Virkande virusdrabbad jourtrött doktor

Det sägs att det är tors­dag idag. En kol­lega ringde från job­bet och und­rade om de skulle ordna en ersät­tare för mig som enda ÖNH–läkare på Söder­sjuk­hu­set imor­gon. Jag blev lite (mer) för­vir­rad, frå­gade Jon om det inte var fre­dag idag, vi har ju ingen dag­jour på SöS på hel­ger, men han påstod att det är tors­dag idag. Jag får väl tro honom på mitt ord, och han trodde mig när jag berät­tade att jag inte kom­mer att arbeta imor­gon, på SöS eller någon annanstans.

Jag bac­kar några dagar: För ett antal år sedan hade södra Stock­holm fort­fa­rande full­vär­dig ÖNH-sjukvård dyg­net runt, med jour på Hud­dinge sjuk­hus dyg­net runt och en ÖNH-avdelning som var öppen dyg­net runt hela vec­kan hela året. Efter att poli­ti­kerna tog det galna verk­lig­hets­främ­mande beslu­tet att slå ihop HS och KS till KUS, sajt Hud­dinge och sajt Solna (eller lag Syd och lag Nord), kom också ett beslut om att de män­ni­skor som bor söder om Slus­sen inte skall ha till­gång till samma sjuk­vård som tidi­gare. Vi tving­a­des sluta med natt– och helg­jou­rer på Hud­dinge, och vi har nu en avdel­ning (egent­li­gen två avdel­ningar) som bara är öppen var­da­gar. De svå­rast sjuka pati­en­terna hos oss måste trans­por­te­ras till Solna över hel­gerna, och till­baka till oss på mån­da­garna. Det säger sig självt att det inte är för pati­en­ter­nas bästa, och Gud vet vem det skulle vara bra för… Som en del i denna för­änd­ring fick vi börja gå helg­jou­rer och natt­jou­rer på fili­a­len i Solna (KS för alla som inte arbe­tar på KUS-S eller KUS-H). Jag har nu haft natt­jours­vecka, vil­ket i detta fall inne­bar att jag arbe­tade fre­dag och sön­dag natt, och var komp-ledig tors­dag till ons­dag kring dessa nätter.

Fre­dags­jou­ren är vårt värsta jour­pass tids­mäs­sigt. Vi och våra kol­le­gor på Solna slu­tar tidi­gare på fre­da­gar, de har löst fre­dags­natt­jou­ren genom att ha en extra kvälls­jour som tar efter­mid­da­gen fram till att den van­liga kvälls­jou­ren bru­kar börja, det har inte vi Huddinge-läkare gjort, utan vi har arbets­tid från kloc­kan två fre­dag efter­mid­dag till hal­vett på lör­da­gen (på papp­ret, man går hem efter mor­gon­ron­den, vid halv­tio eller tio lör­dag mor­gon). I fre­dags, 15/2, bör­jade jag såle­des arbeta kloc­kan två på efter­mid­da­gen. Jag hade inte sov­mor­gon eftersom jag skulle upp och lämna Edvard på dagis. Från två var jag ensam ÖNH-läkare på aku­ten, det var inte ofant­ligt många pati­en­ter som vän­tade när jag bör­jade, men det fyllde på sig efter hand och det var inte de allra lät­taste pati­en­terna som sökte. Jag menar inte att det var job­biga män­ni­skor (det är väl­digt säl­lan som jag upp­le­ver att någon som är sjuk och söker hjälp är “job­big”), utan det var lite svå­rare fall, lite tyngre, sådant som tar tid för mig att hand­lägga. När man har några sådana pati­en­ter, hur intres­sant och spän­nande det än kan vara, så gör det att vän­te­ti­den för övriga pati­en­ter ökar. Några pati­en­ter kan jag han­tera på 5–10 minu­ter om jag måste, till exem­pel någon som tro­li­gen eller säkert har en bru­ten näsa men som är för svul­len för att jag skall kunna göra en rik­tigt bra repo­si­tion av den (alltså dra den brutna näsan rätt). Då frå­gar jag vad som har hänt (tar anam­nes), under­sö­ker (ute­slu­ter sep­tum­he­ma­tom, kon­sta­te­rar att det inte är rea­lis­tiskt att för­söka repo­nera just då), ber sjuk­skö­ters­kan ordna ett åter­be­sök 4–6 dagar efter det trauma som gav näs­frak­tu­ren, och doku­men­te­rar besö­ket. Andra pati­en­ter tar lång lång tid att hand­lägga, jag vill inte ge några exem­pel här eftersom jag då kanske blir för spe­ci­fik och jag kan ju inte ris­kera att lämna ut någon som jag har träf­fat i tjäns­ten. Det var pati­en­ter på avdel­ning­arna som behövde min upp­märk­sam­het (inklu­sive de pati­en­ter jag själv lade in), jag gjorde en akut ope­ra­tion och var med och vän­tade på att min bak­jour skulle vara med på en annan akut ope­ra­tion (som jag var tvungen att gå ifrån för att rap­por­tera till kol­le­gorna som skulle jobba lör­dag dag).

