Edvard fyller fyra i augusti, och sedan en vecka har vi semester tillsammans, och vi kommer att fortsätta med det två veckor till. Det blir inte så mycket semester för mig, det tar mycket tid och energi att hålla Edvard sysselsatt och tillfreds. När hans mor tar över och åker till Ukraina med honom om två veckor har jag två veckor semester på egen hand, så en del borde jag väl hinna med för egen del också.

En bekant till mig berättade att hennes barn, en pojke ungefär ett år äldre än Edvard och en flicka ungefär ett år yngre, brukade få titta på barnfilm på engelska. Ofta har ju DVD-filmer för barn både originalspråket, då oftast engelska, och en svensk dubbning. Jag har börjat göra samma sak med Edvard, och han verkar tycka om det, kanske inte minst för att jag har skaffat några filmer med hans favoriter (bland annat Byggare Bob/Bob the Builder) som bara är på engelska. Jag brukar försöka sitta med honom för att kunna förklara vad som händer i filmen och vad som sägs. Kanske beror det på filmerna, kanske något annat, men denne treåring vill nu lära sig engelska. Han frågar mig om vad alla möjliga och omöjliga saker heter på engelska, häromdagen när vi var på väg till min mor, hans farmor, ville han veta hur man säger farmor på engelska, och sedan hur man säger jag tycker om. I slutet blev det I like farmor, men det är väl inte så illa för en treåring som redan är tvåspråkig.

I övrigt börjar han verkligen upptäcka och utforska sin egen vilja. Igår hade vi en riktig viljornas kamp, han ville inte äta kvällsmat, utan ville ha glass och chips direkt. Han var helt omedgörlig på den punkten, tills jag började bära ned honom till sovrummet för att lägga honom, då ändrade han sig till slut och gick med på att åtminstone smaka på maten. Jag lovade att han skulle få en glass om han åt lite av maten, och även chips om han skulle äta upp all mat (och det var inte mycket jag hade lagt upp på tallriken). Han smakade på maten, fick en glass, skrek om att han ville ha chips, vilket han inte fick, sedan blev det sängen. Vi var på Skansen i förrgår, och sedan hos hans farmor till ganska sent, så han var ordentligt trött, och efter glassen gick han faktiskt med på att sova.

Andra bloggar om: barn, engelska, tvåspråkig

Om du är intresserad kan du se den skrivning jag gjorde genom denna länk (pdf). Jag sov inget natten innan jag skrev, höll mig uppe med espresso och energidryck, pluggade så mycket jag orkade och tittade på några filmer. Jag var ganska spattig när jag åkte till jobbet, kom tyvärr några minuter sent (vi skulle vara där 15 minuter innan skrivtidens början). Jag var tvungen att fortsätta med kaffe, energidryck och godis för att hålla mig igång, och jag blev nog snarast mer spattig ju längre tiden gick, av sömnbrist och artificiell stimulering. Som vanligt försökte jag göra en hyfsat realistisk bedömning av hur många poäng jag borde kunna få per fråga, och då är jag försiktig och avrundar helst nedåt. Några frågor kände jag att jag inte alls behärskade, inte kunde ge bra svar på, andra kändes riktigt bra, och när jag summerade mitt uppskattade resultat verkade jag kunna hamna strax över godkänt-gränsen. Jag “lämnade in”, om man nu kan säga det om en webb-baserad skrivning, en kvart innan tiden var ute, och hade då gått igenom mina svar tre gånger utan att hitta något att lägga till. En timme efter skrivtidens slut fanns skrivningen med rätta svar tillgänglig på nätet (länken ovan), och när jag tittade på svaren kändes det faktiskt ännu lite mer lovande. Det skulle ta upp till ett par veckor att få resultatet, så det är knappt en vecka kvar innan jag kan hoppas på besked.

Onsdagen innan jag skrev min förra text, alltså 2/4, fick jag SMS-avisering om att snussatsen jag beställde 1/3 hade kommit till mitt lokala utlämningsställe. Jag hann inte iväg dit innan skrivningen, det var inte högsta prioritet, men när jag hade skrivit klart åkte jag runt till ett par affärer (jag behövde varva ned lite) och hämtade min snussats på vägen hem. Det var den grövre varianten, mer grovmalet, och det känns som att det passar mig ännu bättre. Jag skall skriva mer om det senare, jag är lite osannolikt mör när jag skriver detta.

