Edvard fyller fyra i augusti, och sedan en vecka har vi semester tillsammans, och vi kommer att fortsätta med det två veckor till. Det blir inte så mycket semester för mig, det tar mycket tid och energi att hålla Edvard sysselsatt och tillfreds. När hans mor tar över och åker till Ukraina med honom om två veckor har jag två veckor semester på egen hand, så en del borde jag väl hinna med för egen del också.

En bekant till mig berättade att hennes barn, en pojke ungefär ett år äldre än Edvard och en flicka ungefär ett år yngre, brukade få titta på barnfilm på engelska. Ofta har ju DVD-filmer för barn både originalspråket, då oftast engelska, och en svensk dubbning. Jag har börjat göra samma sak med Edvard, och han verkar tycka om det, kanske inte minst för att jag har skaffat några filmer med hans favoriter (bland annat Byggare Bob/Bob the Builder) som bara är på engelska. Jag brukar försöka sitta med honom för att kunna förklara vad som händer i filmen och vad som sägs. Kanske beror det på filmerna, kanske något annat, men denne treåring vill nu lära sig engelska. Han frågar mig om vad alla möjliga och omöjliga saker heter på engelska, häromdagen när vi var på väg till min mor, hans farmor, ville han veta hur man säger farmor på engelska, och sedan hur man säger jag tycker om. I slutet blev det I like farmor, men det är väl inte så illa för en treåring som redan är tvåspråkig.

I övrigt börjar han verkligen upptäcka och utforska sin egen vilja. Igår hade vi en riktig viljornas kamp, han ville inte äta kvällsmat, utan ville ha glass och chips direkt. Han var helt omedgörlig på den punkten, tills jag började bära ned honom till sovrummet för att lägga honom, då ändrade han sig till slut och gick med på att åtminstone smaka på maten. Jag lovade att han skulle få en glass om han åt lite av maten, och även chips om han skulle äta upp all mat (och det var inte mycket jag hade lagt upp på tallriken). Han smakade på maten, fick en glass, skrek om att han ville ha chips, vilket han inte fick, sedan blev det sängen. Vi var på Skansen i förrgår, och sedan hos hans farmor till ganska sent, så han var ordentligt trött, och efter glassen gick han faktiskt med på att sova.

Andra bloggar om: barn, engelska, tvåspråkig

Av någon anledning, jag vet inte riktigt varför själv, är jag något av en “periodare” när det gäller att blogga. Vissa perioder skriver jag dagligen, kanske flera gånger om dagen, andra perioder kan det gå flera månader mellan texterna, trots att det inte händer färre eller mindre intressanta saker i mitt liv.

Igår snickrade jag äntligen en fladdermusholk. Det är något jag har velat göra i många år, men det har inte blivit av. Den är klar sånär som på någon fästanordning för att förankra den i ett träd, och dessutom behöver fogmassan jag har tätat fogarna med få lite mer tid att torka/härda innan jag sätter upp den. Jag vill inte att det skall lukta otrevligt för fladdermössen, och jag misstänker att de inte uppskattar lukten av fogmassa som härdar. Jag skulle gärna göra fler holkar, jag har många träd att sätta dem i. Jag har läst att upp till 10 fladdermöss kan dela på en holk, åtminstone honorna som gärna bor tillsammans, och varje fladdermus kan äta upp till 7000 myggor per natt. Det finns massor av mygg i min trädgård, och jag skulle verkligen uppskatta om några fladdermöss kunde äta sig mätta på dem. Dessutom tycker jag att det är charmigt och trevligt med det speciella ljudet av flygande fladdermöss på kvällen. Jag har inte hört så mycket av det sedan min far och jag fotvandrade, då särskilt när vi tältade vid Årsjön bortåt Tyresta.

Jag har också i många år varit sugen på att göra en nypon– eller törnehäck, och i höstas började jag på allvar. Min tomt gränsar mot två vägar, jag har bara infart mot den ena, och det fanns en del törnesnår upp mot den andra vägen. I höstas gjorde jag så slag i saken och flyttade ett antal vildväxande nypon så att de står längs tomtgränsen mot Grönfinksvägen, bakom och ovanför huset. På delar av den tomtgränsen är det klippor utan jordtäckning, så jag byggde en slags lång öppen planteringslåda, öppen i botten och kortsidor, som jag fyllde med jord för att kunna få nyponen att växa där också. Ett par av plantorna var inte så lyckliga över flytten och tog sig inte så bra, men de flesta växer och frodas. Nu har jag börjat tillverka själva törnehäcken genom att lägga ned långa höga skott och fläta in dem i varandra och i nästa planta i raden, är det glest eller svårt att få dem att ligga som jag vill använder jag stenar eller grövre grenar för att hålla dem nere mot marken. Det fina med (vilda) nypon är att de skott som ligger ned kommer att skjuta många nya kraftiga skott rakt uppåt, i nittio graders vinkel mot marken och mot det liggande skottet. Nästa vår kan jag lägga ned dessa skott och på så vis både göra häcken tätare och högre. Det är också lätt att göra avläggare av nypon, lägger jag ett skott ned och täcker delar av det med jord (helst inte sista 10–20 cm vid spetsen, tror jag) så kommer det att rota sig där och bilda en ny planta. På det sättet planerar jag att fylla min planteringslåda med nya plantor, och även förtäta andra områden där det är för glest mellan plantorna.

