Kläder för att värma hemlösa, ett andra försök

Förra vin­tern läste jag en arti­kel i DN om att orga­ni­sa­tio­ner som hjäl­per hem­lösa sak­nade varma vin­ter­klä­der, och van­liga under­klä­der, att dela ut till behö­vande hem­lösa. Jag har lite hamster-mentalitet och hade rejält med extra klä­der hemma som jag inte använde ofta eller alls, sådant jag använde för några år sedan men inte nu längre, kanske för att jag skaf­fat något nyare. En del är t-tröjor med små små hål, strum­por som bör­jar bli tunnslitna eller har något hål, skor som jag inte längre använ­der för att jag har köpt bättre. Jag sam­lade ihop dessa, det blev mer än jag hade trott, och skrev e-post till Con­victus som nämn­des i arti­keln, för att höra hur jag kunde över­lämna klä­derna till dem. De hörde ald­rig av sig, och jag tror jag för­står var­för. Bara några dagar senare skrev DN att de orga­ni­sa­tio­ner de nämnt i arti­keln hade över­fullt med klä­der i sina loka­ler, och att de inte kunde ta emot mer gåvor. Antag­li­gen hade de även bättre saker för sig än att svara på e-post från alla oss som ville ge dem ännu mer kläder.

Klä­derna har jag kvar, pac­kar jag om dem i banankar­tonger som jag hade tänkt blir det nog 4–6 fulla kar­tonger. Nu är det kallt ute igen, och jag skulle myc­ket hellre se att mina klä­der ger värme till någon behö­vande än att de lig­ger i mitt garage med en massa skräp och bråte. Jag kan nog sor­tera ut ännu mer klä­der och skor om jag tar mig lite tid till det. Jag har pre­cis skri­vit till Con­victus igen och hop­pas på sätt och vis att de hör av sig denna gång, även om det i den bästa av värl­dar väl vore bättre om de inte hörde av sig, eller att de inte behövde fin­nas, för att alla män­ni­skor har de klä­der och andra grund­läg­gande saker de behöver.

Jag har valt att kon­takta just Con­victus eftersom jag vill att mina klä­der går direkt till den som behö­ver dem, inte hängs ut i någon andra­hands­bu­tik eller att någon sor­te­rar och kanske slänger sådant som jag vet att fak­tiskt går att använda. (Som DN skrev så är det ju fak­tiskt bättre att ha någons använda, men rena, kal­songer, och strum­por med några hål, än att inte ha några alls.)

Det känns lite som att jag ger lite små-patetisk Karl-Bertil Jonsson-känsla med det jag skri­ver, men det bju­der jag på. Jag lever inte i något stort över­flöd, men jag vet att de finns många som har det sämre ställt och jag vill gärna hjälpa till på de sätt jag kan.

Andra blog­gar om: hem­lösa, klä­der, skor, Con­victus

Separation, mellanspel –fyleknappande

Jag tog bort min första text om sepa­ra­tio­nen en tid, som en trev­ligt gest gente­mot mitt ex, som tyd­li­gen tyc­ker det är väl­digt job­bigt att ha minsta lilla detalj om sitt liv blot­tad på nätet.

Ge mig tid så fyl­ler jag på vad som hänt sedan dess.

I kväll har hon klart och tyd­ligt hotat mörda mig, gift­mord, hon skall blanda gift i min mat.

Nu vill ingen av oss lägga oss före den andra (vi bor som sagt under samma tak än, jag vill bo här, hon är rädd att köpa lägen­het). Jag är inte stolt över det, men jag har druc­kit några folköl för att orka dis­ku­tera med henne genom kväl­len, och för att inte ta det för per­son­ligt när hen­nes kon­cen­tre­rat sar­kas­tiska och ond­ske­fulla attac­ker slåt mot mig om och om och om igen.

Hon har även tidi­gare hotat mig mer eller mindre expli­cit, hon skulle gör mitt liv till ett hel­vete på jor­den, eller sna­rare något som skulle få mig att längta efter, och be och böna om, blott ett hel­vete på jorden.

Kväl­lens tira­der känns om möj­lig värre än de tidi­gare, och ser ni mig inte här i fram­ti­den så kan jag tipsa er om att det inte är but­lern (som jag ald­rig sett annat än i brit­tiska fil­mer) som är mör­da­ren, utan min gravt insta­bila före detta fru som är den pri­märt miss­tänkte mör­da­ren. Hon har alla skäl, allt att vinna, motiv, möj­lig­het, till­räck­lig per­son­lig­hets­stör­ning, vad ni vill. Att hon blir inlåst för all­tiv med sär­skild utskriv­nings­pröv­ning får komma som en seranre överask­ning och postum glädje för mig.

tips­för skri­ben­ter: Stil­noct och Oxa­scand i en kropp som inte är sär­skilt van vid dessa asub­stan­ser, det glr intet för läs­försteå­en­sen, san­no­likt ine mcyet för mindre stav­fel eller för den storre sak­liga argumentationen.