I torsdags, 10/4, åkte jag tillsammans med ett antal kollegor till Åre. Jag har aldrig stått på slalomskidor tidigare, jag åkte lite längdskidor som barn (i förskoleålder och kanske lågstadieålder), och under militärtjänsten som cykelskyttesoldat var jag tvungen att försöka åka lite “Vita Blixten” och även tolka efter traktor på skidor. Sedan dess har jag inte stått på skidor i någon form. Varje vår brukar ganska många av läkarna på min klinik åka till Åre för kombinerad konferens och skidåkning, och jag har inte riktigt vågat följa med tidigare. Nu bestämde jag mig för att följa med i år, jag har hyrt skidor och övrig utrustning inklusive skidbyxor, och jag har faktiskt åkt utför, för första gången i mitt liv.

Vi kom hit torsdag kväll, fredag morgon hyrde jag utrustningen (vilket tog lite tid eftersom jag inte hade en aning om vad jag behövde och vad som passade mig), gick tillbaka till lägenheten och tog på mig grejerna och följde med de sista av kollegorna ut. Vi tog VM8-liften upp, en kollega som åkte första gången förra våren och jag försökte ta oss ned för en blå led ned till Rödkullen-området. Kollegan kunde ploga vilket inte jag kunde, så hon hamnade snabbt långt bakom mig. Jag åkte på, försökte ploga utan större framgång, och tog mig så småningom ned till Rödkullen. Jag hade då i princip en teknik att minska farten, och det var att åka ut i terrängen och sätta/lägga mig ned. Jag fortsatte sedan åka i en kort grön backe, försökte lära mig ploga och på andra sätt hålla ned farten utan att ramla, utan större framgång.

Nu måste jag nog packa för att hinna med att åka lite mer idag innan tåget hem går någon gång efter tre i eftermiddag, men jag skall skriva mer om mina nya erfarenheter. Jag tog en lektion igår precis innan liftarna stängde för dagen, och vågade sedan åka en blå backe ned mot byn. Efter gårdagens åkning, mest det jag gjorde innan lektionen tror jag, har jag helt osannolika blåmärken på höfterna och armbågarna, och jag har ont nästan överallt. Jag vaknade 06.30 för att det gjorde för ont att ligga i sängen, men efter gårdagens lektion förlängde jag hyran av utrustning och skaffade liftkort för idag också. Jag har tagit lite värktabletter och hoppas klara av att åka lite idag, använda det jag lärde mig igår och försöka få det att sitta lite bättre.

Jag rapporterar mer senare.

I helgen virkade jag en mössa till Edvard. Det var ett tag sedan jag virkade en sådan mössa, och jag har tidigare bara virkat den i vuxenstorlek. Mönstret eller beskrivningen hittade jag på själv för några år sedan, den finns på min wiki för den som vill läsa eller prova själv. Jag var kanske lite kaxig när jag skrev den, mitt i en virk– och stickperiod, och jag kan glatt erkänna att jag var tvungen att själv ta fram ett par virkböcker för att kolla upp hur det var man gjorde de olika maskorna och vad förkortningarna står för. Startmaskan fick jag också kolla upp för att påminna mig om hur man gör den.

På bilderna här ser du Edvard i sin nya, ännu omärkta mössa; en av mina egna äldre mössor, och Edvards mössa efter att jag har broderat dit hans initialer.

Jag gjorde ett par ändringar för att få en lite mindre storlek, en av mina egna mössor som jag har liggande, gjord efter min originalbeskrivning, var helt klart i största laget till Edvard. Den platta överdelen gjorde jag ett stolpvarv mindre, sedan valde jag att istället för att minska en maska efter 15 stolpar i varvet efter kanten istället öka en maska efter var femte. Det blev inte lika snyggt, med en mer rundad sida på “pillerburken”, och det kändes som att det skulle bli i största laget, så något varv senare minskade jag en maska efter var fjärde stolpe igen. Skall jag göra fler barnmössor vill jag nog anpassa mönstret lite bättre för att få det utseende jag vill även på den mindre varianten. Jag tycker själv annars att det är ett ganska trevligt mönster, dels för att det blir en snygg mössa, dels för att det går så snabbt att göra den, med lovikka-garn och femmans virknål.

