Virkande virusdrabbad jourtrött doktor

Det sägs att det är tors­dag idag. En kol­lega ringde från job­bet och und­rade om de skulle ordna en ersät­tare för mig som enda ÖNH–läkare på Söder­sjuk­hu­set imor­gon. Jag blev lite (mer) för­vir­rad, frå­gade Jon om det inte var fre­dag idag, vi har ju ingen dag­jour på SöS på hel­ger, men han påstod att det är tors­dag idag. Jag får väl tro honom på mitt ord, och han trodde mig när jag berät­tade att jag inte kom­mer att arbeta imor­gon, på SöS eller någon annanstans.

Jag bac­kar några dagar: För ett antal år sedan hade södra Stock­holm fort­fa­rande full­vär­dig ÖNH-sjukvård dyg­net runt, med jour på Hud­dinge sjuk­hus dyg­net runt och en ÖNH-avdelning som var öppen dyg­net runt hela vec­kan hela året. Efter att poli­ti­kerna tog det galna verk­lig­hets­främ­mande beslu­tet att slå ihop HS och KS till KUS, sajt Hud­dinge och sajt Solna (eller lag Syd och lag Nord), kom också ett beslut om att de män­ni­skor som bor söder om Slus­sen inte skall ha till­gång till samma sjuk­vård som tidi­gare. Vi tving­a­des sluta med natt– och helg­jou­rer på Hud­dinge, och vi har nu en avdel­ning (egent­li­gen två avdel­ningar) som bara är öppen var­da­gar. De svå­rast sjuka pati­en­terna hos oss måste trans­por­te­ras till Solna över hel­gerna, och till­baka till oss på mån­da­garna. Det säger sig självt att det inte är för pati­en­ter­nas bästa, och Gud vet vem det skulle vara bra för… Som en del i denna för­änd­ring fick vi börja gå helg­jou­rer och natt­jou­rer på fili­a­len i Solna (KS för alla som inte arbe­tar på KUS-S eller KUS-H). Jag har nu haft natt­jours­vecka, vil­ket i detta fall inne­bar att jag arbe­tade fre­dag och sön­dag natt, och var komp-ledig tors­dag till ons­dag kring dessa nätter.

Fre­dags­jou­ren är vårt värsta jour­pass tids­mäs­sigt. Vi och våra kol­le­gor på Solna slu­tar tidi­gare på fre­da­gar, de har löst fre­dags­natt­jou­ren genom att ha en extra kvälls­jour som tar efter­mid­da­gen fram till att den van­liga kvälls­jou­ren bru­kar börja, det har inte vi Huddinge-läkare gjort, utan vi har arbets­tid från kloc­kan två fre­dag efter­mid­dag till hal­vett på lör­da­gen (på papp­ret, man går hem efter mor­gon­ron­den, vid halv­tio eller tio lör­dag mor­gon). I fre­dags, 15/2, bör­jade jag såle­des arbeta kloc­kan två på efter­mid­da­gen. Jag hade inte sov­mor­gon eftersom jag skulle upp och lämna Edvard på dagis. Från två var jag ensam ÖNH-läkare på aku­ten, det var inte ofant­ligt många pati­en­ter som vän­tade när jag bör­jade, men det fyllde på sig efter hand och det var inte de allra lät­taste pati­en­terna som sökte. Jag menar inte att det var job­biga män­ni­skor (det är väl­digt säl­lan som jag upp­le­ver att någon som är sjuk och söker hjälp är “job­big”), utan det var lite svå­rare fall, lite tyngre, sådant som tar tid för mig att hand­lägga. När man har några sådana pati­en­ter, hur intres­sant och spän­nande det än kan vara, så gör det att vän­te­ti­den för övriga pati­en­ter ökar. Några pati­en­ter kan jag han­tera på 5–10 minu­ter om jag måste, till exem­pel någon som tro­li­gen eller säkert har en bru­ten näsa men som är för svul­len för att jag skall kunna göra en rik­tigt bra repo­si­tion av den (alltså dra den brutna näsan rätt). Då frå­gar jag vad som har hänt (tar anam­nes), under­sö­ker (ute­slu­ter sep­tum­he­ma­tom, kon­sta­te­rar att det inte är rea­lis­tiskt att för­söka repo­nera just då), ber sjuk­skö­ters­kan ordna ett åter­be­sök 4–6 dagar efter det trauma som gav näs­frak­tu­ren, och doku­men­te­rar besö­ket. Andra pati­en­ter tar lång lång tid att hand­lägga, jag vill inte ge några exem­pel här eftersom jag då kanske blir för spe­ci­fik och jag kan ju inte ris­kera att lämna ut någon som jag har träf­fat i tjäns­ten. Det var pati­en­ter på avdel­ning­arna som behövde min upp­märk­sam­het (inklu­sive de pati­en­ter jag själv lade in), jag gjorde en akut ope­ra­tion och var med och vän­tade på att min bak­jour skulle vara med på en annan akut ope­ra­tion (som jag var tvungen att gå ifrån för att rap­por­tera till kol­le­gorna som skulle jobba lör­dag dag).

