Johan Adlers sporadiska skriverier
RSS icon Home icon
  • Om livet med en son som snart fyller fyra

    Posted on July 6th, 2008 Johan Adler 2 comments

    Edvard fyl­ler fyra i augusti, och sedan en vecka har vi semes­ter till­sam­mans, och vi kom­mer att fort­sätta med det två vec­kor till. Det blir inte så myc­ket semes­ter för mig, det tar myc­ket tid och energi att hålla Edvard sys­sel­satt och till­freds. När hans mor tar över och åker till Ukraina med honom om två vec­kor har jag två vec­kor semes­ter på egen hand, så en del borde jag väl hinna med för egen del också.

    En bekant till mig berät­tade att hen­nes barn, en pojke unge­fär ett år äldre än Edvard och en flicka unge­fär ett år yngre, bru­kade få titta på barn­film på eng­elska. Ofta har ju DVD-filmer för barn både ori­gi­nal­språ­ket, då oftast eng­elska, och en svensk dubb­ning. Jag har bör­jat göra samma sak med Edvard, och han ver­kar tycka om det, kanske inte minst för att jag har skaf­fat några fil­mer med hans favo­ri­ter (bland annat Byg­gare Bob/Bob the Buil­der) som bara är på eng­elska. Jag bru­kar för­söka sitta med honom för att kunna för­klara vad som hän­der i fil­men och vad som sägs. Kanske beror det på fil­merna, kanske något annat, men denne treå­ring vill nu lära sig eng­elska. Han frå­gar mig om vad alla möj­liga och omöj­liga saker heter på eng­elska, härom­da­gen när vi var på väg till min mor, hans far­mor, ville han veta hur man säger far­mor på eng­elska, och sedan hur man säger jag tyc­ker om. I slu­tet blev det I like far­mor, men det är väl inte så illa för en treå­ring som redan är två­språ­kig. :-)

    I övrigt bör­jar han verk­li­gen upp­täcka och utforska sin egen vilja. Igår hade vi en rik­tig vil­jor­nas kamp, han ville inte äta kvälls­mat, utan ville ha glass och chips direkt. Han var helt omed­gör­lig på den punk­ten, tills jag bör­jade bära ned honom till sov­rum­met för att lägga honom, då ändrade han sig till slut och gick med på att åtminstone smaka på maten. Jag lovade att han skulle få en glass om han åt lite av maten, och även chips om han skulle äta upp all mat (och det var inte myc­ket jag hade lagt upp på tall­ri­ken). Han sma­kade på maten, fick en glass, skrek om att han ville ha chips, vil­ket han inte fick, sedan blev det sängen. Vi var på Skan­sen i förr­går, och sedan hos hans far­mor till ganska sent, så han var ordent­ligt trött, och efter glas­sen gick han fak­tiskt med på att sova.

    Andra blog­gar om: , ,

  • Kort och blandat

    Posted on June 10th, 2008 Johan Adler 2 comments

    Av någon anled­ning, jag vet inte rik­tigt var­för själv, är jag något av en “peri­o­dare” när det gäl­ler att blogga. Vissa peri­o­der skri­ver jag dag­li­gen, kanske flera gånger om dagen, andra peri­o­der kan det gå flera måna­der mel­lan tex­terna, trots att det inte hän­der färre eller mindre intres­santa saker i mitt liv.

    Igår snick­rade jag äntli­gen en flad­der­mus­holk. Det är något jag har velat göra i många år, men det har inte bli­vit av. Den är klar sånär som på någon fäs­tan­ord­ning för att för­ankra den i ett träd, och dess­utom behö­ver fog­mas­san jag har tätat fogarna med få lite mer tid att torka/härda innan jag sät­ter upp den. Jag vill inte att det skall lukta otrev­ligt för flad­der­mös­sen, och jag miss­tän­ker att de inte upp­skat­tar luk­ten av fog­massa som här­dar. Jag skulle gärna göra fler hol­kar, jag har många träd att sätta dem i. Jag har läst att upp till 10 flad­der­möss kan dela på en holk, åtminstone honorna som gärna bor till­sam­mans, och varje flad­der­mus kan äta upp till 7000 myg­gor per natt. Det finns mas­sor av mygg i min träd­gård, och jag skulle verk­li­gen upp­skatta om några flad­der­möss kunde äta sig mätta på dem. Dess­utom tyc­ker jag att det är char­migt och trev­ligt med det spe­ci­ella lju­det av fly­gande flad­der­möss på kväl­len. Jag har inte hört så myc­ket av det sedan min far och jag fot­vand­rade, då sär­skilt när vi täl­tade vid Årsjön bortåt Tyresta.