När jag flyttade hit till Vidja gjorde jag ett par roliga saker redan första våren, dels gjorde jag ett levande stängsel av korgvide, dels en stor solrosplantering. Delar av det levande stängslet tog sig inte, när det var som varmast och pilskotten var känsliga för torka, var jag bortrest och kunde inte vattna. Jag har sedan dess försökt använda lite liknande teknik som med törnehäcken, att jag flätar ned nya skott, jordslår en del, och försöker på det sättet förtäta de områden som är lite glesare. Det är inte perfekt än, men det tar sig. Det har inte blivit någon omfattande solrosodling sedan det första året, men nu har jag försökt igen. Dels har jag och Edvard strött ut massor av solrosfrö på samma plats som jag hade den första solroshäcken, men jag tror att fåglarna har ätit upp det mesta och att resten kan ha torkat, dels har jag passat på att rensa och gräva om ett tidigare jordgubbsland som nu mest hade ogräs, för att sedan mylla ned ett par kg solrosfrö där. Det landet ligger alldeles intill ett större trädgårdsland där Edvard och jag har sått bönor, morötter, rucola och lite annat, så jag måste ändå vattna där regelbundet nu när det är så varmt. Vi får se om det hinner bli några blommande solrosor med så sen sådd, men det är kanske inte omöjligt.

Andra bloggar om: fladdermusholk, fladdermöss, myggor, törnehäck, levande stängsel, solrosor

Jag klarade specialistskrivningen med ganska bra marginal, som jag skrev om tidigare. Idag hade jag möte med klinikchefen med flera. För att göra en lång historia kort uppfyller jag kraven för specialistläkare inom öron-, näs– och halsspecialiteten. Jag får nu betala 2000 kronor till Socialstyrelsen för att de skall godkänna det hela formellt, sedan får jag antagligen papper från dem som gör att jag officiellt kan titulera mig “specialistläkare inom öron-, näs– och halssjukdomar” eller något i den stilen.

För ganska precis 20 år sedan, medan jag bodde på Slätbaksvägen i Årsta, hittade jag en schysst symaskin i en container, en Husqvarna Zig-Zag model 1020. Den låg i originalväskan och de flesta originaltillbehör utom oljeflaskan fanns med i väskan, inklusive förlängningsbord och bruksanvisning. Den har gjort sitt jobb genom åren, trots att den enda service den har fått är en skvätt symaskinsolja någon gång under alla dessa år. Senaste tiden har den börjat krångla lite, och sist jag ville sy något fastnade den i backläge, Jag sydde framåt, skulle så bakåt för att förstärka och fästa sömmen, men sedan ville den inte börja sy framåt igen. Jag funderade ett tag på huruvida jag skulle kosta på den en service (6–800 kronor) eller om jag skulle skaffa mig en nyare maskin istället. För ett par veckor sedan blev det sedan som så att jag på lördagen köpte en ny Janome DC 4100 (efterföljaren till Janome Jubilee 85), men jag insåg snabbt att jag ville ha mer.  Tre dagar senare åkte jag så till ett område utanför Åkersberga och köpte en begagnad Janome Memory Craft 11000, en kombinerad sy– och brodermaskin och Janomes vassaste konsumentmaskin. Jag vill knappt tänka på vad jag betalade för den, men det var nästan i klass med vad jag skulle få i inbyte för min bil om jag bytte upp mig hos en Toyotahandlare, trots att jag nog får anse att jag fick ett bra pris med tanke på de tillbehör jag fick med. Bara programmet Digitizer Pro kostar 10 000 kronor i butiken, förmodligen det mest kostsamma program jag har ärlig tillgång till, och antagligen det första sedan C64-tiden som använder en dongle (hårdvara, i detta fall en USB-pryl, som bekräftar att jag är en legitim användare och har rätt att använda programmet ifråga).

Min MC11000 är bra. Den trär nålen själv (med lite assistans) och den klipper både över– och undertråd själv. Den har fler sömmar än jag kommer att ha användning för (och fick fler när jag installerade senaste uppgraderingen som jag laddade ned på nätet), och den broderar snyggt. Jag har bland annat skannat bilder på Bamse och Vargen, Hello Kitty, Karolinska-loggan och mer, och med Digitizer Pro gjort om det till broderfiler som jag med USB direkt från datorn eller med USB-minne kan ladda över till symaskinen för att brodera. Jag sydde en kasse i snygg grå markisväv (som ser ut som tyget i ett par snygga sommarherrbyxor i ull som jag har)  där jag hade broderat dels KUS-loggan, dels skisser på öra, näsa respektive hals från en bok om undersökningteknik jag har. Nu har jag broderat Edvards namn och (mitt) telefonnummer på hans kläder istället för att sy i namnlappar, och han är klart nöjd med broderad Bamse, Vargen, Hello Kitty eller Miffy på sina kläder.

Nu skall jag bara se till att sälja min gamla Husqvarna (finns på Blocket) och min i princip oanvända DC4100…

Andra bloggar om: specialistläkare, symaskin, Janome

Jag bokade en biljett till kvällens konsert på Berns för ett bra tag sedan, men det har inte blivit av att faktiskt hämta ut biljetten. Nu blev det så att jag glömde se till att vara ledig ikväll, Edvard är med mig fram till imorgon och jag har ingen möjlighet att gå på konsert.

Det känns dumt om biljetten, som jag redan har betalt, inte skulle komma till användning, och jag känner inte så många som tycker om denna typ av musik (och inte redan har en egen biljett).

Vill du gå på kvällens konsert, Einstürzende Neubauten på Berns 080427 kl. 21.20 (åldersgräns 20 år) så hämta gärna ut min biljett och njut. Gå till valfritt ATG-ombud och uppge följande:
Bokningsnummer: STH-GZM953
Pinkod: 6655

Trevlig kväll!

Andra bloggar om: konsert, Berns, Einstürzende Neubauten

Jag förstår att det kan verka paradoxalt, med tanke på att jag bland annat har tagit mig igenom läkarutbildningen, men jag kan inte plugga. Jag har helt enkelt aldrig lärt mig någon form av studieteknik, jag har inga metoder för att närma mig ett stort kunskapsmaterial och jag har egentligen ingen aning om hur jag skall bära mig åt för att inhämta en stor och bred mängd information. Det har varit ett stort problem i grundskolan och gymnasiet, och givetvis än mer under mina sammanlagt sju år av universitetsstudier, och jag vet inte vad jag skall göra åt det.

