Förra vintern läste jag en artikel i DN om att organisationer som hjälper hemlösa saknade varma vinterkläder, och vanliga underkläder, att dela ut till behövande hemlösa. Jag har lite hamster-mentalitet och hade rejält med extra kläder hemma som jag inte använde ofta eller alls, sådant jag använde för några år sedan men inte nu längre, kanske för att jag skaffat något nyare. En del är t-tröjor med små små hål, strumpor som börjar bli tunnslitna eller har något hål, skor som jag inte längre använder för att jag har köpt bättre. Jag samlade ihop dessa, det blev mer än jag hade trott, och skrev e-post till Convictus som nämndes i artikeln, för att höra hur jag kunde överlämna kläderna till dem. De hörde aldrig av sig, och jag tror jag förstår varför. Bara några dagar senare skrev DN att de organisationer de nämnt i artikeln hade överfullt med kläder i sina lokaler, och att de inte kunde ta emot mer gåvor. Antagligen hade de även bättre saker för sig än att svara på e-post från alla oss som ville ge dem ännu mer kläder.

Kläderna har jag kvar, packar jag om dem i banankartonger som jag hade tänkt blir det nog 4–6 fulla kartonger. Nu är det kallt ute igen, och jag skulle mycket hellre se att mina kläder ger värme till någon behövande än att de ligger i mitt garage med en massa skräp och bråte. Jag kan nog sortera ut ännu mer kläder och skor om jag tar mig lite tid till det. Jag har precis skrivit till Convictus igen och hoppas på sätt och vis att de hör av sig denna gång, även om det i den bästa av världar väl vore bättre om de inte hörde av sig, eller att de inte behövde finnas, för att alla människor har de kläder och andra grundläggande saker de behöver.

Jag har valt att kontakta just Convictus eftersom jag vill att mina kläder går direkt till den som behöver dem, inte hängs ut i någon andrahandsbutik eller att någon sorterar och kanske slänger sådant som jag vet att faktiskt går att använda. (Som DN skrev så är det ju faktiskt bättre att ha någons använda, men rena, kalsonger, och strumpor med några hål, än att inte ha några alls.)

Det känns lite som att jag ger lite små-patetisk Karl-Bertil Jonsson-känsla med det jag skriver, men det bjuder jag på. Jag lever inte i något stort överflöd, men jag vet att de finns många som har det sämre ställt och jag vill gärna hjälpa till på de sätt jag kan.

Andra bloggar om: hemlösa, kläder, skor, Convictus

Jag tog bort min första text om separationen en tid, som en trevligt gest gentemot mitt ex, som tydligen tycker det är väldigt jobbigt att ha minsta lilla detalj om sitt liv blottad på nätet.

Ge mig tid så fyller jag på vad som hänt sedan dess.

I kväll har hon klart och tydligt hotat mörda mig, giftmord, hon skall blanda gift i min mat.

Nu vill ingen av oss lägga oss före den andra (vi bor som sagt under samma tak än, jag vill bo här, hon är rädd att köpa lägenhet). Jag är inte stolt över det, men jag har druckit några folköl för att orka diskutera med henne genom kvällen, och för att inte ta det för personligt när hennes koncentrerat sarkastiska och ondskefulla attacker slåt mot mig om och om och om igen.

Hon har även tidigare hotat mig mer eller mindre explicit, hon skulle gör mitt liv till ett helvete på jorden, eller snarare något som skulle få mig att längta efter, och be och böna om, blott ett helvete på jorden.

Kvällens tirader känns om möjlig värre än de tidigare, och ser ni mig inte här i framtiden så kan jag tipsa er om att det inte är butlern (som jag aldrig sett annat än i brittiska filmer) som är mördaren, utan min gravt instabila före detta fru som är den primärt misstänkte mördaren. Hon har alla skäl, allt att vinna, motiv, möjlighet, tillräcklig personlighetsstörning, vad ni vill. Att hon blir inlåst för alltiv med särskild utskrivningsprövning får komma som en seranre överaskning och postum glädje för mig.

tipsför skribenter: Stilnoct och Oxascand i en kropp som inte är särskilt van vid dessa asubstanser, det glr intet för läsförsteåensen, sannolikt ine mcyet för mindre stavfel eller för den storre sakliga argumentationen.

