Jag klarade specialistskrivningen med ganska bra marginal, som jag skrev om tidigare. Idag hade jag möte med klinikchefen med flera. För att göra en lång historia kort uppfyller jag kraven för specialistläkare inom öron-, näs– och halsspecialiteten. Jag får nu betala 2000 kronor till Socialstyrelsen för att de skall godkänna det hela formellt, sedan får jag antagligen papper från dem som gör att jag officiellt kan titulera mig “specialistläkare inom öron-, näs– och halssjukdomar” eller något i den stilen.

För ganska precis 20 år sedan, medan jag bodde på Slätbaksvägen i Årsta, hittade jag en schysst symaskin i en container, en Husqvarna Zig-Zag model 1020. Den låg i originalväskan och de flesta originaltillbehör utom oljeflaskan fanns med i väskan, inklusive förlängningsbord och bruksanvisning. Den har gjort sitt jobb genom åren, trots att den enda service den har fått är en skvätt symaskinsolja någon gång under alla dessa år. Senaste tiden har den börjat krångla lite, och sist jag ville sy något fastnade den i backläge, Jag sydde framåt, skulle så bakåt för att förstärka och fästa sömmen, men sedan ville den inte börja sy framåt igen. Jag funderade ett tag på huruvida jag skulle kosta på den en service (6–800 kronor) eller om jag skulle skaffa mig en nyare maskin istället. För ett par veckor sedan blev det sedan som så att jag på lördagen köpte en ny Janome DC 4100 (efterföljaren till Janome Jubilee 85), men jag insåg snabbt att jag ville ha mer.  Tre dagar senare åkte jag så till ett område utanför Åkersberga och köpte en begagnad Janome Memory Craft 11000, en kombinerad sy– och brodermaskin och Janomes vassaste konsumentmaskin. Jag vill knappt tänka på vad jag betalade för den, men det var nästan i klass med vad jag skulle få i inbyte för min bil om jag bytte upp mig hos en Toyotahandlare, trots att jag nog får anse att jag fick ett bra pris med tanke på de tillbehör jag fick med. Bara programmet Digitizer Pro kostar 10 000 kronor i butiken, förmodligen det mest kostsamma program jag har ärlig tillgång till, och antagligen det första sedan C64-tiden som använder en dongle (hårdvara, i detta fall en USB-pryl, som bekräftar att jag är en legitim användare och har rätt att använda programmet ifråga).

Min MC11000 är bra. Den trär nålen själv (med lite assistans) och den klipper både över– och undertråd själv. Den har fler sömmar än jag kommer att ha användning för (och fick fler när jag installerade senaste uppgraderingen som jag laddade ned på nätet), och den broderar snyggt. Jag har bland annat skannat bilder på Bamse och Vargen, Hello Kitty, Karolinska-loggan och mer, och med Digitizer Pro gjort om det till broderfiler som jag med USB direkt från datorn eller med USB-minne kan ladda över till symaskinen för att brodera. Jag sydde en kasse i snygg grå markisväv (som ser ut som tyget i ett par snygga sommarherrbyxor i ull som jag har)  där jag hade broderat dels KUS-loggan, dels skisser på öra, näsa respektive hals från en bok om undersökningteknik jag har. Nu har jag broderat Edvards namn och (mitt) telefonnummer på hans kläder istället för att sy i namnlappar, och han är klart nöjd med broderad Bamse, Vargen, Hello Kitty eller Miffy på sina kläder.

Nu skall jag bara se till att sälja min gamla Husqvarna (finns på Blocket) och min i princip oanvända DC4100…

Andra bloggar om: specialistläkare, symaskin, Janome

Snuset jag beställde har inte kommit än. De har haft semester fram till 21/1 på Gellivare Snusfabrik och räknar tydligen med att leverera i början av februari. Jag ser i min statistik att det är många som läser min text om billigt snus, och jag kommer att rapportera om min upplevelse så snart jag bara har fått hem burken med min snussats.

Convictus har inte hört av sig denna gång heller. Det gör mig lite ledsen, jag trodde att de var rätt organisation att ta hand om kläderna jag har samlat ihop för att se till att de kommer till de som verkligen behöver dem. Den här gången förstår jag att det inte kan handla om att de har fått för mycket publicitet för att ha tid att höra av sig. Jag vet inte om de har lagt ned verksamheten, eller ändrat inriktning. Jag kan inte ha kläderna liggande i garaget för evigt, de gör ingen nytta där heller, så jag får väl ge dem till någon annan organisation även om jag hellre skulle se att de kom till användning bland hemlösa som behöver dem.