Om knappt sex timmar skall jag skriva specialistexamen för blivande öron-, näs och halsspecialister. Jag vågar inte lägga mig för att försöka sova, dels för att jag inte känner att jag har pluggat tillräckligt, dels för att jag senaste månaderna har fått problem med sömnen.

Sömnproblemen yttrar sig inte i att jag har svårt att somna, det brukar inte vara något problem alls även om jag har lätt att stanna uppe lite för sent, och egentligen inte heller i att jag har svårt att vakna, men att komma upp ur sängen är hart när omöjligt. Jag har nu sex olika väckarklockor och liknande, senaste investeringarna var en Philips väckarlampa som under en halvtimme sakta ökar ljusstyrkan på en lampa för att simulera en naturlig gryning, och en annan väckarklocka med en kraftig vibrator att lägga under madrassen. Väckarlampan är underbar, när den har blivit ganska ordentligt ljus vaknar jag till och känner mig pigg och utsövd, och jag ligger kvar för att “dra mig” lite. En stund senare ringer i tur och ordning en vanlig (radiouppdaterad) väckarklocka, vibratorklockan, mobiltelefonen och två trådlösa telefonhandenheter (med kraftigt och irriterande ljud). Jag hör dem alla, och känner (och stänger av) vibratorklockan, och somnar om. Innan årsskiftet var det nog ungefär 20 år sedan jag försov mig, trots att jag av naturen är kvällsmänniska och har väldigt svårt att vakna och komma upp på morgonen, men sedan årsskiftet har jag försovit mig flera gånger och till och med pinsamt nog kommit för sent till jobbet mer än en gång. Annars brukar jag vara tidig till jobbet, före många kollegor. För ungefär 25 år sedan fick jag problem med vad jag tolkade som magkatarr, och jag kom underfund med att om jag, morgontrött som jag alltid varit, gick upp drygt en timme tidigare för att hinna äta en ordentlig frukost i lugn och ro medan jag läser tidningen så slapp jag magbesvär. Det har varit min stadiga rutin sedan dess, men nu har något hänt, jag vet inte vad eller vad jag skall göra åt det. Vid ett par tillfällen har jag valt att vara vaken hela natten, för att försöka vända dygnet (det sägs fungera bättre så än att försöka somna tidigare), men det har inte hjälpt. Å andra sidan har det inte varit något större problem att vaka en natt och fungera hyfsat nästa dag, konstigt nog. När jag är nattjour och tvingas arbeta hela natten mår jag inte bra, men då måste jag ta viktiga och potentiellt livsavgörande beslut när som helst under natten. Vakar jag hemma av egen fri vilja gör jag det som passar mig och i den takt jag vill, och ingen annan drabbas av eventuella misstag jag gör av trötthet eller utmattning.

Studierna, ja… Jag vill försöka beskriva mitt dilemma men jag känner att det är svårt att formulera det just nu, kanske för att klockan snart är fyra på natten och vare sig några dubbla espresso eller ett par burkar energidryck kan få mig riktigt i samma mentala skick som jag borde kunna vara dagtid. Det är, åtminstone för mig i min unika situation, väldigt ångestskapande att stå inför ett till synes gränslöst hav av information som jag förväntas ta till mig. Jag vet, och plågas av, att andra i min situation kan hantera det på ett rationellt sätt. Mitt livs hittills enda manifesta panikattack (som jag med min senare kunskap inom psykiatri och diagnoser vet att det bör ha varit) fick jag när jag gick en ettårig utbildning för att bli underskötare. Det här var innan jag började läkarutbildningen, såklart. Jag hade på känn att jag ville bli läkare, men hade ingen erfarenhet av vården och valde att börja arbeta som vårdbiträde på en medicinavdelning på S:t Görans sjukhus, och genom jobbet gick jag sedan först en tioveckors kurs för att bli utbildat vårdbiträde, senare en 40-veckors kurs för att bli riktig underskötare. Under den senare utbildningen skulle vi bland annat lära oss mer om samhälle och lagar, tror jag det var, det som under min tid i “vanliga” gymnasiet och grundskolan gick under namnet samhällskunskap. Jag skall inte svära på att det var just detta område det handlade om, men något var det som inte var specifikt medicinskt. Vi skulle ha en skrivning, jag hade ingen aning om hur jag skulle närma mig denna “torra” faktakunskap, och jag kom väldigt dåligt förberedd till skrivningen. När jag satt där och insåg att jag i princip inte kunde svaren på några frågor upplevde jag en snabbt och kraftigt tilltagande obehagskänsla, och efter vad jag tror mindre än en halvtimme skrev jag några rader om vad jag kände på pappren, lämnade in dem och sprang därifrån. Jag hade (vet jag nu) klassiska symptom på ångest, med tryck över bröstet och upplevd svårighet att andas eller få luft. Det var verkligen den klassiska “fight or flight”-reaktionen, kämpa eller fly. En reaktion som vore normal och funktionell om jag vore stenåldersman som mötte en ilsken björnhona med ungar på min vandring i skogen. Problemet var att jag inte såg någon björn. Jag kände denna ofantliga oro, en äkta stressreaktion egentligen, men det fanns inget jag kunde kämpa mot eller något synbart eller påtagligt (förståeligt) som jag kunde fly från. Jag mådde hemskt i den situation jag befann mig, och flydde från situationen. Jag gick ned till skolsköterskan (utbildningen räknades som gymnasial och gavs på dåvarande Stadshagens vårdgymnasium), och hon tog med mig till psyk-akuten på S:t Göran, där de i princip inte gjorde ett dugg. Jag antar att jag fick prata med någon, kanske en läkare, men det var väl också allt. Jag gick faktiskt tillbaka till skolan efter det, träffade mina kurskamrater som undrade om jag var så otroligt påläst och snabb att jag faktiskt hade klarat skrivningen på den korta tid jag var där. Det var några i kursen som stod mig närmare, som jag kände förtroende för, och vi pratade om vad som hänt och hur jag mådde, men jag skall inte skriva mer om just det, inte just nu i alla fall.