    Jag har också i många år varit sugen på att göra en nypon– eller tör­ne­häck, och i hös­tas bör­jade jag på all­var. Min tomt grän­sar mot två vägar, jag har bara infart mot den ena, och det fanns en del tör­ne­snår upp mot den andra vägen. I hös­tas gjorde jag så slag i saken och flyt­tade ett antal vild­väx­ande nypon så att de står längs tomt­grän­sen mot Grön­finks­vä­gen, bakom och ovan­för huset. På delar av den tomt­grän­sen är det klip­por utan jord­täck­ning, så jag byggde en slags lång öppen plan­te­rings­låda, öppen i bot­ten och kort­si­dor, som jag fyllde med jord för att kunna få nypo­nen att växa där också. Ett par av plan­torna var inte så lyck­liga över flyt­ten och tog sig inte så bra, men de flesta växer och fro­das. Nu har jag bör­jat till­verka själva tör­ne­häc­ken genom att lägga ned långa höga skott och fläta in dem i varandra och i nästa planta i raden, är det glest eller svårt att få dem att ligga som jag vill använ­der jag ste­nar eller grövre gre­nar för att hålla dem nere mot mar­ken. Det fina med (vilda) nypon är att de skott som lig­ger ned kom­mer att skjuta många nya kraf­tiga skott rakt uppåt, i nit­tio gra­ders vin­kel mot mar­ken och mot det lig­gande skot­tet. Nästa vår kan jag lägga ned dessa skott och på så vis både göra häc­ken tätare och högre. Det är också lätt att göra avläg­gare av nypon, läg­ger jag ett skott ned och täc­ker delar av det med jord (helst inte sista 10–20 cm vid spet­sen, tror jag) så kom­mer det att rota sig där och bilda en ny planta. På det sät­tet pla­ne­rar jag att fylla min plan­te­rings­låda med nya plan­tor, och även för­täta andra områ­den där det är för glest mel­lan plantorna.

    När jag flyt­tade hit till Vidja gjorde jag ett par roliga saker redan första våren, dels gjorde jag ett levande stäng­sel av korg­vide, dels en stor sol­ros­plan­te­ring. Delar av det levande stängs­let tog sig inte, när det var som var­mast och pil­skot­ten var käns­liga för torka, var jag bort­rest och kunde inte vattna. Jag har sedan dess för­sökt använda lite lik­nande tek­nik som med tör­ne­häc­ken, att jag flä­tar ned nya skott, jord­slår en del, och för­sö­ker på det sät­tet för­täta de områ­den som är lite gle­sare. Det är inte per­fekt än, men det tar sig. Det har inte bli­vit någon omfat­tande sol­ros­od­ling sedan det första året, men nu har jag för­sökt igen. Dels har jag och Edvard strött ut mas­sor av sol­ros­frö på samma plats som jag hade den första sol­ros­häc­ken, men jag tror att fåg­larna har ätit upp det mesta och att res­ten kan ha tor­kat, dels har jag pas­sat på att rensa och gräva om ett tidi­gare jord­gubbs­land som nu mest hade ogräs, för att sedan mylla ned ett par kg sol­ros­frö där. Det lan­det lig­ger all­de­les intill ett större träd­gårds­land där Edvard och jag har sått bönor, moröt­ter, rucola och lite annat, så jag måste ändå vattna där regel­bun­det nu när det är så varmt. Vi får se om det hin­ner bli några blom­mande sol­ro­sor med så sen sådd, men det är kanske inte omöjligt.