Låt detta helvete sluta någon gång! Gå i kloster Larisa!

Hon har viftat efter mig med stora förskärare tidigare, gift i maten vore liksom inte helt oväntat, tyvärr. Hon får det lite svärt efter som sonen Edvardm jag och exet ofta äter i frund och botten samma mat, med mindre variationer vad gäller kryddor, sås och tillbehör (ris, bröd, potatis hel, potatismos)

Nu för ultraseg och ofokuserad av lungnande medicin och insomningtabletter för att kunna fortsätta ett resonemang eller ens kunna skriva bebgripligt. Görsöker återkomma när mindre intoxikerad, kan då förhoppningsvis deschiffrera det jag skrivit här och på facebook om någon skulle bry sig.

Jag föreskog i all välmening att hon skulle sova honś någon av sina bekanta som har stora hus, medan hon letar efter en lägehet hon vill ha„ och tills hon lälr sig den svenska bostadsmarknande och dess vindllingar. Det var nog strac efter det hon mordhotade mig, helt klart.

Medicinen jag har tagit för att kunna soav ngåt alls inatt har slgit till ganska bra, så jag kan inte fortsätta längre. Om ingen får tag på mig imorgm har hon kanske gjort slag i saken.

Rye: Ta vad du vull av mitt vinylm 600 skivor ich boxar,

Andra bloggar om: separationen, ex, hotat mörda mig, giftmord

Jag har inte bloggat mycket på ganska länge, som eventuella besökare kan se. Jag tror att det tyngsta skälet till detta är att det har varit så trassligt och jobbigt hemma. Larisa har tjatat i flera år (minst tre av de fyra vi varit gifta) om att hon inte kan och inte vill bo med mig, och senaste månaderna har hon även sagt åt mig att ta fram blanketter och mer information om skilsmässa. Det är nästan permanent dålig stämning hemma, vi grälar inte så sällan och ingen av oss mår bra, och jag tycker att det känns som att lilla Edvard (fyller tre i augusti) också mår dåligt av detta, vilket väl egentligen är ganska självklart.

Nu har jag laddat hem och fyllt i blanketten för ansökan om äktenskapsskillnad, skaffat de särskilda personbevis som krävs, och då vägrar hon plötsligt att skriva under. Hon har i flera år på många olika sätt uttryckt att hon hatar huset där vi bor, och att hon så snabbt som möjligt vill flytta till något annat. När jag för knappt två veckor sedan försökte prata med henne om skilsmässa skrek hon att hon ville bo kvar i huset, att hon hade ändrat sig nu. Till saken hör att huset står på mig och att jag har alla lånen (ärligt talat är lånen förmodligen lika stora som fastighetens marknadsvärde), och hon skulle nog ha svårt att lösa ut mig om hon ville bo kvar här. Vi har tidigare varit helt överens om att vi skall ha gemensam vårdnad om Edvard och att han skall bo en vecka hos oss var, men nu när jag lade fram pappren ville hon plötsligt ha ensam vårdnad, och hon tyckte inte alls längre att det var viktigt för Edvard att ha regelbunden kontakt med båda sina föräldrar.

Eftersom hon vägrade skriva under blanketten gjorde jag ett par ändringar och skickade in den själv, med bara min underskrift. Det gör ingen skillnad i sak vad gäller skilsmässan, möjligen att det kan ta lite längre tid (veckor) för det att vinna laga kraft. Igår fick Larisa brevet med delgivning från Södertörns tingsrätt, och då fick hon spel igen och säger att hon inte skall skriva under delgivningskvittot. Ärligt talat tror jag att det handlar om delvis att hon inte förstår vad det handlar om och hur det går till, delvis rädsla och oro för hur hon skall klara sig själv i ett främmande land (även om hon bott här 4½ år, pratar perfekt svenska, jobbar och har bättre grundlön än jag själv har). Jag ringde nyss till tingsrätten för att fråga vad som händer om hon inte skickar in delgivningskvittot, och får de inget svar inom tre veckor går de vidare med delgivningsman, som t.ex. kan välja att söka upp henne på arbetsplatsen. Jag får väl försöka förklara detta för henne, så att hon inser hur det fungerar, om hon bara vill lyssna på mig några minuter i sträck även när jag pratar om något som hon tycker är obehagligt.

