Jag har skrivit om min skilsmässa här tidigare, och att döma av kommentarerna är det många som har läst det jag har skrivit. Det känns därför rimligt att skriva lite mer om vad som har hänt sedan dess.

Larisa har (som ni säkert förstår) inte mördat mig, vare sig med gift i mat eller dryck, eller genom att hugga en förskärare i mig när jag sover, som hon hotade med. Efter att ha letat lägenhet mer eller mindre aktivt i några år köpte hon en till slut, på Vikingavägen några kilometer från den förskola där vår son Edvard går. Hon flyttade dit sista dagarna i november, och vi har sedan dess inte behövt bo under samma tak längre. Vi har gått i samarbetssamtal och där efter diverse pajkastning förhållandevis smärtfritt kommit fram till att Edvard skall bo en vecka hos oss var. Det blev alltså gemensam vårdnad (som väntat) och växelvis boende (som jag har förespråkat hela tiden). Jag bor kvar i huset i Vidja som jag köpte innan vi hade träffats.

Edvard kallar fortfarande huset för hemma, men har också blivit alltmer fascinerad av lägenheter. Så snart han ser ett flerfamiljshus berättar han att han ser en lägenhet, eller att han har hittat en lägenhet åt mamma. Han är knappt 3½ år, han kommer att förstå det på ett annat sätt när han blir lite äldre. Han verkar ta det bra, och som jag ser det verkar han lugnare och mer harmonisk sedan vi flyttade isär, och han kan bo med en av oss i taget, en mer harmonisk förälder som kan fokusera mer på honom och mindre på hur jobbigt det känns att bo tillsammans med någon man växte ifrån för flera år sedan. Han har pratat om att han vill titta på film, han är mer van att se barnfilm på DVD än att se TV-program, men när jag förklarar att TV:n är hos mamma i lägenheten kan han acceptera det. Ibland undrar han var någon av hans leksaker är, och får han veta att den är hos mamma kan han acceptera det också.

Som jag ser det kommer vi alla tre på kort och lång sikt att vinna på detta, och jag tror att Edvard är den som som har mest att vinna på den nya situationen.

Ämnesord: barn, Edvard, separation, Skilsmässa

Läste just artikeln i DN om hur ungdomar, som enligt gällande lag inte skulle ha tillgång till dem, använder fyrverkerier på sätt som ingen tänkande kännande person ens borde komma på tanken att göra. Som vanligt har andra bloggare skrivit om det tidigare, jag är sällan snabb med att skriva, mer eftertänksam, på nätet som i livet. Jag har också reagerat på att det pangar och smäller på gatorna omkring mig där jag bor, och har gjort så i flera veckor nu. Det har skrivits i tidningarna om att tunnelbanestationer stängs för att personer som bevisligen saknar empati eller ens basal tankeförmåga skjuter fyrverkerier där inne.

Min reaktion när jag läste artikeln i DN idag var att man helt enkelt borde förbjuda fyrverkerier, all pyroteknik. Inte fenomenet som helhet, såklart, utan försäljning till privatpersoner. Det finns redan idag ett förbud mot fyrverkerier i tättbebyggt område, som ingen bryr sig om, och som polisen givetvis inte har någon möjlighet att försöka se till att det följs. Vanliga “smällare” är förbjudna, de får inte säljas eftersom man ansåg att de mest missbrukades av barn, men barnen leker då istället med betydligt tyngre fyrverkerier.

Behöver privatpersoner verkligen ha fri tillgång till pyroteknik? Borde det inte räcka med offentliga fyrverkerier, som sköts av utbildade pyrotekniker som i mitt scenario är de enda som får köpa, tillverka, handha och använda alla former av pyrotekniska produkter. Professionella fyrverkerier kommer att ha en kvalitet som vida överstiger den som Svenssons fylleskjut i trädgården når upp till, oförståndiga barnungar kommer inte att ha tillgång till fyrverkerier genom än mer oförståndiga “vuxna” som köper ut åt dem. Vi inom sjukvården slipper lägga tid, och offentliga medel, på att sköta självförvållade skador som antagligen i elva fall av tio borde kunna nomineras till The Darwin Awards (utmärkelse till människor som genom sin urbota dumhet ser till att de själva inte kan föra sina korkade gener vidare till kommande generationer), eller betydligt värre och mer tragiskt, att hjälpa de stackare som drabbats av andra människors brist på intelligens, empati, och fungerande hjärnceller.

