Förra vintern läste jag en artikel i DN om att organisationer som hjälper hemlösa saknade varma vinterkläder, och vanliga underkläder, att dela ut till behövande hemlösa. Jag har lite hamster-mentalitet och hade rejält med extra kläder hemma som jag inte använde ofta eller alls, sådant jag använde för några år sedan men inte nu längre, kanske för att jag skaffat något nyare. En del är t-tröjor med små små hål, strumpor som börjar bli tunnslitna eller har något hål, skor som jag inte längre använder för att jag har köpt bättre. Jag samlade ihop dessa, det blev mer än jag hade trott, och skrev e-post till Convictus som nämndes i artikeln, för att höra hur jag kunde överlämna kläderna till dem. De hörde aldrig av sig, och jag tror jag förstår varför. Bara några dagar senare skrev DN att de organisationer de nämnt i artikeln hade överfullt med kläder i sina lokaler, och att de inte kunde ta emot mer gåvor. Antagligen hade de även bättre saker för sig än att svara på e-post från alla oss som ville ge dem ännu mer kläder.

Kläderna har jag kvar, packar jag om dem i banankartonger som jag hade tänkt blir det nog 4-6 fulla kartonger. Nu är det kallt ute igen, och jag skulle mycket hellre se att mina kläder ger värme till någon behövande än att de ligger i mitt garage med en massa skräp och bråte. Jag kan nog sortera ut ännu mer kläder och skor om jag tar mig lite tid till det. Jag har precis skrivit till Convictus igen och hoppas på sätt och vis att de hör av sig denna gång, även om det i den bästa av världar väl vore bättre om de inte hörde av sig, eller att de inte behövde finnas, för att alla människor har de kläder och andra grundläggande saker de behöver.

Jag har valt att kontakta just Convictus eftersom jag vill att mina kläder går direkt till den som behöver dem, inte hängs ut i någon andrahandsbutik eller att någon sorterar och kanske slänger sådant som jag vet att faktiskt går att använda. (Som DN skrev så är det ju faktiskt bättre att ha någons använda, men rena, kalsonger, och strumpor med några hål, än att inte ha några alls.)

Det känns lite som att jag ger lite små-patetisk Karl-Bertil Jonsson-känsla med det jag skriver, men det bjuder jag på. Jag lever inte i något stort överflöd, men jag vet att de finns många som har det sämre ställt och jag vill gärna hjälpa till på de sätt jag kan.

Andra bloggar om: hemlösa, kläder, skor, Convictus

Ämnesord: Convictus, DN, hemlösa, kläder, Livet, skor

Jag tog bort min första text om separationen en tid, som en trevligt gest gentemot mitt ex, som tydligen tycker det är väldigt jobbigt att ha minsta lilla detalj om sitt liv blottad på nätet.

Ge mig tid så fyller jag på vad som hänt sedan dess.

I kväll har hon klart och tydligt hotat mörda mig, giftmord, hon skall blanda gift i min mat.

Nu vill ingen av oss lägga oss före den andra (vi bor som sagt under samma tak än, jag vill bo här, hon är rädd att köpa lägenhet). Jag är inte stolt över det, men jag har druckit några folköl för att orka diskutera med henne genom kvällen, och för att inte ta det för personligt när hennes koncentrerat sarkastiska och ondskefulla attacker slåt mot mig om och om och om igen.

Hon har även tidigare hotat mig mer eller mindre explicit, hon skulle gör mitt liv till ett helvete på jorden, eller snarare något som skulle få mig att längta efter, och be och böna om, blott ett helvete på jorden.

Kvällens tirader känns om möjlig värre än de tidigare, och ser ni mig inte här i framtiden så kan jag tipsa er om att det inte är butlern (som jag aldrig sett annat än i brittiska filmer) som är mördaren, utan min gravt instabila före detta fru som är den primärt misstänkte mördaren. Hon har alla skäl, allt att vinna, motiv, möjlighet, tillräcklig personlighetsstörning, vad ni vill. Att hon blir inlåst för alltiv med särskild utskrivningsprövning får komma som en seranre överaskning och postum glädje för mig.

tipsför skribenter: Stilnoct och Oxascand i en kropp som inte är särskilt van vid dessa asubstanser, det glr intet för läsförsteåensen, sannolikt ine mcyet för mindre stavfel eller för den storre sakliga argumentationen.

