Läste just artikeln i DN om hur ungdomar, som enligt gällande lag inte skulle ha tillgång till dem, använder fyrverkerier på sätt som ingen tänkande kännande person ens borde komma på tanken att göra. Som vanligt har andra bloggare skrivit om det tidigare, jag är sällan snabb med att skriva, mer eftertänksam, på nätet som i livet. Jag har också reagerat på att det pangar och smäller på gatorna omkring mig där jag bor, och har gjort så i flera veckor nu. Det har skrivits i tidningarna om att tunnelbanestationer stängs för att personer som bevisligen saknar empati eller ens basal tankeförmåga skjuter fyrverkerier där inne.

Min reaktion när jag läste artikeln i DN idag var att man helt enkelt borde förbjuda fyrverkerier, all pyroteknik. Inte fenomenet som helhet, sÃ¥klart, utan försäljning till privatpersoner. Det finns redan idag ett förbud mot fyrverkerier i tättbebyggt omrÃ¥de, som ingen bryr sig om, och som polisen givetvis inte har nÃ¥gon möjlighet att försöka se till att det följs. Vanliga “smällare” är förbjudna, de fÃ¥r inte säljas eftersom man ansÃ¥g att de mest missbrukades av barn, men barnen leker dÃ¥ istället med betydligt tyngre fyrverkerier.

Behöver privatpersoner verkligen ha fri tillgÃ¥ng till pyroteknik? Borde det inte räcka med offentliga fyrverkerier, som sköts av utbildade pyrotekniker som i mitt scenario är de enda som fÃ¥r köpa, tillverka, handha och använda alla former av pyrotekniska produkter. Professionella fyrverkerier kommer att ha en kvalitet som vida överstiger den som Svenssons fylleskjut i trädgÃ¥rden nÃ¥r upp till, oförstÃ¥ndiga barnungar kommer inte att ha tillgÃ¥ng till fyrverkerier genom än mer oförstÃ¥ndiga “vuxna” som köper ut Ã¥t dem. Vi inom sjukvÃ¥rden slipper lägga tid, och offentliga medel, pÃ¥ att sköta självförvÃ¥llade skador som antagligen i elva fall av tio borde kunna nomineras till The Darwin Awards (utmärkelse till människor som genom sin urbota dumhet ser till att de själva inte kan föra sina korkade gener vidare till kommande generationer), eller betydligt värre och mer tragiskt, att hjälpa de stackare som drabbats av andra människors brist pÃ¥ intelligens, empati, och fungerande hjärnceller.

Behöver vi verkligen, sent på natten och i många fall mer än lovligt berusade, titta på amatörmässiga planlösa explosioner längs hela horisonten? Har vi inte tillräckligt med möjligheter att skada varandra utan att sätta dessa saker i händerna på barn och andra som inte förstår vad de gör?

Mitt svar, som du säkert förstår, är nej. Förbjud skiten! Vi säljer inte dynamit, handeldvapen eller ammunition över disk på Konsum och ICA till kreti och pleti, och vi skall inte sälja något som är lika farligt (om inte farligare eftersom ungarna och de hjärnbrist-drabbade mindre unga tydligen tror att detta handlar om leksaker) på det sätt som görs idag.

Efter att ha skrivit detta tittar jag lite vad andra svenska bloggare skrivit, och jag är visst inte ensam i bloggosfären om mina tankar och åsikter. Gamla modemar-kollegan Jinge Flücht verkar hålla med mig helt (men har självinsikt nog att kalla sig gammal tråkmåns, vilket jag avstår från att betitla mig); Emretsson är inte fullt så hård i sin kritik och verkar kunna tänka sig ett betydligt snällare förbud; Jah Hollis har skrivit om det flera gånger senaste dagarna. Jag har inte aktivt letat efter bloggare som har andra synpunkter, men jag verkar inte vara helt ensam om förbudstanken i svenska bloggosfären idag.

http://intressant.se/intressant

Andra bloggar om: DN, fyrverkerier, pyroteknik, privatpersoner, förbud, blogg, bloggosfären

Ämnesord: Allmänt, barn, blogg, Bloggosfären, Darwin Awards, döden, DN, förbud, fyrverkerier, hus, idioter, läkare, nyheter, pyroteknik

Jag tog bort min första text om separationen en tid, som en trevligt gest gentemot mitt ex, som tydligen tycker det är väldigt jobbigt att ha minsta lilla detalj om sitt liv blottad på nätet.

Ge mig tid så fyller jag på vad som hänt sedan dess.

I kväll har hon klart och tydligt hotat mörda mig, giftmord, hon skall blanda gift i min mat.

Nu vill ingen av oss lägga oss före den andra (vi bor som sagt under samma tak än, jag vill bo här, hon är rädd att köpa lägenhet). Jag är inte stolt över det, men jag har druckit några folköl för att orka diskutera med henne genom kvällen, och för att inte ta det för personligt när hennes koncentrerat sarkastiska och ondskefulla attacker slåt mot mig om och om och om igen.

Hon har även tidigare hotat mig mer eller mindre explicit, hon skulle gör mitt liv till ett helvete på jorden, eller snarare något som skulle få mig att längta efter, och be och böna om, blott ett helvete på jorden.