    Andra blog­gar om: , , , , ,

  • Specialistläkare, symaskin och annat…

    Posted on May 14th, 2008 Johan Adler 1 comment

    Jag kla­rade spe­ci­a­list­skriv­ningen med ganska bra mar­gi­nal, som jag skrev om tidi­gare. Idag hade jag möte med kli­nik­che­fen med flera. För att göra en lång histo­ria kort upp­fyl­ler jag kra­ven för spe­ci­a­list­lä­kare inom öron-, näs– och hals­spe­ci­a­li­te­ten. Jag får nu betala 2000 kro­nor till Soci­al­sty­rel­sen för att de skall god­känna det hela for­mellt, sedan får jag antag­li­gen pap­per från dem som gör att jag offi­ci­ellt kan titu­lera mig “spe­ci­a­list­lä­kare inom öron-, näs– och hals­sjuk­do­mar” eller något i den stilen.

    För ganska pre­cis 20 år sedan, medan jag bodde på Slät­baks­vä­gen i Årsta, hit­tade jag en schysst syma­skin i en con­tai­ner, en Husqvarna Zig-Zag model 1020. Den låg i ori­gi­nal­väs­kan och de flesta ori­gi­nal­till­be­hör utom olje­flas­kan fanns med i väs­kan, inklu­sive för­läng­nings­bord och bruks­an­vis­ning. Den har gjort sitt jobb genom åren, trots att den enda ser­vice den har fått är en skvätt syma­skins­olja någon gång under alla dessa år. Senaste tiden har den bör­jat krångla lite, och sist jag ville sy något fast­nade den i back­läge, Jag sydde framåt, skulle så bakåt för att för­stärka och fästa söm­men, men sedan ville den inte börja sy framåt igen. Jag fun­de­rade ett tag på huruvida jag skulle kosta på den en ser­vice (6–800 kro­nor) eller om jag skulle skaffa mig en nyare maskin istäl­let. För ett par vec­kor sedan blev det sedan som så att jag på lör­da­gen köpte en ny Janome DC 4100 (efter­föl­ja­ren till Janome Jubi­lee 85), men jag insåg snabbt att jag ville ha mer.  Tre dagar senare åkte jag så till ett område utan­för Åkers­berga och köpte en begag­nad Janome Memory Craft 11000, en kom­bi­ne­rad sy– och bro­der­ma­skin och Jano­mes vas­saste kon­su­ment­ma­skin. Jag vill knappt tänka på vad jag beta­lade för den, men det var näs­tan i klass med vad jag skulle få i inbyte för min bil om jag bytte upp mig hos en Toyo­ta­hand­lare, trots att jag nog får anse att jag fick ett bra pris med tanke på de till­be­hör jag fick med. Bara pro­gram­met Digi­ti­zer Pro kos­tar 10 000 kro­nor i buti­ken, för­mod­li­gen det mest kost­samma pro­gram jag har ärlig till­gång till, och antag­li­gen det första sedan C64-tiden som använ­der en dongle (hård­vara, i detta fall en USB-pryl, som bekräf­tar att jag är en legi­tim använ­dare och har rätt att använda pro­gram­met ifråga).

    Min MC11000 är bra. Den trär nålen själv (med lite assi­stans) och den klip­per både över– och under­tråd själv. Den har fler söm­mar än jag kom­mer att ha använd­ning för (och fick fler när jag instal­le­rade senaste upp­gra­de­ringen som jag lad­dade ned på nätet), och den bro­de­rar snyggt. Jag har bland annat skan­nat bil­der på Bamse och Var­gen, Hello Kitty, Karolinska-loggan och mer, och med Digi­ti­zer Pro gjort om det till bro­der­fi­ler som jag med USB direkt från datorn eller med USB-minne kan ladda över till syma­ski­nen för att bro­dera. Jag sydde en kasse i snygg grå mar­kis­väv (som ser ut som tyget i ett par snygga som­mar­herr­byxor i ull som jag har)  där jag hade bro­de­rat dels KUS-loggan, dels skis­ser på öra, näsa respek­tive hals från en bok om under­sök­ning­tek­nik jag har. Nu har jag bro­de­rat Edvards namn och (mitt) tele­fon­num­mer på hans klä­der istäl­let för att sy i namn­lap­par, och han är klart nöjd med bro­de­rad Bamse, Var­gen, Hello Kitty eller Miffy på sina kläder.