Behöver vi verkligen, sent på natten och i många fall mer än lovligt berusade, titta på amatörmässiga planlösa explosioner längs hela horisonten? Har vi inte tillräckligt med möjligheter att skada varandra utan att sätta dessa saker i händerna på barn och andra som inte förstår vad de gör?

Mitt svar, som du säkert förstår, är nej. Förbjud skiten! Vi säljer inte dynamit, handeldvapen eller ammunition över disk på Konsum och ICA till kreti och pleti, och vi skall inte sälja något som är lika farligt (om inte farligare eftersom ungarna och de hjärnbrist-drabbade mindre unga tydligen tror att detta handlar om leksaker) på det sätt som görs idag.

Efter att ha skrivit detta tittar jag lite vad andra svenska bloggare skrivit, och jag är visst inte ensam i bloggosfären om mina tankar och åsikter. Gamla modemar-kollegan Jinge Flücht verkar hålla med mig helt (men har självinsikt nog att kalla sig gammal tråkmåns, vilket jag avstår från att betitla mig); Emretsson är inte fullt så hård i sin kritik och verkar kunna tänka sig ett betydligt snällare förbud; Jah Hollis har skrivit om det flera gånger senaste dagarna. Jag har inte aktivt letat efter bloggare som har andra synpunkter, men jag verkar inte vara helt ensam om förbudstanken i svenska bloggosfären idag.

http://intressant.se/intressant

Andra bloggar om: DN, fyrverkerier, pyroteknik, privatpersoner, förbud, blogg, bloggosfären

Ämnesord: Allmänt, barn, blogg, Bloggosfären, Darwin Awards, döden, DN, förbud, fyrverkerier, hus, idioter, läkare, nyheter, pyroteknik

Efter att 3 och Anovo hade gjort mig besviken var det en lisa för själen det som hände idag.

För ungefär två år sedan installerade jag en diskmaskin och bytte samtidigt blandare till diskbänken till en FM Mattsson engreppsblandare, mjukstängande med keramisk insats och avstängning för separat diskmaskinsmatning, något i stil med ‘FMM 9101-0000’ (ingen fungerande direktlänk). Jag har egen brunn och en del partiklar smiter nog förbi filtret jag har installerat, och den mjukstängande blandaren håller förvisso tätt men har blivit alltmer trögstängande med tiden. När jag skulle stänga av vattnet idag fick jag handtaget i handen (se bild på mobilbloggen).

När Edvard hade somnat (han har någon infektion med hög feber och jag är hemma “med sjukt barn”) ringde jag till stockholmskontoret vars nummer jag hittade på hitta.se med mobilen och hann knappt berätta vad saken gällde innan mannen jag pratade med lovade skicka mig de delar som behövs och de verktyg jag skulle behöva för att byta dem. (Jag ringde egentligen för att höra om det var något jag kunde laga själv, och i så fall vilka delar jag skulle leta efter på Bauhaus på kvällen idag.) Jag nämnde något om att det kanske skulle vara svårt att vara utan vatten i köket till nästa dag, och då fick han så bråttom att ringa till servicekillen att jag knappt hann ställa mina andra frågor.

2½ timme senare, efter att ha ringt lite tidigare för att fråga om jag är hemma, kommer Anders från FMM med reservdelar och verktyg. Medan jag tömde skåpet under diskbänken för att komma åt vattenavstängningen vaknade Edvard, och medan jag hämtade honom i källaren började Anders laga min blandare. (Jag hade trott att han skulle slänga åt mig delarna och åka snabbare än kvickt…) Han bytte insatsen, polerade blandaren och kontrollerade att den fungerade. Han märkte att blandaren hade börjat läcka lite när man flyttar kranen medan vattnet är på, tipsade om hur man kan undvika sådant i framtiden och beklagade att han inte hade de nödvändiga packningarna med sig. Jag fick en utförlig instruktion i packningsbyte och information om var jag kan läsa mer om det (på FMM:s hemsida), och för att vara på den säkra sidan lämnade han den fasta nyckel som krävs för att man skall kunna lossa insatsen och byta packningar eller insats.

Den sortens service trodde jag bara var en skröna som jag hört om Rolls Royce, inte något som händer i verkliga livet när något så banalt som diskbänksblandaren går sönder. Jag är väldigt imponerad och mycket mycket nöjd, och det skall nog mycket till innan jag köper blandare av ett annat märke i framtiden.

Andra bloggar om: FM Mattsson, FMM

Ämnesord: barn, blogg, Edvard, FM Mattsson, FMM, hus

När jag var på IKEA för att titta på juniorsäng till Edvard, han har börjat klättra ur spjälsängen, såg jag också deras underbart charmiga läsfåtölj i barnstorlek Poäng. När jag köpte sängen fanns den inte i lager, men när jag åkte tillbaka idag fanns den (Kungens Kurva), och den kostar bara 175 kronor—det kändes som ett fynd.

