Mamma var i Kenya i januari med föreningen Kisumu som bl.a. bygger och driver en skola för hemlösa barn. Jag lade upp en del av hennes bilder därifrån på http://marianne.gripman.se/kenya/.

Min fru Larisa och vår son Edvard är nu i Ukraina för att hälsa på mina svärföräldrar och Larisas vänner. Flygresan gick bra, jag var lite orolig eftersom Edvard bara är knappt åtta månader, men det var tydligen inga problem. Det är första gången min svärfar Peter/Piotr träffar sitt första barnbarn. Det måste vara stort. Svärmor var här i några veckor strax efter förlossningen.

Snart börjar min föräldraledighet. Jag skall vara hemma ett halvår med lille Edvard. Jag har för länge sedan insett att det inte är någon idé att planera in totalrenovering av huset eller andra stora projekt under den tiden. Jag har egentligen inte planerat något speciellt, men tänkte väl prova öppna förskolan för att träffa lite andra lediga föräldrar. Förhoppningsvis hinner jag med att klippa gräset och sköta trädgården också.

När jag flyttade till Vidja byggde jag ett levande stängsel av korgvide, men det var en torr och varm vår och jag var bortrest en vecka när det var som torrast. Nyplanterade videstörar kräver mycket vatten för att överleva och rota sig, och hälften av pinnarna dog. Nu är delar av stängslet helt dött, pinnarna har gått av vid marknivå, medan andra delar växer och frodas. Någon gång tänkte jag fylla på med friska plantor där det har blivit luckor i stängslet.

I överkanten av tomten (som gränsar mot två vägar) tänkte jag försöka göra en törnehäck på ett sätt jag läst om i John Seymors bok Självhushållning (som också inspirerade mig till kaninhållning). Ett problem blir att få tag på högväxta vildnypon, inte någon liten buskvariant för parker. Det finns redan en del i den delen av tomten, och en stor planta mitt i hallonhäcken, men jag vet inte om det räcker. Det får kanske bli en liten del av den tomtgränsen till en början.

Jag har börjat vårstäda min blivande blomsteräng. Den skall slås med lite på sensommaren och städas från löv och kvistar på våren. Både ängshöet, löv och kvistar skall bort från ängen, helt enkelt för att utarma jorden. En bra äng växer på mager näringsfattig jord. Det kommer säkert att ta några år till innan det börjar likna en vettig blomsteräng. Det står sedan gammalt en krusbärsbuske och en vinbärsbuske i nederkant av ängen, ett framtidsprojekt är att flytta dem till en annan del av trädgården så att ängen blir en ren äng och så att det går lätt att komma åt alla bärbuskar.

Denna vinter har jag för första gången lagt skuggväv (jute) över två av mina bambudungar. Min Phyllostachus nigra har torkat ihop ändå, men den brukar komma sig bra under sommaren trots det. Bergsbambun, Fargesia murielae ser fräschare ut än tidigare vårar, och min Sasa palmata har övervintrat fint utan täckning. Tyvärr dog min Bambusa vulgaris som stod inne, jag är osäker på varför.

Ämnesord: bambu, barn, blandat, Edvard, korgvide, nypon, törne, trädgård

DN skriver idag om dyra rättsintyg. Artikeln innehåller som vanligt fel och rena oförskämdheter.

Jan Friberg på Söderortspolisen har mage att påstå att läkare medvetet utnyttjar kvinnomisshandel för att tjäna pengar, ett påstående som jag tycker kräver en offentlig ursäkt. Vi har som yrke att hjälpa människor i nöd, inte att utnyttja dem. Det skulle strida mot hela grunden för vårt yrke, vår profession. Om Jan Friberg vill skapa debatt om kostnaderna för rättsintyg borde han vara mer försiktig med vilket debattklimat han skapar. Att smutskasta en annan yrkeskår känns för mig inte som en bra inledning på en konstruktiv debatt.

Dessutom borde Jan Friberg, även om han arbetar på familjevåldsenheten (troligen nysvenska för våld mot kvinnor), känna till att inte bara kvinnor misshandlas. Många av de misshandlade människor jag möter som öronläkare är unga män som misshandlats utanför hemmet.

Vi läkare har en ansträngd arbetssituation idag, och stora mängder pappersarbete att ta itu med vid sidan om möten med patienter. När arbetstiden inte räcker till så kan en del av arbetet, t.ex. att skriva rättsintyg, göras utanför ordinarie arbetstid. Har man rätt att få ersättning för övertidsarbete kan man visst göra det på övertid, men det är inte alla som har den möjligheten.

Att rättsintyg som utfärdas på arbetstid skulle vara gratis för polisen stämmer inte. Man dokumenterar den tid som läkare och läkarsekreterare har använt för att skriva intyget, och fakturerar på precis samma sätt som när rättsintyget skrivs utanför arbetstid.