Vid fem­ti­den på efter­mid­da­gen bör­jade jag bli hung­rig och påta­lade för min skö­terska att jag nog ville äta snart. Så blev det inte, kom­mer det svårt sjuka pati­en­ter får dok­torn vänta. Kloc­kan var när­mare mid­natt när jag sprang iväg från aku­ten för att slänga i mig lite “kvälls­mat”. Tidi­gare under kväl­len var det godis, gele­go­dis, cho­klad och nöt­ter, snus, en cola och jag tror fem bur­kar ener­gidryck som höll mig vaken och på benen. Det föll sig inte bättre än att jag job­bade oav­bru­tet från två på efter­mid­da­gen till tio nästa dag, tjugo tim­mars inten­sivt arbete. Jag kom hem på något sätt, som­nade antag­li­gen före tolv på dagen (vet inte), vak­nade vid nio på kväl­len, var uppe till tre på nat­ten, som­nade igen och sov till ett-tiden på sön­da­gen, åt någon slags frukost-lunch och åkte till job­bet igen. Detta jour­pass var mindre tungt för mig, dels för att jag “bara” skulle arbeta från halv­fem på efter­mid­da­gen till åtta på mor­go­nen, dels för att det fak­tiskt var betyd­ligt färre pati­en­ter som sökte och behövde träffa ÖNH-läkare. Jag hade svårt sjuka pati­en­ter på avdel­ningen att ta hand om, men kunde ändå komma i säng strax efter tre (utan att det var någon som vän­tade på aku­ten), och jag fick sova till strax efter sju. Efter fre­dags­nat­tens över­väl­di­gande tunga jour­pass kän­des det under­bart, 3–4 tim­mars sömn kän­des him­melskt och jag upp­levde mig rik­tigt utsövd.