Låt detta hel­vete sluta någon gång! Gå i klos­ter Larisa!

Hon har vif­tat efter mig med stora för­skä­rare tidi­gare, gift i maten vore lik­som inte helt ovän­tat, tyvärr. Hon får det lite svärt efter som sonen Edvardm jag och exet ofta äter i frund och bot­ten samma mat, med mindre vari­a­tio­ner vad gäl­ler kryd­dor, sås och till­be­hör (ris, bröd, pota­tis hel, potatismos)

Nu för ult­ra­seg och ofo­ku­se­rad av lung­nande medi­cin och insom­ning­tablet­ter för att kunna fort­sätta ett reso­ne­mang eller ens kunna skriva beb­grip­ligt. Gör­sö­ker åter­komma när mindre intox­i­ke­rad, kan då för­hopp­nings­vis deschiffrera det jag skri­vit här och på face­book om någon skulle bry sig.

Jag före­skog i all väl­me­ning att hon skulle sova honś någon av sina bekanta som har stora hus, medan hon letar efter en läge­het hon vill ha„ och tills hon lälr sig den svenska bostads­mark­nande och dess vind­l­lingar. Det var nog strac efter det hon mord­ho­tade mig, helt klart.

Medi­ci­nen jag har tagit för att kunna soav ngåt alls inatt har slgit till ganska bra, så jag kan inte fort­sätta längre. Om ingen får tag på mig imorgm har hon kanske gjort slag i saken.

Rye: Ta vad du vull av mitt vinylm 600 ski­vor ich boxar,

Andra blog­gar om: sepa­ra­tio­nen, ex, hotat mörda mig, gift­mord

Separation, del 1

Jag har inte blog­gat myc­ket på ganska länge, som even­tu­ella besö­kare kan se. Jag tror att det tyngsta skä­let till detta är att det har varit så trass­ligt och job­bigt hemma. Larisa har tja­tat i flera år (minst tre av de fyra vi varit gifta) om att hon inte kan och inte vill bo med mig, och senaste måna­derna har hon även sagt åt mig att ta fram blan­ket­ter och mer infor­ma­tion om skils­mässa. Det är näs­tan per­ma­nent dålig stäm­ning hemma, vi grä­lar inte så säl­lan och ingen av oss mår bra, och jag tyc­ker att det känns som att lilla Edvard (fyl­ler tre i augusti) också mår dåligt av detta, vil­ket väl egent­li­gen är ganska självklart.

Nu har jag lad­dat hem och fyllt i blan­ket­ten för ansö­kan om äkten­skaps­skill­nad, skaf­fat de sär­skilda per­son­be­vis som krävs, och då väg­rar hon plöts­ligt att skriva under. Hon har i flera år på många olika sätt uttryckt att hon hatar huset där vi bor, och att hon så snabbt som möj­ligt vill flytta till något annat. När jag för knappt två vec­kor sedan för­sökte prata med henne om skils­mässa skrek hon att hon ville bo kvar i huset, att hon hade ändrat sig nu. Till saken hör att huset står på mig och att jag har alla lånen (ärligt talat är lånen för­mod­li­gen lika stora som fas­tig­he­tens mark­nads­värde), och hon skulle nog ha svårt att lösa ut mig om hon ville bo kvar här. Vi har tidi­gare varit helt överens om att vi skall ha gemen­sam vård­nad om Edvard och att han skall bo en vecka hos oss var, men nu när jag lade fram pappren ville hon plöts­ligt ha ensam vård­nad, och hon tyckte inte alls längre att det var vik­tigt för Edvard att ha regel­bun­den kon­takt med båda sina föräldrar.

Eftersom hon väg­rade skriva under blan­ket­ten gjorde jag ett par ändringar och skic­kade in den själv, med bara min under­skrift. Det gör ingen skill­nad i sak vad gäl­ler skils­mäs­san, möj­li­gen att det kan ta lite längre tid (vec­kor) för det att vinna laga kraft. Igår fick Larisa bre­vet med del­giv­ning från Söder­törns tings­rätt, och då fick hon spel igen och säger att hon inte skall skriva under del­giv­nings­kvit­tot. Ärligt talat tror jag att det hand­lar om del­vis att hon inte för­står vad det hand­lar om och hur det går till, del­vis rädsla och oro för hur hon skall klara sig själv i ett främ­mande land (även om hon bott här 4½ år, pra­tar per­fekt svenska, job­bar och har bättre grund­lön än jag själv har). Jag ringde nyss till tings­rät­ten för att fråga vad som hän­der om hon inte skic­kar in del­giv­nings­kvit­tot, och får de inget svar inom tre vec­kor går de vidare med del­giv­nings­man, som t.ex. kan välja att söka upp henne på arbets­plat­sen. Jag får väl för­söka för­klara detta för henne, så att hon inser hur det fun­ge­rar, om hon bara vill lyssna på mig några minu­ter i sträck även när jag pra­tar om något som hon tyc­ker är obehagligt.

