Separation, del 1

Jag har inte blog­gat myc­ket på ganska länge, som even­tu­ella besö­kare kan se. Jag tror att det tyngsta skä­let till detta är att det har varit så trass­ligt och job­bigt hemma. Larisa har tja­tat i flera år (minst tre av de fyra vi varit gifta) om att hon inte kan och inte vill bo med mig, och senaste måna­derna har hon även sagt åt mig att ta fram blan­ket­ter och mer infor­ma­tion om skils­mässa. Det är näs­tan per­ma­nent dålig stäm­ning hemma, vi grä­lar inte så säl­lan och ingen av oss mår bra, och jag tyc­ker att det känns som att lilla Edvard (fyl­ler tre i augusti) också mår dåligt av detta, vil­ket väl egent­li­gen är ganska självklart.

Nu har jag lad­dat hem och fyllt i blan­ket­ten för ansö­kan om äkten­skaps­skill­nad, skaf­fat de sär­skilda per­son­be­vis som krävs, och då väg­rar hon plöts­ligt att skriva under. Hon har i flera år på många olika sätt uttryckt att hon hatar huset där vi bor, och att hon så snabbt som möj­ligt vill flytta till något annat. När jag för knappt två vec­kor sedan för­sökte prata med henne om skils­mässa skrek hon att hon ville bo kvar i huset, att hon hade ändrat sig nu. Till saken hör att huset står på mig och att jag har alla lånen (ärligt talat är lånen för­mod­li­gen lika stora som fas­tig­he­tens mark­nads­värde), och hon skulle nog ha svårt att lösa ut mig om hon ville bo kvar här. Vi har tidi­gare varit helt överens om att vi skall ha gemen­sam vård­nad om Edvard och att han skall bo en vecka hos oss var, men nu när jag lade fram pappren ville hon plöts­ligt ha ensam vård­nad, och hon tyckte inte alls längre att det var vik­tigt för Edvard att ha regel­bun­den kon­takt med båda sina föräldrar.

Eftersom hon väg­rade skriva under blan­ket­ten gjorde jag ett par ändringar och skic­kade in den själv, med bara min under­skrift. Det gör ingen skill­nad i sak vad gäl­ler skils­mäs­san, möj­li­gen att det kan ta lite längre tid (vec­kor) för det att vinna laga kraft. Igår fick Larisa bre­vet med del­giv­ning från Söder­törns tings­rätt, och då fick hon spel igen och säger att hon inte skall skriva under del­giv­nings­kvit­tot. Ärligt talat tror jag att det hand­lar om del­vis att hon inte för­står vad det hand­lar om och hur det går till, del­vis rädsla och oro för hur hon skall klara sig själv i ett främ­mande land (även om hon bott här 4½ år, pra­tar per­fekt svenska, job­bar och har bättre grund­lön än jag själv har). Jag ringde nyss till tings­rät­ten för att fråga vad som hän­der om hon inte skic­kar in del­giv­nings­kvit­tot, och får de inget svar inom tre vec­kor går de vidare med del­giv­nings­man, som t.ex. kan välja att söka upp henne på arbets­plat­sen. Jag får väl för­söka för­klara detta för henne, så att hon inser hur det fun­ge­rar, om hon bara vill lyssna på mig några minu­ter i sträck även när jag pra­tar om något som hon tyc­ker är obehagligt.

Jag vill inte snacka skit om Larisa här, och vill för­söka vara så objek­tiv jag kan, även om det givet­vis inte är enkelt i den situ­a­tion jag befin­ner mig. Du som läser detta skall veta att jag här skri­ver om min upp­le­velse av det hela. Jag kan per­son­li­gen inte leva till­sam­mans med Larisa, vi har inte varit och kan tro­li­gen inte vara lyck­liga till­sam­mans, men hon har många goda kva­li­te­ter och är abso­lut inte någon dålig eller ond män­ni­ska även om hon har sårat mig djupt och inner­ligt under lång tid.

Jag kom­mer för­hopp­nings­vis att orka skriva mer om detta under den när­maste tiden, jag vet att det kom­mer att bli en job­big tid med många nya kon­flik­ter, men jag är helt över­ty­gad om att vi alla tre kom­mer att må myc­ket bättre när Larisa och jag bor på varsitt håll.

Andra blog­gar om: skils­mässa, gräl, äkten­skaps­skill­nad, gemen­sam vård­nad, vård­nad, del­giv­ning, Söder­törns tingsrätt