Jag vill inte snacka skit om Larisa här, och vill försöka vara så objektiv jag kan, även om det givetvis inte är enkelt i den situation jag befinner mig. Du som läser detta skall veta att jag här skriver om min upplevelse av det hela. Jag kan personligen inte leva tillsammans med Larisa, vi har inte varit och kan troligen inte vara lyckliga tillsammans, men hon har många goda kvaliteter och är absolut inte någon dålig eller ond människa även om hon har sårat mig djupt och innerligt under lång tid.

Jag kommer förhoppningsvis att orka skriva mer om detta under den närmaste tiden, jag vet att det kommer att bli en jobbig tid med många nya konflikter, men jag är helt övertygad om att vi alla tre kommer att må mycket bättre när Larisa och jag bor på varsitt håll.

Andra bloggar om: skilsmässa, gräl, äktenskapsskillnad, gemensam vårdnad, vårdnad, delgivning, Södertörns tingsrätt

Jag läste i DN idag att man “vräker” hemlösa som har bott i husvagnar och tält intill Solvalla. Jag tycker det känns fel. Finns det något bättre sätt? Jag gissar att åtminstone en del av de som bott där, och i andra liknande bosättningar inte är intresserade av de former av hjälp som det sociala kan och vill erbjuda dem. Tydligen hade åtminstone en av de boende i området byggt sig en liten verkstad.

Jag älskade området Lugnet vid Sickla sluss öster om Hammarbyhamnen i södra Stockholm, där det fanns plats för alla möjliga småföretag och personer som inte riktigt vill eller kan passa in i gängse normer. Nu är området sterilt och högkommersiellt och går under namnet Hammarby Sjöstad. De tidigare invånarna vräktes och byggnaderna revs.

För dessa hemlösa som väljer att bo i områden som det intill Solvalla, eller tidigare vid Högdalstoppen, kunde man inte tänka sig en bättre lösning? Jag förstår att många känner att man vill hjälpa dem, men ingen vill ha dessa medmänniskor som grannar. “Not in my backyard” som det fenomenet kallas på engelska. Men kunde inte det sociala, eller någon annan kanske, skaffa mark där den som vill leva på detta sätt får bo? Då kunde man ordna med el, rent vatten, avlopp, gemensam möjlighet till tvätt och fast telefon (om någon använder det i dessa mobila dagar). Det kunde vara lite som en kommersiell camping men billigt eller gratis, eller att man får plats där från det sociala, och de boende skulle inte behöva oroa sig över att bli bortkörda och få sina tillfälliga bostäder förstörda. Det sociala skulle ha lättare att hålla kontakt med dessa personer, och man kunde lättare erbjuda tjänster som hälsovård, kanske en postadress om det är intressant.

Jag har själv inte möjlighet att genomdriva eller genomföra denna idé, men för den som faktiskt föredrar att leva på detta sätt tycker jag att möjligheten borde ges. Att försöka tvinga in alla människor i majoritetens livsstil känns diskriminerande.

Det känns lite konstigt, det är mycket jag skulle vilja skriva om, ändå skriver jag inget. Jag vet inte riktigt varför, jag sitter vid datorn ganska mycket, och har möjlighet att skriva, ändå blir det inget skrivet. Jag öppnar skrivfönstret i WordPress flera gånger varje vecka, men surfar sedan vidare på andra sidor.