Ett tungt vägande skäl till att skriva rättsintygen utanför arbetstid, som jag ser det, är rättssäkerheten. Får jag en begäran om rättsintyg så vill jag att polisen skall få det begärda intyget så snart som möjligt. Utredningen skall inte fördröjas av att jag väntar, kanske flera veckor, på att få tid att skriva rättsintyget på arbetstid. Jag vill kunna sitta ned i lugn och ro, utan att störas av pipande personsökare, och skriva det bästa rättsintyg jag kan, varje gång. Den tiden finns mycket sällan under arbetstid. Jag skulle kunna hafsa ihop ett halvdant rättsintyg om jag får en lucka i mina andra arbetsuppgifter, men för mig är rättsintyg för viktiga för det. Intyget skall hjälpa till i den rättsliga processen, och min yrkesstolthet förbjuder mig att göra ett dåligt jobb med ett sådant intyg.

Gunilla Roxby Cromvall vill att alla rättsintyg skall skrivas under arbetstid. Gärna det, Gunilla, om du ser till att det utbildas och anställs betydligt fler läkare, så att vi faktiskt hinner med att göra det under arbetstid. Vi har faktiskt andra arbetsuppgifter också.

Skall rättssäkerheten få kosta pengar, eller skall den rättsliga processen grundas på ideellt arbete? Jag skriver rättsintyg utanför arbetstid eftersom jag vill göra bästa möjliga arbete och kunna göra det så snart som möjligt. Min fritid kostar pengar, och jag värderar den egentligen ännu högre nu som nybliven småbarnsförälder. Vore det inte för min yrkesstolthet kunde jag lägga polisens begäran om rättsintyg i högen med andra papper jag måste ta hand om, och skriva rättsintyget när jag får tid, några veckor senare i bästa fall. Då skulle jag få skriva det medan jag blir avbruten av sökningar och annat arbete, och det skulle ärligt talat inte bli ett lika bra intyg. Är det det man önskar får jag försöka svälja stoltheten och acceptera det, men det blir motvilligt.

Ämnesord: barn, läkare

Jag har läst mycket i tidningarna om hur olika företag tar hand om sina anställda efter katastrofen i sydostasien. När jag läser det blir jag både extatiskt glad och lättad över att företagen tar så väl hand om sina anställda, men samtidigt heligt förbannad på Stockholms Läns Landsting och ledningen för Karolinska Universitetssjukhuset.

Min arbetsgivare har säkert satsat mycket, troligen alltför mycket, på att vara beredd på att ta hand om tsunamidrabbade (och på att se till att massmedia får veta alla detaljer om det), men oss som arbetar inom landstinget bryr man sig inte om. Jag har nyligen fått e-post, vidarebefodrad i tredje eller fjärde ledet, om att den som är personligen drabbad underdånigast kan anhålla om att få prata med kurator eller motsvarande. Att vi andra kan vara oroliga för kollegor som kan ha drabbats (se t.ex. http://nyfiken.org/index.php?p=23) skiter man fullständigt i, eller så har man helt enkelt inte tänkt på att vi på fabriksgolvet har ett liv vid sidan av den heliga produktionen. Vi har från sjukhusledning och landstinget fått absolut n0ll (0) information om vilka inom organisationen (bara KUS har som bekant 15000 (femtontusen!) anställda) som är eller kan vara drabbade. Det är varken första eller sista gången man förlitar sig på att korridorskvaller skall fungera för att sprida information. Regeringen fick skäll för att man inte gjorde tillräckligt i samband med katastrofen, men jag har inte sett någon kritisera SLL eller ledningen för KUS offentligt. Man agerar som att de anställda inte ens existerar, inte som att vi är mindre värda eller som att vi förstår vårt bästa, utan som att vi inte finns.

Som läkare som bor i Stockholm har jag inget val, det finns ingen (fungerande) konkurrens inom sjukvårdsområdet. Vill jag bli specialist inom öron-, näs- och halsområdet är jag tvungen att arbeta för landstinget, inom KUS (och jag borde säkert inte skriva detta). Hade jag valmöjligheter skulle jag byta arbetsgivare förra veckan eller långt tidigare, men som alla andra inom landstinget hör jag till vår tids livegna underklass. Jag har haft funderingar på att arbeta som rättsläkare, (blivande) specialist inom rättsmedicin, men där är situationen etter värre. I Sverige finns en arbetsgivare, Rättsmedicinalverket, som vet att utnyttja sin monopolställning, inte minst när det gäller löneförhandling. Läkare som gör ett oerhört viktigt (för samhället, allmänheten och rättsväsendet) och inte helt trevligt arbete hålls på minimilön eftersom det inte finns någon konkurrerande arbetsgivare att gå till. Jag är full av beundran för kollegor som “röstar med fötterna”, alltså tackar nej till ett jobb där de inte får önskad lön, eller som säger upp sig från ett arbete när löneförhandligen inte är till belåtenhet. Rättsläkare och många ST(specialiseringstjänstgöring)-läkare i Stockholm och många andra delar av landet har inte den möjligheten. Nåväl, jag lämnar visst mitt ursprungliga spår.

