Separationsglädje

Jag har skri­vit om min skils­mässa här tidi­gare, och att döma av kom­men­ta­rerna är det många som har läst det jag har skri­vit. Det känns där­för rim­ligt att skriva lite mer om vad som har hänt sedan dess.

Larisa har (som ni säkert för­står) inte mör­dat mig, vare sig med gift i mat eller dryck, eller genom att hugga en för­skä­rare i mig när jag sover, som hon hotade med. Efter att ha letat lägen­het mer eller mindre aktivt i några år köpte hon en till slut, på Vikinga­vä­gen några kilo­me­ter från den för­skola där vår son Edvard går. Hon flyt­tade dit sista dagarna i novem­ber, och vi har sedan dess inte behövt bo under samma tak längre. Vi har gått i sam­ar­bets­sam­tal och där efter diverse paj­kast­ning för­hål­lan­de­vis smärt­fritt kom­mit fram till att Edvard skall bo en vecka hos oss var. Det blev alltså gemen­sam vård­nad (som vän­tat) och väx­el­vis boende (som jag har före­språ­kat hela tiden). Jag bor kvar i huset i Vidja som jag köpte innan vi hade träffats.

Edvard kal­lar fort­fa­rande huset för hemma, men har också bli­vit allt­mer fasci­ne­rad av lägen­he­ter. Så snart han ser ett fler­fa­miljs­hus berät­tar han att han ser en lägen­het, eller att han har hit­tat en lägen­het åt mamma. Han är knappt 3½ år, han kom­mer att för­stå det på ett annat sätt när han blir lite äldre. Han ver­kar ta det bra, och som jag ser det ver­kar han lug­nare och mer har­mo­nisk sedan vi flyt­tade isär, och han kan bo med en av oss i taget, en mer har­mo­nisk för­äl­der som kan foku­sera mer på honom och mindre på hur job­bigt det känns att bo till­sam­mans med någon man växte ifrån för flera år sedan. Han har pra­tat om att han vill titta på film, han är mer van att se barn­film på DVD än att se TV-program, men när jag för­kla­rar att TV:n är hos mamma i lägen­he­ten kan han accep­tera det. Ibland und­rar han var någon av hans lek­sa­ker är, och får han veta att den är hos mamma kan han accep­tera det också.

Som jag ser det kom­mer vi alla tre på kort och lång sikt att vinna på detta, och jag tror att Edvard är den som som har mest att vinna på den nya situationen.

Skall fyrverkerier få säljas till privatpersoner?

Läste just arti­keln i DN om hur ung­do­mar, som enligt gäl­lande lag inte skulle ha till­gång till dem, använ­der fyr­ver­ke­rier på sätt som ingen tän­kande kän­nande per­son ens borde komma på tan­ken att göra. Som van­ligt har andra blog­gare skri­vit om det tidi­gare, jag är säl­lan snabb med att skriva, mer efter­tänk­sam, på nätet som i livet. Jag har också rea­ge­rat på att det pangar och smäl­ler på gatorna omkring mig där jag bor, och har gjort så i flera vec­kor nu. Det har skri­vits i tid­ning­arna om att tun­nel­ba­nesta­tio­ner stängs för att per­so­ner som bevis­li­gen sak­nar empati eller ens basal tan­ke­för­måga skju­ter fyr­ver­ke­rier där inne.

Min reak­tion när jag läste arti­keln i DN idag var att man helt enkelt borde för­bjuda fyr­ver­ke­rier, all pyro­tek­nik. Inte feno­me­net som hel­het, såklart, utan för­sälj­ning till pri­vat­per­so­ner. Det finns redan idag ett för­bud mot fyr­ver­ke­rier i tätt­be­byggt område, som ingen bryr sig om, och som poli­sen givet­vis inte har någon möj­lig­het att för­söka se till att det följs. Van­liga “smäl­lare” är för­bjudna, de får inte säl­jas eftersom man ansåg att de mest miss­bru­ka­des av barn, men bar­nen leker då istäl­let med betyd­ligt tyngre fyrverkerier.

