Saknad

Helena läm­nade oss kloc­kan sex på mor­go­nen idag.

Jag har för­lo­rat en under­bar sys­ter, min mor har för­lo­rat ett kärt barn, många har för­lo­rat en älskad vän.

Vafan!?!

Hur illa kan det bli…? Nu är Helena myc­ket sämre igen. Det är 1,5 månad sedan hon åkte in till Söder­sjuk­hu­set akut för att hon hade ont i magen, en månad sedan hon fick can­cer­be­sked, och nu är hon urdå­lig. Jag hop­pa­des att det var lung­in­flam­ma­tio­nen eller ökade mor­fin­do­ser som gjorde att hon var trött och dålig, men läkarna på Dalens sjuk­hus tror att det är can­cer­hel­ve­tet som växer och fro­das i en sådan hel­ve­tisk takt att det är den som sän­ker henne helt. Fort­sät­ter det så här är jag enda bar­net till jul.

Hon är 34 år, har redan bokat lokal till 35-årsfesten i som­mar. Det här kan inte hända. Så här jäv­ligt är inte livet.

Jag är glad att jag har min under­bara fru som stöd­jer mig i denna svåra tid, för att inte tala om alla vän­ner, vän­nerna på telnet://skom.se/ inte minst.