Andra bloggar om: snus, kläder, hemlösa

Jag visste inte riktigt vad vi skulle hitta på idag, och funderade på om vi skulle åka till Eriksdalsbadet. Jag kollade öppettider och priser på deras hemsida, men ville vet var jag kunde parkera, så jag googlade efter det och hamnade på Barnguiden. Där provade jag att söka efter aktiviteter för barn i Edvards ålder, och råkade hitta Fjärilshuset bland tipsen där. Det hade jag inte tänkt på själv, men jag tycker om Fjärilshuset och det kändes som en trevlig idé. Jag tog med en ganska stor ryggsäck att packa ned våra ytterkläder i, och vi åkte dit. Edvard hade väldigt roligt, fjärilarna var kanske inte så värst intressanta, men kinesiska dvärgvaktlar som åt mask var roligare. Det bästa var dock fiskarna, stora fiskar vi kunde se både genom glas och genom vattenytan. Där stod vi länge och tittade. I asiatiska trädgården var det papegojvisning, och de var också fascinerande. Han vågade inte riktigt låta en papegoja sitta på armen, men det var intressant när den satt på min arm. Vi gick genom butiken för att komma till caféet, och det tog tid att få honom med från butiken. Han hittade en rolig leksak som han ville ha, ett krokodilhuvud på en pinne, som man kan få att bita ihop genom att trycka ihop handtaget, och det var svårt att koncentrera sig på juice och bulle när han visste att den fanns där i butiken. Så när vi hade fikat fick det bli en krokodil att ta med hem. Redan i bilen pratade han om att han ville åka tillbaka dit.

Andra bloggar om: aktivitet, barn, Fjärilshuset, fika

Visst läste jag i DN om att det skulle vara stormar, men jag räknade inte med att det skulle drabba mig. Visst brukar vi ha ett antal strömavbrott om året, mest på vintern, när luftledningarna hit inte klarar snö eller fallande träd, men något som detta kom som en total överraskning.

Strax före sju på kvällen skulle jag åka iväg för att handla lite. Det är mörkt och lite regnigt, och kanske det blåser mer än det brukar. Jag åker den enda väg som finns till och från Vidja, Vidjavägen norrut för att komma upp till Ågestavägen och bron över till Farsta Strand. Jag hade knappt hunnit upp i skogen precis norr om Vidja när jag såg att det verkade vara bilar som stod stilla i mötande körfält, och kanske någon som körde på tvären över vägen också. Som tur var saktade jag in, för det jag inte såg i motljuset från deras strålkastare var den stora gran som låg rakt över vägen.

En gran som hade stått kanske 3–4 meter från vägen (västerut) hade fallit nästan i perfekt rät vinkel rakt över vägen, mot 3:s mobilmast som står på vägens östra sida där. Den del av granen som låg över vägen uppskattade jag till 50–60 cm i diameter, ingen liten slana alltså. Kanske är det en yrkesskada, eller bara min personlighet, men bland det första jag gjorde när jag klev ur bilen för att beskåda detta var att titta så att inte någon hade blivit klämd under stormfället. Det är verkligen tur att inte granen föll på en passerande bil, det hade inte varit vackert, och att ingen hade kört för snabbt för att uppmärksamma den och fortsatt köra rakt in i den.

Jag vände bilen och körde hem igen (några hundra meter) för att hämta kameran, körde tillbaka och ställde bilen på behörigt avstånd, med varningsblinkers på, och gick fram för att ta lite bilder (jag tänkte ju på dig, kära läsare) som du kan se på PicasaWeb. Där skall också finnas länk till karta och till Google Earth så att du kan se var det hela inträffade och hur sårbart vårt område på sätt och vis är. När jag hade tagit några bilder kom några karlar från Vidjahållet, i orange kläder och med en motorsåg. Jag vet inte om det var några grannar som själv tog på sig uppgiften att röja vägen, eller om det arbetar för Vidja vägförening och så snabbt hade fått i uppdrag att göra det. De började kvista och kapa granen, men tyvärr hade de nästan slut på bensin i motorsågen, som också var ganska svårstartad till en början.