Senare på mån­da­gen, när jag hade kom­mit hem, bör­jade jag känna mig krass­lig, ont i hal­sen (kunde det bero på att jag hade snu­sat i prin­cip oav­bru­tet under mitt tju­go­tim­mars­pass fredag-lördag?), trött, hängig, kanske feber. Jag skulle ju vara ledig till ons­da­gen men i tis­dags ringde jag job­bet och sjuk­skrev mig. Jag hos­tar och är sno­rig och nästäppt, tung i huvu­det, jag skulle för­mod­li­gen ha feber om det inte vore för pill­ren jag petar i mig för att slippa må så hemskt. Det finns myc­ket jag borde göra hemma, men jag orkar inte ta tag i något nu. För att få tiden att gå sit­ter jag en del vid datorn (såklart), men jag har också vir­kat lite mer. Jag vir­kade en ny mössa till mig själv, lik­nande den jag gjorde till Edvard för några vec­kor sedan. Jag tror att jag vir­kar hår­dare nu än när jag gjorde mönst­ret för flera år sedan, för jag kan knappt få på mig min fina nya mössa, det får nog också bli Edvards. Jag har inte hit­tat något bra fodral till min nya tele­fon, HTC TyTN II, än, så jag bestämde mig för att för­söka virka ett. Mitt första för­sök blev i och för sig ett snyggt fodral, men det sit­ter för tajt så det är pil­ligt att få tele­fo­nen i och ur fodra­let. Nu pro­var jag ett lite annat sätt, och bör­jar med en lite större bas för att få ett fodral som pas­sar bättre. Jag åter­kom­mer med beskriv­ning när jag är nöjd. Jag lekte lite med tan­ken på att använda krok­ning, men jag vet inte om mina krok­ningsnå­lar är rik­tigt rätt stor­lek för gar­net jag tänkte använda, och skall jag kroka ett fodral måste jag göra ett möns­ter först. När jag vir­kar är det lät­tare att arbeta på fri hand, med krok­ning får jag ett stort stycke som måste passa ihop, så jag måste tänka ut hur det skall se ut redan innan jag bör­jar, och då först prov­kroka med rätt garn och nål så att jag har rätt mask­tät­het i mitt möns­ter. Det är inte rik­tigt min grej att tänka innan jag ska­par, men jag kanske får prova det också.

Andra blog­gar om: jour, sjuk­hus, läkare, aku­ten, pati­ent, virka, krok­ning

Virkad mössa till sonen

I hel­gen vir­kade jag en mössa till Edvard. Det var ett tag sedan jag vir­kade en sådan mössa, och jag har tidi­gare bara vir­kat den i vux­enstor­lek. Mönst­ret eller beskriv­ningen hit­tade jag på själv för några år sedan, den finns på min wiki för den som vill läsa eller prova själv. Jag var kanske lite kaxig när jag skrev den, mitt i en virk– och stick­pe­riod, och jag kan glatt erkänna att jag var tvungen att själv ta fram ett par virk­böc­ker för att kolla upp hur det var man gjorde de olika mas­korna och vad för­kort­ning­arna står för. Start­mas­kan fick jag också kolla upp för att påminna mig om hur man gör den.

På bil­derna här ser du Edvard i sin nya, ännu omärkta mössa; en av mina egna äldre mös­sor, och Edvards mössa efter att jag har bro­de­rat dit hans initialer.

Jag gjorde ett par ändringar för att få en lite mindre stor­lek, en av mina egna mös­sor som jag har lig­gande, gjord efter min ori­gi­nal­be­skriv­ning, var helt klart i största laget till Edvard. Den platta över­de­len gjorde jag ett stolp­varv mindre, sedan valde jag att istäl­let för att minska en maska efter 15 stol­par i var­vet efter kan­ten istäl­let öka en maska efter var femte. Det blev inte lika snyggt, med en mer run­dad sida på “pil­ler­bur­ken”, och det kän­des som att det skulle bli i största laget, så något varv senare mins­kade jag en maska efter var fjärde stolpe igen. Skall jag göra fler barn­mös­sor vill jag nog anpassa mönst­ret lite bättre för att få det utse­ende jag vill även på den mindre vari­an­ten. Jag tyc­ker själv annars att det är ett ganska trev­ligt möns­ter, dels för att det blir en snygg mössa, dels för att det går så snabbt att göra den, med lovikka-garn och fem­mans virknål.

Imorse innan jag väckte Edvard pas­sade jag på att göra en snabb och enkel märk­ning genom att bro­dera hans ini­ti­a­ler fram­till på mös­san. Jag har inte bro­de­rat myc­ket i mina dagar, och dessa stygn är de enda jag egent­li­gen kan något så när. Jag gjorde det på fri hand medan jag åt fru­kost, det skulle säkert gå att göra myc­ket jäm­nare för någon med mer bro­dyr­vana, men jag ville sätta namn på mös­san innan han fick ta den med till dagis. Nu ville han fak­tiskt inte ha den nya mös­san på sig när vi åkte till dagis, men jag fick ett SMS på efter­mid­da­gen från min ex-fru som häm­tade honom, där hon berömde mig för den fina mös­san och berät­tade att hon tyckte att Edvard var väl­digt söt i den. Tyd­li­gen hade han den på sig när hon kom till dagis.