Jag vill inte snacka skit om Larisa här, och vill för­söka vara så objek­tiv jag kan, även om det givet­vis inte är enkelt i den situ­a­tion jag befin­ner mig. Du som läser detta skall veta att jag här skri­ver om min upp­le­velse av det hela. Jag kan per­son­li­gen inte leva till­sam­mans med Larisa, vi har inte varit och kan tro­li­gen inte vara lyck­liga till­sam­mans, men hon har många goda kva­li­te­ter och är abso­lut inte någon dålig eller ond män­ni­ska även om hon har sårat mig djupt och inner­ligt under lång tid.

Jag kom­mer för­hopp­nings­vis att orka skriva mer om detta under den när­maste tiden, jag vet att det kom­mer att bli en job­big tid med många nya kon­flik­ter, men jag är helt över­ty­gad om att vi alla tre kom­mer att må myc­ket bättre när Larisa och jag bor på varsitt håll.

Andra blog­gar om: skils­mässa, gräl, äkten­skaps­skill­nad, gemen­sam vård­nad, vård­nad, del­giv­ning, Söder­törns tingsrätt

Vräkning av hemlösa

Jag läste i DN idag att man “vrä­ker” hem­lösa som har bott i hus­vag­nar och tält intill Sol­valla. Jag tyc­ker det känns fel. Finns det något bättre sätt? Jag gis­sar att åtminstone en del av de som bott där, och i andra lik­nande bosätt­ningar inte är intres­se­rade av de for­mer av hjälp som det soci­ala kan och vill erbjuda dem. Tyd­li­gen hade åtminstone en av de boende i områ­det byggt sig en liten verkstad.

Jag älskade områ­det Lug­net vid Sickla sluss öster om Ham­mar­by­ham­nen i södra Stock­holm, där det fanns plats för alla möj­liga små­fö­re­tag och per­so­ner som inte rik­tigt vill eller kan passa in i gängse nor­mer. Nu är områ­det ste­rilt och hög­kom­mer­si­ellt och går under nam­net Ham­marby Sjö­stad. De tidi­gare invå­narna vräk­tes och bygg­na­derna revs.

För dessa hem­lösa som väl­jer att bo i områ­den som det intill Sol­valla, eller tidi­gare vid Hög­dal­stop­pen, kunde man inte tänka sig en bättre lös­ning? Jag för­står att många kän­ner att man vill hjälpa dem, men ingen vill ha dessa med­män­ni­skor som gran­nar. “Not in my backy­ard” som det feno­me­net kal­las på eng­elska. Men kunde inte det soci­ala, eller någon annan kanske, skaffa mark där den som vill leva på detta sätt får bo? Då kunde man ordna med el, rent vat­ten, avlopp, gemen­sam möj­lig­het till tvätt och fast tele­fon (om någon använ­der det i dessa mobila dagar). Det kunde vara lite som en kom­mer­si­ell cam­ping men bil­ligt eller gra­tis, eller att man får plats där från det soci­ala, och de boende skulle inte behöva oroa sig över att bli bort­körda och få sina till­fäl­liga bostä­der för­störda. Det soci­ala skulle ha lät­tare att hålla kon­takt med dessa per­so­ner, och man kunde lät­tare erbjuda tjäns­ter som häl­so­vård, kanske en post­a­dress om det är intressant.

Jag har själv inte möj­lig­het att genom­driva eller genom­föra denna idé, men för den som fak­tiskt före­drar att leva på detta sätt tyc­ker jag att möj­lig­he­ten borde ges. Att för­söka tvinga in alla män­ni­skor i majo­ri­te­tens livs­stil känns diskriminerande.

Bloggabstinens… :-(

Det känns lite kons­tigt, det är myc­ket jag skulle vilja skriva om, ändå skri­ver jag inget. Jag vet inte rik­tigt var­för, jag sit­ter vid datorn ganska myc­ket, och har möj­lig­het att skriva, ändå blir det inget skri­vet. Jag öppnar skriv­fönst­ret i Word­Press flera gånger varje vecka, men sur­far sedan vidare på andra sidor.