Just nu sitter jag och scannar alla viktiga papper: betyg, anställningsintyg och anställningsbetyg, kursintyg med mera. Jag visste ärligt talat inte var de var, och när jag för en tid sedan behövde papper på att jag är leg läk var jag tvungen att be jobbet om en kopia på det pappret, som de ju har arkiverat (ordning och reda där i alla fall. Nu städade jag datorrummet och tittade igenom gamla flyttkartonger medan jag flyttade runt dem, och hittade mappen med viktiga papper (som borde ligga i ett bankfack), mina sparade recept och en hel del annat roligt. Jag har länge tänkt att jag skulle scanna alla dessa dokument så att jag säkert har dem även om originalen skulle brinna upp eller försvinna på annat sätt. Den digitala versionen kan jag lägga upp på mitt webhotell, i en mapp som inte är åtkomlig över nätet, bränna på ett gäng CD-skivor som jag kan sprida ut dit jag vill, så att jag vet att de alltid finns om jag behöver dem igen. I digital version är det ju också lätt att skicka dem med e-post till den som vill ha dem. Nu har jag (snart) fast anställning, och jag vill fortsätta arbeta på ÖNH-kliniken Huddinge inom överskådlig framtid, så jag behöver nog inte dessa papper inom närmaste tiden.

Annars pysslar jag en del med mobiltelefonen, nu en K800i. Jag har hittat en bunt intressanta program till den, bland dem jag använder mest är Wayfinder (navigation med extern GPS, Globalsat BT359 för min det, som pratar med telefonen genom Bluetooth), MobyExplorer, Opera Mini, IM+, MINO, Mobile GMaps, och ShoZu (som jag inte använder så värst mycket, ärligt talat). Spelmässigt är det Quadrapop (som är gratis, från Sony Ericsson), och Same Game 2 (också gratis).

När jag nu har bra 3G med bra avtal, god täckning hemma hos mig (bor 550 meter från 3:s mast), och 1 GB per månad för 199:, sedan 1:49 (?) per MB, max 499: per månad, har jag börjat mobilsurfa ganska friskt, och jag är sugen på en bättre surf– och epost-telefon, med riktigt tangentbord. Funderar på något som kan ersätta min gamla Palm Tungsten T3 som handdator, och också fungera som telefon och Internet-terminal. Nu lutar det mest åt HTC TyTN, men jag är också nyfiken på den telefon som går under arbetsnamnet HTC Omni, efterträdaren till HTC Universal/Qtek 9000, med VGA-skärm med mera. Å andra sidan lär inte Omni släppas förrän första eller andra kvartalet 2007, och den lär kosta en hel del, och redan TyTN är ju inte helt billig. Dessutom lär nog även Omni, som Universal, vara ganska stor och otymplig, även om man har planerat att göra Omni lite mindre just för att det är storleken som användarna anmärker på. Jag kände på en TyTN nyligen, och den känns helt OK på alla sätt, men större än så kan nog vara lite jobbigt.

Jag har skaffat ett i-name också, =johan.adler, hittade länken på Slashdot härom dagen, när det råkade vara extrapris på i-namn. Till en början fungerade i-namnet inte som OpenID, så jag skaffade ett sådant också, men nu skall nog mitt i-namn fungera som det skall även som OpenID, så det OpenID jag skaffade lär jag inte behöva mer.

Tanken med i-namn, och med OpenID, är att man skall ha en enda identitet på nätet. Genom mitt i-namn kan man nu komma till min blogg, mitt CV och andra sidor som jag har, och det finns en kontaktsida där vem som helst kan skriva till mig utan att jag behöver lämna ut min epost-adress och få en massa skräppost, och det finns åtminstone några sidor på nätet där jag kan logga in med mitt i-namn utan att behöva registrera mig speciellt just där. Tanken är god, om det bara slår igenom.

Jag vet att det finns en del som är skeptiska till Google, själv är jag inte det. Jag använder Gmail och älskar det, och jag provar gärna deras nya tjänster, nu senast kikar jag på Google Reader (RSS-läsare som känns väldigt smidig), Google Spreadsheets (kalkylblad som ligger på nätet, som jag kommer åt var jag vill), Google Calendar (som jag gärna skulle synka med SyncML mot telefonen), senaste Picasa med webalbum, med mera.