Om min arbetsgivare ens var medveten om att man hade anställda, människor med känslor (som väl borde vara en grundförutsättning för att ens få arbeta med sjuka människor), skulle man redan den 26:e december ha gått ut med information till alla anställda om vad man visste om saknade kollegor, om arbetskamrater som kanske saknades eller hade skadats i katastrofen. Nu var det upp till mig och mina kollegor att försöka komma på vilka som kan ha varit på semester i området och försöka kontakta dessa på de sätt vi kunde komma på. Jag fick som sagt kontakt med vår läkarchef Jakob Enerdal och försökte vidarebefodra hans lugnande e-post internt till hela kliniken. Många har tackat mig för det, för det jobb jag gjorde som borde har varit vår arbetsgivares förbannade skyldighet och plikt att göra långt innan jag själv kom på den tanken. Får jag något lönepåslag eller annat tack uppifrån för detta? Nej!! Mina kollegor inom alla professioner tackar mig, och jag riskerar min anställning genom att skriva detta, något annat får jag inte.

Känner någon till en sämre arbetsgivare på närmare håll än Kinas “sweat shops” för barn så kommentera gärna denna text. Om inte annat vore det kanske upplyftande att läsa om någon som har det sämre. Visst har jag arbetat fackligt många år, men jag är rädd att jag inte kan påverka detta just nu.

Ämnesord: barn, läkare

Min fru hade tagit ett bra foto på mig och sonen, det starka solljuset genom fönstren gjorde att det inte blev någon blixt, men det blev bara mer stämningsfullt, och det är ett bra kort på mig tycker jag. Jag har beskurit bilden och lyft skuggorna lite för att få med mer detaljer.

Vår lille älskling är drygt fyra månader nu, i vår mening världens sötaste barn, precis som alla föräldrar har rätt och anledning att anse om sina små. Han är mer och mer intresserad av sin omvärld, vänder sig mot mammas röst, har roligt med sin spegelbild, älskar att bli kittlad på magen och vill givetvis stoppa allt i munnen. Han har börjat dregla mer, så vi tror att han håller på att få sin första tand. Han kryper inte, men han kan lyfta upp huvud och överkropp bra på armarna när han ligger på mage.

Ämnesord: barn, Edvard

Det är lite spännande att bo i eget hus. Vattnet har runnit undan långsamt i avloppet några veckor. Jag trodde det kunde vara trekammarbrunnen som full eller igensatt, så jag tänkte avvakta tömningen vecka två, men igår blev det översvämning i tvättstugan, några liter vatten som rann ut på golvet. Jag har i flera veckor försökt få fart på avloppet med små mängder propplösare/kaustiksoda (egentligen helt fel när man har enskilt VA, men bekvämt och enkelt). Nu öppnade jag golvbrunnarna i tvättstuga och badrum och gjorde slut på nästan en hel flaska propplösare, jag har rensat luddfiltret i tvättmaskinen (det var inte rent men inte igensatt heller—dock troligen boven), och inget hjälper. På väg hem från jobbet idag åker jag förbi Biltema och köper rensband. Jag hoppas verkligen att det går att lösa på det sättet. Tyvärr har de inga längre än 4,5 meter så det gäller att proppen sitter nära avloppet, inte i resten av röret 30 meter ned till trekammarbrunnen. Det finns en rensbrunn precis utanför huset, men jag är glad om jag slipper stå ute i regn och rusk och rensa avlopp. Det var illa nog att försöka justera parabolen i helgen.

Andra projekt nyligen har varit att tilläggsisolera vinden och lägga golv där, samt sätta in en ordentlig vindslucka med trappa. Nu har vi ett rejält förrådsutrymme där och varmare i huset. Jag har rivit ut en vägg i källaren mellan två minirum för att göra ett barnrum, där jag sedan har målat tak och kring fönster, tapetserat och lagt golv. Resten av källaren hade en helt öppen planlösning och där har jag smällt upp en vägg för att dela av ett sovrum där vi kan stänga om oss. I hallen har jag rivit ut lite gammal inredning och bröstpanel, målat, satt upp Elfa-inredning och spegelskjutdörrar. Hallen känns mycket större och vi har mer och bättre utrymme för kläder och skor. Med tiden tänkte jag ordna ledstång till källartrappan, och innan Edvard börjar krypa måste jag sätta en grind ovanför trappan, kanske en i andra änden också.

Ämnesord: avlopp, barn, Edvard, hus, kläder, vvs