Låt detta helvete sluta någon gång! Gå i kloster Larisa!

Hon har viftat efter mig med stora förskärare tidigare, gift i maten vore liksom inte helt oväntat, tyvärr. Hon får det lite svärt efter som sonen Edvardm jag och exet ofta äter i frund och botten samma mat, med mindre variationer vad gäller kryddor, sås och tillbehör (ris, bröd, potatis hel, potatismos)

Nu för ultraseg och ofokuserad av lungnande medicin och insomningtabletter för att kunna fortsätta ett resonemang eller ens kunna skriva bebgripligt. Görsöker återkomma när mindre intoxikerad, kan då förhoppningsvis deschiffrera det jag skrivit här och på facebook om någon skulle bry sig.

Jag föreskog i all välmening att hon skulle sova honś någon av sina bekanta som har stora hus, medan hon letar efter en lägehet hon vill ha,, och tills hon lälr sig den svenska bostadsmarknande och dess vindllingar. Det var nog strac efter det hon mordhotade mig, helt klart.

Medicinen jag har tagit för att kunna soav ngåt alls inatt har slgit till ganska bra, så jag kan inte fortsätta längre. Om ingen får tag på mig imorgm har hon kanske gjort slag i saken.

Rye: Ta vad du vull av mitt vinylm 600 skivor ich boxar,

Andra bloggar om: separationen, ex, hotat mörda mig, giftmord

Ämnesord: Allmänt, döden, Edvard, ex-fru, giftmord, hot, Livet, mordhot, Relationer, separation, Skilsmässa

Jag har inte bloggat mycket på ganska länge, som eventuella besökare kan se. Jag tror att det tyngsta skälet till detta är att det har varit så trassligt och jobbigt hemma. Larisa har tjatat i flera år (minst tre av de fyra vi varit gifta) om att hon inte kan och inte vill bo med mig, och senaste månaderna har hon även sagt åt mig att ta fram blanketter och mer information om skilsmässa. Det är nästan permanent dålig stämning hemma, vi grälar inte så sällan och ingen av oss mår bra, och jag tycker att det känns som att lilla Edvard (fyller tre i augusti) också mår dåligt av detta, vilket väl egentligen är ganska självklart.

Nu har jag laddat hem och fyllt i blanketten för ansökan om äktenskapsskillnad, skaffat de särskilda personbevis som krävs, och då vägrar hon plötsligt att skriva under. Hon har i flera år på många olika sätt uttryckt att hon hatar huset där vi bor, och att hon så snabbt som möjligt vill flytta till något annat. När jag för knappt två veckor sedan försökte prata med henne om skilsmässa skrek hon att hon ville bo kvar i huset, att hon hade ändrat sig nu. Till saken hör att huset står på mig och att jag har alla lånen (ärligt talat är lånen förmodligen lika stora som fastighetens marknadsvärde), och hon skulle nog ha svårt att lösa ut mig om hon ville bo kvar här. Vi har tidigare varit helt överens om att vi skall ha gemensam vårdnad om Edvard och att han skall bo en vecka hos oss var, men nu när jag lade fram pappren ville hon plötsligt ha ensam vårdnad, och hon tyckte inte alls längre att det var viktigt för Edvard att ha regelbunden kontakt med båda sina föräldrar.

Eftersom hon vägrade skriva under blanketten gjorde jag ett par ändringar och skickade in den själv, med bara min underskrift. Det gör ingen skillnad i sak vad gäller skilsmässan, möjligen att det kan ta lite längre tid (veckor) för det att vinna laga kraft. Igår fick Larisa brevet med delgivning från Södertörns tingsrätt, och då fick hon spel igen och säger att hon inte skall skriva under delgivningskvittot. Ärligt talat tror jag att det handlar om delvis att hon inte förstår vad det handlar om och hur det går till, delvis rädsla och oro för hur hon skall klara sig själv i ett främmande land (även om hon bott här 4½ år, pratar perfekt svenska, jobbar och har bättre grundlön än jag själv har). Jag ringde nyss till tingsrätten för att fråga vad som händer om hon inte skickar in delgivningskvittot, och får de inget svar inom tre veckor går de vidare med delgivningsman, som t.ex. kan välja att söka upp henne på arbetsplatsen. Jag får väl försöka förklara detta för henne, så att hon inser hur det fungerar, om hon bara vill lyssna på mig några minuter i sträck även när jag pratar om något som hon tycker är obehagligt.