Jag hade hunnit fundera över vem man skall ringa till när något som detta inträffar, vems ansvar det är att röja undan stormfällda träd från vägen. Vägen sköts av Vidja vägförening, men kan man räkna med att de gör en akututryckning i ett fall som detta? När jag stod där såg jag också att en av de få bussar som kommer till vårt område stod bland de väntande bilarna på väg in mot Vidja, och chauffören där är nog den jag tyckte mest synd om. Han hade antagligen bara en eller två passagerare, och jag gissar att han varken fick eller ville försöka vända bussen för att åka tillbaka norrut igen.

Bäst som jag stod där och funderade kom något stort och rött körande norrifrån, förbi alla stillastående bilar. Det var en bil från Räddningstjänsten, en “brandbil”, som kom körande. Nu blev det fart på röjandet! De var många, rätt klädda, och verkade ha en effektivare motorsåg. Deras bil hade rejäla strålkastare på en slags stolpe (rör) som hissades upp från bilens mitt, så de fick bra arbetsbelysning. Snart var de vägblockerande delarna av granen avkvistade (kvistar tjocka som min överarm), kapade i mindre bitar och undanröjda från vägbanan. Tydligen hade någon av grannarna som satt där i bil ringt 112 och larmat dem, och tydligen är det det man skall göra. Där lärde jag mig något nytt.

Det verkade som att det snart skulle gå att köra igen, så jag gick tillbaka till min bil, som inte startade. Jag hade inte bara lämnat varningsblinkers på utan även strålkastarna, och nu var batteriet närmast dött. Klantigt och tanklöst värre, men som tur var fanns det ju andra bilar överallt omkring mig. Mannen i bilen bakom hjälpte mig med starthjälp, jag stod i uppförsbacke på regnvåt väg med många bilar bakom mig, så jag ville inte försöka knuffa igång bilen, och sedan kunde jag någon timme senare än beräknat komma iväg för att handla.

En lagom surrealistisk händelse som bryter av fint mot vardagen.

Andra bloggar om: storm, träd, väg, Vidja

Jag heter som du säkert sett Johan Adler. Jag bor i ett litet hus i Vidja i södra Stockholm, sonen Edvard bor här med mig varannan vecka. Jag arbetar som öron-, näs– och halsläkare på Huddinge sjukhus (som nu skall kallas Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge) med viss tjänstgöring på Södersjukhuset och KUS Solna (f.d. Karolinska sjukhuset, KS).

Jag har många sidor på nätet, och ett ställe där jag försökte samla information som inte ändras så ofta är min wiki, wiki nyfiken, där du hittar en (alltmer sällan uppdaterad) sida om mig, ett curriculum vitae och inte så fasligt mycket annat av vikt nu längre. Det finns en mer maskinläsbar sammanfattning om och av mig i form av en foaf.rdf under denna domän, och i bästa fall kan du få en översättning för mänsklig läsning. Du har bevisligen hittat min blogg, nyfiken blog, men jag har också en mobil variant, en moblog, som min ena mobiltelefon (SEM K800i) fixade åt mig. På RubHub skall det gå att se hur olika sidor som använder XFN hänger ihop, men det är tydligen inte många som länkar tillbaka till mig

Du ser mig allt mer sällan på skom, det tar helt enkelt för mycket tid och kräver en regelbundenhet som jag har svårt att uppbåda. Däremot hittar du mig bland annat på Facebook, del.icio.us, flickr, Picasa och Technorati. När GeoURL behagar fungera kan du se vilka andra sajter som finns i min geografiska omgivning (om det nu är intressant i vår uppkopplade värld). Du kan nog hitta mig på en bunt olika internetfora också, så här på rak arm kommer jag att tänka på Esato, Min Hembio (genom kopplingen till Prisjakt), Manufrog (mitt webbhotell), svenska VoIP-Forum, Oddmuse wiki, VoIP-infos wiki, men det finns säkert många många fler, bland annat då sådana som är relaterade till linux, datorer, internet, IP-telefoni och annat som roar mig.

Du kan läsa en hel del om min kära syster, Helena Gripman, här på bloggen. Många av sidorna har varit med genom flera av bloggens inkarnationer, med olika bakomliggande program. Jag har också ordnat en minnessida för henne, men den blev inte så aktiv som jag hade tänkt när jag väl gjorde den. Nu är den mer ett tyst monument över en älskad syster, dotter, släkting och vän, som lämnade oss alldeles för tidigt.

