Virkande virusdrabbad jourtrött doktor

Det sägs att det är torsdag idag. En kollega ringde från jobbet och undrade om de skulle ordna en ersättare för mig som enda ÖNH-läkare på Södersjukhuset imorgon. Jag blev lite (mer) förvirrad, frågade Jon om det inte var fredag idag, vi har ju ingen dagjour på SöS på helger, men han påstod att det är torsdag idag. Jag får väl tro honom på mitt ord, och han trodde mig när jag berättade att jag inte kommer att arbeta imorgon, på SöS eller någon annanstans.

Jag backar några dagar: För ett antal år sedan hade södra Stockholm fortfarande fullvärdig ÖNH-sjukvård dygnet runt, med jour på Huddinge sjukhus dygnet runt och en ÖNH-avdelning som var öppen dygnet runt hela veckan hela året. Efter att politikerna tog det galna verklighetsfrämmande beslutet att slå ihop HS och KS till KUS, sajt Huddinge och sajt Solna (eller lag Syd och lag Nord), kom också ett beslut om att de människor som bor söder om Slussen inte skall ha tillgång till samma sjukvård som tidigare. Vi tvingades sluta med natt- och helgjourer på Huddinge, och vi har nu en avdelning (egentligen två avdelningar) som bara är öppen vardagar. De svårast sjuka patienterna hos oss måste transporteras till Solna över helgerna, och tillbaka till oss på måndagarna. Det säger sig självt att det inte är för patienternas bästa, och Gud vet vem det skulle vara bra för… Som en del i denna förändring fick vi börja gå helgjourer och nattjourer på filialen i Solna (KS för alla som inte arbetar på KUS-S eller KUS-H). Jag har nu haft nattjoursvecka, vilket i detta fall innebar att jag arbetade fredag och söndag natt, och var komp-ledig torsdag till onsdag kring dessa nätter.

Fredagsjouren är vårt värsta jourpass tidsmässigt. Vi och våra kollegor på Solna slutar tidigare på fredagar, de har löst fredagsnattjouren genom att ha en extra kvällsjour som tar eftermiddagen fram till att den vanliga kvällsjouren brukar börja, det har inte vi Huddinge-läkare gjort, utan vi har arbetstid från klockan två fredag eftermiddag till halvett på lördagen (på pappret, man går hem efter morgonronden, vid halvtio eller tio lördag morgon). I fredags, 15/2, började jag således arbeta klockan två på eftermiddagen. Jag hade inte sovmorgon eftersom jag skulle upp och lämna Edvard på dagis. Från två var jag ensam ÖNH-läkare på akuten, det var inte ofantligt många patienter som väntade när jag började, men det fyllde på sig efter hand och det var inte de allra lättaste patienterna som sökte. Jag menar inte att det var jobbiga människor (det är väldigt sällan som jag upplever att någon som är sjuk och söker hjälp är “jobbig”), utan det var lite svårare fall, lite tyngre, sådant som tar tid för mig att handlägga. När man har några sådana patienter, hur intressant och spännande det än kan vara, så gör det att väntetiden för övriga patienter ökar. Några patienter kan jag hantera på 5-10 minuter om jag måste, till exempel någon som troligen eller säkert har en bruten näsa men som är för svullen för att jag skall kunna göra en riktigt bra reposition av den (alltså dra den brutna näsan rätt). Då frågar jag vad som har hänt (tar anamnes), undersöker (utesluter septumhematom, konstaterar att det inte är realistiskt att försöka reponera just då), ber sjuksköterskan ordna ett återbesök 4-6 dagar efter det trauma som gav näsfrakturen, och dokumenterar besöket. Andra patienter tar lång lång tid att handlägga, jag vill inte ge några exempel här eftersom jag då kanske blir för specifik och jag kan ju inte riskera att lämna ut någon som jag har träffat i tjänsten. Det var patienter på avdelningarna som behövde min uppmärksamhet (inklusive de patienter jag själv lade in), jag gjorde en akut operation och var med och väntade på att min bakjour skulle vara med på en annan akut operation (som jag var tvungen att gå ifrån för att rapportera till kollegorna som skulle jobba lördag dag).

