Jag klarade specialistskrivningen med ganska bra marginal, som jag skrev om tidigare. Idag hade jag möte med klinikchefen Pär Stjärne, läkarchefen Karin Lundkvist, och min tillförordnade handledare Ebba Hedén Blomqvist (tf dÃ¥ min tidigare “handledare” Pontus Stierna inte pÃ¥ nÃ¥got enda sätt har fungerat, som handledare eller nÃ¥got annat, inte arbetar kliniskt och inte har en susning om hur jag eller nÃ¥gon annan fungerar i det dagliga arbetet). För att göra en lÃ¥ng historia kort tyckte Pär och de andra att jag uppfyller kraven för specialistläkare inom öron-, näs- och halsspecialiteten. Jag fÃ¥r nu betala 2000 kronor till Socialstyrelsen för att de skall godkänna det hela formellt, sedan fÃ¥r jag antagligen papper frÃ¥n dem som gör att jag officiellt kan titulera mig “specialistläkare inom öron-, näs- och halssjukdomar” eller nÃ¥got i den stilen. Det känns skönt att den delen är avklarad, även om det finns smolk i bägaren, kanske skriver om det ocksÃ¥ senare.

För ganska precis 20 år sedan, medan jag bodde på Slätbaksvägen i Årsta, hittade jag en schysst symaskin i en container, en Husqvarna Zig-Zag model 1020. Den låg i originalväskan och de flesta originaltillbehör utom oljeflaskan fanns med i väskan, inklusive förlängningsbord och bruksanvisning. Den har gjort sitt jobb genom åren, trots att den enda service den har fått är en skvätt symaskinsolja någon gång under alla dessa år. Senaste tiden har den börjat krångla lite, och sist jag ville sy något fastnade den i backläge, Jag sydde framåt, skulle så bakåt för att förstärka och fästa sömmen, men sedan ville den inte börja sy framåt igen. Jag funderade ett tag på huruvida jag skulle kosta på den en service (6-800 kronor) eller om jag skulle skaffa mig en nyare maskin istället. För ett par veckor sedan blev det sedan som så att jag på lördagen köpte en ny Janome DC 4100 (efterföljaren till Janome Jubilee 85), men jag insåg snabbt att jag ville ha mer.  Tre dagar senare åkte jag så till ett område utanför Åkersberga och köpte en begagnad Janome Memory Craft 11000, en kombinerad sy- och brodermaskin och Janomes vassaste konsumentmaskin. Jag vill knappt tänka på vad jag betalade för den, men det var nästan i klass med vad jag skulle få i inbyte för min bil om jag bytte upp mig hos en Toyotahandlare, trots att jag nog får anse att jag fick ett bra pris med tanke på de tillbehör jag fick med. Bara programmet Digitizer Pro kostar 10 000 kronor i butiken, förmodligen det mest kostsamma program jag har ärlig tillgång till, och antagligen det första sedan C64-tiden som använder en dongle (hårdvara, i detta fall en USB-pryl, som bekräftar att jag är en legitim användare och har rätt att använda programmet ifråga).

Min MC11000 är bra. Den trär nålen själv (med lite assistans) och den klipper både över- och undertråd själv. Den har fler sömmar än jag kommer att ha användning för (och fick fler när jag installerade senaste uppgraderingen som jag laddade ned på nätet), och den broderar snyggt. Jag har bland annat skannat bilder på Bamse och Vargen, Hello Kitty, Karolinska-loggan och mer, och med Digitizer Pro gjort om det till broderfiler som jag med USB direkt från datorn eller med USB-minne kan ladda över till symaskinen för att brodera. Jag sydde en kasse i snygg grå markisväv (som ser ut som tyget i ett par snygga sommarherrbyxor i ull som jag har)  där jag hade broderat dels KUS-loggan, dels skisser på öra, näsa respektive hals från en bok om undersökningteknik jag har. Nu har jag broderat Edvards namn och (mitt) telefonnummer på hans kläder istället för att sy i namnlappar, och han är klart nöjd med broderad Bamse, Vargen, Hello Kitty eller Miffy på sina kläder.

Nu skall jag bara se till att sälja min gamla Husqvarna (finns pÃ¥ Blocket) och min i princip oanvända DC4100…

Andra bloggar om: specialistläkare, symaskin, Janome

Ämnesord: Edvard, Handarbete, kläder, läkare, ST-läkare

Om du är intresserad kan du se den skrivning jag gjorde genom denna länk (pdf). Jag sov inget natten innan jag skrev, höll mig uppe med espresso och energidryck, pluggade sÃ¥ mycket jag orkade och tittade pÃ¥ nÃ¥gra filmer. Jag var ganska spattig när jag Ã¥kte till jobbet, kom tyvärr nÃ¥gra minuter sent (vi skulle vara där 15 minuter innan skrivtidens början). Jag var tvungen att fortsätta med kaffe, energidryck och godis för att hÃ¥lla mig igÃ¥ng, och jag blev nog snarast mer spattig ju längre tiden gick, av sömnbrist och artificiell stimulering. Som vanligt försökte jag göra en hyfsat realistisk bedömning av hur mÃ¥nga poäng jag borde kunna fÃ¥ per frÃ¥ga, och dÃ¥ är jag försiktig och avrundar helst nedÃ¥t. NÃ¥gra frÃ¥gor kände jag att jag inte alls behärskade, inte kunde ge bra svar pÃ¥, andra kändes riktigt bra, och när jag summerade mitt uppskattade resultat verkade jag kunna hamna strax över godkänt-gränsen. Jag “lämnade in”, om man nu kan säga det om en webb-baserad skrivning, en kvart innan tiden var ute, och hade dÃ¥ gÃ¥tt igenom mina svar tre gÃ¥nger utan att hitta nÃ¥got att lägga till. En timme efter skrivtidens slut fanns skrivningen med rätta svar tillgänglig pÃ¥ nätet (länken ovan), och när jag tittade pÃ¥ svaren kändes det faktiskt ännu lite mer lovande. Det skulle ta upp till ett par veckor att fÃ¥ resultatet, sÃ¥ det är knappt en vecka kvar innan jag kan hoppas pÃ¥ besked.