Jag hoppas att det kan bli av att skriva mer snart, jag har faktiskt lite dåligt samvete för att jag inte skriver om sådant som jag skulle vilja skriva om.

Jag har mycket som jag vill skriva om, och flera olika ämnen som passar i varsin text. Vet inte hur snart jag hinner skriva alla så jag tar en liten snabbgenomgång här, så kommer det längre texter senare. Skriver ned det i kronologisk ordning här.

Jag hade semester från mitt vanliga jobb som öronläkare på Huddinge sjukhus v.27–29, och jobbade extra som hyrdoktor på Upplands Väsby vårdcentral v.28. Jag har varit hyrdoktor på många olika vårdcentraler runtom i landet, och detta var en av de bästa jag har varit på. Alla var otroligt trevliga och hjälpsamma, och om jag inte tyckte så mycket om att arbeta som öron-, näs– och halsläkare och snart är färdig specialist, och om jag bodde lite närmare Upplands Väsby, skulle jag helt klart överväga att börja jobba där bara för att det var så mysigt och trevligt. Av någon för mig outgrundlig anledning finns det tre lediga tjänster där, och om någon som läser detta är intresserad av att arbeta som distriktsläkare på en väl fungerande vårdcentral med ovanligt bra stämning och väldigt trevliga medarbetare, så tveka inte att höra av dig dit.

Medan jag var i Upplands Väsby skaffade jag ny mobiltelefon och operatör. I Vidja där jag bor har varken Comviq/Tele2, Vodafone/Telenor eller Telia någon fungerande täckning. Inne i huset går det inte att prata i telefon, lyssna av meddelanden på telefonsvararen, och ofta inte ens skicka SMS! Operatören 3 har satt upp en mast bara någon kilometer från huset, och grannen mitt emot berättar att de har suverän täckning med 3 hemma hos sig. De använder ett kort i sin bärbara dator för att koppla upp sig mot Internet med 3, och det fungerar utmärkt. Det har inte gått att få bredband hit till Vidja, ingen bredbandsoperatör har velat ordna ADSL trots att det finns mer än 300 potentiella kunder varav åtminstone hundratalet är aktivt intresserade. Ett skojarföretag har försökt ordna ADSL hit, men de som gått på bluffen har lika stora problem som företagets (Hemmanet) kunder i övriga landet, och de verkar vara grymt besvikna. Jag har nu på Tre Mediacenter i Väsby centrum köpt en Sony Ericsson K800i med abonnemanget 3Bomben Friends, och jag kan surfa hejdlöst med telefonen som modem, bra hastigheter och snabb uppkoppling (jämfört med mitt gamla telefonmodem). Jag värvade min fru som kund hos 3, hon valde en SE K608i, och vi fick då 1000 kr var att använda som vi vill som betalning för Tres tjänster. Jag har tillvalet 3Bredband som innebär att jag kan surfa upp till 1 GB per månad för 199 kronor i fast avgift, över 1 GB kostar det 1.49 per MB, men aldrig mer än 499 kr per månad. Jag räknar med att det kommer att kosta mig ungefär som en traditionell bredbandsuppkoppling, och jag kan dessutom surfa så mycket jag orkar med mobilen, eller med min Palm Tungsten T3 genom mobilen, utan att behöva fundera över vad det kommer att kosta. Nu saknar jag bara tangentbord på mobilen (och W-lan, såklart).

I slutet av förra veckan blev jag sjuk. Natten till fredag, 28/7, var jag lite varm och svettades en del. Nästa natt svettades jag floder, sängen var genomblöt på morgonen, och frös om vartannat. Jag åkte ändå till jobbet på lördagen, öronjour på Karolinska sjukhuset i Solna, och försökte jobba. Före lunch gick det bra, men på eftermiddagen blev jag sämre, satt och hackade tänder trots att det var väldigt varmt på rummet där jag satt. Jag blev tvungen att åka hem. Jag låg mest hela tiden hemma och i söndags mitt på dagen körde min fru mig till akuten på Huddinge sjukhus där jag ganska snabbt blev inlagd. Jag hade en njurbäckeninflammation, pyelonefrit, och fick kraftfullt antibiotika direkt i blodet, intravenöst, och blev ganska snabbt bättre. Igår kväll fick jag åka hem, och jag känner mig inte lika sjuk längre men jag är väldigt trött, jag sov elva timmar i natt och jag blir snabbt trött och jag anstränger mig. Jag är sjukskriven två veckor och skall äta antibiotika lika länge. Personalen på avd K66 var helt underbar, väldigt trevliga och hjälpsamma, och det kändes riktigt trevligt att vara patient där, även om anledningen till att jag var där inte var rolig och jag inte mådde bra.