Vid fem­ti­den på efter­mid­da­gen bör­jade jag bli hung­rig och påta­lade för min skö­terska att jag nog ville äta snart. Så blev det inte, kom­mer det svårt sjuka pati­en­ter får dok­torn vänta. Kloc­kan var när­mare mid­natt när jag sprang iväg från aku­ten för att slänga i mig lite “kvälls­mat”. Tidi­gare under kväl­len var det godis, gele­go­dis, cho­klad och nöt­ter, snus, en cola och jag tror fem bur­kar ener­gidryck som höll mig vaken och på benen. Det föll sig inte bättre än att jag job­bade oav­bru­tet från två på efter­mid­da­gen till tio nästa dag, tjugo tim­mars inten­sivt arbete. Jag kom hem på något sätt, som­nade antag­li­gen före tolv på dagen (vet inte), vak­nade vid nio på kväl­len, var uppe till tre på nat­ten, som­nade igen och sov till ett-tiden på sön­da­gen, åt någon slags frukost-lunch och åkte till job­bet igen. Detta jour­pass var mindre tungt för mig, dels för att jag “bara” skulle arbeta från halv­fem på efter­mid­da­gen till åtta på mor­go­nen, dels för att det fak­tiskt var betyd­ligt färre pati­en­ter som sökte och behövde träffa ÖNH-läkare. Jag hade svårt sjuka pati­en­ter på avdel­ningen att ta hand om, men kunde ändå komma i säng strax efter tre (utan att det var någon som vän­tade på aku­ten), och jag fick sova till strax efter sju. Efter fre­dags­nat­tens över­väl­di­gande tunga jour­pass kän­des det under­bart, 3–4 tim­mars sömn kän­des him­melskt och jag upp­levde mig rik­tigt utsövd.

Senare på mån­da­gen, när jag hade kom­mit hem, bör­jade jag känna mig krass­lig, ont i hal­sen (kunde det bero på att jag hade snu­sat i prin­cip oav­bru­tet under mitt tju­go­tim­mars­pass fredag-lördag?), trött, hängig, kanske feber. Jag skulle ju vara ledig till ons­da­gen men i tis­dags ringde jag job­bet och sjuk­skrev mig. Jag hos­tar och är sno­rig och nästäppt, tung i huvu­det, jag skulle för­mod­li­gen ha feber om det inte vore för pill­ren jag petar i mig för att slippa må så hemskt. Det finns myc­ket jag borde göra hemma, men jag orkar inte ta tag i något nu. För att få tiden att gå sit­ter jag en del vid datorn (såklart), men jag har också vir­kat lite mer. Jag vir­kade en ny mössa till mig själv, lik­nande den jag gjorde till Edvard för några vec­kor sedan. Jag tror att jag vir­kar hår­dare nu än när jag gjorde mönst­ret för flera år sedan, för jag kan knappt få på mig min fina nya mössa, det får nog också bli Edvards. Jag har inte hit­tat något bra fodral till min nya tele­fon, HTC TyTN II, än, så jag bestämde mig för att för­söka virka ett. Mitt första för­sök blev i och för sig ett snyggt fodral, men det sit­ter för tajt så det är pil­ligt att få tele­fo­nen i och ur fodra­let. Nu pro­var jag ett lite annat sätt, och bör­jar med en lite större bas för att få ett fodral som pas­sar bättre. Jag åter­kom­mer med beskriv­ning när jag är nöjd. Jag lekte lite med tan­ken på att använda krok­ning, men jag vet inte om mina krok­ningsnå­lar är rik­tigt rätt stor­lek för gar­net jag tänkte använda, och skall jag kroka ett fodral måste jag göra ett möns­ter först. När jag vir­kar är det lät­tare att arbeta på fri hand, med krok­ning får jag ett stort stycke som måste passa ihop, så jag måste tänka ut hur det skall se ut redan innan jag bör­jar, och då först prov­kroka med rätt garn och nål så att jag har rätt mask­tät­het i mitt möns­ter. Det är inte rik­tigt min grej att tänka innan jag ska­par, men jag kanske får prova det också.