Onsdagen innan jag skrev min förra text, alltså 2/4, fick jag SMS-avisering om att snussatsen jag beställde 1/3 hade kommit till mitt lokala utlämningsställe. Jag hann inte iväg dit innan skrivningen, det var inte högsta prioritet, men när jag hade skrivit klart åkte jag runt till ett par affärer (jag behövde varva ned lite) och hämtade min snussats på vägen hem. Det var den grövre varianten, mer grovmalet, och det känns som att det passar mig ännu bättre. Jag skall skriva mer om det senare, jag är lite osannolikt mör när jag skriver detta.

I torsdags, 10/4, Ã¥kte jag tillsammans med ett antal kollegor till Ã…re. Jag har aldrig stÃ¥tt pÃ¥ slalomskidor tidigare, jag Ã¥kte lite längdskidor som barn (i förskoleÃ¥lder och kanske lÃ¥gstadieÃ¥lder), och under militärtjänsten som cykelskyttesoldat var jag tvungen att försöka Ã¥ka lite “Vita Blixten” och även tolka efter traktor pÃ¥ skidor. Sedan dess har jag inte stÃ¥tt pÃ¥ skidor i nÃ¥gon form. Varje vÃ¥r brukar ganska mÃ¥nga av läkarna pÃ¥ min klinik Ã¥ka till Ã…re för kombinerad konferens och skidÃ¥kning, och jag har inte riktigt vÃ¥gat följa med tidigare. Nu bestämde jag mig för att följa med i Ã¥r, jag har hyrt skidor och övrig utrustning inklusive skidbyxor, och jag har faktiskt Ã¥kt utför, för första gÃ¥ngen i mitt liv.

Vi kom hit torsdag kväll, fredag morgon hyrde jag utrustningen (vilket tog lite tid eftersom jag inte hade en aning om vad jag behövde och vad som passade mig), gick tillbaka till lägenheten och tog på mig grejerna och följde med de sista av kollegorna ut. Vi tog VM8-liften upp, en kollega som åkte första gången förra våren och jag försökte ta oss ned för en blå led ned till Rödkullen-området. Kollegan kunde ploga vilket inte jag kunde, så hon hamnade snabbt långt bakom mig. Jag åkte på, försökte ploga utan större framgång, och tog mig så småningom ned till Rödkullen. Jag hade då i princip en teknik att minska farten, och det var att åka ut i terrängen och sätta/lägga mig ned. Jag fortsatte sedan åka i en kort grön backe, försökte lära mig ploga och på andra sätt hålla ned farten utan att ramla, utan större framgång.

Nu måste jag nog packa för att hinna med att åka lite mer idag innan tåget hem går någon gång efter tre i eftermiddag, men jag skall skriva mer om mina nya erfarenheter. Jag tog en lektion igår precis innan liftarna stängde för dagen, och vågade sedan åka en blå backe ned mot byn. Efter gårdagens åkning, mest det jag gjorde innan lektionen tror jag, har jag helt osannolika blåmärken på höfterna och armbågarna, och jag har ont nästan överallt. Jag vaknade 06.30 för att det gjorde för ont att ligga i sängen, men efter gårdagens lektion förlängde jag hyran av utrustning och skaffade liftkort för idag också. Jag har tagit lite värktabletter och hoppas klara av att åka lite idag, använda det jag lärde mig igår och försöka få det att sitta lite bättre.

Jag rapporterar mer senare.

Ämnesord: Ã…re, barn, läkare, sömn, skidor, Snus, tenta, tentaÃ¥ngest

Jag förstår att det kan verka paradoxalt, med tanke på att jag bland annat har tagit mig igenom läkarutbildningen, men jag kan inte plugga. Jag har helt enkelt aldrig lärt mig någon form av studieteknik, jag har inga metoder för att närma mig ett stort kunskapsmaterial och jag har egentligen ingen aning om hur jag skall bära mig åt för att inhämta en stor och bred mängd information. Det har varit ett stort problem i grundskolan och gymnasiet, och givetvis än mer under mina sammanlagt sju år av universitetsstudier, och jag vet inte vad jag skall göra åt det.

Om knappt sex timmar skall jag skriva specialistexamen för blivande öron-, näs och halsspecialister. Jag vågar inte lägga mig för att försöka sova, dels för att jag inte känner att jag har pluggat tillräckligt, dels för att jag senaste månaderna har fått problem med sömnen.