Det finns lite bilder och kortare texter i min nya mobilblogg nyfiken mobilblogg dit jag skickar fotografier direkt från mobilen.

Mer detaljer i senare texter…

Andra bloggar om: hyrdoktor, Upplands Väsby vårdcentral, mobiltelefon, 3, K800i, sjuk, sjukhus, njurbäckeninflammation, antibiotika, sjukskriven

Intelligens är ett lite svårt begrepp. Svårt att definiera, svårt (anser jag) att mäta. Det finns många förmågor som kan räknas till intelligens, förmågan att lösa matematiska/logiska problem är väl det klassiska, men även verbal intelligens, musikalisk, social, kroppslig/motorisk intelligens.

Lättast är nog att mäta den matematisk-logiska och kanske den verbala komponenten. Att mäta och gradera musikalisk eller motorisk intelligens verkar för mig mycket svårare. Vad skall sedan ingå i en samlad intelligensbedömning, en intelligenskvot?

Det finns ett antal etablerade intelligenstest som mäter en eller flera aspekter av intelligens, och som kan ge ett resultat i form av en intelligenskvot (IK, engelska IQ). Kvoten har definierats som intelligensålder dividerat med kronologisk ålder, en sexåring som är intelligent som en nioåring bör då ha en IK på 9/6*100, alltså 150. Olika IK-skalor har olika standardavvikelse vilket gör att olika värden på IK betyder olika saker beroende på vilken skala man använder, vilket test man har använt. Den klassiska skalan har medelvärde på 100 och standardavvikelse på 15, men det finns många variationer.

Det finns ett stort antal föreningar för personer som har en IK över genomsnittet, och eftersom skalorna är så olika brukar de ofta använda procentsatser för att definiera inträdeskraven. Mensa är väl den mest kända föreningen, och för att gå med där skall man ha en intelligens högre än 98 % av befolkningen, höra till de översta två procenten eller vara en på femtio alltså. Vilken IK det blir beror alltså på vilket test man har gjort.

Det finns andra föreningar med högre (och även lägre) inträdeskrav, där den mest extrema (idag) är Giga Society där man skall vara en på miljarden, ha en intelligens högre än 99.9999999 % av befolkningen. Att mäta intelligens på denna nivå tror jag inte att är möjligt, och vad deras inträdestest egentligen mäter, och på vilken nivå, kan jag inte uttala mig om. Skall man standardisera ett test som mäter på den nivån måste man göra testet på ett slumpmässigt urval av människor, det vore bra om man i sitt urval kan räkna med att hitta tio personer på den nivå man vill kunna urskilja, en på miljarden. Alltså skulle man behöva testa tio miljarder människor för att vara säker på att testet kan hitta just dessa personer och för att kunna säga hur många rätt man måste ha för att ligga på den nivån. Det säger sig självt att detta inte går att genomföra.

De etablerade testerna som används av psykologer kan mäta upp till ganska höga nivåer med rimlig statistisk säkerhet, jag vet inte exakt hur högt upp i nivåer de anses ge säkra resultat.

