Idag är det ett år sedan min syster Helena dog. Jag skrev mycket i min blog när det hände, bl.a. här. Det var gravsättning i somras, vid Helenas födelsedag, hon skulle ha fyllt 35 i år. Ikväll skall familj och vänner träffas och äta middag tillsammans på årsdagen.

Läkaren som missade diagnosen får ingen påföljd för det. Det var för lång tid sedan hon slarvade, så det är preskriberat. Att cancer växer långsamt och att ingen kunde veta om det innan Helena blev sjuk på allvar spelar tydligen ingen roll. Det känns orättvist.

Igår var Larisa, mamma och jag i Helenas lägenhet igen. Det är verkligen tungt att gå igenom hennes saker. Vi försöker dela upp det som vi vill behålla, och se till att vännerna också får några minnessaker. Det är inte lätt, och det är jobbigt.

Jag tog hem hennes MiniDisc-spelare och skivorna till den. Det fanns bl.a. en skiva hon har spelat in när hon repade med sitt band inför en demo de gjorde. Jag har fört över den till datorn idag och rensat bort lite brus och klickningar. Jag har gjort om den till RealAudio-format och skall också bränna den på CD. RA-filen tänkte jag lägga på hennes domän så att den som vill kan lyssna, men det är 45 MB så jag gör det inte hemifrån med modem utan tar med filen till jobbet och lägger upp den innan jag börjar på morgonen.

Jag filar på anmälan till HSAN och Patientskadeförsäkringen, men det är också jobbigt att skriva, så det kanske tar ett tag till innan jag blir klar.

Jag ser att även Joacim Melin har hittat till min systers minnesplats på nätet.

Det finns visst en förteckning över liknande sidor på nätet. Jag visste inte att andra redan hade gjort samma sak. Jag hade iofs inte reflekterat över om jag var först eller inte, men jag trodde inte att det fanns så många (drygt något halvdussin när jag tittade senast).

Idag är det begravning klockan ett på Skogskyrkogården. Det känns väldigt konstigt. Man skall inte behöva vara med om något som detta. Ens lillasyster skall inte dö vid 34 års ålder. En mor skall inte behöva begrava sitt barn. Det är fel.

Det blev inget skrivet igår, men julafton förflöt stilla och lugnt. Lunch hemma hos mamma i Enskede Gård, min systers (f.d.) pojkvän kom förbi en stund, han firade med sin syster som bor i närheten. Senare på eftermiddagen, efter Kalle Anka, kom Rye, Linda Rönnbäck och hennes pojkvän Joakim. Janssons frestelse på kvällen, taxi hem i hemskt väglag. Hela Vidjavägen var glaserad med ett istäcke med mycket vatten på. Trots antislirsystem och ABS var det ingen barnlek att köra där.

Jag fick ett par jättefina skinnhandskar med kaninfoder av min fru, Matrix Reloaded på DVD av mamma och hennes sambo Gert, och en del annat bra.

God fortsättning!

Helena lämnade oss klockan sex på morgonen idag.

Jag har förlorat en underbar syster, min mor har förlorat ett kärt barn, många har förlorat en älskad vän.

Hur illa kan det bli…? Nu är Helena mycket sämre igen. Det är 1,5 månad sedan hon åkte in till Södersjukhuset akut för att hon hade ont i magen, en månad sedan hon fick cancerbesked, och nu är hon urdålig. Jag hoppades att det var lunginflammationen eller ökade morfindoser som gjorde att hon var trött och dålig, men läkarna på Dalens sjukhus tror att det är cancerhelvetet som växer och frodas i en sådan helvetisk takt att det är den som sänker henne helt. Fortsätter det så här är jag enda barnet till jul.

Hon är 34 år, har redan bokat lokal till 35-årsfesten i sommar. Det här kan inte hända. Så här jävligt är inte livet.

Jag är glad att jag har min underbara fru som stödjer mig i denna svåra tid, för att inte tala om alla vänner, vännerna på telnet://skom.se/ inte minst.