Jag kom att tänka på mina tre terminer på fristående kurser i psykologi på Stockholms Universitet, som jag gjorde innan detta. Där lyckades jag faktiskt på något sätt studera, jag upplevde det som att det var mer gripbart, kanske mer begränsat i omfattning, och jag inser just nu när jag skriver detta att jag där och då faktiskt hade en fungerande studieteknik. Jag satt hemma och gjorde mindmaps över olika områden inom psykologin. Jag vet inte om detkan ha berott på att vi hade bra lärare (jag lär mig otroligt mycket genom föreläsningar och genom att fråga, jag ställer ofta många frågor under föreläsningar), att området fascinerade och fängslade mig, att det var begränsade delområden och förhållandevis “små” tentor, eller om det kan ha spelat in att jag faktiskt bara läste för mitt eget höga nöjes skull. Jag minns med glädje i synnerhet en skrivning, jag vet nu inte vilket område det gällde. I skrivningen framgick hur många poäng varje fråga gav, och resultatet var godkänt eller underkänt, jag gissar att gränsen var 2/3 rätt, men gränsen var i alla fall klar och tydlig. Medan jag skrev antecknade jag på ett kladdpapper hur många poäng jag trodde jag skulle få för varje fråga jag besvarade. När jag ansåg att jag hade tillräcklig marginal för att säker bli godkänd (jag försökte att underskatta poängen varje fråga skulle ge) lämnade jag helt enkelt in skrivningen utan att fylla i svar på resten av frågorna. Det kändes lite kaxigt och/eller arrogant, men jag hade rätt och jag blev godkänd. Det är inget jag rekommenderar, skäll inte på mig om du gör likadant och råkar illa ut på grund av det.

Jag hade medelmåttiga betyg från gymnasiet men skrev 2.0 på högskoleprovet, maximal poäng, och jag hade mer än fem års arbetslivserfarenhet när jag sökte vilket gjorde att jag kunde söka i en kvot med högskoleprovspoäng plus 0,5 poäng för arbetslivserfarenhet, totalt 2,5 poäng av 2,5 möjliga. På gymnasiebetygen skulle jag aldrig komma in på läkarutbildningen, med 2,0 från högskoleprovet skulle jag få delta i lottning, men i den kvot jag sökte räckte det med 2,3 poäng om jag minns rätt. Jag skrev provet två gånger och fick 1,9 första gången, som sagt 2,0 andra gången. Jag tror att jag redan då hade läst Darrel Huffs underbara bok ‘Hur man klarar test’ (jag kan också rekommendera hans bok ‘Hur man ljuger med statistik’) som helt klart hjälpte mig med användbara tips inför högskoleprovet. Det är en bok jag kan rekommendera alla att läsa, vi kommer alla flera gånger under livet att göra olika test av olika slag, och i den boken finns knep och strategier som är väldigt allmängiltiga. Under läkarutbildningen hittade jag även boken Study Skills and Test-Taking Strategies for Medical Students som verkade lovande, den gav mig en del bra råd och en del självinsikt, men jag tog mig ärligt talat inte igenom hela den boken heller.

Min tentaångest förvärrades under läkarutbildningen, inte helt oväntat kan jag tycka så här i efterhand. Jag är ganska säker på att jag inte hade klarat mig mer än en termin eller två på en annan läkarutbildning än den i Linköping. Studiesättet där passade mig som hand i handske. Jag sökte dit främst av två skäl, dels att jag efter några år inom vården tyckte att det kändes orimligt att som på andra orter studera flera år utan att se en patient, dels att en bekant till mig som då var i slutet av sin utbildning här i Stockholm varmt rekommenderade Linköping och sade att han själv skulle ha valt Linköping istället om han hade vetat mer innan han sökte läkarutbildningen. Jag visste inte mycket om hur utbildningen var upplagd med det som kallades PBI (problembaserad inlärning) när jag började, PBL (problembaserat lärande) när jag slutade. Men det var nog, för mig, det bästa med utbildningen där, tillsammans med det egentligen självklara sättet att läsa utifrån organsystem under den prekliniska/teoretiska första halvan av utbildningen. På andra orter läser man t.ex. biokemi en termin, cellbiologi en annan termin, anatomi, fysiologi med mera i varsitt fristående block, utan att ta vara på den naturliga och självklara kopplingen mellan dem. I Linköping började vi med att studera rörelseapparaten och läste då t.ex. ryggradens, armarnas och benens anatomi (ben, muskler, nerver), fysiologi, biokemi (kalkbalansen och dess reglering), histologi (vävnadskunskap, då hur muskler, ben och nerver är uppbyggda) med mera. Studierna utgick från fallbeskrivningar, och i mindre grupper kallade “basgrupper” närmade vi oss varje fall, spånade om vilka områden vi behövde lära oss mer om för att kunna förstå detta fall, kom överens om ett antal inlärningsmål för just vår grupp, sedan skaffade vi oss kunskap var och en på sitt eget sätt och med sina egna källor. På den utbildningen finns ingen officiell kurslitteratur, utan var och en får själv välja sina kunskapskällor, vilket i mitt fall ofta innebar att jag dels valde andra böcker än majoriteten, och att jag skaffade mer än en bok per område för att kunna jämföra olika källor. Det är ett sätt för mig att tillgodogöra mig ett material, att studera flera källor och utifrån dessa olika beskrivningar skaffa mig en egen uppfattning om hur något fungerar. Alla författare skriver ju om sin egen uppfattning och tolkning, och även inom medicinen är sanningen relativ, det finns olika tolkningar, olika sätt att beskriva och förstå en och samma sak, och jag verkar ha lättare att ta in kunskap om jag får fundera själv över vad som är sant, eller hur jag skall välja att tolka eller förstå en viss sak. Det är nog just detta att “råplugga”, ren “korvstoppning” som jag inte har något sätt att göra. Jag kan inte bara läsa en massiv text och trycka in fakta så som det står beskrivet och formulerat där. Jag har insett att många andra har denna förmåga, och flera av min kurskamrater på läkarutbildningen hade väldigt svårt att acceptera att det inte finns en enda ofelbar sanning, att allt faktiskt är relativt och att allt kan beskrivas på olika sätt. De verkade vilja ha klart besked från sin lärare om vad som är rätt, gärna en sidhänvisning i en namngiven bok där man finner det som är korrekt. Det är inte något jag behöver eller önskar, snarare något som skrämmer mig eftersom det är just sådana torra stela sanningar som jag har så svårt att ta till mig. Det finns några sådana som jag blev tvungen att plugga in, biokemins citronsyracykel och anatomins plexus brachialis (den osannolikt röriga flätan av nerver mellan halsryggen och överarmen), och dessa fick jag helt enkelt repetera tills jag kunde dem.