Sömnproblemen yttrar sig inte i att jag har svÃ¥rt att somna, det brukar inte vara nÃ¥got problem alls även om jag har lätt att stanna uppe lite för sent, och egentligen inte heller i att jag har svÃ¥rt att vakna, men att komma upp ur sängen är hart när omöjligt. Jag har nu sex olika väckarklockor och liknande, senaste investeringarna var en Philips väckarlampa som under en halvtimme sakta ökar ljusstyrkan pÃ¥ en lampa för att simulera en naturlig gryning, och en annan väckarklocka med en kraftig vibrator att lägga under madrassen. Väckarlampan är underbar, när den har blivit ganska ordentligt ljus vaknar jag till och känner mig pigg och utsövd, och jag ligger kvar för att “dra mig” lite. En stund senare ringer i tur och ordning en vanlig (radiouppdaterad) väckarklocka, vibratorklockan, mobiltelefonen och tvÃ¥ trÃ¥dlösa telefonhandenheter (med kraftigt och irriterande ljud). Jag hör dem alla, och känner (och stänger av) vibratorklockan, och somnar om. Innan Ã¥rsskiftet var det nog ungefär 20 Ã¥r sedan jag försov mig, trots att jag av naturen är kvällsmänniska och har väldigt svÃ¥rt att vakna och komma upp pÃ¥ morgonen, men sedan Ã¥rsskiftet har jag försovit mig flera gÃ¥nger och till och med pinsamt nog kommit för sent till jobbet mer än en gÃ¥ng. Annars brukar jag vara tidig till jobbet, före mÃ¥nga kollegor. För ungefär 25 Ã¥r sedan fick jag problem med vad jag tolkade som magkatarr, och jag kom underfund med att om jag, morgontrött som jag alltid varit, gick upp drygt en timme tidigare för att hinna äta en ordentlig frukost i lugn och ro medan jag läser tidningen sÃ¥ slapp jag magbesvär. Det har varit min stadiga rutin sedan dess, men nu har nÃ¥got hänt, jag vet inte vad eller vad jag skall göra Ã¥t det. Vid ett par tillfällen har jag valt att vara vaken hela natten, för att försöka vända dygnet (det sägs fungera bättre sÃ¥ än att försöka somna tidigare), men det har inte hjälpt. Ã… andra sidan har det inte varit nÃ¥got större problem att vaka en natt och fungera hyfsat nästa dag, konstigt nog. När jag är nattjour och tvingas arbeta hela natten mÃ¥r jag inte bra, men dÃ¥ mÃ¥ste jag ta viktiga och potentiellt livsavgörande beslut när som helst under natten. Vakar jag hemma av egen fri vilja gör jag det som passar mig och i den takt jag vill, och ingen annan drabbas av eventuella misstag jag gör av trötthet eller utmattning.

Studierna, ja… Jag vill försöka beskriva mitt dilemma men jag känner att det är svÃ¥rt att formulera det just nu, kanske för att klockan snart är fyra pÃ¥ natten och vare sig nÃ¥gra dubbla espresso eller ett par burkar energidryck kan fÃ¥ mig riktigt i samma mentala skick som jag borde kunna vara dagtid. Det är, Ã¥tminstone för mig i min unika situation, väldigt Ã¥ngestskapande att stÃ¥ inför ett till synes gränslöst hav av information som jag förväntas ta till mig. Jag vet, och plÃ¥gas av, att andra i min situation kan hantera det pÃ¥ ett rationellt sätt. Mitt livs hittills enda manifesta panikattack (som jag med min senare kunskap inom psykiatri och diagnoser vet att det bör ha varit) fick jag när jag gick en ettÃ¥rig utbildning för att bli underskötare. Det här var innan jag började läkarutbildningen, sÃ¥klart. Jag hade pÃ¥ känn att jag ville bli läkare, men hade ingen erfarenhet av vÃ¥rden och valde att börja arbeta som vÃ¥rdbiträde pÃ¥ en medicinavdelning pÃ¥ S:t Görans sjukhus, och genom jobbet gick jag sedan först en tioveckors kurs för att bli utbildat vÃ¥rdbiträde, senare en 40-veckors kurs för att bli riktig underskötare. Under den senare utbildningen skulle vi bland annat lära oss mer om samhälle och lagar, tror jag det var, det som under min tid i “vanliga” gymnasiet och grundskolan gick under namnet samhällskunskap. Jag skall inte svära pÃ¥ att det var just detta omrÃ¥de det handlade om, men nÃ¥got var det som inte var specifikt medicinskt. Vi skulle ha en skrivning, jag hade ingen aning om hur jag skulle närma mig denna “torra” faktakunskap, och jag kom väldigt dÃ¥ligt förberedd till skrivningen. När jag satt där och insÃ¥g att jag i princip inte kunde svaren pÃ¥ nÃ¥gra frÃ¥gor upplevde jag en snabbt och kraftigt tilltagande obehagskänsla, och efter vad jag tror mindre än en halvtimme skrev jag nÃ¥gra rader om vad jag kände pÃ¥ pappren, lämnade in dem och sprang därifrÃ¥n. Jag hade (vet jag nu) klassiska symptom pÃ¥ Ã¥ngest, med tryck över bröstet och upplevd svÃ¥righet att andas eller fÃ¥ luft. Det var verkligen den klassiska “fight or flight”-reaktionen, kämpa eller fly. En reaktion som vore normal och funktionell om jag vore stenÃ¥ldersman som mötte en ilsken björnhona med ungar pÃ¥ min vandring i skogen. Problemet var att jag inte sÃ¥g nÃ¥gon björn. Jag kände denna ofantliga oro, en äkta stressreaktion egentligen, men det fanns inget jag kunde kämpa mot eller nÃ¥got synbart eller pÃ¥tagligt (förstÃ¥eligt) som jag kunde fly frÃ¥n. Jag mÃ¥dde hemskt i den situation jag befann mig, och flydde frÃ¥n situationen. Jag gick ned till skolsköterskan (utbildningen räknades som gymnasial och gavs pÃ¥ dÃ¥varande Stadshagens vÃ¥rdgymnasium), och hon tog med mig till psyk-akuten pÃ¥ S:t Göran, där de i princip inte gjorde ett dugg. Jag antar att jag fick prata med nÃ¥gon, kanske en läkare, men det var väl ocksÃ¥ allt. Jag gick faktiskt tillbaka till skolan efter det, träffade mina kurskamrater som undrade om jag var sÃ¥ otroligt pÃ¥läst och snabb att jag faktiskt hade klarat skrivningen pÃ¥ den korta tid jag var där. Det var nÃ¥gra i kursen som stod mig närmare, som jag kände förtroende för, och vi pratade om vad som hänt och hur jag mÃ¥dde, men jag skall inte skriva mer om just det, inte just nu i alla fall.