    Nu skall jag bara se till att sälja min gamla Husqvarna (finns på Bloc­ket) och min i prin­cip oan­vända DC4100

    Andra blog­gar om: , ,

  • Gratis konsert, Einstürzende Neubauten ikväll

    Posted on April 27th, 2008 Johan Adler 1 comment

    Jag bokade en bil­jett till kväl­lens kon­sert på Berns för ett bra tag sedan, men det har inte bli­vit av att fak­tiskt hämta ut bil­jet­ten. Nu blev det så att jag glömde se till att vara ledig ikväll, Edvard är med mig fram till imor­gon och jag har ingen möj­lig­het att gå på konsert.

    Det känns dumt om bil­jet­ten, som jag redan har betalt, inte skulle komma till använd­ning, och jag kän­ner inte så många som tyc­ker om denna typ av musik (och inte redan har en egen biljett).

    Vill du gå på kväl­lens kon­sert, Einstür­zende Neu­bau­ten på Berns 080427 kl. 21.20 (ålders­gräns 20 år) så hämta gärna ut min bil­jett och njut. Gå till val­fritt ATG-ombud och uppge föl­jande:
    Bok­nings­num­mer: STH-GZM953
    Pin­kod: 6655

    Trev­lig kväll!

    Andra blog­gar om: , ,

  • Tentaångest, vad gör den som aldrig lärt sig studera…

    Posted on April 4th, 2008 Johan Adler 2 comments

    Jag för­står att det kan verka para­dox­alt, med tanke på att jag bland annat har tagit mig ige­nom läkar­ut­bild­ningen, men jag kan inte plugga. Jag har helt enkelt ald­rig lärt mig någon form av stu­di­e­tek­nik, jag har inga meto­der för att närma mig ett stort kun­skaps­ma­te­rial och jag har egent­li­gen ingen aning om hur jag skall bära mig åt för att inhämta en stor och bred mängd infor­ma­tion. Det har varit ett stort pro­blem i grund­sko­lan och gym­na­siet, och givet­vis än mer under mina sam­man­lagt sju år av uni­ver­si­tets­stu­dier, och jag vet inte vad jag skall göra åt det.

    Om knappt sex tim­mar skall jag skriva spe­ci­a­listex­a­men för bli­vande öron-, näs och hals­spe­ci­a­lis­ter. Jag vågar inte lägga mig för att för­söka sova, dels för att jag inte kän­ner att jag har plug­gat till­räck­ligt, dels för att jag senaste måna­derna har fått pro­blem med sömnen.

    Sömn­pro­ble­men ytt­rar sig inte i att jag har svårt att somna, det bru­kar inte vara något pro­blem alls även om jag har lätt att stanna uppe lite för sent, och egent­li­gen inte hel­ler i att jag har svårt att vakna, men att komma upp ur sängen är hart när omöj­ligt. Jag har nu sex olika väckarkloc­kor och lik­nande, senaste inve­ste­ring­arna var en Philips väc­kar­lampa som under en halv­timme sakta ökar ljus­styr­kan på en lampa för att simu­lera en natur­lig gry­ning, och en annan väckar­klocka med en kraf­tig vibra­tor att lägga under madras­sen. Väc­kar­lam­pan är under­bar, när den har bli­vit ganska ordent­ligt ljus vak­nar jag till och kän­ner mig pigg och utsövd, och jag lig­ger kvar för att “dra mig” lite. En stund senare ringer i tur och ord­ning en van­lig (radi­oupp­da­te­rad) väckar­klocka, vibra­tor­kloc­kan, mobil­te­le­fo­nen och två tråd­lösa tele­fon­han­den­he­ter (med kraf­tigt och irri­te­rande ljud). Jag hör dem alla, och kän­ner (och stänger av) vibra­tor­kloc­kan, och som­nar om. Innan årsskif­tet var det nog unge­fär 20 år sedan jag för­sov mig, trots att jag av natu­ren är kvälls­män­ni­ska och har väl­digt svårt att vakna och komma upp på mor­go­nen, men sedan årsskif­tet har jag för­so­vit mig flera gånger och till och med pin­samt nog kom­mit för sent till job­bet mer än en gång. Annars bru­kar jag vara tidig till job­bet, före många kol­le­gor. För unge­fär 25 år sedan fick jag pro­blem med vad jag tol­kade som mag­ka­tarr, och jag kom under­fund med att om jag, morgontrött som jag all­tid varit, gick upp drygt en timme tidi­gare för att hinna äta en ordent­lig fru­kost i lugn och ro medan jag läser tid­ningen så slapp jag mag­be­svär. Det har varit min sta­diga rutin sedan dess, men nu har något hänt, jag vet inte vad eller vad jag skall göra åt det. Vid ett par till­fäl­len har jag valt att vara vaken hela nat­ten, för att för­söka vända dyg­net (det sägs fun­gera bättre så än att för­söka somna tidi­gare), men det har inte hjälpt. Å andra sidan har det inte varit något större pro­blem att vaka en natt och fun­gera hyf­sat nästa dag, kons­tigt nog. När jag är natt­jour och tvingas arbeta hela nat­ten mår jag inte bra, men då måste jag ta vik­tiga och poten­ti­ellt livs­av­gö­rande beslut när som helst under nat­ten. Vakar jag hemma av egen fri vilja gör jag det som pas­sar mig och i den takt jag vill, och ingen annan drab­bas av even­tu­ella miss­tag jag gör av trött­het eller utmattning.