Jag blev besviken. Jag har aldrig varit med om så dålig passform ens från IKEA tidigare. Det hade väl varit OK om jag hade köpt den för 99 kronor på Rusta eller Överskottslagret/Ö&B, men jag har faktiskt vant mig vid att IKEA har ganska bra kvalitet och att sakerna jag köper går att sätta ihop utan större problem. Här var hålen borrade lite hur som helst, tvärstagen sitter snett och skevt och en skruv gick inte in i sin gänga med mindre än att jag slog ganska hårt upprepade gånger på den. Visst, man får vad man betalar för, och 175 kronor är inte mycket, men skall verkligen IKEA riskera sitt rykte genom att sälja sådant skräp? Det kändes som hyfsad kvalitet i övrigt, men som hålen var borrade blev resultatet inte roligt. Jag orkar inte åka tillbaka med den för att klaga, jag antar att Edvard inte kommer att använda den så länge att det känns värt besväret, och jag tror inte att det påverkar funktionen eller säkerheten. Men det känns trist.

Kjell&Co har öppnat en butik i Farsta och har lite erbjudanden som gäller till imorgon, jag har handlat en del, även sådant som det inte var rabatt på nu. Jag passade på att köpa bläck till skrivaren, originalbläck med 25 % rabatt, extrabatteri till digitalkameran, en liten laserpekare med LED-lampa för 49 kronor, trådlös inne/ute-termometer och en massa annat smått och gott.

Laserpekare köpte jag en till idag, jag insåg att den lilla dels är av ganska medioker kvalitet, dels att det kommer att kosta nästan lika mycket som hela kitet att byta batterier när de tar slut. Jag lade lite mer pengar på en större, som känns som ganska god kvalitet, som tar standardbatterier (två AAA), inte “klockceller”. Då är det mer sannolikt att jag fortsätter använda den även när de medföljande batterierna är slut.

Igår köpte jag deras billigaste näshårstrimmer för 129 kronor, en plastig sak med tre olika skärhuvuden, bl.a. en ögonbryns-kam och klippare. Jag funderade på att ta Moser-varianten för några tior till, men avstod. Idag insåg jag att det var dumt och jag köpte Moser-trimmern istället. Eftersom jag hade testat budget-trimmern i min egen näsa vill jag inte ens försöka lämna tillbaka den, det skulle inte kännas schysst vare sig mot butik eller mot den kund som får den efter mig. Vill frugan använda den till något, ögonbryn eller näsa, får hon göra det, annars går den i soporna. Mosertrimmern känns vettigare, lite plastig den också, men ändå mer kvalitetskänsla. (Jag har inte någon imponerande hårväxt i näsan, men brukar ändå av fåfänga klippa av de strån som vill sticka ut, och tänkte nu att jag skulle testa denna variant.)

I övrigt är jag plågad av värmen, och glad att det äntligen har regnat lite här. Det får gärna komma mer, men det gör det väl inte. Jag får fortsätta vattna det nysådda gräset och min bambu.

Andra bloggar om: IKEA, Poäng, Kjell&Co, Farsta, laserpekare, näshårstrimmer

Ämnesord: Allmänt, bambu, barn, Edvard, Farsta, IKEA, Kjell&Co, laserpekare, näshårstrimmer, Poäng

För att bli läkare går man på läkarutbildningen på ett medicinskt universitet, under andra halvan av utbildningen går man mycket på avdelningar och mottagningar och träffar många patienter tillsammans med färdigutbildade läkare. Efter läkarexamen gör man allmäntjänstgöring, AT, och i slutet av denna gör man ett prov. Är man godkänd på provet och på AT kan man bli legitimerad läkare. Man brukar sedan välja att arbeta inom någon specialitet, och för att bli specialist arbetar man minst fem år inom den specialiteten, en så kallad specialiceringstjänstgöring (ST) eller specialistutbildning. Både AT och ST är utbildningstjänster, men på olika nivåer, AT för att bli legitimerad läkare, ST för att bli specialist inom ett område (t.ex. lungmedicin, ortopedi, öron-, näs- och halssjukdomar, psykiatri).