Jag kom att tänka pÃ¥ mina tre terminer pÃ¥ fristÃ¥ende kurser i psykologi pÃ¥ Stockholms Universitet, som jag gjorde innan detta. Där lyckades jag faktiskt pÃ¥ nÃ¥got sätt studera, jag upplevde det som att det var mer gripbart, kanske mer begränsat i omfattning, och jag inser just nu när jag skriver detta att jag där och dÃ¥ faktiskt hade en fungerande studieteknik. Jag satt hemma och gjorde mindmaps över olika omrÃ¥den inom psykologin. Jag vet inte om detkan ha berott pÃ¥ att vi hade bra lärare (jag lär mig otroligt mycket genom föreläsningar och genom att frÃ¥ga, jag ställer ofta mÃ¥nga frÃ¥gor under föreläsningar), att omrÃ¥det fascinerade och fängslade mig, att det var begränsade delomrÃ¥den och förhÃ¥llandevis “smÃ¥” tentor, eller om det kan ha spelat in att jag faktiskt bara läste för mitt eget höga nöjes skull. Jag minns med glädje i synnerhet en skrivning, jag vet nu inte vilket omrÃ¥de det gällde. I skrivningen framgick hur mÃ¥nga poäng varje frÃ¥ga gav, och resultatet var godkänt eller underkänt, jag gissar att gränsen var 2/3 rätt, men gränsen var i alla fall klar och tydlig. Medan jag skrev antecknade jag pÃ¥ ett kladdpapper hur mÃ¥nga poäng jag trodde jag skulle fÃ¥ för varje frÃ¥ga jag besvarade. När jag ansÃ¥g att jag hade tillräcklig marginal för att säker bli godkänd (jag försökte att underskatta poängen varje frÃ¥ga skulle ge) lämnade jag helt enkelt in skrivningen utan att fylla i svar pÃ¥ resten av frÃ¥gorna. Det kändes lite kaxigt och/eller arrogant, men jag hade rätt och jag blev godkänd. Det är inget jag rekommenderar, skäll inte pÃ¥ mig om du gör likadant och rÃ¥kar illa ut pÃ¥ grund av det.

Jag hade medelmÃ¥ttiga betyg frÃ¥n gymnasiet men skrev 2.0 pÃ¥ högskoleprovet, maximal poäng, och jag hade mer än fem Ã¥rs arbetslivserfarenhet när jag sökte vilket gjorde att jag kunde söka i en kvot med högskoleprovspoäng plus 0,5 poäng för arbetslivserfarenhet, totalt 2,5 poäng av 2,5 möjliga. PÃ¥ gymnasiebetygen skulle jag aldrig komma in pÃ¥ läkarutbildningen, med 2,0 frÃ¥n högskoleprovet skulle jag fÃ¥ delta i lottning, men i den kvot jag sökte räckte det med 2,3 poäng om jag minns rätt. Jag skrev provet tvÃ¥ gÃ¥nger och fick 1,9 första gÃ¥ngen, som sagt 2,0 andra gÃ¥ngen. Jag tror att jag redan dÃ¥ hade läst Darrel Huffs underbara bok ‘Hur man klarar test’ (jag kan ocksÃ¥ rekommendera hans bok ‘Hur man ljuger med statistik’) som helt klart hjälpte mig med användbara tips inför högskoleprovet. Det är en bok jag kan rekommendera alla att läsa, vi kommer alla flera gÃ¥nger under livet att göra olika test av olika slag, och i den boken finns knep och strategier som är väldigt allmängiltiga. Under läkarutbildningen hittade jag även boken Study Skills and Test-Taking Strategies for Medical Students som verkade lovande, den gav mig en del bra rÃ¥d och en del självinsikt, men jag tog mig ärligt talat inte igenom hela den boken heller.