Jag har ordnat en sajt för området där jag bor, Vidja, och efter att ha sett reaktionerna på texten jag skrev om problemen med att hitta kläder för långa ordnade jag även en sida för långa människor (som tyvärr inte verkar ha blivit lika populär som kommentarsträdet här på bloggen).

Förra vintern läste jag en artikel i DN om att organisationer som hjälper hemlösa saknade varma vinterkläder, och vanliga underkläder, att dela ut till behövande hemlösa. Jag har lite hamster-mentalitet och hade rejält med extra kläder hemma som jag inte använde ofta eller alls, sådant jag använde för några år sedan men inte nu längre, kanske för att jag skaffat något nyare. En del är t-tröjor med små små hål, strumpor som börjar bli tunnslitna eller har något hål, skor som jag inte längre använder för att jag har köpt bättre. Jag samlade ihop dessa, det blev mer än jag hade trott, och skrev e-post till Convictus som nämndes i artikeln, för att höra hur jag kunde överlämna kläderna till dem. De hörde aldrig av sig, och jag tror jag förstår varför. Bara några dagar senare skrev DN att de organisationer de nämnt i artikeln hade överfullt med kläder i sina lokaler, och att de inte kunde ta emot mer gåvor. Antagligen hade de även bättre saker för sig än att svara på e-post från alla oss som ville ge dem ännu mer kläder.

Kläderna har jag kvar, packar jag om dem i banankartonger som jag hade tänkt blir det nog 4–6 fulla kartonger. Nu är det kallt ute igen, och jag skulle mycket hellre se att mina kläder ger värme till någon behövande än att de ligger i mitt garage med en massa skräp och bråte. Jag kan nog sortera ut ännu mer kläder och skor om jag tar mig lite tid till det. Jag har precis skrivit till Convictus igen och hoppas på sätt och vis att de hör av sig denna gång, även om det i den bästa av världar väl vore bättre om de inte hörde av sig, eller att de inte behövde finnas, för att alla människor har de kläder och andra grundläggande saker de behöver.

Jag har valt att kontakta just Convictus eftersom jag vill att mina kläder går direkt till den som behöver dem, inte hängs ut i någon andrahandsbutik eller att någon sorterar och kanske slänger sådant som jag vet att faktiskt går att använda. (Som DN skrev så är det ju faktiskt bättre att ha någons använda, men rena, kalsonger, och strumpor med några hål, än att inte ha några alls.)

Det känns lite som att jag ger lite små-patetisk Karl-Bertil Jonsson-känsla med det jag skriver, men det bjuder jag på. Jag lever inte i något stort överflöd, men jag vet att de finns många som har det sämre ställt och jag vill gärna hjälpa till på de sätt jag kan.

Andra bloggar om: hemlösa, kläder, skor, Convictus

Nu sitter jag på hälsocentralen i Järvsö i norra Hälsingland. Jag tog ledigt en vecka från mitt vanliga arbete för att åka hit och arbeta som distriktsläkare.

Jag åkte upp i söndags eftermiddag, började köra klockan ett på eftermiddagen för att försöka vara framme medan det var ljust. Vägen upp till Uppsala var fin, men sedan blev det värre. Från Uppsala upp till Tönnebro, där jag tog av mot Bollnäs, var det kö i mötande körfält med hemvändande stockholmare som haft sportlov och vasaloppsåkare. Det snöade och låg rikligt med snö på vägen. Ett stycke söder om Dalälven låg jag bakom snöröjningsfordon och fick hålla 30–40 på 90-väg en ganska lång sträcka. På motorvägen norr om Dalälven var det till en början helt vitt. Jag såg nätt och jämnt bilen som låg någon km framför mig pga snöröken, och några spår på den helvita vägen fanns inte. Det var bara stolparna intill vägen som gav mig någon liten fingervisning om var vägbanan låg. Jag var tvungen att hålla 50–60 på denna 110-väg tills sikten och vägen blev lite bättre. Efter en matrast på Max i Bollnäs åkte jag vidare sista biten upp till Järvsö och var framme vid halvsju på Järvsö vandrarhem Kultis. Jag blev väl omhändertagen och fick veta att familjen som äger vandrarhemmet kommer från Huddinge och har ärvt ett hus i Vidja. De hade tittat på Vidjas hemsida för något halvår sedan och kände till mig långt innan jag kom.