Andra blog­gar om: jour, sjuk­hus, läkare, aku­ten, pati­ent, virka, krok­ning

mer om mig

Jag heter som du säkert sett Johan Adler. Jag bor i ett litet hus i Vidja i södra Stock­holm, sonen Edvard bor här med mig varan­nan vecka. Jag arbe­tar som öron-, näs– och halslä­kare på Hud­dinge sjuk­hus (som nu skall kal­las Karo­linska Uni­ver­si­tets­sjuk­hu­set Hud­dinge) med viss tjänst­gö­ring på Söder­sjuk­hu­set och KUS Solna (f.d. Karo­linska sjuk­hu­set, KS).

Jag har många sidor på nätet, och ett ställe där jag för­sökte samla infor­ma­tion som inte ändras så ofta är min wiki, wiki nyfi­ken, där du hit­tar en (allt­mer säl­lan upp­da­te­rad) sida om mig, ett cur­ricu­lum vitae och inte så fas­ligt myc­ket annat av vikt nu längre. Det finns en mer maskin­läs­bar sam­man­fatt­ning om och av mig i form av en foaf.rdf under denna domän, och i bästa fall kan du få en över­sätt­ning för mänsk­lig läs­ning. Du har bevis­li­gen hit­tat min blogg, nyfi­ken blog, men jag har också en mobil vari­ant, en moblog, som min ena mobil­te­le­fon (SEM K800i) fix­ade åt mig. På Rub­Hub skall det gå att se hur olika sidor som använ­der XFN hänger ihop, men det är tyd­li­gen inte många som län­kar till­baka till mig

Du ser mig allt mer säl­lan på skom, det tar helt enkelt för myc­ket tid och krä­ver en regel­bun­den­het som jag har svårt att upp­båda. Där­e­mot hit­tar du mig bland annat på Face­book, del.icio.us, flickr, Picasa och Tech­no­rati. När GeoURL beha­gar fun­gera kan du se vilka andra saj­ter som finns i min geo­gra­fiska omgiv­ning (om det nu är intres­sant i vår upp­kopp­lade värld). Du kan nog hitta mig på en bunt olika inter­net­fora också, så här på rak arm kom­mer jag att tänka på Esato, Min Hem­bio (genom kopp­lingen till Pris­jakt), Manufrog (mitt webb­ho­tell), svenska VoIP-Forum, Odd­muse wiki, VoIP-infos wiki, men det finns säkert många många fler, bland annat då sådana som är rela­te­rade till linux, dato­rer, inter­net, IP-telefoni och annat som roar mig.

Du kan läsa en hel del om min kära sys­ter, Helena Grip­man, här på blog­gen. Många av sidorna har varit med genom flera av blog­gens inkar­na­tio­ner, med olika bakom­lig­gande pro­gram. Jag har också ord­nat en min­nes­sida för henne, men den blev inte så aktiv som jag hade tänkt när jag väl gjorde den. Nu är den mer ett tyst monu­ment över en älskad sys­ter, dot­ter, släk­ting och vän, som läm­nade oss all­de­les för tidigt.

Jag har ord­nat en sajt för områ­det där jag bor, Vidja, och efter att ha sett reak­tio­nerna på tex­ten jag skrev om pro­ble­men med att hitta klä­der för långa ord­nade jag även en sida för långa män­ni­skor (som tyvärr inte ver­kar ha bli­vit lika popu­lär som kom­men­tarsträ­det här på bloggen).

Skall fyrverkerier få säljas till privatpersoner?

