OK, sonen Edvard har varit sjuk, han har haft hög feber från mitten av förra veckan, trots Alvedon och Ipren i maxdos. Natten till lördag hade han 41 grader, så på lördag förmiddag åkte jag till barnakuten på Huddinge sjukhus och fick veta att han hade en dubbelsidig öroninflammation. Han fick Kåvepenin som han till min förvåning sväljer glatt, det borde smaka vedervärdigt och många barn kräks av blotta åsynen. Vi kom hem från sjukhus och apotek vid två på eftermiddagen och jag hade då inte ätit något sedan ett par mackor till frukost. Edvard fick sin medicin, penicillin och febernedsättande, och somnade snart. Jag värmde en burk Campbell’s gulaschsoppa som jag köpte nyligen på Coop Forum Haninge.

Edvard sov gott, frugan kom hem efter att ha handlat medan vi var på sjukhuset, och ett par timmar efter att jag hade ätit soppan började jag må illa. Jag fick feber och frysningar, ont i magen och mådde hemskt. Jag lufsade omkring inne i varma vinterytterkläder, låg och sov eller försökte sova när jag inte satt på toaletten. Det var diarréer och jag önskade att jag skulle få kräkas. Till slut, efter vad som kändes som flera veckor men troligen var ett par timmar, tröttnade jag på att frysa så att jag hackade tänder och satt och skakade. Jag tog ett par Alvedon som jag svalde med lite vatten. Jag hann precis fram till toaletten innan kaskadkräkningarna kom. Jag har kräkts tidigare, men aldrig som jag gjorde denna gång. Det var som att hela kroppen krampade från tårna och uppåt för att kasta ur mig det hemska som gjorde mig så sjuk. Efter att ha samlat kraft och återhämtat mig en stund på toalettgolvet lyckades jag släpa mig upp till köket, ta mer Alvedon istället för den jag kräkts upp, nu med lite vätskeersättning. Resten av eftermiddagen förflöt i ett töcken, jag lyckades få i mig mer vätskeersättning, lite vatten, senare på kvällen lite varmt honungsvatten. När Alvedonen verkade kunde jag sova på natten, men jag fick gå upp för att fylla på mer Alvedon mitt i natten när jag började skaka i sängen.

Det var tänkt att jag skulle arbeta hela söndagen, 9-22 som jourhavande öronläkare på Karolinska i Solna. Tydligen lyckades jag i mitt töcken jaga rätt på den bakjour som ansvarade för att se till att någon annan kunde ta mina jourpass med några timmars varsel. Min söndag var inte långt bättre än lördagen. Jag fick i mig lite bröd, nyponsoppa och mycket vätskeersättning, troligen lite yoghurt också. När jag vägde mig på måndagmorgonen vägde jag 67 kg, vilket betyder att jag måste ha gått ned 5-6 kg på 36 timmar. När jag idag känner på huden på magen är det mesta av underhudsfettet borta, och det brukar inte vara mycket där i vanliga fall heller.

Igår åt jag majsgröt både till lunch och på kvällen. Det smakar inte så mycket men det stör inte magen så mycket heller. Jag har inte känt någon större lust att äta något alls sedan lördagen, och jag har varit utan kaffe och snus utan att sakna det.

För mig som läkare är det lätt att känna igen en matförgiftning. Det har växt bakterier i soppburken, de har bildat gifter som slår mot min tarm och ger mig feber. Burken var hel och oskadad när jag öppnade den, så jag antar att det kan ha varit fel på en större sändning. Har någon annan råkat ut för samma sak så vet ni nu vad det beror på. Jag har skrivit till Campbell’s i Sverige om det som hände mig men har inte hört något från dem än.

Andra bloggar om: burksoppa, campbell, gulash, matförgiftning, magsjuka, kräkning

Ämnesord: barn, blogg, Edvard, kläder, läkare

DN skriver idag om ett lagförslag som skulle tillåta polisen att bugga bl.a. läkarmottagningar. Det känns i sig helt barockt, och inte blir det bättre av att justitieminister Thomas Bodström säger att

Det är svårare att kontrollera läkare än advokater och präster. Läkare kan till exempel vara utbildade utomlands. Utbildningen kan vara svår att kontrollera. Läkartiteln är inte lika skyddad som de för advokater och präster.

Det känns för mig som att han inte vet något alls om läkaryrket. Kanske någon på Socialstyrelsen kan upplysa honom om vad som krävs för att få arbeta som läkare. Min fru är läkare från Ukraina och jag vet vad hon har behövt gå igenom för att få svensk legitimation, och jag tror inte att det är lätt, eller kanske ens möjligt, att bluffa. Han har självklart kritiserats hårt för sitt uttalande av Läkarförbundet (se t.ex. Dagens Medicin), och han gjorde åtminstone en halv pudel i nätupplagan av DN.