Nästa morgon var det –25 grader i Järvsö, så jag frös rejält på väg till hälsocentralen. Bilen startade knappt, och det är första gången jag varit med om det, det var trögt att styra och växla för att oljan var så kall. Jag var glad att jag hade tagit med varma kläder!

Alla på hälsocentralen är väldigt trevliga och jag känner mig mycket välkommen och väl omhändertagen. Man har ett lite udda journalsystem, PMOS, som körs i Apple-miljö. Jag tror det finns någon central Mac-server, men jag arbetar vid en PC som kör Mac-OS under en emulator som heter Basilisk II, så jag har en hel liten Mac i ett fönster under Windows. Det känns lite skumt. Jag har testat många journalsystem och det här är väl inte det sämsta jag har testat, men inte någon ny favorit heller.

Jag åker inte skidor, vilket förvånar många här, så jag har ingen större glädje av närheten till Järvsöbacken, men jag åkte upp dit igår efter jobbet för att titta på den underbara utsikten. Det är väldigt vackert här, både nu på vintern och på sommaren. Matutbudet här är kanske inte det största, det verkar mest vara de tre pizzeriorna längs huvudgatan om man inte vill lägga ut lite mer pengar för att äta på Järvsöbaden. När jag gjorde min AT i Bollnäs åkte vi en gång till Järvsöbaden för att äta julbord, jag tror det var med kirurgkliniken, och det var minnesvärt. Maten och miljön imponerar. Vid ett annat tillfälle åkte vi till Träteatern på Stenegård och tittade på Trollkarlen från Oz, en helt underbar föreställning.

Det är trevligt här och det känns bra att komma tillbaka till Hälsingland som var mitt hem i två år. Jag saknade ibland storstaden när jag bodde här, men det är väldigt vackert och trevligt här, det kan inte förnekas.

Andra bloggar om: Järvsö, Hälsocentral, läkare, hyrläkare, vandrarhem

OK, sonen Edvard har varit sjuk, han har haft hög feber från mitten av förra veckan, trots Alvedon och Ipren i maxdos. Natten till lördag hade han 41 grader, så på lördag förmiddag åkte jag till barnakuten på Huddinge sjukhus och fick veta att han hade en dubbelsidig öroninflammation. Han fick Kåvepenin som han till min förvåning sväljer glatt, det borde smaka vedervärdigt och många barn kräks av blotta åsynen. Vi kom hem från sjukhus och apotek vid två på eftermiddagen och jag hade då inte ätit något sedan ett par mackor till frukost. Edvard fick sin medicin, penicillin och febernedsättande, och somnade snart. Jag värmde en burk Campbell’s gulaschsoppa som jag köpte nyligen på Coop Forum Haninge.

Edvard sov gott, frugan kom hem efter att ha handlat medan vi var på sjukhuset, och ett par timmar efter att jag hade ätit soppan började jag må illa. Jag fick feber och frysningar, ont i magen och mådde hemskt. Jag lufsade omkring inne i varma vinterytterkläder, låg och sov eller försökte sova när jag inte satt på toaletten. Det var diarréer och jag önskade att jag skulle få kräkas. Till slut, efter vad som kändes som flera veckor men troligen var ett par timmar, tröttnade jag på att frysa så att jag hackade tänder och satt och skakade. Jag tog ett par Alvedon som jag svalde med lite vatten. Jag hann precis fram till toaletten innan kaskadkräkningarna kom. Jag har kräkts tidigare, men aldrig som jag gjorde denna gång. Det var som att hela kroppen krampade från tårna och uppåt för att kasta ur mig det hemska som gjorde mig så sjuk. Efter att ha samlat kraft och återhämtat mig en stund på toalettgolvet lyckades jag släpa mig upp till köket, ta mer Alvedon istället för den jag kräkts upp, nu med lite vätskeersättning. Resten av eftermiddagen förflöt i ett töcken, jag lyckades få i mig mer vätskeersättning, lite vatten, senare på kvällen lite varmt honungsvatten. När Alvedonen verkade kunde jag sova på natten, men jag fick gå upp för att fylla på mer Alvedon mitt i natten när jag började skaka i sängen.