    Stu­di­erna, ja… Jag vill för­söka beskriva mitt dilemma men jag kän­ner att det är svårt att for­mu­lera det just nu, kanske för att kloc­kan snart är fyra på nat­ten och vare sig några dubbla espresso eller ett par bur­kar ener­gidryck kan få mig rik­tigt i samma men­tala skick som jag borde kunna vara dag­tid. Det är, åtminstone för mig i min unika situ­a­tion, väl­digt ångest­ska­pande att stå inför ett till synes gräns­löst hav av infor­ma­tion som jag för­vän­tas ta till mig. Jag vet, och plå­gas av, att andra i min situ­a­tion kan han­tera det på ett ratio­nellt sätt. Mitt livs hit­tills enda mani­festa pani­kat­tack (som jag med min senare kun­skap inom psy­ki­a­tri och dia­gno­ser vet att det bör ha varit) fick jag när jag gick en ettå­rig utbild­ning för att bli under­skö­tare. Det här var innan jag bör­jade läkar­ut­bild­ningen, såklart. Jag hade på känn att jag ville bli läkare, men hade ingen erfa­ren­het av vår­den och valde att börja arbeta som vård­bi­träde på en medi­ci­nav­del­ning på S:t Görans sjuk­hus, och genom job­bet gick jag sedan först en tio­vec­kors kurs för att bli utbil­dat vård­bi­träde, senare en 40-veckors kurs för att bli rik­tig under­skö­tare. Under den senare utbild­ningen skulle vi bland annat lära oss mer om sam­hälle och lagar, tror jag det var, det som under min tid i “van­liga” gym­na­siet och grund­sko­lan gick under nam­net sam­hälls­kun­skap. Jag skall inte svära på att det var just detta område det hand­lade om, men något var det som inte var spe­ci­fikt medi­cinskt. Vi skulle ha en skriv­ning, jag hade ingen aning om hur jag skulle närma mig denna “torra” fak­ta­kun­skap, och jag kom väl­digt dåligt för­be­redd till skriv­ningen. När jag satt där och insåg att jag i prin­cip inte kunde sva­ren på några frå­gor upp­levde jag en snabbt och kraf­tigt till­ta­gande obe­hags­känsla, och efter vad jag tror mindre än en halv­timme skrev jag några rader om vad jag kände på pappren, läm­nade in dem och sprang där­i­från. Jag hade (vet jag nu) klas­siska symp­tom på ångest, med tryck över brös­tet och upp­levd svå­rig­het att andas eller få luft. Det var verk­li­gen den klas­siska “fight or flight”-reaktionen, kämpa eller fly. En reak­tion som vore nor­mal och funk­tio­nell om jag vore sten­ål­ders­man som mötte en ils­ken björn­hona med ungar på min vand­ring i sko­gen. Pro­ble­met var att jag inte såg någon björn. Jag kände denna ofant­liga oro, en äkta stress­re­ak­tion egent­li­gen, men det fanns inget jag kunde kämpa mot eller något syn­bart eller påtag­ligt (för­stå­e­ligt) som jag kunde fly från. Jag mådde hemskt i den situ­a­tion jag befann mig, och flydde från situ­a­tio­nen. Jag gick ned till skolskö­ters­kan (utbild­ningen räk­na­des som gym­na­sial och gavs på dåva­rande Stads­ha­gens vård­gym­na­sium), och hon tog med mig till psyk-akuten på S:t Göran, där de i prin­cip inte gjorde ett dugg. Jag antar att jag fick prata med någon, kanske en läkare, men det var väl också allt. Jag gick fak­tiskt till­baka till sko­lan efter det, träf­fade mina kurs­kam­ra­ter som und­rade om jag var så otro­ligt påläst och snabb att jag fak­tiskt hade kla­rat skriv­ningen på den korta tid jag var där. Det var några i kur­sen som stod mig när­mare, som jag kände för­tro­ende för, och vi pra­tade om vad som hänt och hur jag mådde, men jag skall inte skriva mer om just det, inte just nu i alla fall.