Jag gick själv med i Mensa för snart tjugo år sedan, och fick efter testning veta att mitt resultat var högre än 99 % av befolkningen. Nu har jag under våren gjort ett annat intelligenstest, WAIS (Wechsler Adult Intelligence Scale, svensk version), och fått ett sammantaget resultat på IK 143. WAIS har en standardavvikelse på 15, så det är ett resultat högre än 99.81 % av befolkningen. Med detta resultat har jag sökt medlemskap, och igår blivit accepterad/medlem, i Colloquy och Cerebrals Society, med inträdeskrav på 99.5 % respektive 99.7 %. Hade jag presterat lite högre, IK 146–147, hade jag även kunnat söka medlemsskap i fem andra föreningar med inträdeskrav på 99.9 %. Jag var ärligt talat inte i toppform när jag gjorde WAIS, och jag tror att jag kan prestera högre under optimala omständigheter. Kanske gör jag ett nytt försök senare.

Det finns många intelligenstester att hitta på nätet, sidan Uncommonly Difficult IQ Tests är ett bra ställe att börja leta på. Där finns också en kort historik över föreningar för högintelligenta. Det finns mer att läsa om föreningar och framför allt tester på denna sida (läs de fyra sidor som börjar med denna). Mensa Sverige har en, nu tyvärr inaktiv, intressegrupp just för föreningar för högintelligenta med en sida med en del intressant läsning.

Ett par lite intressanta specialföreningar är Poetic Genius Society som utöver en intelligens högre än 99.5 % av befolkningen kräver att man fått poesi publicerad i tryck, och ISI-Society som kräver dels IK högre än 99.93 % av befolkningen, dels att man kan visa på att man har kreativ förmåga.

Andra bloggar om: intelligens, intelligenstest, intelligenskvot, Mensa

Det känns fånigt att nästan allt jag skriver är kommentarer till sådant jag läser i DN, men jag har svårt att låta bli att reagera när jag ser något dumt.

Idag skriver DN om ett lagförslag som bl.a. skall förbjuda differentierade priser grundat på kön. Det skall bli förbjudet för frisörer att ta mindre betalt för en snabb och enkel herrklippning än en mer komplicerad dam-dito, och taxiföretagen får inte erbjuda lägre pris till kvinnor (som taxiföretagen och andra av någon outgrundlig anledning vill kalla tjejer).

Visst, en del yngre män kanske har lika krångliga frisyrer som många kvinnor, och en del kvinnor är snaggade som jag, men generellt tror jag att det är enklare och går snabbare att klippa håret på en man än på en kvinna. Jag hoppas att frisörerna inför något system med taxa efter hur komplicerat arbete de gör så att det ändå blir rättvist.

Den s.k. tjejtaxan för taxi tillkom, om jag inte minns helt fel, för att kvinnor lättare skall ha råd att ta (riktig, inte svart-) taxi hem från en utekväll. Det är ett sätt att minska utsattheten för övergrepp och jag betalar gärna lite mer för mina taxiresor, de är inte vanliga, för att kvinnor skall få känna sig tryggare på väg hem på natten. Statistiskt sett är det unga män som oftast råkar ut för våld (utanför hemmet), men jag vill inte att någon kvinna skall behöva stanna hemma, låta bli att gå ut med vännerna, av rädsla för att bli våldtagen på vägen hem. Det är svårt att gradera olika övergrepp, kanske speciellt för mig som vare sig blivit misshandlad eller våldtagen, men jag föreställer mig att en våldtäkt är oändligt mer kränkande och kan vara mycket svårare att komma över.

Vad gäller inträde på nattklubb är det väl en enkel marknadsanpassning. Nattklubbsägarna hoppas att billigare inträde för kvinnor skall locka fler kvinnliga gäster, som i sin tur lockar fler manliga gäster. Varför skall inte marknadskrafterna få styra?

Jag ser att fler än jag insett att det är vettigt att köpa stora mängder likadana strumpor. Själv köper jag enkla tunna Åhléns-strumpor, 15–20 par åt gången. När för många har gått sönder köper jag en ny laddning. Självklart väljer jag samma färg, enfärgat, så att det blir lätt att sortera efter tvätten.

Carina skriver på sin blog en underbar reaktion på en artikel i DN om plastikkirurgi. Läs även kommentarerna. Uppfriskande läsning. Härligt att se att “vanliga” människor inte fastnat i Veckorevyn-tänket.