Min tentaÃ¥ngest förvärrades under läkarutbildningen, inte helt oväntat kan jag tycka sÃ¥ här i efterhand. Jag är ganska säker pÃ¥ att jag inte hade klarat mig mer än en termin eller tvÃ¥ pÃ¥ en annan läkarutbildning än den i Linköping. Studiesättet där passade mig som hand i handske. Jag sökte dit främst av tvÃ¥ skäl, dels att jag efter nÃ¥gra Ã¥r inom vÃ¥rden tyckte att det kändes orimligt att som pÃ¥ andra orter studera flera Ã¥r utan att se en patient, dels att en bekant till mig som dÃ¥ var i slutet av sin utbildning här i Stockholm varmt rekommenderade Linköping och sade att han själv skulle ha valt Linköping istället om han hade vetat mer innan han sökte läkarutbildningen. Jag visste inte mycket om hur utbildningen var upplagd med det som kallades PBI (problembaserad inlärning) när jag började, PBL (problembaserat lärande) när jag slutade. Men det var nog, för mig, det bästa med utbildningen där, tillsammans med det egentligen självklara sättet att läsa utifrÃ¥n organsystem under den prekliniska/teoretiska första halvan av utbildningen. PÃ¥ andra orter läser man t.ex. biokemi en termin, cellbiologi en annan termin, anatomi, fysiologi med mera i varsitt fristÃ¥ende block, utan att ta vara pÃ¥ den naturliga och självklara kopplingen mellan dem. I Linköping började vi med att studera rörelseapparaten och läste dÃ¥ t.ex. ryggradens, armarnas och benens anatomi (ben, muskler, nerver), fysiologi, biokemi (kalkbalansen och dess reglering), histologi (vävnadskunskap, dÃ¥ hur muskler, ben och nerver är uppbyggda) med mera. Studierna utgick frÃ¥n fallbeskrivningar, och i mindre grupper kallade “basgrupper” närmade vi oss varje fall, spÃ¥nade om vilka omrÃ¥den vi behövde lära oss mer om för att kunna förstÃ¥ detta fall, kom överens om ett antal inlärningsmÃ¥l för just vÃ¥r grupp, sedan skaffade vi oss kunskap var och en pÃ¥ sitt eget sätt och med sina egna källor. PÃ¥ den utbildningen finns ingen officiell kurslitteratur, utan var och en fÃ¥r själv välja sina kunskapskällor, vilket i mitt fall ofta innebar att jag dels valde andra böcker än majoriteten, och att jag skaffade mer än en bok per omrÃ¥de för att kunna jämföra olika källor. Det är ett sätt för mig att tillgodogöra mig ett material, att studera flera källor och utifrÃ¥n dessa olika beskrivningar skaffa mig en egen uppfattning om hur nÃ¥got fungerar. Alla författare skriver ju om sin egen uppfattning och tolkning, och även inom medicinen är sanningen relativ, det finns olika tolkningar, olika sätt att beskriva och förstÃ¥ en och samma sak, och jag verkar ha lättare att ta in kunskap om jag fÃ¥r fundera själv över vad som är sant, eller hur jag skall välja att tolka eller förstÃ¥ en viss sak. Det är nog just detta att “rÃ¥plugga”, ren “korvstoppning” som jag inte har nÃ¥got sätt att göra. Jag kan inte bara läsa en massiv text och trycka in fakta sÃ¥ som det stÃ¥r beskrivet och formulerat där. Jag har insett att mÃ¥nga andra har denna förmÃ¥ga, och flera av min kurskamrater pÃ¥ läkarutbildningen hade väldigt svÃ¥rt att acceptera att det inte finns en enda ofelbar sanning, att allt faktiskt är relativt och att allt kan beskrivas pÃ¥ olika sätt. De verkade vilja ha klart besked frÃ¥n sin lärare om vad som är rätt, gärna en sidhänvisning i en namngiven bok där man finner det som är korrekt. Det är inte nÃ¥got jag behöver eller önskar, snarare nÃ¥got som skrämmer mig eftersom det är just sÃ¥dana torra stela sanningar som jag har sÃ¥ svÃ¥rt att ta till mig. Det finns nÃ¥gra sÃ¥dana som jag blev tvungen att plugga in, biokemins citronsyracykel och anatomins plexus brachialis (den osannolikt röriga flätan av nerver mellan halsryggen och överarmen), och dessa fick jag helt enkelt repetera tills jag kunde dem.

Det jag tänkte komma till vad gäller läkarutbildningen och min tentaångest var ett specifikt tentamenstillfälle, det kan ha varit min enda (?) omtenta, någon av de prekliniska terminerna. (I Linköping hade vi en stor skrivning per termin, på allt vi hade lärt oss på dessa 20 veckor.) Jag minns inte nu vad det var jag skulle lära mig, men det var något jag verkligen inte visste hur jag skulle kunna få in i mitt huvud. Jag mådde verkligen pyton, jag hade ärligt talat ganska grav ångest, och det som gjorde att jag orkade fortsätta att försöka plugga var att jag sade till mig själv att det var OK att må så hemskt. Jag skulle klara denna vecka eller två, hur långt det nu var till skrivningen, sedan skulle jag lägga in mig på psyket. Bara klara tiden fram till skrivningen, sedan fick det gå hur det ville. Det var faktiskt det som fick mig att orka med den tentaperioden, tanken på att jag skulle försöka att bli inlagd på psykiatrisk avdelning om jag bara hade gjort skrivningen (och mådde lika dåligt efter den). Nu blev det inte så, jag mådde bättre efter tentan, som jag också klarade. Tur var kanske det, eftersom jag nu i efterhand vet att jag säkert inte skulle ha ansetts sjuk nog att behöva vård på avdelning (och det tycker nog inte jag heller så här i efterhand).