Behö­ver pri­vat­per­so­ner verk­li­gen ha fri till­gång till pyro­tek­nik? Borde det inte räcka med offent­liga fyr­ver­ke­rier, som sköts av utbil­dade pyro­tek­ni­ker som i mitt sce­na­rio är de enda som får köpa, till­verka, handha och använda alla for­mer av pyro­tek­niska pro­duk­ter. Pro­fes­sio­nella fyr­ver­ke­rier kom­mer att ha en kva­li­tet som vida översti­ger den som Svens­sons fyl­le­skjut i träd­går­den når upp till, oför­stån­diga bar­nungar kom­mer inte att ha till­gång till fyr­ver­ke­rier genom än mer oför­stån­diga “vuxna” som köper ut åt dem. Vi inom sjuk­vår­den slip­per lägga tid, och offent­liga medel, på att sköta själv­för­vål­lade ska­dor som antag­li­gen i elva fall av tio borde kunna nomi­ne­ras till The Dar­win Awards (utmär­kelse till män­ni­skor som genom sin urbota dum­het ser till att de själva inte kan föra sina kor­kade gener vidare till kom­mande gene­ra­tio­ner), eller betyd­ligt värre och mer tra­giskt, att hjälpa de stac­kare som drab­bats av andra män­ni­skors brist på intel­li­gens, empati, och fun­ge­rande hjärnceller.

Behö­ver vi verk­li­gen, sent på nat­ten och i många fall mer än lov­ligt beru­sade, titta på ama­tör­mäs­siga plan­lösa explo­sio­ner längs hela hori­son­ten? Har vi inte till­räck­ligt med möj­lig­he­ter att skada varandra utan att sätta dessa saker i hän­derna på barn och andra som inte för­står vad de gör?

Mitt svar, som du säkert för­står, är nej. För­bjud ski­ten! Vi säl­jer inte dyna­mit, han­deld­va­pen eller ammu­ni­tion över disk på Kon­sum och ICA till kreti och pleti, och vi skall inte sälja något som är lika far­ligt (om inte far­li­gare eftersom ung­arna och de hjärnbrist-drabbade mindre unga tyd­li­gen tror att detta hand­lar om lek­sa­ker) på det sätt som görs idag.

Efter att ha skri­vit detta tit­tar jag lite vad andra svenska blog­gare skri­vit, och jag är visst inte ensam i bloggo­sfä­ren om mina tan­kar och åsik­ter. Gamla modemar-kollegan Jinge Flücht ver­kar hålla med mig helt (men har självin­sikt nog att kalla sig gam­mal tråk­måns, vil­ket jag avstår från att betitla mig); Emrets­son är inte fullt så hård i sin kri­tik och ver­kar kunna tänka sig ett betyd­ligt snäl­lare för­bud; Jah Hol­lis har skri­vit om det flera gånger senaste dagarna. Jag har inte aktivt letat efter blog­gare som har andra syn­punk­ter, men jag ver­kar inte vara helt ensam om för­budstan­ken i svenska bloggo­sfä­ren idag.

http://intressant.se/intressant

Andra blog­gar om: DN, fyr­ver­ke­rier, pyro­tek­nik, pri­vat­per­so­ner, för­bud, blogg, bloggo­sfä­ren

Service! En eloge till FM Mattsson.

Efter att 3 och Anovo hade gjort mig besvi­ken var det en lisa för sjä­len det som hände idag.

För unge­fär två år sedan instal­le­rade jag en disk­ma­skin och bytte sam­ti­digt blan­dare till disk­bän­ken till en FM Matts­son engrepps­blan­dare, mjuk­stäng­ande med kera­misk insats och avstäng­ning för sepa­rat disk­ma­skinsmat­ning, något i stil med ‘FMM 9101–0000’ (ingen fun­ge­rande direkt­länk). Jag har egen brunn och en del par­tik­lar smi­ter nog förbi filt­ret jag har instal­le­rat, och den mjuk­stäng­ande blan­da­ren hål­ler för­visso tätt men har bli­vit allt­mer trögstäng­ande med tiden. När jag skulle stänga av vatt­net idag fick jag hand­ta­get i han­den (se bild på mobil­blog­gen).

När Edvard hade som­nat (han har någon infek­tion med hög feber och jag är hemma “med sjukt barn”) ringde jag till stock­holms­kon­to­ret vars num­mer jag hit­tade på hitta.se med mobi­len och hann knappt berätta vad saken gällde innan man­nen jag pra­tade med lovade skicka mig de delar som behövs och de verk­tyg jag skulle behöva för att byta dem. (Jag ringde egent­li­gen för att höra om det var något jag kunde laga själv, och i så fall vilka delar jag skulle leta efter på Bau­haus på kväl­len idag.) Jag nämnde något om att det kanske skulle vara svårt att vara utan vat­ten i köket till nästa dag, och då fick han så bråt­tom att ringa till ser­vice­kil­len att jag knappt hann ställa mina andra frågor.