Som läkare behöver jag kunna ha mina patienters fulla förtroende. De skall veta att den stränga sekretesslagstiftning som jag lyder under följs. Det finns redan idag undantag från sekretessen, t.ex. om jag får kännedom om barn som far illa, eller om jag får kännedom om brott som kan leda till minst två års fängelse. Det borde kunna räcka. Om mina patienter skall behöva fundera över om Säpo eller Polisen avlyssnar min mottagning tror jag att det är tveksamt om de kommer att kunna eller vilja öppna sig så helt och fullt som kan behövas i läkar-patient-mötet. Skulle detta kritiserade lagförslag gå igenom får jag väl hänvisa till att jag är pastor inom Universal Life Church. Enligt lagförslaget skall advokater och präster inte få buggas på samma sätt som läkare.

Jag ser att andra bloggare också har reagerat på Bodströms dumheter:
Magnus tankar, Suburbia, Beta Alfa 2, Mathias Klang Wrote, Sakernas tillstånd

Dagens Medicin skriver i sin senaste pappersupplaga om lönerna för sjukhusdirektörer på universitetssjukhus. Chefen för Karolinska Universitetssjukhuset, där jag arbetar, Cecilia Schelin Seidegård, ligger högst av alla med 150 000 kronor per månad, tjänstebil och 2 årslöner (3,6 miljoner kronor) i ersättning om/när hon blir uppsagd. Det senare känns lite konstigt med tanke på att de tokhöga lönerna brukar förklaras med att det är svårt att rekrytera bra höga chefer. Är det så gott om jobb och så få chefsämnen borde hon inte behöva något avgångsvederlag alls, tycker jag. En annan konstig sak med vår högsta chef är att hon försöker få all personal att kalla henne för Cissi. Det är närmare 15 000 personer som arbetar under henne, och hon kan rimligen inte känna oss alla så väl att hon är motiverad att använda ett smeknamn i kontakten med oss.

DN skriver också idag om hemtest av klamydia, “för kvinnor med hög säkerhet”. Är det kvinnor godkända av Säpo som kan använda testet, eller kvinnor som är säkra på att de har klamydia? Meningen lyder i helhet “Ett självtest för kvinnor med hög säkerhet kommer i månaden ut på marknaden.” Jag skulle hellre uttrycka det som “Ett självtest med hög säkerhet för kvinnor…” om jag inte ville missförstås.

Edvard, min son, är sjuk och har feber, så jag köpte mer flytande Alvedon och Ipren. Tidigare har jag köpt annan flytande medicin på recept och då fått en praktisk dosspruta och passande kork till flaskan på köpet. Nu fick jag veta att när det gäller receptfri medicin (som man köper utan recept) så får man betala en tia för korken och sprutan. Så blir ditt barn sjukt och ni söker läkare som råder er att använda (flytande) receptfri medicin, t.ex. febernedsättande, så hör om du kan få den på recept. Jag kommer nog att skriva fler recept på Alvedon efter detta. Jag kan inte gärna ge medicinen utan sprutan, med dossked hamnar all den kladdiga lösningen på kläderna (mina eller hans), så jag tycker att det borde ingå. Till råga på allt får man ibland en kork som inte passar till flaskan, och då rinner det ändå ut medicin och kladdar ned överallt. Är ens barn sjukt har man oftast annat att roa sig med än att torka upp kladdig medicin eller tvätta kläder ännu oftare.

Andra bloggar om: buggning, bodström, läkare, chefslöner, klamydia, läkemedel, barn

Ämnesord: barn, blogg, Edvard, kläder, läkare

På läkarförbundets förra årsmöte beslutade man att Läkartidningen skulle bli medlemstidning och att medlemsavgiften då skulle höjas med 500 kronor. Vill man inte ha tidningen slipper man, men man får ändå betala för den.

Det har kännts konstigt att vårt fackförbund inte har haft någon medlemstidning, men samtidigt tycker jag att det är fel att Läkartidningen skall bli vår medlemstidning. Tidningen innehåller nästan ingen facklig information, det är nästan bara vetenskapliga artiklar och offentliga diskussioner mellan äldre läkare. Tidningen är väldigt tråkigt skriven, jag har aldrig läst ett helt nummer och kommer säkert aldrig att göra det. Det är i undantagsfall som det finns någon artikel som jag tycker att är läsvärd. Mest känns det som ett slöseri med papper och alla inblandades tid.