Det var tänkt att jag skulle arbeta hela söndagen, 9–22 som jourhavande öronläkare på Karolinska i Solna. Tydligen lyckades jag i mitt töcken jaga rätt på den bakjour som ansvarade för att se till att någon annan kunde ta mina jourpass med några timmars varsel. Min söndag var inte långt bättre än lördagen. Jag fick i mig lite bröd, nyponsoppa och mycket vätskeersättning, troligen lite yoghurt också. När jag vägde mig på måndagmorgonen vägde jag 67 kg, vilket betyder att jag måste ha gått ned 5–6 kg på 36 timmar. När jag idag känner på huden på magen är det mesta av underhudsfettet borta, och det brukar inte vara mycket där i vanliga fall heller.

Igår åt jag majsgröt både till lunch och på kvällen. Det smakar inte så mycket men det stör inte magen så mycket heller. Jag har inte känt någon större lust att äta något alls sedan lördagen, och jag har varit utan kaffe och snus utan att sakna det.

För mig som läkare är det lätt att känna igen en matförgiftning. Det har växt bakterier i soppburken, de har bildat gifter som slår mot min tarm och ger mig feber. Burken var hel och oskadad när jag öppnade den, så jag antar att det kan ha varit fel på en större sändning. Har någon annan råkat ut för samma sak så vet ni nu vad det beror på. Jag har skrivit till Campbell’s i Sverige om det som hände mig men har inte hört något från dem än.

Andra bloggar om: burksoppa, campbell, gulash, matförgiftning, magsjuka, kräkning

DN skriver idag om ett lagförslag som skulle tillåta polisen att bugga bl.a. läkarmottagningar. Det känns i sig helt barockt, och inte blir det bättre av att justitieminister Thomas Bodström säger att

Det är svårare att kontrollera läkare än advokater och präster. Läkare kan till exempel vara utbildade utomlands. Utbildningen kan vara svår att kontrollera. Läkartiteln är inte lika skyddad som de för advokater och präster.

Som läkare behöver jag kunna ha mina patienters fulla förtroende. De skall veta att den stränga sekretesslagstiftning som jag lyder under följs. Det finns redan idag undantag från sekretessen, t.ex. om jag får kännedom om barn som far illa, eller om jag får kännedom om brott som kan leda till minst två års fängelse. Det borde kunna räcka. Om mina patienter skall behöva fundera över om Säpo eller Polisen avlyssnar min mottagning tror jag att det är tveksamt om de kommer att kunna eller vilja öppna sig så helt och fullt som kan behövas i läkar-patient-mötet. Skulle detta kritiserade lagförslag gå igenom får jag väl hänvisa till att jag är pastor inom Universal Life Church. Enligt lagförslaget skall advokater och präster inte få buggas på samma sätt som läkare.

Jag ser att andra bloggare också har reagerat på Bodströms dumheter:
Magnus tankar, Suburbia, Beta Alfa 2, Mathias Klang Wrote, Sakernas tillstånd

Dagens Medicin skriver i sin senaste pappersupplaga om lönerna för sjukhusdirektörer på universitetssjukhus. Chefen för Karolinska Universitetssjukhuset, där jag arbetar, Cecilia Schelin Seidegård, ligger högst av alla med 150 000 kronor per månad, tjänstebil och 2 årslöner (3,6 miljoner kronor) i ersättning om/när hon blir uppsagd. Det senare känns lite konstigt med tanke på att de tokhöga lönerna brukar förklaras med att det är svårt att rekrytera bra höga chefer. Är det så gott om jobb och så få chefsämnen borde hon inte behöva något avgångsvederlag alls, tycker jag. En annan konstig sak med vår högsta chef är att hon försöker få all personal att kalla henne för Cissi. Det är närmare 15 000 personer som arbetar under henne, och hon kan rimligen inte känna oss alla så väl att hon är motiverad att använda ett smeknamn i kontakten med oss.

DN skriver också idag om hemtest av klamydia, “för kvinnor med hög säkerhet”. Är det kvinnor godkända av Säpo som kan använda testet, eller kvinnor som är säkra på att de har klamydia? Meningen lyder i helhet “Ett självtest för kvinnor med hög säkerhet kommer i månaden ut på marknaden.” Jag skulle hellre uttrycka det som “Ett självtest med hög säkerhet för kvinnor…” om jag inte ville missförstås.