    Jag kom att tänka på mina tre ter­mi­ner på fri­stående kur­ser i psy­ko­logi på Stock­holms Uni­ver­si­tet, som jag gjorde innan detta. Där lyc­ka­des jag fak­tiskt på något sätt stu­dera, jag upp­levde det som att det var mer grip­bart, kanske mer begrän­sat i omfatt­ning, och jag inser just nu när jag skri­ver detta att jag där och då fak­tiskt hade en fun­ge­rande stu­di­e­tek­nik. Jag satt hemma och gjorde mind­maps över olika områ­den inom psy­ko­lo­gin. Jag vet inte om det­kan ha berott på att vi hade bra lärare (jag lär mig otro­ligt myc­ket genom före­läs­ningar och genom att fråga, jag stäl­ler ofta många frå­gor under före­läs­ningar), att områ­det fasci­ne­rade och fängs­lade mig, att det var begrän­sade del­om­rå­den och för­hål­lan­de­vis “små” ten­tor, eller om det kan ha spe­lat in att jag fak­tiskt bara läste för mitt eget höga nöjes skull. Jag minns med glädje i syn­ner­het en skriv­ning, jag vet nu inte vil­ket område det gällde. I skriv­ningen fram­gick hur många poäng varje fråga gav, och resul­ta­tet var god­känt eller under­känt, jag gis­sar att grän­sen var 2/3 rätt, men grän­sen var i alla fall klar och tyd­lig. Medan jag skrev anteck­nade jag på ett kladd­pap­per hur många poäng jag trodde jag skulle få för varje fråga jag besva­rade. När jag ansåg att jag hade till­räck­lig mar­gi­nal för att säker bli god­känd (jag för­sökte att underskatta poängen varje fråga skulle ge) läm­nade jag helt enkelt in skriv­ningen utan att fylla i svar på res­ten av frå­gorna. Det kän­des lite kax­igt och/eller arro­gant, men jag hade rätt och jag blev god­känd. Det är inget jag rekom­men­de­rar, skäll inte på mig om du gör lika­dant och råkar illa ut på grund av det. ;-)

    Jag hade medel­måt­tiga betyg från gym­na­siet men skrev 2.0 på hög­sko­le­pro­vet, max­i­mal poäng, och jag hade mer än fem års arbets­livs­er­fa­ren­het när jag sökte vil­ket gjorde att jag kunde söka i en kvot med hög­sko­le­provspo­äng plus 0,5 poäng för arbets­livs­er­fa­ren­het, totalt 2,5 poäng av 2,5 möj­liga. På gym­na­sie­be­ty­gen skulle jag ald­rig komma in på läkar­ut­bild­ningen, med 2,0 från hög­sko­le­pro­vet skulle jag få delta i lott­ning, men i den kvot jag sökte räckte det med 2,3 poäng om jag minns rätt. Jag skrev pro­vet två gånger och fick 1,9 första gången, som sagt 2,0 andra gången. Jag tror att jag redan då hade läst Dar­rel Huffs under­bara bok ‘Hur man kla­rar test’ (jag kan också rekom­men­dera hans bok ‘Hur man lju­ger med sta­tistik’) som helt klart hjälpte mig med använd­bara tips inför hög­sko­le­pro­vet. Det är en bok jag kan rekom­men­dera alla att läsa, vi kom­mer alla flera gånger under livet att göra olika test av olika slag, och i den boken finns knep och stra­te­gier som är väl­digt all­mängil­tiga. Under läkar­ut­bild­ningen hit­tade jag även boken Study Skills and Test-Taking Stra­te­gies for Medi­cal Stu­dents som ver­kade lovande, den gav mig en del bra råd och en del självin­sikt, men jag tog mig ärligt talat inte ige­nom hela den boken heller.

