När mindre barn behöver tranexamsyra finns det ett bra alternativ till Cyklokapron, som tyvärr inte står med i FASS. Jag fick tips från en barnläkare om Tranexamsyra ATL, oral lösning, 100 mg/mL, glasflaska 300 mL. Normal dosering (kolla med närmaste barnläkare om du är osäker, lita inte på mina andrahandsuppgifter) är 20 mg per kilogram kroppsvikt och doseringstillfälle (inte per dygn, som det normalt anges), tre dostillfällen per dygn.

För ett barn på 15 kg blir doseringen alltså 3 mL x 3.

Ämnesord: barn, läkare, Medicinskt, Mest för läkare

Min gamla bil står på uppfarten till huset. När jag kom ut i morse var bägge bakdörrarnas rutor nedvevade. Den lilla trekantiga rutan bakom den större rutan på höger bakdörr var krossad, och det är fullt av glas över barnstolen. Jag har aldrig något värdefullt i bilen och jag kunde i all hast inte märka att något skulle saknas. Bilen har startspärr så det går inte att köra iväg med den utan nyckel.

Jag blir så trött. Varför skall något d-a drägg bryta sig in i min bil, de kan se att allt som finns i bilen är lite skräp och ett par isskrapor. Indioten som gör det utsätter sig för risker, hade jag sett honom hade jag väl åkt dit för dråp. Jag får en massa onödigt extraarbete som jag gärna kunde vara utan. Det blir till att åka till försökringsbolagens besiktningsstation, som tack och lov ligger ganska nära i ett industriområde utanför Farsta. Jag har gjort en polisanmälan på telefon, som jag kanske får komplettera om det visar sig att något saknas trots allt. Sedan får jag lämna in bilen till glasmästare och vara utan bil en dag. Gissar att självrisken på försäkringen är dyrare än att laga rutan, så ingen glädje har jag av den försäkringen heller.

Jag försökte göra en polisanmälan på polisanmalan.nu, men det var så krångligt att jag ringde 114 14 istället.

Andra bloggar om: bil, drägg, polisanmälan, inbrott

Ämnesord: Allmänt, barn, bil, drägg, inbrott, polis, polisanmälan

OK, sonen Edvard har varit sjuk, han har haft hög feber från mitten av förra veckan, trots Alvedon och Ipren i maxdos. Natten till lördag hade han 41 grader, så på lördag förmiddag åkte jag till barnakuten på Huddinge sjukhus och fick veta att han hade en dubbelsidig öroninflammation. Han fick Kåvepenin som han till min förvåning sväljer glatt, det borde smaka vedervärdigt och många barn kräks av blotta åsynen. Vi kom hem från sjukhus och apotek vid två på eftermiddagen och jag hade då inte ätit något sedan ett par mackor till frukost. Edvard fick sin medicin, penicillin och febernedsättande, och somnade snart. Jag värmde en burk Campbell’s gulaschsoppa som jag köpte nyligen på Coop Forum Haninge.

Edvard sov gott, frugan kom hem efter att ha handlat medan vi var på sjukhuset, och ett par timmar efter att jag hade ätit soppan började jag må illa. Jag fick feber och frysningar, ont i magen och mådde hemskt. Jag lufsade omkring inne i varma vinterytterkläder, låg och sov eller försökte sova när jag inte satt på toaletten. Det var diarréer och jag önskade att jag skulle få kräkas. Till slut, efter vad som kändes som flera veckor men troligen var ett par timmar, tröttnade jag på att frysa så att jag hackade tänder och satt och skakade. Jag tog ett par Alvedon som jag svalde med lite vatten. Jag hann precis fram till toaletten innan kaskadkräkningarna kom. Jag har kräkts tidigare, men aldrig som jag gjorde denna gång. Det var som att hela kroppen krampade från tårna och uppåt för att kasta ur mig det hemska som gjorde mig så sjuk. Efter att ha samlat kraft och återhämtat mig en stund på toalettgolvet lyckades jag släpa mig upp till köket, ta mer Alvedon istället för den jag kräkts upp, nu med lite vätskeersättning. Resten av eftermiddagen förflöt i ett töcken, jag lyckades få i mig mer vätskeersättning, lite vatten, senare på kvällen lite varmt honungsvatten. När Alvedonen verkade kunde jag sova på natten, men jag fick gå upp för att fylla på mer Alvedon mitt i natten när jag började skaka i sängen.