Edvard, min son, är sjuk och har feber, så jag köpte mer flytande Alvedon och Ipren. Tidigare har jag köpt annan flytande medicin på recept och då fått en praktisk dosspruta och passande kork till flaskan på köpet. Nu fick jag veta att när det gäller receptfri medicin (som man köper utan recept) så får man betala en tia för korken och sprutan. Så blir ditt barn sjukt och ni söker läkare som råder er att använda (flytande) receptfri medicin, t.ex. febernedsättande, så hör om du kan få den på recept. Jag kommer nog att skriva fler recept på Alvedon efter detta. Jag kan inte gärna ge medicinen utan sprutan, med dossked hamnar all den kladdiga lösningen på kläderna (mina eller hans), så jag tycker att det borde ingå. Till råga på allt får man ibland en kork som inte passar till flaskan, och då rinner det ändå ut medicin och kladdar ned överallt. Är ens barn sjukt har man oftast annat att roa sig med än att torka upp kladdig medicin eller tvätta kläder ännu oftare.

Andra bloggar om: buggning, bodström, läkare, chefslöner, klamydia, läkemedel, barn

Jag är 187 cm lång och väger 70–73 kg, alltså lång och smal. Det är hopplöst att hitta vanliga kläder som passar. Skall jag köpa en jacka eller tröja måste jag köpa XL trots att jag egentligen borde ha M, annars räcker ärmarna bara till halva underarmen. Köper jag XL så kommer axelpartiet istället att sitta helt fel, någon decimeter utanför mina axlar, och plagget sitter helt fel kring bålen. Det som finns att köpa i Sverige är enstaka skjortor (vita eller blå, dyra, ofta ganska tveksam kvalitet), kostymer och liknande.

För många år sedan kom jag på något sätt, minns inte hur, i kontakt med Land’s End. Det är ett amerikanskt postorderföretag som säljer bra kläder och har många plagg även för långa män (och en del för långa kvinnor också). Bland det första jag köpte var polotröjor, det är omöjligt att hitta i min storlek här, och standardstorlekar ser bara löjligt ut på mig. En polotröja måste sitta bra för att vara snygg, och jag trivs i polo. Tröjorna visade sig vara av mycket bra kvalitet, skönt tyg (inte tunt och sladdrigt, nästan genomskinligt, som många i svenska butiker är), och de sitter bra på mig. Ärmarna är lagom långa och även bålen är tillräckligt lång för att tröjan skall sitta tryggt kvar innanför byxlinningen.

Senare har jag beställt många skjortor, som jag då kan få i många olika kvaliteter och färger, till skillnad från här. Det är tjockt och bra bomullstyg som håller en strykning väl och som sitter snyggt och skönt. Jag köper T-tröjor, som då är långa nog att stanna innanför byxlinningen de också, eftersom jag beställer en storlek för långa män. Nu senast har jag köpt tre olika jackor och flera par jeans. Det är första gången på minst 20 år som jag har en jacka som faktiskt sitter som den skall, rätt kring bålen, axlar på rätt plats, och lagom långa ärmar. Det känns underbart! Jeansen känns som klart bättre kvalitet och skärning än vanliga märkesjeans som är tre gånger dyrare här i Sverige.

En trevlig sak med att beställa byxor från Land’s End är att man väljer hur långa de skall vara. Man kan få byxorna helt ofållade, eller så sys de upp till den längd man beställer, i kvartstum. Det är alltså inte standardstorlekar med två tum mellan längderna, utan behöver du 34 3/4” så får du det.

Varje höst erbjuder de monogram för $1 plagget, något jag brukar utnyttja. Många av mina polotröjor och skjortor har därför mina initialer på lämplig plats. I år beställde jag ett par tröjor till mammas sambo i julklapp, med hans förnamn broderat.

Något annat jag brukar utnyttja är att de alltid har utförsäljning av utgående produkter i nätbutiken. Där kan jag köpa helt felfria plagg med upp till 70 % rabatt, och då få plagg som normalt skulle vara lite dyrare till ett väldigt bra pris. Ofta är det plagg som jag ändå tänkt köpa, eller något jag gärna vill prova men inte vill betala fullt pris för.

Priserna är väldigt bra, jag brukar med frakt och tull betala kring 300 kronor för en skjorta eller polotröja i toppkvalitet och i min riktiga storlek. Som dollarkursen är nu så blir det ännu billigare, men skall du beställa så kom ihåg att moms och tull tillkommer. Räkna med en effektiv kurs på 10–15 kronor per dollar (nu snarare det förra än det senare).

Är du lång och smal och har svårt att hitta bra kläder som passar, kolla på Land’s End. Jag är nöjd.