Det jag tänkte komma till vad gäller läkarutbildningen och min tentaångest var ett specifikt tentamenstillfälle, det kan ha varit min enda (?) omtenta, någon av de prekliniska terminerna. (I Linköping hade vi en stor skrivning per termin, på allt vi hade lärt oss på dessa 20 veckor.) Jag minns inte nu vad det var jag skulle lära mig, men det var något jag verkligen inte visste hur jag skulle kunna få in i mitt huvud. Jag mådde verkligen pyton, jag hade ärligt talat ganska grav ångest, och det som gjorde att jag orkade fortsätta att försöka plugga var att jag sade till mig själv att det var OK att må så hemskt. Jag skulle klara denna vecka eller två, hur långt det nu var till skrivningen, sedan skulle jag lägga in mig på psyket. Bara klara tiden fram till skrivningen, sedan fick det gå hur det ville. Det var faktiskt det som fick mig att orka med den tentaperioden, tanken på att jag skulle försöka att bli inlagd på psykiatrisk avdelning om jag bara hade gjort skrivningen (och mådde lika dåligt efter den). Nu blev det inte så, jag mådde bättre efter tentan, som jag också klarade. Tur var kanske det, eftersom jag nu i efterhand vet att jag säkert inte skulle ha ansetts sjuk nog att behöva vård på avdelning (och det tycker nog inte jag heller så här i efterhand).

Jag har inte mått fullt så dåligt nu inför denna skrivning, men jag har inte mått bra heller. Jag har fått två veckors inläsningstid, tjänstledigt med lön, och jag har försökt att plugga varje dag, men det är svårt bara att sätta mig med böckerna. Jag försöker med den enda metod jag hittade under läkarutbildningen, att gå igenom gamla skrivningar och försöka svara på dem, slå upp vad som verkar vara vettiga svar på respektive fråga, men det tar emot det också. När jag har kommit så här långt med min text är det 3½ timme kvar till skrivningen. Vi får se hur det går och vad jag gör i eftermiddag. Skrivningen är officiellt frivillig, men ÖNH-klinikerna här i Stockholm godkänner inte en läkare som specialist utan att man har fått godkänt resultat på den “frivilliga” skrivningen.

Kanske eftermiddagen och kvällen kan ägnas åt att uppgradera till nya WordPress 2.5, eller att göra en egen smygmaskvirknål, eller att göra färdigt de krokade tofflorna till Edvard, eller kanske gå ut med vänner och äta eller ta ett par öl. Vi får se…

Andra bloggar om: Sömnproblem, panikattack, studieteknik, högskoleprovet, tentaångest, läkarutbildning

Det sägs att det är torsdag idag. En kollega ringde från jobbet och undrade om de skulle ordna en ersättare för mig som enda ÖNH–läkare på Södersjukhuset imorgon. Jag blev lite (mer) förvirrad, frågade Jon om det inte var fredag idag, vi har ju ingen dagjour på SöS på helger, men han påstod att det är torsdag idag. Jag får väl tro honom på mitt ord, och han trodde mig när jag berättade att jag inte kommer att arbeta imorgon, på SöS eller någon annanstans.

Jag backar några dagar: För ett antal år sedan hade södra Stockholm fortfarande fullvärdig ÖNH-sjukvård dygnet runt, med jour på Huddinge sjukhus dygnet runt och en ÖNH-avdelning som var öppen dygnet runt hela veckan hela året. Efter att politikerna tog det galna verklighetsfrämmande beslutet att slå ihop HS och KS till KUS, sajt Huddinge och sajt Solna (eller lag Syd och lag Nord), kom också ett beslut om att de människor som bor söder om Slussen inte skall ha tillgång till samma sjukvård som tidigare. Vi tvingades sluta med natt– och helgjourer på Huddinge, och vi har nu en avdelning (egentligen två avdelningar) som bara är öppen vardagar. De svårast sjuka patienterna hos oss måste transporteras till Solna över helgerna, och tillbaka till oss på måndagarna. Det säger sig självt att det inte är för patienternas bästa, och Gud vet vem det skulle vara bra för… Som en del i denna förändring fick vi börja gå helgjourer och nattjourer på filialen i Solna (KS för alla som inte arbetar på KUS-S eller KUS-H). Jag har nu haft nattjoursvecka, vilket i detta fall innebar att jag arbetade fredag och söndag natt, och var komp-ledig torsdag till onsdag kring dessa nätter.