2½ timme senare, efter att ha ringt lite tidi­gare för att fråga om jag är hemma, kom­mer Anders från FMM med reserv­de­lar och verk­tyg. Medan jag tömde skå­pet under disk­bän­ken för att komma åt vat­ten­av­stäng­ningen vak­nade Edvard, och medan jag häm­tade honom i käl­la­ren bör­jade Anders laga min blan­dare. (Jag hade trott att han skulle slänga åt mig delarna och åka snab­bare än kvickt…) Han bytte insat­sen, pole­rade blan­da­ren och kon­trol­le­rade att den fun­ge­rade. Han märkte att blan­da­ren hade bör­jat läcka lite när man flyt­tar kra­nen medan vatt­net är på, tip­sade om hur man kan und­vika sådant i fram­ti­den och bekla­gade att han inte hade de nöd­vän­diga pack­ning­arna med sig. Jag fick en utför­lig instruk­tion i pack­nings­byte och infor­ma­tion om var jag kan läsa mer om det (på FMM:s hem­sida), och för att vara på den säkra sidan läm­nade han den fasta nyc­kel som krävs för att man skall kunna lossa insat­sen och byta pack­ningar eller insats.

Den sor­tens ser­vice trodde jag bara var en skröna som jag hört om Rolls Royce, inte något som hän­der i verk­liga livet när något så banalt som disk­bänks­blan­da­ren går sön­der. Jag är väl­digt impo­ne­rad och myc­ket myc­ket nöjd, och det skall nog myc­ket till innan jag köper blan­dare av ett annat märke i fram­ti­den.

Andra blog­gar om: FM Matts­son, FMM

IKEA och andra inköp

När jag var på IKEA för att titta på juni­or­säng till Edvard, han har bör­jat klättra ur spjäl­sängen, såg jag också deras under­bart char­miga läs­få­tölj i barnstor­lek Poäng. När jag köpte sängen fanns den inte i lager, men när jag åkte till­baka idag fanns den (Kung­ens Kurva), och den kos­tar bara 175 kronor—det kän­des som ett fynd.

Jag blev besvi­ken. Jag har ald­rig varit med om så dålig pass­form ens från IKEA tidi­gare. Det hade väl varit OK om jag hade köpt den för 99 kro­nor på Rusta eller Överskottslagret/Ö&B, men jag har fak­tiskt vant mig vid att IKEA har ganska bra kva­li­tet och att sakerna jag köper går att sätta ihop utan större pro­blem. Här var hålen bor­rade lite hur som helst, tvär­sta­gen sit­ter snett och skevt och en skruv gick inte in i sin gänga med mindre än att jag slog ganska hårt upp­re­pade gånger på den. Visst, man får vad man beta­lar för, och 175 kro­nor är inte myc­ket, men skall verk­li­gen IKEA ris­kera sitt rykte genom att sälja sådant skräp? Det kän­des som hyf­sad kva­li­tet i övrigt, men som hålen var bor­rade blev resul­ta­tet inte roligt. Jag orkar inte åka till­baka med den för att klaga, jag antar att Edvard inte kom­mer att använda den så länge att det känns värt besvä­ret, och jag tror inte att det påver­kar funk­tio­nen eller säker­he­ten. Men det känns trist.

Kjell&Co har öppnat en butik i Farsta och har lite erbju­dan­den som gäl­ler till imor­gon, jag har hand­lat en del, även sådant som det inte var rabatt på nu. Jag pas­sade på att köpa bläck till skri­va­ren, ori­gi­nal­bläck med 25 % rabatt, extra­bat­teri till digi­tal­ka­me­ran, en liten laser­pe­kare med LED-lampa för 49 kro­nor, tråd­lös inne/ute-termometer och en massa annat smått och gott.

Laser­pe­kare köpte jag en till idag, jag insåg att den lilla dels är av ganska medi­o­ker kva­li­tet, dels att det kom­mer att kosta näs­tan lika myc­ket som hela kitet att byta bat­te­rier när de tar slut. Jag lade lite mer pengar på en större, som känns som ganska god kva­li­tet, som tar stan­dard­bat­te­rier (två AAA), inte “klock­cel­ler”. Då är det mer san­no­likt att jag fort­sät­ter använda den även när de med­föl­jande bat­te­ri­erna är slut.