Jag har inte mÃ¥tt fullt sÃ¥ dÃ¥ligt nu inför denna skrivning, men jag har inte mÃ¥tt bra heller. Jag har fÃ¥tt tvÃ¥ veckors inläsningstid, tjänstledigt med lön, och jag har försökt att plugga varje dag, men det är svÃ¥rt bara att sätta mig med böckerna. Jag försöker med den enda metod jag hittade under läkarutbildningen, att gÃ¥ igenom gamla skrivningar och försöka svara pÃ¥ dem, slÃ¥ upp vad som verkar vara vettiga svar pÃ¥ respektive frÃ¥ga, men det tar emot det ocksÃ¥. När jag har kommit sÃ¥ här lÃ¥ngt med min text är det 3½ timme kvar till skrivningen. Vi fÃ¥r se hur det gÃ¥r och vad jag gör i eftermiddag. Skrivningen är officiellt frivillig, men ÖNH-klinikerna här i Stockholm godkänner inte en läkare som specialist utan att man har fÃ¥tt godkänt resultat pÃ¥ den “frivilliga” skrivningen.

Kanske eftermiddagen och kvällen kan ägnas Ã¥t att uppgradera till nya Wordpress 2.5, eller att göra en egen smygmaskvirknÃ¥l, eller att göra färdigt de krokade tofflorna till Edvard, eller kanske gÃ¥ ut med vänner och äta eller ta ett par öl. Vi fÃ¥r se…

Andra bloggar om: Sömnproblem, panikattack, studieteknik, högskoleprovet, tentaångest, läkarutbildning

Ämnesord: Edvard, läkare, sömn, Wordpress

Jag har sedan ett antal Ã¥r ett American Express-kort som jag gärna använder för att betala bÃ¥de det ena och det andra. Tydligen är jag en “bra” kund eftersom jag nÃ¥gon gÃ¥ng per Ã¥r fÃ¥r erbjudande om att byta upp mig till platinakort, även om ingen pÃ¥ AmEx än sÃ¥ länge har kunnat förklara för mig vad som skulle göra det värt att betala 5000 kronor per Ã¥r för att ha ett sÃ¥dant kort (som ger mig samma grundläggande tjänster som mitt nuvarande guldkort eller för den delen deras vanliga gröna kort). Sist jag kollade fick man bara platinakort om man hade fÃ¥tt en särskild inbjudan, men när jag kollar just nu kan tydligen vem som helst (som har tillräckligt god ekonomi och är villig att lägga ut 5000 kronor per Ã¥r) fÃ¥ det. Nu antar jag att det är det svarta “centurion”-kortet som skall vara fint och bara tillgängligt för särskilt inbjudna (idioter som vill spendera för mycket pengar pÃ¥ förmÃ¥nen att ha ett visst kort?). Vad svartkortet kostar framgÃ¥r inte av deras sajt, sÃ¥ vitt jag kan se.

Sedan mÃ¥nga Ã¥r finns AmEx pÃ¥ nätet, jag kan enkelt se mina inköp och min aktuella skuld pÃ¥ nätet. När jag handlar med kortet fÃ¥r jag poäng (membership rewards), precis som pÃ¥ Konsum/COOP eller ICA, i deras fall en poäng per använd krona (mer om man har svartkort, tydligen). Det gÃ¥r att lösa in poängen mot nÃ¥gra enstaka, oftast ganska trÃ¥kiga och ointressanta, saker, och deras aktuella erbjudanden skall finnas pÃ¥ nätet. Redan första gÃ¥ngen (mååånga Ã¥r sedan) som jag kollade fann jag en text liknande den som finns just idag: “För närvarande uppdateras Membership Rewards-sidorna (katalogen online), vänligen försök igen senare för att se de nya produkterna/partnerna I programmet/ katalogen”. Det motsvarar det “Under construction” som jag redan för tio Ã¥r sedan lärde mig att man aldrig skall ha pÃ¥ en seriös sajt, nÃ¥gonsin. Denna text, kanske med lite skiftande ordalydelse, har AmEx alltsÃ¥ haft pÃ¥ sin sajt kontinuerligt i minst 5-6 Ã¥r.

För ett par mÃ¥nader sedan fick jag ett utskick frÃ¥n AmEx, brev som vanligt, där man erbjöd mig att använda mina sparade poäng till “det senaste inom teknik”. Jag kunde bland annat fÃ¥ förra generationens iPod mini (som kostade runt 1200 kronor i butik innan de började reas ut nÃ¥gra veckor innan deta utskick) för drygt 500 000 poäng. Handla för en halv miljon och fÃ¥ en gammal iPod som ingen seriös handlare ens har i lager längre. Tjusigt, AmEx! Lite senare fanns i och för sig den nya versionen av iPod ocksÃ¥, och den skulle ocksÃ¥ kosta mer än en halv miljon poäng, men det var inte länge det varade. Om jag nu, sedan nyÃ¥r ungefär, försöker se vad det finns för erbjudanden inom “elektronik” eller “Hem Elektronik” (SIC!), fÃ¥r jag helt enkelt veta att det inte finns nÃ¥gra erbjudanden inom denna kategori. Tidigare fanns det nÃ¥gra kaffebryggare, en utgÃ¥ngen Sony bil-GPS, en utgÃ¥ngen Sony digitalkamera och lite annat gammalt och unket, men nu finns det inget alls.