Fredagsjouren är vårt värsta jourpass tidsmässigt. Vi och våra kollegor på Solna slutar tidigare på fredagar, de har löst fredagsnattjouren genom att ha en extra kvällsjour som tar eftermiddagen fram till att den vanliga kvällsjouren brukar börja, det har inte vi Huddinge-läkare gjort, utan vi har arbetstid från klockan två fredag eftermiddag till halvett på lördagen (på pappret, man går hem efter morgonronden, vid halvtio eller tio lördag morgon). I fredags, 15/2, började jag således arbeta klockan två på eftermiddagen. Jag hade inte sovmorgon eftersom jag skulle upp och lämna Edvard på dagis. Från två var jag ensam ÖNH-läkare på akuten, det var inte ofantligt många patienter som väntade när jag började, men det fyllde på sig efter hand och det var inte de allra lättaste patienterna som sökte. Jag menar inte att det var jobbiga människor (det är väldigt sällan som jag upplever att någon som är sjuk och söker hjälp är “jobbig”), utan det var lite svårare fall, lite tyngre, sådant som tar tid för mig att handlägga. När man har några sådana patienter, hur intressant och spännande det än kan vara, så gör det att väntetiden för övriga patienter ökar. Några patienter kan jag hantera på 5–10 minuter om jag måste, till exempel någon som troligen eller säkert har en bruten näsa men som är för svullen för att jag skall kunna göra en riktigt bra reposition av den (alltså dra den brutna näsan rätt). Då frågar jag vad som har hänt (tar anamnes), undersöker (utesluter septumhematom, konstaterar att det inte är realistiskt att försöka reponera just då), ber sjuksköterskan ordna ett återbesök 4–6 dagar efter det trauma som gav näsfrakturen, och dokumenterar besöket. Andra patienter tar lång lång tid att handlägga, jag vill inte ge några exempel här eftersom jag då kanske blir för specifik och jag kan ju inte riskera att lämna ut någon som jag har träffat i tjänsten. Det var patienter på avdelningarna som behövde min uppmärksamhet (inklusive de patienter jag själv lade in), jag gjorde en akut operation och var med och väntade på att min bakjour skulle vara med på en annan akut operation (som jag var tvungen att gå ifrån för att rapportera till kollegorna som skulle jobba lördag dag).

Vid femtiden på eftermiddagen började jag bli hungrig och påtalade för min sköterska att jag nog ville äta snart. Så blev det inte, kommer det svårt sjuka patienter får doktorn vänta. Klockan var närmare midnatt när jag sprang iväg från akuten för att slänga i mig lite “kvällsmat”. Tidigare under kvällen var det godis, gelegodis, choklad och nötter, snus, en cola och jag tror fem burkar energidryck som höll mig vaken och på benen. Det föll sig inte bättre än att jag jobbade oavbrutet från två på eftermiddagen till tio nästa dag, tjugo timmars intensivt arbete. Jag kom hem på något sätt, somnade antagligen före tolv på dagen (vet inte), vaknade vid nio på kvällen, var uppe till tre på natten, somnade igen och sov till ett-tiden på söndagen, åt någon slags frukost-lunch och åkte till jobbet igen. Detta jourpass var mindre tungt för mig, dels för att jag “bara” skulle arbeta från halvfem på eftermiddagen till åtta på morgonen, dels för att det faktiskt var betydligt färre patienter som sökte och behövde träffa ÖNH-läkare. Jag hade svårt sjuka patienter på avdelningen att ta hand om, men kunde ändå komma i säng strax efter tre (utan att det var någon som väntade på akuten), och jag fick sova till strax efter sju. Efter fredagsnattens överväldigande tunga jourpass kändes det underbart, 3–4 timmars sömn kändes himmelskt och jag upplevde mig riktigt utsövd.

Senare på måndagen, när jag hade kommit hem, började jag känna mig krasslig, ont i halsen (kunde det bero på att jag hade snusat i princip oavbrutet under mitt tjugotimmarspass fredag-lördag?), trött, hängig, kanske feber. Jag skulle ju vara ledig till onsdagen men i tisdags ringde jag jobbet och sjukskrev mig. Jag hostar och är snorig och nästäppt, tung i huvudet, jag skulle förmodligen ha feber om det inte vore för pillren jag petar i mig för att slippa må så hemskt. Det finns mycket jag borde göra hemma, men jag orkar inte ta tag i något nu. För att få tiden att gå sitter jag en del vid datorn (såklart), men jag har också virkat lite mer. Jag virkade en ny mössa till mig själv, liknande den jag gjorde till Edvard för några veckor sedan. Jag tror att jag virkar hårdare nu än när jag gjorde mönstret för flera år sedan, för jag kan knappt få på mig min fina nya mössa, det får nog också bli Edvards. Jag har inte hittat något bra fodral till min nya telefon, HTC TyTN II, än, så jag bestämde mig för att försöka virka ett. Mitt första försök blev i och för sig ett snyggt fodral, men det sitter för tajt så det är pilligt att få telefonen i och ur fodralet. Nu provar jag ett lite annat sätt, och börjar med en lite större bas för att få ett fodral som passar bättre. Jag återkommer med beskrivning när jag är nöjd. Jag lekte lite med tanken på att använda krokning, men jag vet inte om mina krokningsnålar är riktigt rätt storlek för garnet jag tänkte använda, och skall jag kroka ett fodral måste jag göra ett mönster först. När jag virkar är det lättare att arbeta på fri hand, med krokning får jag ett stort stycke som måste passa ihop, så jag måste tänka ut hur det skall se ut redan innan jag börjar, och då först provkroka med rätt garn och nål så att jag har rätt masktäthet i mitt mönster. Det är inte riktigt min grej att tänka innan jag skapar, men jag kanske får prova det också.