Tanken generellt är att en klinik skall utbilda specialister, genom att tillsätta ST-tjänster, för att täcka sitt eget kommande behov av specialister. Samtidigt har man tänkt sig att universitetssjukhusen, de som är knutna till en läkarutbildning och som har mer högspecialiserad vård, där man kan se mer ovanliga sjukdomstillstånd, skall utbilda fler specialister än de behöver, för att de som utbildats där skall kunna söka arbete på andra ställen i landet, på mindre sjukhus som inte själva kan utbilda de specialister de behöver. Grundat på denna tanke har ST-läkare, alltså blivande specialistläkare under utbildning, på universitetssjukhus haft tidsbegränsade tjänster. Man blir anställd på en tjänst som varar så länge man utbildar sig, och när man blir färdig specialist är anställningen över. Vill man fortsätta på samma arbetsplats måste man söka tjänst där på nytt, och det finns ingen garanti för att man får stanna kvar där man har arbetat de senaste fem åren. ST-läkare på universitetskliniken är alltså undantagna från LAS (lagen om anställningstrygghet) och har inte normal anställningstrygghet, som merparten av alla andra arbetstagare har.

Utöver den otrygghet som det medför kan det också göra att det blir svårt att ta lån, t.ex. för att köpa hus. Har man inte fast arbete så är det inte garanterat att banken vill ställa upp med lån även om grundlönen ligger högre än för genomsnittet. Skulle arbetslösheten bland läkare öka kan det bli svårare, så klart. Detta drabbar läkare som håller på att bilda familj och inte sällan behöver flytta till något större för att barnen skall få plats.

Sveriges Läkarförbund, vårt fackförbund, och då framför allt SYLF (Sveriges Yngre Läkares Förening, sektionen för läkare som är klara med grundutbildningen men ännu inte är färdiga specialister), har länge kämpat för att även ST-läkare vid universitetskliniker skall få fast anställning. SYLF:s lokalavdelning här i Stockholm har drivit denna fråga lokalt också, tillsammans med Stockholms Läkarförening.

Nu har man äntligen nått en överenskommelse med Stockholms Läns Landsting som innebär att alla ST-läkare i Stockholm kommer att få fast anställning. Alla tidsbegränsade ST-tjänster kommer att omvandlas till fasta tjänster den första oktober i år. Det innebär bl.a. att arbetsgivaren är skyldig att anställa den färdiga specialistläkaren efter ST, om det finns möjlighet till det. Är det omöjligt att ordna en tjänst på den egna kliniken så har landstinget ett ansvar att ordna en specialisttjänst på annan plats inom landstinget, så även om man inte kan beredas arbete på den arbetsplats där man utbildat sig i minst fem år så kommer man inte att sparkas ut på gatan.

Det känns roligt att just vårat landsting, som många annars har fått en känsla av att inte bryr sig mycket om de anställdas villkor och välmående, är tidigt ute med detta. Nu väntar vi bara på att övriga landet gör samma sak, så att alla landets ST-läkare får samma anställningstrygghet.

Jag, och många kollegor jag pratat med, tycker att detta känns väldigt skönt, att äntligen ha anställningstrygghet. Visst vet jag att min klinik försöker anställa alla som blir färdiga specialister, men det finns ändå inga garantier, och jag vet inte hur det ser ut på andra kliniker runtom i länet. Om det kommer att medföra att universitetsklinikerna inte “vågar” anställa lika många ST-läkare i framtiden återstår att se, men det har ju fungerat bra på andra sjukhus i landet, där ST-läkare redan tidigare har anställts med fasta tjänster. Även på universitetssjukhus kommer några färdiga specialister att vilja byta arbetsplats efter ST, kanske flytta till någon annan del av landet. Jag hoppas och tror att det kommer att lösa sig, även om det kanske känns lite oroligt för klinikledningarna med denna nyordning.

Informationen här kommer dels från min egen kunskap och erfarenhet (om läkares utbildning), dels från elektronisk brevväxling med ordföranden för Stockholms Läkarförening och SYLF Stockholm, dels från följande källor:

fastjobb.nu—SYLF:s arbete med denna fråga
Läkarförbundets hemsida/nyheter
SYLF:s hemsida/nyheter
Läkartidningen
Dagens Medicin
Dagens Nyheter

Andra bloggar om: läkare, läkarutbildning, läkarexamen, legitimerad läkare, ST-läkare, universitetssjukhus, Sveriges Läkarförbund, SYLF, Stockholms Läkarförening, Stockholms Läns Landsting, fast anställning

Ämnesord: barn, fast anställning, läkare, läkarexamen, läkarutbildning, legitimerad läkare, ST-läkare, Stockholms Läkarförening, Stockholms Läns Landsting, Sveriges Läkarförbund, SYLF, universitetssjukhus