Det var tänkt att jag skulle arbeta hela söndagen, 9-22 som jourhavande öronläkare på Karolinska i Solna. Tydligen lyckades jag i mitt töcken jaga rätt på den bakjour som ansvarade för att se till att någon annan kunde ta mina jourpass med några timmars varsel. Min söndag var inte långt bättre än lördagen. Jag fick i mig lite bröd, nyponsoppa och mycket vätskeersättning, troligen lite yoghurt också. När jag vägde mig på måndagmorgonen vägde jag 67 kg, vilket betyder att jag måste ha gått ned 5-6 kg på 36 timmar. När jag idag känner på huden på magen är det mesta av underhudsfettet borta, och det brukar inte vara mycket där i vanliga fall heller.

Igår åt jag majsgröt både till lunch och på kvällen. Det smakar inte så mycket men det stör inte magen så mycket heller. Jag har inte känt någon större lust att äta något alls sedan lördagen, och jag har varit utan kaffe och snus utan att sakna det.

För mig som läkare är det lätt att känna igen en matförgiftning. Det har växt bakterier i soppburken, de har bildat gifter som slår mot min tarm och ger mig feber. Burken var hel och oskadad när jag öppnade den, så jag antar att det kan ha varit fel på en större sändning. Har någon annan råkat ut för samma sak så vet ni nu vad det beror på. Jag har skrivit till Campbell’s i Sverige om det som hände mig men har inte hört något från dem än.

Andra bloggar om: burksoppa, campbell, gulash, matförgiftning, magsjuka, kräkning

Ämnesord: barn, blogg, Edvard, kläder, läkare

DN skriver idag om ett lagförslag som skulle tillåta polisen att bugga bl.a. läkarmottagningar. Det känns i sig helt barockt, och inte blir det bättre av att justitieminister Thomas Bodström säger att

Det är svårare att kontrollera läkare än advokater och präster. Läkare kan till exempel vara utbildade utomlands. Utbildningen kan vara svår att kontrollera. Läkartiteln är inte lika skyddad som de för advokater och präster.

Det känns för mig som att han inte vet något alls om läkaryrket. Kanske någon på Socialstyrelsen kan upplysa honom om vad som krävs för att få arbeta som läkare. Min fru är läkare från Ukraina och jag vet vad hon har behövt gå igenom för att få svensk legitimation, och jag tror inte att det är lätt, eller kanske ens möjligt, att bluffa. Han har självklart kritiserats hårt för sitt uttalande av Läkarförbundet (se t.ex. Dagens Medicin), och han gjorde åtminstone en halv pudel i nätupplagan av DN.

Som läkare behöver jag kunna ha mina patienters fulla förtroende. De skall veta att den stränga sekretesslagstiftning som jag lyder under följs. Det finns redan idag undantag från sekretessen, t.ex. om jag får kännedom om barn som far illa, eller om jag får kännedom om brott som kan leda till minst två års fängelse. Det borde kunna räcka. Om mina patienter skall behöva fundera över om Säpo eller Polisen avlyssnar min mottagning tror jag att det är tveksamt om de kommer att kunna eller vilja öppna sig så helt och fullt som kan behövas i läkar-patient-mötet. Skulle detta kritiserade lagförslag gå igenom får jag väl hänvisa till att jag är pastor inom Universal Life Church. Enligt lagförslaget skall advokater och präster inte få buggas på samma sätt som läkare.