Läste just arti­keln i DN om hur ung­do­mar, som enligt gäl­lande lag inte skulle ha till­gång till dem, använ­der fyr­ver­ke­rier på sätt som ingen tän­kande kän­nande per­son ens borde komma på tan­ken att göra. Som van­ligt har andra blog­gare skri­vit om det tidi­gare, jag är säl­lan snabb med att skriva, mer efter­tänk­sam, på nätet som i livet. Jag har också rea­ge­rat på att det pangar och smäl­ler på gatorna omkring mig där jag bor, och har gjort så i flera vec­kor nu. Det har skri­vits i tid­ning­arna om att tun­nel­ba­nesta­tio­ner stängs för att per­so­ner som bevis­li­gen sak­nar empati eller ens basal tan­ke­för­måga skju­ter fyr­ver­ke­rier där inne.

Min reak­tion när jag läste arti­keln i DN idag var att man helt enkelt borde för­bjuda fyr­ver­ke­rier, all pyro­tek­nik. Inte feno­me­net som hel­het, såklart, utan för­sälj­ning till pri­vat­per­so­ner. Det finns redan idag ett för­bud mot fyr­ver­ke­rier i tätt­be­byggt område, som ingen bryr sig om, och som poli­sen givet­vis inte har någon möj­lig­het att för­söka se till att det följs. Van­liga “smäl­lare” är för­bjudna, de får inte säl­jas eftersom man ansåg att de mest miss­bru­ka­des av barn, men bar­nen leker då istäl­let med betyd­ligt tyngre fyrverkerier.

Behö­ver pri­vat­per­so­ner verk­li­gen ha fri till­gång till pyro­tek­nik? Borde det inte räcka med offent­liga fyr­ver­ke­rier, som sköts av utbil­dade pyro­tek­ni­ker som i mitt sce­na­rio är de enda som får köpa, till­verka, handha och använda alla for­mer av pyro­tek­niska pro­duk­ter. Pro­fes­sio­nella fyr­ver­ke­rier kom­mer att ha en kva­li­tet som vida översti­ger den som Svens­sons fyl­le­skjut i träd­går­den når upp till, oför­stån­diga bar­nungar kom­mer inte att ha till­gång till fyr­ver­ke­rier genom än mer oför­stån­diga “vuxna” som köper ut åt dem. Vi inom sjuk­vår­den slip­per lägga tid, och offent­liga medel, på att sköta själv­för­vål­lade ska­dor som antag­li­gen i elva fall av tio borde kunna nomi­ne­ras till The Dar­win Awards (utmär­kelse till män­ni­skor som genom sin urbota dum­het ser till att de själva inte kan föra sina kor­kade gener vidare till kom­mande gene­ra­tio­ner), eller betyd­ligt värre och mer tra­giskt, att hjälpa de stac­kare som drab­bats av andra män­ni­skors brist på intel­li­gens, empati, och fun­ge­rande hjärnceller.

Behö­ver vi verk­li­gen, sent på nat­ten och i många fall mer än lov­ligt beru­sade, titta på ama­tör­mäs­siga plan­lösa explo­sio­ner längs hela hori­son­ten? Har vi inte till­räck­ligt med möj­lig­he­ter att skada varandra utan att sätta dessa saker i hän­derna på barn och andra som inte för­står vad de gör?

Mitt svar, som du säkert för­står, är nej. För­bjud ski­ten! Vi säl­jer inte dyna­mit, han­deld­va­pen eller ammu­ni­tion över disk på Kon­sum och ICA till kreti och pleti, och vi skall inte sälja något som är lika far­ligt (om inte far­li­gare eftersom ung­arna och de hjärnbrist-drabbade mindre unga tyd­li­gen tror att detta hand­lar om lek­sa­ker) på det sätt som görs idag.

Efter att ha skri­vit detta tit­tar jag lite vad andra svenska blog­gare skri­vit, och jag är visst inte ensam i bloggo­sfä­ren om mina tan­kar och åsik­ter. Gamla modemar-kollegan Jinge Flücht ver­kar hålla med mig helt (men har självin­sikt nog att kalla sig gam­mal tråk­måns, vil­ket jag avstår från att betitla mig); Emrets­son är inte fullt så hård i sin kri­tik och ver­kar kunna tänka sig ett betyd­ligt snäl­lare för­bud; Jah Hol­lis har skri­vit om det flera gånger senaste dagarna. Jag har inte aktivt letat efter blog­gare som har andra syn­punk­ter, men jag ver­kar inte vara helt ensam om för­budstan­ken i svenska bloggo­sfä­ren idag.