Vill jag kommunicera med AmEx är det telefon som gäller. E-post har man tydligen inte hört talas om, men man har fortfarande fax-nummer (jag har inte hittat nÃ¥got telex-nummer eller namnanrop för telefon än). Mina betydligt viktigare och känsligare ärenden med banken sköts helt elektroniskt och säkert, men sist jag frÃ¥gade AmEx varför jag inte kunde skriva till dem pÃ¥ vanligt vis fick jag till svar att de inte ansÃ¥g sig ha hittat “en tillräckligt säker lösning” än. Det var ett par Ã¥r sedan, minst, och tydligen har de fortfarande inte lyckats med det. Jag har lagt ned lite tid pÃ¥ att försöka fÃ¥ min telefonväxel (Asterisk) att skicka och ta emot fax, men jag har inte lyckats än och jag orkar inte lägga ned sÃ¥ mycket tid pÃ¥ det när det i princip bara är AmEx som är kvar i förra Ã¥rhundradets kommunikationsmetoder.

Som sagt, patetiskt, American Express!!

P.S. SIC! här ovan är latin och betyder SÃ¥! Det skriver vi läkare pÃ¥ recept om vi vill göra det klart för apotekaren att vi faktiskt menar det vi skriver, till exempel om dosen för ett visst läkemedel är större än vad man brukar skriva (idag dÃ¥ större än vad som anges i FASS). Det betyder alltsÃ¥ nÃ¥got i stil med “Det stÃ¥r faktiskt sÃ¥, och jag hade för avsikt att skriva just det!” Här ovan refererade jag till AmEx (än en gÃ¥ng) patetiska särskrivning och felaktiga bruk av Stora Bokstäver I Början Av Ord Som Inte Inleder En Mening.

Andra bloggar om: American Express, membership rewards, iPod, telex

Ämnesord: American Express, läkare

Det sägs att det är torsdag idag. En kollega ringde från jobbet och undrade om de skulle ordna en ersättare för mig som enda ÖNH-läkare på Södersjukhuset imorgon. Jag blev lite (mer) förvirrad, frågade Jon om det inte var fredag idag, vi har ju ingen dagjour på SöS på helger, men han påstod att det är torsdag idag. Jag får väl tro honom på mitt ord, och han trodde mig när jag berättade att jag inte kommer att arbeta imorgon, på SöS eller någon annanstans.

Jag backar nÃ¥gra dagar: För ett antal Ã¥r sedan hade södra Stockholm fortfarande fullvärdig ÖNH-sjukvÃ¥rd dygnet runt, med jour pÃ¥ Huddinge sjukhus dygnet runt och en ÖNH-avdelning som var öppen dygnet runt hela veckan hela Ã¥ret. Efter att politikerna tog det galna verklighetsfrämmande beslutet att slÃ¥ ihop HS och KS till KUS, sajt Huddinge och sajt Solna (eller lag Syd och lag Nord), kom ocksÃ¥ ett beslut om att de människor som bor söder om Slussen inte skall ha tillgÃ¥ng till samma sjukvÃ¥rd som tidigare. Vi tvingades sluta med natt- och helgjourer pÃ¥ Huddinge, och vi har nu en avdelning (egentligen tvÃ¥ avdelningar) som bara är öppen vardagar. De svÃ¥rast sjuka patienterna hos oss mÃ¥ste transporteras till Solna över helgerna, och tillbaka till oss pÃ¥ mÃ¥ndagarna. Det säger sig självt att det inte är för patienternas bästa, och Gud vet vem det skulle vara bra för… Som en del i denna förändring fick vi börja gÃ¥ helgjourer och nattjourer pÃ¥ filialen i Solna (KS för alla som inte arbetar pÃ¥ KUS-S eller KUS-H). Jag har nu haft nattjoursvecka, vilket i detta fall innebar att jag arbetade fredag och söndag natt, och var komp-ledig torsdag till onsdag kring dessa nätter.

Fredagsjouren är vÃ¥rt värsta jourpass tidsmässigt. Vi och vÃ¥ra kollegor pÃ¥ Solna slutar tidigare pÃ¥ fredagar, de har löst fredagsnattjouren genom att ha en extra kvällsjour som tar eftermiddagen fram till att den vanliga kvällsjouren brukar börja, det har inte vi Huddinge-läkare gjort, utan vi har arbetstid frÃ¥n klockan tvÃ¥ fredag eftermiddag till halvett pÃ¥ lördagen (pÃ¥ pappret, man gÃ¥r hem efter morgonronden, vid halvtio eller tio lördag morgon). I fredags, 15/2, började jag sÃ¥ledes arbeta klockan tvÃ¥ pÃ¥ eftermiddagen. Jag hade inte sovmorgon eftersom jag skulle upp och lämna Edvard pÃ¥ dagis. FrÃ¥n tvÃ¥ var jag ensam ÖNH-läkare pÃ¥ akuten, det var inte ofantligt mÃ¥nga patienter som väntade när jag började, men det fyllde pÃ¥ sig efter hand och det var inte de allra lättaste patienterna som sökte. Jag menar inte att det var jobbiga människor (det är väldigt sällan som jag upplever att nÃ¥gon som är sjuk och söker hjälp är “jobbig”), utan det var lite svÃ¥rare fall, lite tyngre, sÃ¥dant som tar tid för mig att handlägga. När man har nÃ¥gra sÃ¥dana patienter, hur intressant och spännande det än kan vara, sÃ¥ gör det att väntetiden för övriga patienter ökar. NÃ¥gra patienter kan jag hantera pÃ¥ 5-10 minuter om jag mÃ¥ste, till exempel nÃ¥gon som troligen eller säkert har en bruten näsa men som är för svullen för att jag skall kunna göra en riktigt bra reposition av den (alltsÃ¥ dra den brutna näsan rätt). DÃ¥ frÃ¥gar jag vad som har hänt (tar anamnes), undersöker (utesluter septumhematom, konstaterar att det inte är realistiskt att försöka reponera just dÃ¥), ber sjuksköterskan ordna ett Ã¥terbesök 4-6 dagar efter det trauma som gav näsfrakturen, och dokumenterar besöket. Andra patienter tar lÃ¥ng lÃ¥ng tid att handlägga, jag vill inte ge nÃ¥gra exempel här eftersom jag dÃ¥ kanske blir för specifik och jag kan ju inte riskera att lämna ut nÃ¥gon som jag har träffat i tjänsten. Det var patienter pÃ¥ avdelningarna som behövde min uppmärksamhet (inklusive de patienter jag själv lade in), jag gjorde en akut operation och var med och väntade pÃ¥ att min bakjour skulle vara med pÃ¥ en annan akut operation (som jag var tvungen att gÃ¥ ifrÃ¥n för att rapportera till kollegorna som skulle jobba lördag dag).