Andra blog­gar om: virka, mössa, garn, bro­dyr

Fjärilshuset med Edvard idag

Jag visste inte rik­tigt vad vi skulle hitta på idag, och fun­de­rade på om vi skulle åka till Eriks­dals­ba­det. Jag kol­lade öppet­ti­der och pri­ser på deras hem­sida, men ville vet var jag kunde par­kera, så jag goog­lade efter det och ham­nade på Barn­gui­den. Där pro­vade jag att söka efter akti­vi­te­ter för barn i Edvards ålder, och råkade hitta Fjä­rils­hu­set bland tip­sen där. Det hade jag inte tänkt på själv, men jag tyc­ker om Fjä­rils­hu­set och det kän­des som en trev­lig idé. Jag tog med en ganska stor ryggsäck att packa ned våra ytter­klä­der i, och vi åkte dit. Edvard hade väl­digt roligt, fjä­ri­larna var kanske inte så värst intres­santa, men kine­siska dvärg­vakt­lar som åt mask var roli­gare. Det bästa var dock fis­karna, stora fis­kar vi kunde se både genom glas och genom vat­ten­y­tan. Där stod vi länge och tit­tade. I asi­a­tiska träd­går­den var det pape­go­jvis­ning, och de var också fasci­ne­rande. Han vågade inte rik­tigt låta en pape­goja sitta på armen, men det var intres­sant när den satt på min arm. Vi gick genom buti­ken för att komma till caféet, och det tog tid att få honom med från buti­ken. Han hit­tade en rolig lek­sak som han ville ha, ett kro­ko­dil­hu­vud på en pinne, som man kan få att bita ihop genom att trycka ihop hand­ta­get, och det var svårt att kon­cen­trera sig på juice och bulle när han visste att den fanns där i buti­ken. Så när vi hade fikat fick det bli en kro­ko­dil att ta med hem. Redan i bilen pra­tade han om att han ville åka till­baka dit.

Andra blog­gar om: akti­vi­tet, barn, Fjä­rils­hu­set, fika

PlayDoh/trolldeg och pannkakor

Jag tänkte dela med mig av ett par av mina och Edvards favo­ri­tre­cept. Edvard är nu 3½ år, tyc­ker myc­ket om att “dega”, alltså leka med lek­deg av typen PlayDoh eller troll­deg, och som många andra barn tyc­ker han om att äta pannkakor.

Leklera

Leklera som man köper tyc­ker jag att bru­kar vara lite trå­kig, inte säl­lan för hård och kanske smu­lig, den är dyr och tor­kar efter ett tag. Det känns inte helt lus­tigt att inte veta vad den inne­hål­ler, hel­ler. Jag minns nu inte om vi köpte den eller om Edvard fick den i pre­sent, den första lådan med leklera och till­be­hör. Han tyckte från bör­jan att det var jät­te­ro­ligt, men dels var det ju olika fär­ger på lera, och det är inte lätt att hålla isär de olika fär­gerna, och det blir lite trå­kigt om de blan­das och allt blir grå­brunt. Efter någon månad var den köpta leran torr och oan­vänd­bar, och redan från bör­jan hade den en lätt mot­bju­dande kemisk lukt. Jag letade på nätet efter recept på bra leklera, pro­vade klas­sisk troll­deg men dels kän­des den inte så rolig att arbeta med, dels var den svår att torka i ugn när jag pro­vade en gång. Jag pro­vade sedan flera recept på alun­deg, det som ofta kal­las PlayDoh (som egent­li­gen är Has­bros varu­märke för deras vari­ant av leklera), och har nu kom­mit fram till föl­jande vari­ant som jag har använt länge och som fun­ge­rar bra:

Leklera, PlayDoh, alun­deg
4 dL vete­mjöl
2 dL salt
2 msk alun
Blanda dessa torra ingre­di­en­ser i en skål. Koka upp vat­ten, gärna i en vat­ten­ko­kare. (Kokande vat­ten borde vara myc­ket bättre än varm­vat­ten från kra­nen.)
5 dL kokande vat­ten
2 msk mat­olja
val­fri mängd karamellfärg/hushållsfärg
Blanda dessa blöta ingre­di­en­ser i lämp­ligt kärl, häll det över det torra i skå­len och blanda noga, ganska snabbt. Fort­sätt knåda och arbeta degen en stund. Degen ver­kar hålla sig fräsch flera vec­kor i kyl­skåp, och denna sats ger en rejäl mängd deg som man kan ha myc­ket roligt med.

Alun hit­tar du på apo­te­ket, det går åt en del så köp gärna flera bur­kar. Kokande vat­ten till­sam­mans med vete­mjöl ger en här­ligt smi­dig och seg deg, spe­ci­ellt om du arbe­tar med den en stund medan vatt­net och den bli­vande degen är rik­tigt varm. Det är där­för jag varmt rekom­men­de­rar att du använ­der så varmt vat­ten som möj­ligt, gärna direkt från vattenkokaren.

Nu i julas fick Edvard en här­lig lekle­ralåda från Bil­tema av min bonus­sys­ter och hen­nes familj. Den inne­hål­ler många roliga och bra saker, som jag tror kom­mer att hålla länge.

Pann­ka­kor

Jag har länge varit intres­se­rad av det per­fekta recep­tet på pann­ka­kor, och trä­nade många år i den ädla kons­ten att vända pann­ka­kor i luf­ten (för­sök inte med en stek­panna av gjut­järn eller plåt, det ver­kar behö­vas en teflon­be­lagd stek­panna). Recep­tet jag använ­der nu är detta:

Pann­ka­kor för Edvard och mig
6 ägg
1 L mjölk
4 dL vete­mjöl
någon tsk salt
Blanda som man bru­kar med pann­kakssmet, knäck äggen i en skål, vispa lite så att gulorna går sön­der och blan­das med vitorna, häll på mjöl­ken och blanda igen, blanda ned mjöl och salt. Låt sme­ten stå 10–15 minu­ter för att svälla, blanda ned en skvätt olja eller annat mat­fett. Jag bru­kar ofta blanda i någon mat­sked sojamjöl som emul­ge­rings­me­del, alltså för att få den blöta sme­ten att blanda sig väl med den feta oljan. Soja­le­ci­tin är ju ett van­ligt emul­ge­rings­me­del i sådant man köper i affä­ren, och det ver­kar fun­gera lika bra hemma. Disk­me­del har samma effekt men pas­sar inte i mat, men de få gånger jag gör en van­lig sal­lads­dres­sing med olja och vinä­ger blan­dar jag gärna ned lite pres­sad citron som ver­kar ha samma effekt och gör att det hål­ler sig blan­dat längre.

Jag använ­der numer teflon­be­lagda stek­pan­nor just för pann­ka­kor, även om jag annars är väl­digt för­tjust i mina gjut­järnspan­nor, och för länge sedan köpte en stålplåtspanna med låga kan­ter på Cor­don Bleu spe­ci­ellt för pann­ka­kor. Den senare har jag vår­dat ömt (och även gjut­järnspan­norna, så klart), stekt in med olja, sedan efter varje pann­kakslag­ning har jag hällt grovt havs­salt i pan­nan och gnug­gat ur den (medan jag skyd­dar han­den med en bit hus­hålls­pap­per), inget vat­ten har någon­sin rört den. Den fun­ge­rar bra i stort, men det kan vara svårt att få pann­ka­korna att lossna ibland, vil­ket inte är ett pro­blem med teflon­pan­nor, även om det känns lite som fusk.