http://intressant.se/intressant

Andra blog­gar om: DN, fyr­ver­ke­rier, pyro­tek­nik, pri­vat­per­so­ner, för­bud, blogg, bloggo­sfä­ren

Ozzy Osbourne på Hultsfred

I ons­dags, 13/6, blev jag upp­ringd av ansva­riga för sjuk­vår­den på Hults­freds­fes­ti­va­len, där jag har arbe­tar flera gånger som läkare. Jag fick veta att Ozzy Osbourne bl.a. hade krav på att det skulle fin­nas en öron-, näs– och halslä­kare på plats för att under­söka honom innan han gick på scen kloc­kan tio på fre­dag­kväl­len 15/6. På fes­ti­va­len finns ganska basal medi­cinsk utrust­ning för under­sök­ning, så jag fick lov av min verk­sam­hets­chef på Hud­dinge sjuk­hus att låna med några saker för att kunna göra en bra under­sök­ning. Jag ringde också upp vår kon­takt på Storz Endo­skop i Stock­holm, före­ta­get som till­ver­kar myc­ket av den (ffa optiska) under­sök­nings­ut­rust­ning som vi använ­der, och de var gene­rösa nog att låna ut en del av sin senaste utrust­ning för under­sök­ning utan­för en ÖNH-klinik.

Utrust­ningen vi använ­der på mitt arbete är till största delen inte sär­skilt mobil, men nu fick jag med mig utrust­ning som sam­man­ta­get gick att få ned i en stor sport­bag och åtminstone var släp­bar. Det är ömtå­liga saker, så även om de inte är så stora eller tunga var för sig ville jag inte släpa runt dem utan skyd­dande hårda för­pack­ningar så här på festival.

Min chef ställde inte bara upp med att låna ut delar av kli­ni­kens utrust­ning till mig, utan han ställde per­son­li­gen upp och tog över mina arbets­upp­gif­ter på fre­dag efter­mid­dag så att jag skulle kunna komma iväg tidigt och vara till­gäng­lig från kloc­kan 18.00 som Ozzy hade begärt. Jag åkte via Storz kon­tor i Skär­hol­men där jag fick låna avan­ce­rad por­ta­bel utrust­ning som jag också fick en snabb­lek­tion i att använda.

Jag körde ärligt talat för snabbt näs­tan hela vägen från södra Stock­holm till fes­ti­va­len, och var på plats och beredd att under­söka Ozzy grund­ligt och pro­fes­sio­nellt från kloc­kan sex som han hade begärt. Tyd­li­gen har han scen­skräck och bru­kar bli lug­nad av att en ÖNH-läkare under­sö­ker honom och berät­tar att allt ser bra ut. Jag hade nu med mig myc­ket bra utrust­ning anpas­sad för under­sök­ning utan­för sjuk­hus, och skulle bl.a. kunna titta ned i sval­get på ett bra sätt (med fiber­la­ryngo­skop med bat­te­ri­ljus­källa), och jag skulle till och med kunna under­söka stäm­ban­dens rörel­ser med det por­tabla stro­bo­sko­pet med lupp­la­ryngo­skop som Storz lånade ut. De lånade mig även en myc­ket bra pann­lampa med utsökt batteriljuskälla.

Till­sam­mans med ansva­rig sjuk­skö­terska vän­tade jag i sjuk­vårds­täl­tet, beredd att snabbt gå iväg till Ozzys loge när han kände behov av att under­sö­kas. Under kväl­len begärde han att skö­ters­kan skulle komma (jag anser inte att jag skall skriva här av vil­ken anled­ning, även i fall som dessa är pati­entsek­re­tes­sen något som väger tungt). Under tiden blev jag ombedd att under­söka och hjälpa basis­ten i Wolf­mot­her, Chris.

Det var nog tur att jag inte visste hur otro­ligt bra, och hur stora och kända, Wolf­mot­her är, annars hade jag nog inte varit så lugn och avslapp­nad. Nu var jag mest spänd inför mötet med legen­den Ozzy, vars senaste skiva Black Rain jag hade lyss­nat på kon­ti­nu­er­ligt i bilen ned. Jag kon­sta­te­rade senare att Chris helt klart är den största scen­per­son­li­gen­he­ten i Wolf­mot­her, och det kän­des trå­kigt att inte ha möj­lig­het att berätta detta för honom innan han läm­nade fes­ti­va­len för att flyga till USA.