Vid femtiden pÃ¥ eftermiddagen började jag bli hungrig och pÃ¥talade för min sköterska att jag nog ville äta snart. SÃ¥ blev det inte, kommer det svÃ¥rt sjuka patienter fÃ¥r doktorn vänta. Klockan var närmare midnatt när jag sprang iväg frÃ¥n akuten för att slänga i mig lite “kvällsmat”. Tidigare under kvällen var det godis, gelegodis, choklad och nötter, snus, en cola och jag tror fem burkar energidryck som höll mig vaken och pÃ¥ benen. Det föll sig inte bättre än att jag jobbade oavbrutet frÃ¥n tvÃ¥ pÃ¥ eftermiddagen till tio nästa dag, tjugo timmars intensivt arbete. Jag kom hem pÃ¥ nÃ¥got sätt, somnade antagligen före tolv pÃ¥ dagen (vet inte), vaknade vid nio pÃ¥ kvällen, var uppe till tre pÃ¥ natten, somnade igen och sov till ett-tiden pÃ¥ söndagen, Ã¥t nÃ¥gon slags frukost-lunch och Ã¥kte till jobbet igen. Detta jourpass var mindre tungt för mig, dels för att jag “bara” skulle arbeta frÃ¥n halvfem pÃ¥ eftermiddagen till Ã¥tta pÃ¥ morgonen, dels för att det faktiskt var betydligt färre patienter som sökte och behövde träffa ÖNH-läkare. Jag hade svÃ¥rt sjuka patienter pÃ¥ avdelningen att ta hand om, men kunde ändÃ¥ komma i säng strax efter tre (utan att det var nÃ¥gon som väntade pÃ¥ akuten), och jag fick sova till strax efter sju. Efter fredagsnattens överväldigande tunga jourpass kändes det underbart, 3-4 timmars sömn kändes himmelskt och jag upplevde mig riktigt utsövd.

Senare på måndagen, när jag hade kommit hem, började jag känna mig krasslig, ont i halsen (kunde det bero på att jag hade snusat i princip oavbrutet under mitt tjugotimmarspass fredag-lördag?), trött, hängig, kanske feber. Jag skulle ju vara ledig till onsdagen men i tisdags ringde jag jobbet och sjukskrev mig. Jag hostar och är snorig och nästäppt, tung i huvudet, jag skulle förmodligen ha feber om det inte vore för pillren jag petar i mig för att slippa må så hemskt. Det finns mycket jag borde göra hemma, men jag orkar inte ta tag i något nu. För att få tiden att gå sitter jag en del vid datorn (såklart), men jag har också virkat lite mer. Jag virkade en ny mössa till mig själv, liknande den jag gjorde till Edvard för några veckor sedan. Jag tror att jag virkar hårdare nu än när jag gjorde mönstret för flera år sedan, för jag kan knappt få på mig min fina nya mössa, det får nog också bli Edvards. Jag har inte hittat något bra fodral till min nya telefon, HTC TyTN II, än, så jag bestämde mig för att försöka virka ett. Mitt första försök blev i och för sig ett snyggt fodral, men det sitter för tajt så det är pilligt att få telefonen i och ur fodralet. Nu provar jag ett lite annat sätt, och börjar med en lite större bas för att få ett fodral som passar bättre. Jag återkommer med beskrivning när jag är nöjd. Jag lekte lite med tanken på att använda krokning, men jag vet inte om mina krokningsnålar är riktigt rätt storlek för garnet jag tänkte använda, och skall jag kroka ett fodral måste jag göra ett mönster först. När jag virkar är det lättare att arbeta på fri hand, med krokning får jag ett stort stycke som måste passa ihop, så jag måste tänka ut hur det skall se ut redan innan jag börjar, och då först provkroka med rätt garn och nål så att jag har rätt masktäthet i mitt mönster. Det är inte riktigt min grej att tänka innan jag skapar, men jag kanske får prova det också.

Andra bloggar om: jour, sjukhus, läkare, akuten, patient, virka, krokning

Ämnesord: arbete, Edvard, Handarbete, HTC, jour, Krokning, läkare, sömn, sjukhus, slöjd, TyTN, Virkning