Andra bloggar om: jour, sjukhus, läkare, akuten, patient, virka, krokning

I helgen virkade jag en mössa till Edvard. Det var ett tag sedan jag virkade en sådan mössa, och jag har tidigare bara virkat den i vuxenstorlek. Mönstret eller beskrivningen hittade jag på själv för några år sedan, den finns på min wiki för den som vill läsa eller prova själv. Jag var kanske lite kaxig när jag skrev den, mitt i en virk– och stickperiod, och jag kan glatt erkänna att jag var tvungen att själv ta fram ett par virkböcker för att kolla upp hur det var man gjorde de olika maskorna och vad förkortningarna står för. Startmaskan fick jag också kolla upp för att påminna mig om hur man gör den.

På bilderna här ser du Edvard i sin nya, ännu omärkta mössa; en av mina egna äldre mössor, och Edvards mössa efter att jag har broderat dit hans initialer.

Jag gjorde ett par ändringar för att få en lite mindre storlek, en av mina egna mössor som jag har liggande, gjord efter min originalbeskrivning, var helt klart i största laget till Edvard. Den platta överdelen gjorde jag ett stolpvarv mindre, sedan valde jag att istället för att minska en maska efter 15 stolpar i varvet efter kanten istället öka en maska efter var femte. Det blev inte lika snyggt, med en mer rundad sida på “pillerburken”, och det kändes som att det skulle bli i största laget, så något varv senare minskade jag en maska efter var fjärde stolpe igen. Skall jag göra fler barnmössor vill jag nog anpassa mönstret lite bättre för att få det utseende jag vill även på den mindre varianten. Jag tycker själv annars att det är ett ganska trevligt mönster, dels för att det blir en snygg mössa, dels för att det går så snabbt att göra den, med lovikka-garn och femmans virknål.

Imorse innan jag väckte Edvard passade jag på att göra en snabb och enkel märkning genom att brodera hans initialer framtill på mössan. Jag har inte broderat mycket i mina dagar, och dessa stygn är de enda jag egentligen kan något så när. Jag gjorde det på fri hand medan jag åt frukost, det skulle säkert gå att göra mycket jämnare för någon med mer brodyrvana, men jag ville sätta namn på mössan innan han fick ta den med till dagis. Nu ville han faktiskt inte ha den nya mössan på sig när vi åkte till dagis, men jag fick ett SMS på eftermiddagen från min ex-fru som hämtade honom, där hon berömde mig för den fina mössan och berättade att hon tyckte att Edvard var väldigt söt i den. Tydligen hade han den på sig när hon kom till dagis.

Andra bloggar om: virka, mössa, garn, brodyr

Jag visste inte riktigt vad vi skulle hitta på idag, och funderade på om vi skulle åka till Eriksdalsbadet. Jag kollade öppettider och priser på deras hemsida, men ville vet var jag kunde parkera, så jag googlade efter det och hamnade på Barnguiden. Där provade jag att söka efter aktiviteter för barn i Edvards ålder, och råkade hitta Fjärilshuset bland tipsen där. Det hade jag inte tänkt på själv, men jag tycker om Fjärilshuset och det kändes som en trevlig idé. Jag tog med en ganska stor ryggsäck att packa ned våra ytterkläder i, och vi åkte dit. Edvard hade väldigt roligt, fjärilarna var kanske inte så värst intressanta, men kinesiska dvärgvaktlar som åt mask var roligare. Det bästa var dock fiskarna, stora fiskar vi kunde se både genom glas och genom vattenytan. Där stod vi länge och tittade. I asiatiska trädgården var det papegojvisning, och de var också fascinerande. Han vågade inte riktigt låta en papegoja sitta på armen, men det var intressant när den satt på min arm. Vi gick genom butiken för att komma till caféet, och det tog tid att få honom med från butiken. Han hittade en rolig leksak som han ville ha, ett krokodilhuvud på en pinne, som man kan få att bita ihop genom att trycka ihop handtaget, och det var svårt att koncentrera sig på juice och bulle när han visste att den fanns där i butiken. Så när vi hade fikat fick det bli en krokodil att ta med hem. Redan i bilen pratade han om att han ville åka tillbaka dit.

Andra bloggar om: aktivitet, barn, Fjärilshuset, fika

Jag tänkte dela med mig av ett par av mina och Edvards favoritrecept. Edvard är nu 3½ år, tycker mycket om att “dega”, alltså leka med lekdeg av typen PlayDoh eller trolldeg, och som många andra barn tycker han om att äta pannkakor.

Leklera

Leklera som man köper tycker jag att brukar vara lite tråkig, inte sällan för hård och kanske smulig, den är dyr och torkar efter ett tag. Det känns inte helt lustigt att inte veta vad den innehåller, heller. Jag minns nu inte om vi köpte den eller om Edvard fick den i present, den första lådan med leklera och tillbehör. Han tyckte från början att det var jätteroligt, men dels var det ju olika färger på lera, och det är inte lätt att hålla isär de olika färgerna, och det blir lite tråkigt om de blandas och allt blir gråbrunt. Efter någon månad var den köpta leran torr och oanvändbar, och redan från början hade den en lätt motbjudande kemisk lukt. Jag letade på nätet efter recept på bra leklera, provade klassisk trolldeg men dels kändes den inte så rolig att arbeta med, dels var den svår att torka i ugn när jag provade en gång. Jag provade sedan flera recept på alundeg, det som ofta kallas PlayDoh (som egentligen är Hasbros varumärke för deras variant av leklera), och har nu kommit fram till följande variant som jag har använt länge och som fungerar bra:

Leklera, PlayDoh, alundeg
4 dL vetemjöl
2 dL salt
2 msk alun
Blanda dessa torra ingredienser i en skål. Koka upp vatten, gärna i en vattenkokare. (Kokande vatten borde vara mycket bättre än varmvatten från kranen.)
5 dL kokande vatten
2 msk matolja
valfri mängd karamellfärg/hushållsfärg
Blanda dessa blöta ingredienser i lämpligt kärl, häll det över det torra i skålen och blanda noga, ganska snabbt. Fortsätt knåda och arbeta degen en stund. Degen verkar hålla sig fräsch flera veckor i kylskåp, och denna sats ger en rejäl mängd deg som man kan ha mycket roligt med.

