma­nent dålig stäm­ning hemma, vi grä­lar inte så säl­lan och ingen av oss mår bra, och jag tyc­ker att det känns som att lilla Edvard (fyl­ler tre i augusti) också mår dåligt av detta, vil­ket väl egent­li­gen är ganska självklart.

Nu har jag lad­dat hem och fyllt i blan­ket­ten för ansö­kan om äkten­skaps­skill­nad, skaf­fat de sär­skilda per­son­be­vis som krävs, och då väg­rar hon plöts­ligt att skriva under. Hon har i flera år på många olika sätt uttryckt att hon hatar huset där vi bor, och att hon så snabbt som möj­ligt vill flytta till något annat. När jag för knappt två vec­kor sedan för­sökte prata med henne om skils­mässa skrek hon att hon ville bo kvar i huset, att hon hade ändrat sig nu. Till saken hör att huset står på mig och att jag har alla lånen (ärligt talat är lånen för­mod­li­gen lika stora som fas­tig­he­tens mark­nads­värde), och hon skulle nog ha svårt att lösa ut mig om hon ville bo kvar här. Vi har tidi­gare varit helt överens om att vi skall ha gemen­sam vård­nad om Edvard och att han skall bo en vecka hos oss var, men nu när jag lade fram pappren ville hon plöts­ligt ha ensam vård­nad, och hon tyckte inte alls längre att det var vik­tigt för Edvard att ha regel­bun­den kon­takt med båda sina föräldrar.

Eftersom hon väg­rade skriva under blan­ket­ten gjorde jag ett par ändringar och skic­kade in den själv, med bara min under­skrift. Det gör ingen skill­nad i sak vad gäl­ler skils­mäs­san, möj­li­gen att det kan ta lite längre tid (vec­kor) för det att vinna laga kraft. Igår fick Larisa bre­vet med del­giv­ning från Söder­törns tings­rätt, och då fick hon spel igen och säger att hon inte skall skriva under del­giv­nings­kvit­tot. Ärligt talat tror jag att det hand­lar om del­vis att hon inte för­står vad det hand­lar om och hur det går till, del­vis rädsla och oro för hur hon skall klara sig själv i ett främ­mande land (även om hon bott här 4½ år, pra­tar per­fekt svenska, job­bar och har bättre grund­lön än jag själv har). Jag ringde nyss till tings­rät­ten för att fråga vad som hän­der om hon inte skic­kar in del­giv­nings­kvit­tot, och får de inget svar inom tre vec­kor går de vidare med del­giv­nings­man, som t.ex. kan välja att söka upp henne på arbets­plat­sen. Jag får väl för­söka för­klara detta för henne, så att hon inser hur det fun­ge­rar, om hon bara vill lyssna på mig några minu­ter i sträck även när jag pra­tar om något som hon tyc­ker är obehagligt.

Jag vill inte snacka skit om Larisa här, och vill för­söka vara så objek­tiv jag kan, även om det givet­vis inte är enkelt i den situ­a­tion jag befin­ner mig. Du som läser detta skall veta att jag här skri­ver om min upp­le­velse av det hela. Jag kan per­son­li­gen inte leva till­sam­mans med Larisa, vi har inte varit och kan tro­li­gen inte vara lyck­liga till­sam­mans, men hon har många goda kva­li­te­ter och är abso­lut inte någon dålig eller ond män­ni­ska även om hon har sårat mig djupt och inner­ligt under lång tid.

Jag kom­mer för­hopp­nings­vis att orka skriva mer om detta under den när­maste tiden, jag vet att det kom­mer att bli en job­big tid med många nya kon­flik­ter, men jag är helt över­ty­gad om att vi alla tre kom­mer att må myc­ket bättre när Larisa och jag bor på varsitt håll.

Andra blog­gar om: skils­mässa, gräl, äkten­skaps­skill­nad, gemen­sam vård­nad, vård­nad, del­giv­ning, Söder­törns tingsrätt