    Min ten­ta­ång­est för­vär­ra­des under läkar­ut­bild­ningen, inte helt ovän­tat kan jag tycka så här i efter­hand. Jag är ganska säker på att jag inte hade kla­rat mig mer än en ter­min eller två på en annan läkar­ut­bild­ning än den i Lin­kö­ping. Stu­di­e­sät­tet där pas­sade mig som hand i handske. Jag sökte dit främst av två skäl, dels att jag efter några år inom vår­den tyckte att det kän­des orim­ligt att som på andra orter stu­dera flera år utan att se en pati­ent, dels att en bekant till mig som då var i slu­tet av sin utbild­ning här i Stock­holm varmt rekom­men­de­rade Lin­kö­ping och sade att han själv skulle ha valt Lin­kö­ping istäl­let om han hade vetat mer innan han sökte läkar­ut­bild­ningen. Jag visste inte myc­ket om hur utbild­ningen var upp­lagd med det som kal­la­des PBI (pro­blem­ba­se­rad inlär­ning) när jag bör­jade, PBL (pro­blem­ba­se­rat lärande) när jag slu­tade. Men det var nog, för mig, det bästa med utbild­ningen där, till­sam­mans med det egent­li­gen själv­klara sät­tet att läsa uti­från organ­sy­stem under den prekliniska/teoretiska första hal­van av utbild­ningen. På andra orter läser man t.ex. bio­kemi en ter­min, cell­bi­o­logi en annan ter­min, ana­tomi, fysi­o­logi med mera i varsitt fri­stående block, utan att ta vara på den natur­liga och själv­klara kopp­lingen mel­lan dem. I Lin­kö­ping bör­jade vi med att stu­dera rörel­se­ap­pa­ra­ten och läste då t.ex. rygg­ra­dens, armar­nas och benens ana­tomi (ben, musk­ler, ner­ver), fysi­o­logi, bio­kemi (kalk­ba­lan­sen och dess regle­ring), histo­logi (väv­nads­kun­skap, då hur musk­ler, ben och ner­ver är upp­byggda) med mera. Stu­di­erna utgick från fall­be­skriv­ningar, och i mindre grup­per kal­lade “bas­grup­per” när­made vi oss varje fall, spå­nade om vilka områ­den vi behövde lära oss mer om för att kunna för­stå detta fall, kom överens om ett antal inlär­nings­mål för just vår grupp, sedan skaf­fade vi oss kun­skap var och en på sitt eget sätt och med sina egna käl­lor. På den utbild­ningen finns ingen offi­ci­ell kurslit­te­ra­tur, utan var och en får själv välja sina kun­skaps­käl­lor, vil­ket i mitt fall ofta inne­bar att jag dels valde andra böc­ker än majo­ri­te­ten, och att jag skaf­fade mer än en bok per område för att kunna jäm­föra olika käl­lor. Det är ett sätt för mig att till­go­do­göra mig ett mate­rial, att stu­dera flera käl­lor och uti­från dessa olika beskriv­ningar skaffa mig en egen upp­fatt­ning om hur något fun­ge­rar. Alla för­fat­tare skri­ver ju om sin egen upp­fatt­ning och tolk­ning, och även inom medi­ci­nen är san­ningen rela­tiv, det finns olika tolk­ningar, olika sätt att beskriva och för­stå en och samma sak, och jag ver­kar ha lät­tare att ta in kun­skap om jag får fun­dera själv över vad som är sant, eller hur jag skall välja att tolka eller för­stå en viss sak. Det är nog just detta att “råplugga”, ren “korv­stopp­ning” som jag inte har något sätt att göra. Jag kan inte bara läsa en mas­siv text och trycka in fakta så som det står beskri­vet och for­mu­le­rat där. Jag har insett att många andra har denna för­måga, och flera av min kurs­kam­ra­ter på läkar­ut­bild­ningen hade väl­digt svårt att accep­tera att det inte finns en enda ofel­bar san­ning, att allt fak­tiskt är rela­tivt och att allt kan beskri­vas på olika sätt. De ver­kade vilja ha klart besked från sin lärare om vad som är rätt, gärna en sid­hän­vis­ning i en namn­gi­ven bok där man fin­ner det som är kor­rekt. Det är inte något jag behö­ver eller önskar, sna­rare något som skräm­mer mig eftersom det är just sådana torra stela san­ningar som jag har så svårt att ta till mig. Det finns några sådana som jag blev tvungen att plugga in, bio­ke­mins citronsy­ra­cy­kel och ana­to­mins plexus brachi­a­lis (den osan­no­likt röriga flä­tan av ner­ver mel­lan hals­ryg­gen och överar­men), och dessa fick jag helt enkelt repe­tera tills jag kunde dem.