Just nu sit­ter jag och scan­nar alla vik­tiga pap­per: betyg, anställ­nings­in­tyg och anställ­nings­be­tyg, kursin­tyg med mera. Jag visste ärligt talat inte var de var, och när jag för en tid sedan behövde pap­per på att jag är leg läk var jag tvungen att be job­bet om en kopia på det papp­ret, som de ju har arki­ve­rat (ord­ning och reda där i alla fall. Nu stä­dade jag dator­rum­met och tit­tade ige­nom gamla flytt­kar­tonger medan jag flyt­tade runt dem, och hit­tade map­pen med vik­tiga pap­per (som borde ligga i ett bank­fack), mina spa­rade recept och en hel del annat roligt. Jag har länge tänkt att jag skulle scanna alla dessa doku­ment så att jag säkert har dem även om ori­gi­na­len skulle brinna upp eller för­svinna på annat sätt. Den digi­tala ver­sio­nen kan jag lägga upp på mitt web­ho­tell, i en mapp som inte är åtkom­lig över nätet, bränna på ett gäng CD-skivor som jag kan sprida ut dit jag vill, så att jag vet att de all­tid finns om jag behö­ver dem igen. I digi­tal ver­sion är det ju också lätt att skicka dem med e-post till den som vill ha dem. Nu har jag (snart) fast anställ­ning, och jag vill fort­sätta arbeta på ÖNH-kliniken Hud­dinge inom över­skåd­lig fram­tid, så jag behö­ver nog inte dessa pap­per inom när­maste tiden.

Annars pyss­lar jag en del med mobil­te­le­fo­nen, nu en K800i. Jag har hit­tat en bunt intres­santa pro­gram till den, bland dem jag använ­der mest är Way­fin­der (navi­ga­tion med extern GPS, Glo­bal­sat BT359 för min det, som pra­tar med tele­fo­nen genom Blu­e­tooth), MobyEx­plo­rer, Opera Mini, IM+, MINO, Mobile GMaps, och ShoZu (som jag inte använ­der så värst myc­ket, ärligt talat). Spel­mäs­sigt är det Quadra­pop (som är gra­tis, från Sony Erics­son), och Same Game 2 (också gratis).

När jag nu har bra 3G med bra avtal, god täck­ning hemma hos mig (bor 550 meter från 3:s mast), och 1 GB per månad för 199:, sedan 1:49 (?) per MB, max 499: per månad, har jag bör­jat mobil­surfa ganska friskt, och jag är sugen på en bättre surf– och epost-telefon, med rik­tigt tan­gent­bord. Fun­de­rar på något som kan ersätta min gamla Palm Tung­sten T3 som hand­da­tor, och också fun­gera som tele­fon och Internet-terminal. Nu lutar det mest åt HTC TyTN, men jag är också nyfi­ken på den tele­fon som går under arbets­nam­net HTC Omni, efter­trä­da­ren till HTC Universal/Qtek 9000, med VGA-skärm med mera. Å andra sidan lär inte Omni släp­pas för­rän första eller andra kvar­ta­let 2007, och den lär kosta en hel del, och redan TyTN är ju inte helt bil­lig. Dess­utom lär nog även Omni, som Uni­ver­sal, vara ganska stor och otymp­lig, även om man har pla­ne­rat att göra Omni lite mindre just för att det är stor­le­ken som använ­darna anmär­ker på. Jag kände på en TyTN nyli­gen, och den känns helt OK på alla sätt, men större än så kan nog vara lite jobbigt.

Jag har skaf­fat ett i-name också, =johan.adler, hit­tade län­ken på Slash­dot härom dagen, när det råkade vara extra­pris på i-namn. Till en bör­jan fun­ge­rade i-namnet inte som OpenID, så jag skaf­fade ett sådant också, men nu skall nog mitt i-namn fun­gera som det skall även som OpenID, så det OpenID jag skaf­fade lär jag inte behöva mer.

Tan­ken med i-namn, och med OpenID, är att man skall ha en enda iden­ti­tet på nätet. Genom mitt i-namn kan man nu komma till min blogg, mitt CV och andra sidor som jag har, och det finns en kon­takt­sida där vem som helst kan skriva till mig utan att jag behö­ver lämna ut min epost-adress och få en massa skräp­post, och det finns åtminstone några sidor på nätet där jag kan logga in med mitt i-namn utan att behöva regi­strera mig spe­ci­ellt just där. Tan­ken är god, om det bara slår igenom.

Jag vet att det finns en del som är skep­tiska till Google, själv är jag inte det. Jag använ­der Gmail och älskar det, och jag pro­var gärna deras nya tjäns­ter, nu senast kikar jag på Google Rea­der (RSS-läsare som känns väl­digt smi­dig), Google Spre­ads­he­ets (kal­kyl­blad som lig­ger på nätet, som jag kom­mer åt var jag vill), Google Calen­dar (som jag gärna skulle synka med Syn­cML mot tele­fo­nen), senaste Picasa med webal­bum, med mera.

Jag hop­pas att det kan bli av att skriva mer snart, jag har fak­tiskt lite dåligt sam­vete för att jag inte skri­ver om sådant som jag skulle vilja skriva om.