Igår köpte jag deras bil­li­gaste näs­hårstrim­mer för 129 kro­nor, en plastig sak med tre olika skär­hu­vu­den, bl.a. en ögonbryns-kam och klip­pare. Jag fun­de­rade på att ta Moser-varianten för några tior till, men avstod. Idag insåg jag att det var dumt och jag köpte Moser-trimmern istäl­let. Eftersom jag hade tes­tat budget-trimmern i min egen näsa vill jag inte ens för­söka lämna till­baka den, det skulle inte kän­nas schysst vare sig mot butik eller mot den kund som får den efter mig. Vill fru­gan använda den till något, ögon­bryn eller näsa, får hon göra det, annars går den i soporna. Mosertrim­mern känns vet­ti­gare, lite plastig den också, men ändå mer kva­li­tets­känsla. (Jag har inte någon impo­ne­rande hår­växt i näsan, men bru­kar ändå av fåfänga klippa av de strån som vill sticka ut, och tänkte nu att jag skulle testa denna variant.)

I övrigt är jag plå­gad av vär­men, och glad att det äntli­gen har reg­nat lite här. Det får gärna komma mer, men det gör det väl inte. Jag får fort­sätta vattna det nysådda grä­set och min bambu.

Andra blog­gar om: IKEA, Poäng, Kjell&Co, Farsta, laser­pe­kare, näs­hårstrim­mer

Anställningstrygghet, nu även för ST-läkare

För att bli läkare går man på läkar­ut­bild­ningen på ett medi­cinskt uni­ver­si­tet, under andra hal­van av utbild­ningen går man myc­ket på avdel­ningar och mot­tag­ningar och träf­far många pati­en­ter till­sam­mans med fär­dig­ut­bil­dade läkare. Efter läkarex­a­men gör man all­män­tjänst­gö­ring, AT, och i slu­tet av denna gör man ett prov. Är man god­känd på pro­vet och på AT kan man bli legi­ti­me­rad läkare. Man bru­kar sedan välja att arbeta inom någon spe­ci­a­li­tet, och för att bli spe­ci­a­list arbe­tar man minst fem år inom den spe­ci­a­li­te­ten, en så kal­lad spe­ci­a­li­ce­rings­tjänst­gö­ring (ST) eller spe­ci­a­list­ut­bild­ning. Både AT och ST är utbild­nings­tjäns­ter, men på olika nivåer, AT för att bli legi­ti­me­rad läkare, ST för att bli spe­ci­a­list inom ett område (t.ex. lung­me­di­cin, orto­pedi, öron-, näs– och hals­sjuk­do­mar, psykiatri).

Tan­ken gene­rellt är att en kli­nik skall utbilda spe­ci­a­lis­ter, genom att till­sätta ST-tjänster, för att täcka sitt eget kom­mande behov av spe­ci­a­lis­ter. Sam­ti­digt har man tänkt sig att uni­ver­si­tets­sjuk­hu­sen, de som är knutna till en läkar­ut­bild­ning och som har mer högspe­ci­a­li­se­rad vård, där man kan se mer ovan­liga sjuk­doms­till­stånd, skall utbilda fler spe­ci­a­lis­ter än de behö­ver, för att de som utbil­dats där skall kunna söka arbete på andra stäl­len i lan­det, på mindre sjuk­hus som inte själva kan utbilda de spe­ci­a­lis­ter de behö­ver. Grun­dat på denna tanke har ST-läkare, alltså bli­vande spe­ci­a­list­lä­kare under utbild­ning, på uni­ver­si­tets­sjuk­hus haft tids­be­grän­sade tjäns­ter. Man blir anställd på en tjänst som varar så länge man utbil­dar sig, och när man blir fär­dig spe­ci­a­list är anställ­ningen över. Vill man fort­sätta på samma arbets­plats måste man söka tjänst där på nytt, och det finns ingen garanti för att man får stanna kvar där man har arbe­tat de senaste fem åren. ST-läkare på uni­ver­si­tets­kli­ni­ken är alltså undan­tagna från LAS (lagen om anställ­nings­trygg­het) och har inte nor­mal anställ­nings­trygg­het, som mer­par­ten av alla andra arbets­ta­gare har.