Min erfa­ren­het från mitt långa expe­ri­men­te­rande är att det blir fra­si­gare pann­ka­kor som är lät­tare att få rik­tigt tunna om man använ­der mer mjölk i sme­ten. Vill du prova så kan du antingen minska på övriga ingre­di­en­ser i recep­tet ovan, eller helt enkelt öka mäng­den mjölk ännu mer.

Andra blog­gar om: recept, PlayDoh, troll­deg, pann­ka­kor, leklera, sojamjöl, emul­ge­rings­me­del

Om att slippa stopp i avloppet, fett (o)bra

För ganska pre­cis tre år sedan skrev jag om pro­ble­men med stopp i avlop­pet, och det har kom­mit till­baka några gånger sedan dess. Vid ett senare till­fälle när det var total­stopp köpte jag en hög­tryckstvätt (Nilfisk/Alto, inte den allra bil­li­gaste model­len men ändå i budget-/hushållssegmentet) och en avloppsrens-anordning till den, en lång spol­slang som spru­tar vat­ten med högt tryck framåt och snett bakåt. Tan­ken är att den skall kunna arbeta sig ige­nom det som täp­per till i avlop­pet. Slangen är 10 eller 15 meter lång, så den räc­ker ganska långt, men jag har unge­fär 40 meter till tre­kam­mar­brun­nen, så den räc­ker inte hela vägen fram. Den har hjälpt till en del när det har varit som par­ti­ellt stopp, men när det har varit som värst räc­ker den inte till.

Sist jag behövde ta hjälp av en spol­bil för att rensa avlop­pet råkade jag vara hemma när de kom, och jag kunde vara med (för­mod­li­gen lika nyfi­ken som Edvard, som ju också ville titta vad man­nen som ställde den stora last­bi­len på vår grus­plan skulle göra för spän­nande) när han löste mina pro­blem. Jag fick se de mas­siva grå­vita kakorna av fett som han kunde spola loss ur avlopps­led­ning­arna, och fick lära mig att man abso­lut inte skall skölja ned något fett i avlop­pet. Jag har alltså gjort helt fel när jag har spo­lat ur stekfett/olja ur stek­pan­nan i disk­hon, och senare har jag också läst i DN om att man ser samma pro­blem i fler­fa­miljs­hus, och att det är så illa att man i nybyggda hus ibland instal­le­rar fettavskil­jare för att slippa fett­prop­par i rören mel­lan fas­tig­he­ten och avloppsnätet.

Man­nen med spol­bi­len berät­tade att det bästa, vad gäl­ler stek­flott, är att låta pan­nan svalna och sedan torka ur fet­tet med hus­hålls­pap­per. Han berät­tade också att kau­s­tiksoda ofta bara gör saken värre när det hand­lar om fett­prop­par, sodan rea­ge­rar ju med fet­tet och bil­dar tvål, som kan bli ännu hår­dare. Kau­s­tiksoda kan lösa upp hår och ludd, men inte fett. Ett annat tips jag fick var att spola varm­vat­ten, till exem­pel att vrida på varm­vat­ten­kra­nen fullt och låta det rinna en stund (men han var noga med att påpeka att man inte skall åka hem­i­från under tiden, jag antar att det finns folk som skulle kunna göra det även om de redan har dåligt flöde i avlopps­sy­ste­met). Jag har någon annan gång läst eller hört om att det är ett bra sätt att hålla flö­det igång i toa­let­ten också, men då genom att hälla kokande vat­ten direkt i toa­let­ten. Någon annan tip­sade om att då och då hälla en skvätt fly­tande hand­disk­me­del i toa­let­ten, men jag vet inte om det bara skulle hjälpa till om fas­tig­he­ten ifråga säl­lan används, ett som­mar­hus med enskilt avlopp till exempel.

Andra blog­gar om: stopp, avlopp, fett, tips, toa­lett