Jag ser att andra bloggare också har reagerat på Bodströms dumheter:
Magnus tankar, Suburbia, Beta Alfa 2, Mathias Klang Wrote, Sakernas tillstånd

Dagens Medicin skriver i sin senaste pappersupplaga om lönerna för sjukhusdirektörer på universitetssjukhus. Chefen för Karolinska Universitetssjukhuset, där jag arbetar, Cecilia Schelin Seidegård, ligger högst av alla med 150 000 kronor per månad, tjänstebil och 2 årslöner (3,6 miljoner kronor) i ersättning om/när hon blir uppsagd. Det senare känns lite konstigt med tanke på att de tokhöga lönerna brukar förklaras med att det är svårt att rekrytera bra höga chefer. Är det så gott om jobb och så få chefsämnen borde hon inte behöva något avgångsvederlag alls, tycker jag. En annan konstig sak med vår högsta chef är att hon försöker få all personal att kalla henne för Cissi. Det är närmare 15 000 personer som arbetar under henne, och hon kan rimligen inte känna oss alla så väl att hon är motiverad att använda ett smeknamn i kontakten med oss.

DN skriver också idag om hemtest av klamydia, “för kvinnor med hög säkerhet”. Är det kvinnor godkända av Säpo som kan använda testet, eller kvinnor som är säkra på att de har klamydia? Meningen lyder i helhet “Ett självtest för kvinnor med hög säkerhet kommer i månaden ut på marknaden.” Jag skulle hellre uttrycka det som “Ett självtest med hög säkerhet för kvinnor…” om jag inte ville missförstås.

Edvard, min son, är sjuk och har feber, så jag köpte mer flytande Alvedon och Ipren. Tidigare har jag köpt annan flytande medicin på recept och då fått en praktisk dosspruta och passande kork till flaskan på köpet. Nu fick jag veta att när det gäller receptfri medicin (som man köper utan recept) så får man betala en tia för korken och sprutan. Så blir ditt barn sjukt och ni söker läkare som råder er att använda (flytande) receptfri medicin, t.ex. febernedsättande, så hör om du kan få den på recept. Jag kommer nog att skriva fler recept på Alvedon efter detta. Jag kan inte gärna ge medicinen utan sprutan, med dossked hamnar all den kladdiga lösningen på kläderna (mina eller hans), så jag tycker att det borde ingå. Till råga på allt får man ibland en kork som inte passar till flaskan, och då rinner det ändå ut medicin och kladdar ned överallt. Är ens barn sjukt har man oftast annat att roa sig med än att torka upp kladdig medicin eller tvätta kläder ännu oftare.

Andra bloggar om: buggning, bodström, läkare, chefslöner, klamydia, läkemedel, barn

Ämnesord: barn, blogg, Edvard, kläder, läkare

Det är svårt att hinna blogga som pappaledig, speciellt som jag bara har modem hemma och inte har mycket fritid alls längre. Om ett par veckor fyller Edvard, vår son, ett år. Jag har varit hemma med honom i tre månader nu, lika länge kvar. Han går bra, har precis idag börjat resa sig mitt på golvet, utan att behöva ta stöd mot något annat än golvet. Han jollrar mycket men använder inga ord meningsfullt än, antagligen för att Larisa och jag använder olika språk när vi pratar med honom, ryska resp svenska. Jag inbillar mig att det tar längre tid för tvåspråkiga barn att komma igång med språket.

Det finns saker jag har tänkt att jag ville skriva om här, men det har inte blivit av. En sak var mobiltelefoner och mobiloperatörer, en annan terrordåd i kollektivtrafiken. Bägge sakerna känns mindre aktuella nu när det har gått lite tid.

Trädgårdsarbetet går på sparlåga, det enda jag har planterat i år är vitlök. Jag köpte gurkfrön men har inte sått dem. Jag tackade nej till min mors erbjudande om tomatplantor eftersom jag vet att jag inte skulle hinna sköta om dem. Hälften av hallonen kommer nog att ramla av buskarna innan jag hinner plocka dem, och rabarberna har jag bara skördat en gång på försommaren.

Jag får se när jag kommer igång med bloggandet igen, mer regelbundet. Kanske blir det när Edvard flyttar hemifrån, eller när jag kan få bredband.

Ämnesord: barn, blogg, Edvard