Utö­ver den otrygg­het som det med­för kan det också göra att det blir svårt att ta lån, t.ex. för att köpa hus. Har man inte fast arbete så är det inte garan­te­rat att ban­ken vill ställa upp med lån även om grund­lö­nen lig­ger högre än för genom­snit­tet. Skulle arbets­lös­he­ten bland läkare öka kan det bli svå­rare, så klart. Detta drab­bar läkare som hål­ler på att bilda familj och inte säl­lan behö­ver flytta till något större för att bar­nen skall få plats.

Sve­ri­ges Läkar­för­bund, vårt fack­för­bund, och då fram­för allt SYLF (Sve­ri­ges Yngre Läka­res För­e­ning, sek­tio­nen för läkare som är klara med grund­ut­bild­ningen men ännu inte är fär­diga spe­ci­a­lis­ter), har länge käm­pat för att även ST-läkare vid uni­ver­si­tets­kli­ni­ker skall få fast anställ­ning. SYLF:s lokalav­del­ning här i Stock­holm har dri­vit denna fråga lokalt också, till­sam­mans med Stock­holms Läkarförening.

Nu har man äntli­gen nått en överens­kom­melse med Stock­holms Läns Lands­ting som inne­bär att alla ST-läkare i Stock­holm kom­mer att få fast anställ­ning. Alla tids­be­grän­sade ST-tjänster kom­mer att omvand­las till fasta tjäns­ter den första okto­ber i år. Det inne­bär bl.a. att arbets­gi­va­ren är skyl­dig att anställa den fär­diga spe­ci­a­list­lä­ka­ren efter ST, om det finns möj­lig­het till det. Är det omöj­ligt att ordna en tjänst på den egna kli­ni­ken så har lands­tinget ett ansvar att ordna en spe­ci­a­list­tjänst på annan plats inom lands­tinget, så även om man inte kan bere­das arbete på den arbets­plats där man utbil­dat sig i minst fem år så kom­mer man inte att spar­kas ut på gatan.

Det känns roligt att just vårat lands­ting, som många annars har fått en känsla av att inte bryr sig myc­ket om de anställ­das vill­kor och väl­må­ende, är tidigt ute med detta. Nu vän­tar vi bara på att övriga lan­det gör samma sak, så att alla lan­dets ST-läkare får samma anställningstrygghet.

Jag, och många kol­le­gor jag pra­tat med, tyc­ker att detta känns väl­digt skönt, att äntli­gen ha anställ­nings­trygg­het. Visst vet jag att min kli­nik för­sö­ker anställa alla som blir fär­diga spe­ci­a­lis­ter, men det finns ändå inga garan­tier, och jag vet inte hur det ser ut på andra kli­ni­ker run­tom i länet. Om det kom­mer att med­föra att uni­ver­si­tets­kli­ni­kerna inte “vågar” anställa lika många ST-läkare i fram­ti­den åter­står att se, men det har ju fun­ge­rat bra på andra sjuk­hus i lan­det, där ST-läkare redan tidi­gare har anställts med fasta tjäns­ter. Även på uni­ver­si­tets­sjuk­hus kom­mer några fär­diga spe­ci­a­lis­ter att vilja byta arbets­plats efter ST, kanske flytta till någon annan del av lan­det. Jag hop­pas och tror att det kom­mer att lösa sig, även om det kanske känns lite oro­ligt för kli­nik­led­ning­arna med denna nyordning.

Infor­ma­tio­nen här kom­mer dels från min egen kun­skap och erfa­ren­het (om läka­res utbild­ning), dels från elektro­nisk brev­väx­ling med ord­fö­ran­den för Stock­holms Läkar­för­e­ning och SYLF Stock­holm, dels från föl­jande källor:

fastjobb.nu—SYLF:s arbete med denna fråga
Läkar­för­bun­dets hemsida/nyheter
SYLF:s hemsida/nyheter
Läkar­tid­ningen
Dagens Medi­cin
Dagens Nyhe­ter

Andra blog­gar om: läkare, läkar­ut­bild­ning, läkarex­a­men, legi­ti­me­rad läkare, ST-läkare, uni­ver­si­tets­sjuk­hus, Sve­ri­ges Läkar­för­bund, SYLF, Stock­holms Läkar­för­e­ning, Stock­holms Läns Lands­ting, fast anställ­ning