Jag vill inte snacka skit om Larisa här, och vill försöka vara så objektiv jag kan, även om det givetvis inte är enkelt i den situation jag befinner mig. Du som läser detta skall veta att jag här skriver om min upplevelse av det hela. Jag kan personligen inte leva tillsammans med Larisa, vi har inte varit och kan troligen inte vara lyckliga tillsammans, men hon har många goda kvaliteter och är absolut inte någon dålig eller ond människa även om hon har sårat mig djupt och innerligt under lång tid.

Jag kommer förhoppningsvis att orka skriva mer om detta under den närmaste tiden, jag vet att det kommer att bli en jobbig tid med många nya konflikter, men jag är helt övertygad om att vi alla tre kommer att må mycket bättre när Larisa och jag bor på varsitt håll.

Andra bloggar om: skilsmässa, gräl, äktenskapsskillnad, gemensam vårdnad, vårdnad, delgivning, Södertörns tingsrätt

Ämnesord: äktenskapsskillnad, blogg, delgivning, Edvard, gemensam vÃ¥rdnad, gräl, Livet, Relationer, Södertörns tingsrätt, Skilsmässa, vÃ¥rdnad

Jag läste i DN idag att man “vräker” hemlösa som har bott i husvagnar och tält intill Solvalla. Jag tycker det känns fel. Finns det nÃ¥got bättre sätt? Jag gissar att Ã¥tminstone en del av de som bott där, och i andra liknande bosättningar inte är intresserade av de former av hjälp som det sociala kan och vill erbjuda dem. Tydligen hade Ã¥tminstone en av de boende i omrÃ¥det byggt sig en liten verkstad.

Jag älskade området Lugnet vid Sickla sluss öster om Hammarbyhamnen i södra Stockholm, där det fanns plats för alla möjliga småföretag och personer som inte riktigt vill eller kan passa in i gängse normer. Nu är området sterilt och högkommersiellt och går under namnet Hammarby Sjöstad. De tidigare invånarna vräktes och byggnaderna revs.

För dessa hemlösa som väljer att bo i omrÃ¥den som det intill Solvalla, eller tidigare vid Högdalstoppen, kunde man inte tänka sig en bättre lösning? Jag förstÃ¥r att mÃ¥nga känner att man vill hjälpa dem, men ingen vill ha dessa medmänniskor som grannar. “Not in my backyard” som det fenomenet kallas pÃ¥ engelska. Men kunde inte det sociala, eller nÃ¥gon annan kanske, skaffa mark där den som vill leva pÃ¥ detta sätt fÃ¥r bo? DÃ¥ kunde man ordna med el, rent vatten, avlopp, gemensam möjlighet till tvätt och fast telefon (om nÃ¥gon använder det i dessa mobila dagar). Det kunde vara lite som en kommersiell camping men billigt eller gratis, eller att man fÃ¥r plats där frÃ¥n det sociala, och de boende skulle inte behöva oroa sig över att bli bortkörda och fÃ¥ sina tillfälliga bostäder förstörda. Det sociala skulle ha lättare att hÃ¥lla kontakt med dessa personer, och man kunde lättare erbjuda tjänster som hälsovÃ¥rd, kanske en postadress om det är intressant.

Jag har själv inte möjlighet att genomdriva eller genomföra denna idé, men för den som faktiskt föredrar att leva på detta sätt tycker jag att möjligheten borde ges. Att försöka tvinga in alla människor i majoritetens livsstil känns diskriminerande.

Ämnesord: hemlösa, Livet, Lugnet, skor, vräkning

Det känns lite konstigt, det är mycket jag skulle vilja skriva om, ändå skriver jag inget. Jag vet inte riktigt varför, jag sitter vid datorn ganska mycket, och har möjlighet att skriva, ändå blir det inget skrivet. Jag öppnar skrivfönstret i WordPress flera gånger varje vecka, men surfar sedan vidare på andra sidor.