Till råga på allt försöker man distribuera tidningen med morgontidningen, och det fungerar självklart inte. Jag har inte fått ett enda nummer av tidningen än, den ordinarie vägen. Jag har skrivit, alltmer surt, till Läkarförbundet, och får tidningen några dagar senare med vanlig post. Fortsätter problemen kommer jag att fakturera den tid jag lägger ned på att reklamera. Inte för att jag egentligen vill ha skräpet, men skall jag tvingas betala för den så skall den åtminstone komma när den skall.

Det finns en bra medicinsk tidning som är trevlig att läsa och som innehåller sådant som är läsvärt, och det är Dagens Medicin. Kunde jag få den som medlemstidning skulle jag gärna betala en slant för det, men det är ju inte Läkarförbundet som ger ut den.

Jag tycker att det är fel att Läkarförbundet försöker öka läsarsiffrorna genom att tvinga på medlemmarna sin undermåliga produkt. Att tidningen fortfarande ges ut beror nog inte på att någon är intresserad av att läsa den utan på att förbundet tjänar stora pengar på annonsintäkterna. Vore man intresserad av medlemsnyttan skulle man lägga ned tidningen och istället se till att alla medlemmar får möjlighet att prenumerera på Dagens Medicin till ett rabatterat pris.

Andra bloggar om: Läkartidningen, Läkarförbundet, Dagens Medicin,

Ämnesord: blogg, läkare

DN skriver idag om dyra rättsintyg. Artikeln innehåller som vanligt fel och rena oförskämdheter.

Jan Friberg på Söderortspolisen har mage att påstå att läkare medvetet utnyttjar kvinnomisshandel för att tjäna pengar, ett påstående som jag tycker kräver en offentlig ursäkt. Vi har som yrke att hjälpa människor i nöd, inte att utnyttja dem. Det skulle strida mot hela grunden för vårt yrke, vår profession. Om Jan Friberg vill skapa debatt om kostnaderna för rättsintyg borde han vara mer försiktig med vilket debattklimat han skapar. Att smutskasta en annan yrkeskår känns för mig inte som en bra inledning på en konstruktiv debatt.

Dessutom borde Jan Friberg, även om han arbetar på familjevåldsenheten (troligen nysvenska för våld mot kvinnor), känna till att inte bara kvinnor misshandlas. Många av de misshandlade människor jag möter som öronläkare är unga män som misshandlats utanför hemmet.

Vi läkare har en ansträngd arbetssituation idag, och stora mängder pappersarbete att ta itu med vid sidan om möten med patienter. När arbetstiden inte räcker till så kan en del av arbetet, t.ex. att skriva rättsintyg, göras utanför ordinarie arbetstid. Har man rätt att få ersättning för övertidsarbete kan man visst göra det på övertid, men det är inte alla som har den möjligheten.

Att rättsintyg som utfärdas på arbetstid skulle vara gratis för polisen stämmer inte. Man dokumenterar den tid som läkare och läkarsekreterare har använt för att skriva intyget, och fakturerar på precis samma sätt som när rättsintyget skrivs utanför arbetstid.

Ett tungt vägande skäl till att skriva rättsintygen utanför arbetstid, som jag ser det, är rättssäkerheten. Får jag en begäran om rättsintyg så vill jag att polisen skall få det begärda intyget så snart som möjligt. Utredningen skall inte fördröjas av att jag väntar, kanske flera veckor, på att få tid att skriva rättsintyget på arbetstid. Jag vill kunna sitta ned i lugn och ro, utan att störas av pipande personsökare, och skriva det bästa rättsintyg jag kan, varje gång. Den tiden finns mycket sällan under arbetstid. Jag skulle kunna hafsa ihop ett halvdant rättsintyg om jag får en lucka i mina andra arbetsuppgifter, men för mig är rättsintyg för viktiga för det. Intyget skall hjälpa till i den rättsliga processen, och min yrkesstolthet förbjuder mig att göra ett dåligt jobb med ett sådant intyg.

Gunilla Roxby Cromvall vill att alla rättsintyg skall skrivas under arbetstid. Gärna det, Gunilla, om du ser till att det utbildas och anställs betydligt fler läkare, så att vi faktiskt hinner med att göra det under arbetstid. Vi har faktiskt andra arbetsuppgifter också.

Skall rättssäkerheten få kosta pengar, eller skall den rättsliga processen grundas på ideellt arbete? Jag skriver rättsintyg utanför arbetstid eftersom jag vill göra bästa möjliga arbete och kunna göra det så snart som möjligt. Min fritid kostar pengar, och jag värderar den egentligen ännu högre nu som nybliven småbarnsförälder. Vore det inte för min yrkesstolthet kunde jag lägga polisens begäran om rättsintyg i högen med andra papper jag måste ta hand om, och skriva rättsintyget när jag får tid, några veckor senare i bästa fall. Då skulle jag få skriva det medan jag blir avbruten av sökningar och annat arbete, och det skulle ärligt talat inte bli ett lika bra intyg. Är det det man önskar får jag försöka svälja stoltheten och acceptera det, men det blir motvilligt.