Kvällens tirader känns om möjlig värre än de tidigare, och ser ni mig inte här i framtiden så kan jag tipsa er om att det inte är butlern (som jag aldrig sett annat än i brittiska filmer) som är mördaren, utan min gravt instabila före detta fru som är den primärt misstänkte mördaren. Hon har alla skäl, allt att vinna, motiv, möjlighet, tillräcklig personlighetsstörning, vad ni vill. Att hon blir inlåst för alltiv med särskild utskrivningsprövning får komma som en seranre överaskning och postum glädje för mig.

tipsför skribenter: Stilnoct och Oxascand i en kropp som inte är särskilt van vid dessa asubstanser, det glr intet för läsförsteåensen, sannolikt ine mcyet för mindre stavfel eller för den storre sakliga argumentationen.

Låt detta helvete sluta någon gång! Gå i kloster Larisa!

Hon har viftat efter mig med stora förskärare tidigare, gift i maten vore liksom inte helt oväntat, tyvärr. Hon får det lite svärt efter som sonen Edvardm jag och exet ofta äter i frund och botten samma mat, med mindre variationer vad gäller kryddor, sås och tillbehör (ris, bröd, potatis hel, potatismos)

Nu för ultraseg och ofokuserad av lungnande medicin och insomningtabletter för att kunna fortsätta ett resonemang eller ens kunna skriva bebgripligt. Görsöker återkomma när mindre intoxikerad, kan då förhoppningsvis deschiffrera det jag skrivit här och på facebook om någon skulle bry sig.

Jag föreskog i all välmening att hon skulle sova honś någon av sina bekanta som har stora hus, medan hon letar efter en lägehet hon vill ha,, och tills hon lälr sig den svenska bostadsmarknande och dess vindllingar. Det var nog strac efter det hon mordhotade mig, helt klart.

Medicinen jag har tagit för att kunna soav ngåt alls inatt har slgit till ganska bra, så jag kan inte fortsätta längre. Om ingen får tag på mig imorgm har hon kanske gjort slag i saken.

Rye: Ta vad du vull av mitt vinylm 600 skivor ich boxar,

Andra bloggar om: separationen, ex, hotat mörda mig, giftmord

Ämnesord: Allmänt, döden, Edvard, ex-fru, giftmord, hot, Livet, mordhot, Relationer, separation, Skilsmässa

Min mamma, Marianne Gripman, arbetar nu som boutredare på kommunen. Jag brukar skoja om att hon arbetar med dödshjälp.

När en människa utan kända anhöriga dör, i det område hon sköter, kopplas hon in. Hon försöker hitta familj, släkt eller vänner som kanske inte har haft kontakt med den avlidne på länge, om alls. Finns ingen anhörig gör hon en bouppteckning, ordnar med allt praktiskt som måste ordnas när en människa dör i vårt samhälle som det ser ut idag. Om den avlidnes tillgångar inte räcker för att betala en begravning så står kommunen för det, även en utblottad person kommer i jorden när det är dags för det.

Sveriges Radios P1 gjorde ett långt reportage om henne i programmet Tendens som sändes 10/1 2006. Tyvärr var mamma i Kenya då, men hon fick programmet på CD. Jag har inte lyssnat på det än, och jag kunde inte hitta det för nedladdning från Sveriges Radio än.

Svenska Dagbladets radiokrönika, vet inte vilken dag, handlade helt om det programmet. Jag har inte kunnat hitta den krönikan på nätet, så jag kan inte ge någon länk, jag har den bara som papperskopia.

Kanske kan jag skriva mer när jag har lyssnat på programmet.

Tillägg 060208:
Jag lyssnade på programmet ganska snart efter att jag skrev ovanstående, och jag är imponerad. Bra program som ger en bra bild av vad mamma arbetar med. Nu finns programmet som webradio, länk från denna sida idag, jag får upp webbradion i detta fönster. Har inte hittat filen för nedladdning, vet inte om den finns.

Ämnesord: döden, familj, radio, vänner

Idag är det ett år sedan min syster Helena dog. Jag skrev mycket i min blog när det hände, bl.a. här. Det var gravsättning i somras, vid Helenas födelsedag, hon skulle ha fyllt 35 i år. Ikväll skall familj och vänner träffas och äta middag tillsammans på årsdagen.

Läkaren som missade diagnosen får ingen påföljd för det. Det var för lång tid sedan hon slarvade, så det är preskriberat. Att cancer växer långsamt och att ingen kunde veta om det innan Helena blev sjuk på allvar spelar tydligen ingen roll. Det känns orättvist.

Ämnesord: cancer, döden, Helena Gripman, läkare, malignt melanom

Igår var Larisa, mamma och jag i Helenas lägenhet igen. Det är verkligen tungt att gå igenom hennes saker. Vi försöker dela upp det som vi vill behålla, och se till att vännerna också får några minnessaker. Det är inte lätt, och det är jobbigt.

Jag tog hem hennes MiniDisc-spelare och skivorna till den. Det fanns bl.a. en skiva hon har spelat in när hon repade med sitt band inför en demo de gjorde. Jag har fört över den till datorn idag och rensat bort lite brus och klickningar. Jag har gjort om den till RealAudio-format och skall också bränna den på CD. RA-filen tänkte jag lägga på hennes domän så att den som vill kan lyssna, men det är 45 MB så jag gör det inte hemifrån med modem utan tar med filen till jobbet och lägger upp den innan jag börjar på morgonen.

Jag filar på anmälan till HSAN och Patientskadeförsäkringen, men det är också jobbigt att skriva, så det kanske tar ett tag till innan jag blir klar.

Ämnesord: cancer, döden, Helena Gripman, HSAN, malignt melanom