    Det jag tänkte komma till vad gäl­ler läkar­ut­bild­ningen och min ten­ta­ång­est var ett spe­ci­fikt ten­ta­menstill­fälle, det kan ha varit min enda (?) omtenta, någon av de pre­kli­niska ter­mi­nerna. (I Lin­kö­ping hade vi en stor skriv­ning per ter­min, på allt vi hade lärt oss på dessa 20 vec­kor.) Jag minns inte nu vad det var jag skulle lära mig, men det var något jag verk­li­gen inte visste hur jag skulle kunna få in i mitt huvud. Jag mådde verk­li­gen pyton, jag hade ärligt talat ganska grav ångest, och det som gjorde att jag orkade fort­sätta att för­söka plugga var att jag sade till mig själv att det var OK att må så hemskt. Jag skulle klara denna vecka eller två, hur långt det nu var till skriv­ningen, sedan skulle jag lägga in mig på psy­ket. Bara klara tiden fram till skriv­ningen, sedan fick det gå hur det ville. Det var fak­tiskt det som fick mig att orka med den ten­ta­pe­ri­o­den, tan­ken på att jag skulle för­söka att bli inlagd på psy­ki­a­trisk avdel­ning om jag bara hade gjort skriv­ningen (och mådde lika dåligt efter den). Nu blev det inte så, jag mådde bättre efter ten­tan, som jag också kla­rade. Tur var kanske det, eftersom jag nu i efter­hand vet att jag säkert inte skulle ha ansetts sjuk nog att behöva vård på avdel­ning (och det tyc­ker nog inte jag hel­ler så här i efterhand).

    Jag har inte mått fullt så dåligt nu inför denna skriv­ning, men jag har inte mått bra hel­ler. Jag har fått två vec­kors inläs­nings­tid, tjänst­le­digt med lön, och jag har för­sökt att plugga varje dag, men det är svårt bara att sätta mig med böc­kerna. Jag för­sö­ker med den enda metod jag hit­tade under läkar­ut­bild­ningen, att gå ige­nom gamla skriv­ningar och för­söka svara på dem, slå upp vad som ver­kar vara vet­tiga svar på respek­tive fråga, men det tar emot det också. När jag har kom­mit så här långt med min text är det 3½ timme kvar till skriv­ningen. Vi får se hur det går och vad jag gör i efter­mid­dag. Skriv­ningen är offi­ci­ellt fri­vil­lig, men ÖNH-klinikerna här i Stock­holm god­kän­ner inte en läkare som spe­ci­a­list utan att man har fått god­känt resul­tat på den “fri­vil­liga” skrivningen.

    Kanske efter­mid­da­gen och kväl­len kan ägnas åt att upp­gra­dera till nya Word­Press 2.5, eller att göra en egen smyg­maskvirk­nål, eller att göra fär­digt de kro­kade toff­lorna till Edvard, eller kanske gå ut med vän­ner och äta eller ta ett par öl. Vi får se…

    Andra blog­gar om: , , , , ,

Corporate