Just nu sitter jag och scannar alla viktiga papper: betyg, anställningsintyg och anställningsbetyg, kursintyg med mera. Jag visste ärligt talat inte var de var, och när jag för en tid sedan behövde papper på att jag är leg läk var jag tvungen att be jobbet om en kopia på det pappret, som de ju har arkiverat (ordning och reda där i alla fall. Nu städade jag datorrummet och tittade igenom gamla flyttkartonger medan jag flyttade runt dem, och hittade mappen med viktiga papper (som borde ligga i ett bankfack), mina sparade recept och en hel del annat roligt. Jag har länge tänkt att jag skulle scanna alla dessa dokument så att jag säkert har dem även om originalen skulle brinna upp eller försvinna på annat sätt. Den digitala versionen kan jag lägga upp på mitt webhotell, i en mapp som inte är åtkomlig över nätet, bränna på ett gäng CD-skivor som jag kan sprida ut dit jag vill, så att jag vet att de alltid finns om jag behöver dem igen. I digital version är det ju också lätt att skicka dem med e-post till den som vill ha dem. Nu har jag (snart) fast anställning, och jag vill fortsätta arbeta på ÖNH-kliniken Huddinge inom överskådlig framtid, så jag behöver nog inte dessa papper inom närmaste tiden.

Annars pysslar jag en del med mobiltelefonen, nu en K800i. Jag har hittat en bunt intressanta program till den, bland dem jag använder mest är Wayfinder (navigation med extern GPS, Globalsat BT359 för min det, som pratar med telefonen genom Bluetooth), MobyExplorer, Opera Mini, IM+, MINO, Mobile GMaps, och ShoZu (som jag inte använder så värst mycket, ärligt talat). Spelmässigt är det Quadrapop (som är gratis, från Sony Ericsson), och Same Game 2 (också gratis).

När jag nu har bra 3G med bra avtal, god täckning hemma hos mig (bor 550 meter från 3:s mast), och 1 GB per månad för 199:, sedan 1:49 (?) per MB, max 499: per månad, har jag börjat mobilsurfa ganska friskt, och jag är sugen på en bättre surf- och epost-telefon, med riktigt tangentbord. Funderar på något som kan ersätta min gamla Palm Tungsten T3 som handdator, och också fungera som telefon och Internet-terminal. Nu lutar det mest åt HTC TyTN, men jag är också nyfiken på den telefon som går under arbetsnamnet HTC Omni, efterträdaren till HTC Universal/Qtek 9000, med VGA-skärm med mera. Å andra sidan lär inte Omni släppas förrän första eller andra kvartalet 2007, och den lär kosta en hel del, och redan TyTN är ju inte helt billig. Dessutom lär nog även Omni, som Universal, vara ganska stor och otymplig, även om man har planerat att göra Omni lite mindre just för att det är storleken som användarna anmärker på. Jag kände på en TyTN nyligen, och den känns helt OK på alla sätt, men större än så kan nog vara lite jobbigt.

Jag har skaffat ett i-name också, =johan.adler, hittade länken på Slashdot härom dagen, när det råkade vara extrapris på i-namn. Till en början fungerade i-namnet inte som OpenID, så jag skaffade ett sådant också, men nu skall nog mitt i-namn fungera som det skall även som OpenID, så det OpenID jag skaffade lär jag inte behöva mer.

Tanken med i-namn, och med OpenID, är att man skall ha en enda identitet på nätet. Genom mitt i-namn kan man nu komma till min blogg, mitt CV och andra sidor som jag har, och det finns en kontaktsida där vem som helst kan skriva till mig utan att jag behöver lämna ut min epost-adress och få en massa skräppost, och det finns åtminstone några sidor på nätet där jag kan logga in med mitt i-namn utan att behöva registrera mig speciellt just där. Tanken är god, om det bara slår igenom.

Jag vet att det finns en del som är skeptiska till Google, själv är jag inte det. Jag använder Gmail och älskar det, och jag provar gärna deras nya tjänster, nu senast kikar jag på Google Reader (RSS-läsare som känns väldigt smidig), Google Spreadsheets (kalkylblad som ligger på nätet, som jag kommer åt var jag vill), Google Calendar (som jag gärna skulle synka med SyncML mot telefonen), senaste Picasa med webalbum, med mera.

Jag hoppas att det kan bli av att skriva mer snart, jag har faktiskt lite dåligt samvete för att jag inte skriver om sådant som jag skulle vilja skriva om.

Ämnesord: Allmänt, blogg, Bloggosfären, Digital identitet, Google, HTC, Livet, Mobiltelefoni, TyTN, Wordpress