Vid femtiden på eftermiddagen började jag bli hungrig och påtalade för min sköterska att jag nog ville äta snart. Så blev det inte, kommer det svårt sjuka patienter får doktorn vänta. Klockan var närmare midnatt när jag sprang iväg från akuten för att slänga i mig lite “kvällsmat”. Tidigare under kvällen var det godis, gelegodis, choklad och nötter, snus, en cola och jag tror fem burkar energidryck som höll mig vaken och på benen. Det föll sig inte bättre än att jag jobbade oavbrutet från två på eftermiddagen till tio nästa dag, tjugo timmars intensivt arbete. Jag kom hem på något sätt, somnade antagligen före tolv på dagen (vet inte), vaknade vid nio på kvällen, var uppe till tre på natten, somnade igen och sov till ett-tiden på söndagen, åt någon slags frukost-lunch och åkte till jobbet igen. Detta jourpass var mindre tungt för mig, dels för att jag “bara” skulle arbeta från halvfem på eftermiddagen till åtta på morgonen, dels för att det faktiskt var betydligt färre patienter som sökte och behövde träffa ÖNH-läkare. Jag hade svårt sjuka patienter på avdelningen att ta hand om, men kunde ändå komma i säng strax efter tre (utan att det var någon som väntade på akuten), och jag fick sova till strax efter sju. Efter fredagsnattens överväldigande tunga jourpass kändes det underbart, 3-4 timmars sömn kändes himmelskt och jag upplevde mig riktigt utsövd.

Senare på måndagen, när jag hade kommit hem, började jag känna mig krasslig, ont i halsen (kunde det bero på att jag hade snusat i princip oavbrutet under mitt tjugotimmarspass fredag-lördag?), trött, hängig, kanske feber. Jag skulle ju vara ledig till onsdagen men i tisdags ringde jag jobbet och sjukskrev mig. Jag hostar och är snorig och nästäppt, tung i huvudet, jag skulle förmodligen ha feber om det inte vore för pillren jag petar i mig för att slippa må så hemskt. Det finns mycket jag borde göra hemma, men jag orkar inte ta tag i något nu. För att få tiden att gå sitter jag en del vid datorn (såklart), men jag har också virkat lite mer. Jag virkade en ny mössa till mig själv, liknande den jag gjorde till Edvard för några veckor sedan. Jag tror att jag virkar hårdare nu än när jag gjorde mönstret för flera år sedan, för jag kan knappt få på mig min fina nya mössa, det får nog också bli Edvards. Jag har inte hittat något bra fodral till min nya telefon, HTC TyTN II, än, så jag bestämde mig för att försöka virka ett. Mitt första försök blev i och för sig ett snyggt fodral, men det sitter för tajt så det är pilligt att få telefonen i och ur fodralet. Nu provar jag ett lite annat sätt, och börjar med en lite större bas för att få ett fodral som passar bättre. Jag återkommer med beskrivning när jag är nöjd. Jag lekte lite med tanken på att använda krokning, men jag vet inte om mina krokningsnålar är riktigt rätt storlek för garnet jag tänkte använda, och skall jag kroka ett fodral måste jag göra ett mönster först. När jag virkar är det lättare att arbeta på fri hand, med krokning får jag ett stort stycke som måste passa ihop, så jag måste tänka ut hur det skall se ut redan innan jag börjar, och då först provkroka med rätt garn och nål så att jag har rätt masktäthet i mitt mönster. Det är inte riktigt min grej att tänka innan jag skapar, men jag kanske får prova det också.

Andra bloggar om: jour, sjukhus, läkare, akuten, patient, virka, krokning