Vid tio gick Ozzy på scen, utan att ha efter­frå­gat mina tjäns­ter en enda gång. Eftersom mitt spe­ci­alupp­drag på årets fes­ti­val nu var slut­fört knal­lade jag ned och lyss­nade lite på honom. Han berät­tade på sce­nen att han hade en hals­in­fek­tion och att en läkare tidi­gare på dagen (antag­li­gen innan han kom till fes­ti­va­len) sagt att han inte borde sjunga. Uti­från hur han lät hade jag antag­li­gen sagt pre­cis samma sak om jag hade fått chan­sen att under­söka honom och ge honom råd. Han lät hemskt. Rös­ten höll inte, han hop­pade över varan­nan rad i låttex­terna, och ban­det körde långa solon, för­mod­li­gen för att han skulle få vila rös­ten. Det blev en paus mitt i spel­ningen och åtminstone några av mina kol­le­gor inom fes­ti­val­sjuk­vår­den trodde att han då träf­fade läkare (mig, alltså), men det gjorde han helt klart inte.

Hade jag fått under­söka honom hade jag kanske kun­nat för­bättra rös­ten just för denna kväll med en kor­ti­so­nin­jek­tion, men å andra sidan skulle det då antag­li­gen bli sämre om några dagar. Jag vet inte hur hans tur­ne­schema ser ut, kanske tyckte han inte att det var så vik­tigt att låta bra i Hults­fred, eller så visste han vad jag skulle säga och ville inte höra det. Lite trå­kigt känns det att jag inte fick en möj­lig­het att hjälpa honom, för han lät ärligt talar för jäv­ligt, inte minst för mig som är van att lyssna till och bedöma röst.

Å andra sidan kom jag iväg till fes­ti­va­len trots att jag inte hade pla­ne­rat det, och min arbetsin­sats på plats bestod av fyra tim­mars spänd vän­tan. Efter tio igår kväll har jag varit ledig och har kun­nat göra vad jag vill, med fri entré, sov­plats inom­hus, fri mat, till­gång till back­sta­geom­rå­det där jag skri­ver detta i Tele­nors back­sta­ge­tält. Som enda ÖNH-läkare inom årets fes­ti­val­sjuk­vård har jag varit kon­sult åt mina kol­le­gor i några fall där man haft fun­de­ringar om sådant jag har mer erfa­ren­het av, och jag har under­sökt ett par artis­ter, men i övrigt har jag haft ledigt och kun­nat göra vad jag vill. Ganska skön till­varo, även om det var väl­digt stres­sigt på vägen hit.

Andra blog­gar om: sjuk­vård, Hults­fred, läkare, Ozzy Osbourne, Hud­dinge sjuk­hus, Storz, fes­ti­val, Ozzy, Wolf­mot­her

Dagens ord: surditas

Som läkare under utbild­ning till spe­ci­a­list göra man s.k. rand­ut­bild­ningar eller rand­ningar. För mig som bli­vande öron-, näs– och hals­spe­ci­a­list hand­lar det om nar­kos (anes­tesi och inten­siv­vård), foni­a­tri (tal), audi­o­logi (hör­sel) och någon annan kirur­gisk spe­ci­a­li­tet (där många som jag väl­jer plastik­ki­rurgi). För oss på Hud­dinge ingår också en period i Solna för att se och lära oss mer om huvud-halstumörer, som i Stock­holm hand­läggs helt i Solna.

Nu är jag på hör­sel­kli­ni­ken sedan drygt en månad, och tit­tar på hör­sel­mät­ningar (audi­o­gram) mest hela dagarna. Idag fick jag en remiss från en ÖNH-kollega där frå­ge­ställ­ningen var “sur­di­tas”. Jag var tvungen att googla för att ta reda på vad det kunde vara, och frå­gade sedan en spe­ci­a­list­kol­lega här. Det är tyd­li­gen bara ett finare ord för “döv­het”, som inte säger något om själva orsa­ken till hör­sel­ned­sätt­ningen. Det var ärligt talat första gången jag kom i kon­takt med detta ord.