Ämnesord: barn, läkare

Jag har läst mycket i tidningarna om hur olika företag tar hand om sina anställda efter katastrofen i sydostasien. När jag läser det blir jag både extatiskt glad och lättad över att företagen tar så väl hand om sina anställda, men samtidigt heligt förbannad på Stockholms Läns Landsting och ledningen för Karolinska Universitetssjukhuset.

Min arbetsgivare har säkert satsat mycket, troligen alltför mycket, på att vara beredd på att ta hand om tsunamidrabbade (och på att se till att massmedia får veta alla detaljer om det), men oss som arbetar inom landstinget bryr man sig inte om. Jag har nyligen fått e-post, vidarebefodrad i tredje eller fjärde ledet, om att den som är personligen drabbad underdånigast kan anhålla om att få prata med kurator eller motsvarande. Att vi andra kan vara oroliga för kollegor som kan ha drabbats (se t.ex. http://nyfiken.org/index.php?p=23) skiter man fullständigt i, eller så har man helt enkelt inte tänkt på att vi på fabriksgolvet har ett liv vid sidan av den heliga produktionen. Vi har från sjukhusledning och landstinget fått absolut n0ll (0) information om vilka inom organisationen (bara KUS har som bekant 15000 (femtontusen!) anställda) som är eller kan vara drabbade. Det är varken första eller sista gången man förlitar sig på att korridorskvaller skall fungera för att sprida information. Regeringen fick skäll för att man inte gjorde tillräckligt i samband med katastrofen, men jag har inte sett någon kritisera SLL eller ledningen för KUS offentligt. Man agerar som att de anställda inte ens existerar, inte som att vi är mindre värda eller som att vi förstår vårt bästa, utan som att vi inte finns.

Som läkare som bor i Stockholm har jag inget val, det finns ingen (fungerande) konkurrens inom sjukvårdsområdet. Vill jag bli specialist inom öron-, näs- och halsområdet är jag tvungen att arbeta för landstinget, inom KUS (och jag borde säkert inte skriva detta). Hade jag valmöjligheter skulle jag byta arbetsgivare förra veckan eller långt tidigare, men som alla andra inom landstinget hör jag till vår tids livegna underklass. Jag har haft funderingar på att arbeta som rättsläkare, (blivande) specialist inom rättsmedicin, men där är situationen etter värre. I Sverige finns en arbetsgivare, Rättsmedicinalverket, som vet att utnyttja sin monopolställning, inte minst när det gäller löneförhandling. Läkare som gör ett oerhört viktigt (för samhället, allmänheten och rättsväsendet) och inte helt trevligt arbete hålls på minimilön eftersom det inte finns någon konkurrerande arbetsgivare att gå till. Jag är full av beundran för kollegor som “röstar med fötterna”, alltså tackar nej till ett jobb där de inte får önskad lön, eller som säger upp sig från ett arbete när löneförhandligen inte är till belåtenhet. Rättsläkare och många ST(specialiseringstjänstgöring)-läkare i Stockholm och många andra delar av landet har inte den möjligheten. Nåväl, jag lämnar visst mitt ursprungliga spår.

Om min arbetsgivare ens var medveten om att man hade anställda, människor med känslor (som väl borde vara en grundförutsättning för att ens få arbeta med sjuka människor), skulle man redan den 26:e december ha gått ut med information till alla anställda om vad man visste om saknade kollegor, om arbetskamrater som kanske saknades eller hade skadats i katastrofen. Nu var det upp till mig och mina kollegor att försöka komma på vilka som kan ha varit på semester i området och försöka kontakta dessa på de sätt vi kunde komma på. Jag fick som sagt kontakt med vår läkarchef Jakob Enerdal och försökte vidarebefodra hans lugnande e-post internt till hela kliniken. Många har tackat mig för det, för det jobb jag gjorde som borde har varit vår arbetsgivares förbannade skyldighet och plikt att göra långt innan jag själv kom på den tanken. Får jag något lönepåslag eller annat tack uppifrån för detta? Nej!! Mina kollegor inom alla professioner tackar mig, och jag riskerar min anställning genom att skriva detta, något annat får jag inte.

Känner någon till en sämre arbetsgivare på närmare håll än Kinas “sweat shops” för barn så kommentera gärna denna text. Om inte annat vore det kanske upplyftande att läsa om någon som har det sämre. Visst har jag arbetat fackligt många år, men jag är rädd att jag inte kan påverka detta just nu.

Ämnesord: barn, läkare