Alun hittar du på apoteket, det går åt en del så köp gärna flera burkar. Kokande vatten tillsammans med vetemjöl ger en härligt smidig och seg deg, speciellt om du arbetar med den en stund medan vattnet och den blivande degen är riktigt varm. Det är därför jag varmt rekommenderar att du använder så varmt vatten som möjligt, gärna direkt från vattenkokaren.

Nu i julas fick Edvard en härlig lekleralåda från Biltema av min bonussyster och hennes familj. Den innehåller många roliga och bra saker, som jag tror kommer att hålla länge.

Pannkakor

Jag har länge varit intresserad av det perfekta receptet på pannkakor, och tränade många år i den ädla konsten att vända pannkakor i luften (försök inte med en stekpanna av gjutjärn eller plåt, det verkar behövas en teflonbelagd stekpanna). Receptet jag använder nu är detta:

Pannkakor för Edvard och mig
6 ägg
1 L mjölk
4 dL vetemjöl
någon tsk salt
Blanda som man brukar med pannkakssmet, knäck äggen i en skål, vispa lite så att gulorna går sönder och blandas med vitorna, häll på mjölken och blanda igen, blanda ned mjöl och salt. Låt smeten stå 10–15 minuter för att svälla, blanda ned en skvätt olja eller annat matfett. Jag brukar ofta blanda i någon matsked sojamjöl som emulgeringsmedel, alltså för att få den blöta smeten att blanda sig väl med den feta oljan. Sojalecitin är ju ett vanligt emulgeringsmedel i sådant man köper i affären, och det verkar fungera lika bra hemma. Diskmedel har samma effekt men passar inte i mat, men de få gånger jag gör en vanlig salladsdressing med olja och vinäger blandar jag gärna ned lite pressad citron som verkar ha samma effekt och gör att det håller sig blandat längre.

Jag använder numer teflonbelagda stekpannor just för pannkakor, även om jag annars är väldigt förtjust i mina gjutjärnspannor, och för länge sedan köpte en stålplåtspanna med låga kanter på Cordon Bleu speciellt för pannkakor. Den senare har jag vårdat ömt (och även gjutjärnspannorna, så klart), stekt in med olja, sedan efter varje pannkakslagning har jag hällt grovt havssalt i pannan och gnuggat ur den (medan jag skyddar handen med en bit hushållspapper), inget vatten har någonsin rört den. Den fungerar bra i stort, men det kan vara svårt att få pannkakorna att lossna ibland, vilket inte är ett problem med teflonpannor, även om det känns lite som fusk.

Min erfarenhet från mitt långa experimenterande är att det blir frasigare pannkakor som är lättare att få riktigt tunna om man använder mer mjölk i smeten. Vill du prova så kan du antingen minska på övriga ingredienser i receptet ovan, eller helt enkelt öka mängden mjölk ännu mer.

Andra bloggar om: recept, PlayDoh, trolldeg, pannkakor, leklera, sojamjöl, emulgeringsmedel

För ganska precis tre år sedan skrev jag om problemen med stopp i avloppet, och det har kommit tillbaka några gånger sedan dess. Vid ett senare tillfälle när det var totalstopp köpte jag en högtryckstvätt (Nilfisk/Alto, inte den allra billigaste modellen men ändå i budget-/hushållssegmentet) och en avloppsrens-anordning till den, en lång spolslang som sprutar vatten med högt tryck framåt och snett bakåt. Tanken är att den skall kunna arbeta sig igenom det som täpper till i avloppet. Slangen är 10 eller 15 meter lång, så den räcker ganska långt, men jag har ungefär 40 meter till trekammarbrunnen, så den räcker inte hela vägen fram. Den har hjälpt till en del när det har varit som partiellt stopp, men när det har varit som värst räcker den inte till.

Sist jag behövde ta hjälp av en spolbil för att rensa avloppet råkade jag vara hemma när de kom, och jag kunde vara med (förmodligen lika nyfiken som Edvard, som ju också ville titta vad mannen som ställde den stora lastbilen på vår grusplan skulle göra för spännande) när han löste mina problem. Jag fick se de massiva gråvita kakorna av fett som han kunde spola loss ur avloppsledningarna, och fick lära mig att man absolut inte skall skölja ned något fett i avloppet. Jag har alltså gjort helt fel när jag har spolat ur stekfett/olja ur stekpannan i diskhon, och senare har jag också läst i DN om att man ser samma problem i flerfamiljshus, och att det är så illa att man i nybyggda hus ibland installerar fettavskiljare för att slippa fettproppar i rören mellan fastigheten och avloppsnätet.

Mannen med spolbilen berättade att det bästa, vad gäller stekflott, är att låta pannan svalna och sedan torka ur fettet med hushållspapper. Han berättade också att kaustiksoda ofta bara gör saken värre när det handlar om fettproppar, sodan reagerar ju med fettet och bildar tvål, som kan bli ännu hårdare. Kaustiksoda kan lösa upp hår och ludd, men inte fett. Ett annat tips jag fick var att spola varmvatten, till exempel att vrida på varmvattenkranen fullt och låta det rinna en stund (men han var noga med att påpeka att man inte skall åka hemifrån under tiden, jag antar att det finns folk som skulle kunna göra det även om de redan har dåligt flöde i avloppssystemet). Jag har någon annan gång läst eller hört om att det är ett bra sätt att hålla flödet igång i toaletten också, men då genom att hälla kokande vatten direkt i toaletten. Någon annan tipsade om att då och då hälla en skvätt flytande handdiskmedel i toaletten, men jag vet inte om det bara skulle hjälpa till om fastigheten ifråga sällan används, ett sommarhus med enskilt avlopp till exempel.

Andra bloggar om: stopp, avlopp, fett, tips, toalett