Imorse innan jag väckte Edvard passade jag på att göra en snabb och enkel märkning genom att brodera hans initialer framtill på mössan. Jag har inte broderat mycket i mina dagar, och dessa stygn är de enda jag egentligen kan något så när. Jag gjorde det på fri hand medan jag åt frukost, det skulle säkert gå att göra mycket jämnare för någon med mer brodyrvana, men jag ville sätta namn på mössan innan han fick ta den med till dagis. Nu ville han faktiskt inte ha den nya mössan på sig när vi åkte till dagis, men jag fick ett SMS på eftermiddagen från min ex-fru som hämtade honom, där hon berömde mig för den fina mössan och berättade att hon tyckte att Edvard var väldigt söt i den. Tydligen hade han den på sig när hon kom till dagis.

Andra bloggar om: virka, mössa, garn, brodyr

Jag visste inte riktigt vad vi skulle hitta på idag, och funderade på om vi skulle åka till Eriksdalsbadet. Jag kollade öppettider och priser på deras hemsida, men ville vet var jag kunde parkera, så jag googlade efter det och hamnade på Barnguiden. Där provade jag att söka efter aktiviteter för barn i Edvards ålder, och råkade hitta Fjärilshuset bland tipsen där. Det hade jag inte tänkt på själv, men jag tycker om Fjärilshuset och det kändes som en trevlig idé. Jag tog med en ganska stor ryggsäck att packa ned våra ytterkläder i, och vi åkte dit. Edvard hade väldigt roligt, fjärilarna var kanske inte så värst intressanta, men kinesiska dvärgvaktlar som åt mask var roligare. Det bästa var dock fiskarna, stora fiskar vi kunde se både genom glas och genom vattenytan. Där stod vi länge och tittade. I asiatiska trädgården var det papegojvisning, och de var också fascinerande. Han vågade inte riktigt låta en papegoja sitta på armen, men det var intressant när den satt på min arm. Vi gick genom butiken för att komma till caféet, och det tog tid att få honom med från butiken. Han hittade en rolig leksak som han ville ha, ett krokodilhuvud på en pinne, som man kan få att bita ihop genom att trycka ihop handtaget, och det var svårt att koncentrera sig på juice och bulle när han visste att den fanns där i butiken. Så när vi hade fikat fick det bli en krokodil att ta med hem. Redan i bilen pratade han om att han ville åka tillbaka dit.

Andra bloggar om: aktivitet, barn, Fjärilshuset, fika

Jag tänkte dela med mig av ett par av mina och Edvards favoritrecept. Edvard är nu 3½ år, tycker mycket om att “dega”, alltså leka med lekdeg av typen PlayDoh eller trolldeg, och som många andra barn tycker han om att äta pannkakor.

Leklera

Leklera som man köper tycker jag att brukar vara lite tråkig, inte sällan för hård och kanske smulig, den är dyr och torkar efter ett tag. Det känns inte helt lustigt att inte veta vad den innehåller, heller. Jag minns nu inte om vi köpte den eller om Edvard fick den i present, den första lådan med leklera och tillbehör. Han tyckte från början att det var jätteroligt, men dels var det ju olika färger på lera, och det är inte lätt att hålla isär de olika färgerna, och det blir lite tråkigt om de blandas och allt blir gråbrunt. Efter någon månad var den köpta leran torr och oanvändbar, och redan från början hade den en lätt motbjudande kemisk lukt. Jag letade på nätet efter recept på bra leklera, provade klassisk trolldeg men dels kändes den inte så rolig att arbeta med, dels var den svår att torka i ugn när jag provade en gång. Jag provade sedan flera recept på alundeg, det som ofta kallas PlayDoh (som egentligen är Hasbros varumärke för deras variant av leklera), och har nu kommit fram till följande variant som jag har använt länge och som fungerar bra:

Leklera, PlayDoh, alundeg
4 dL vetemjöl
2 dL salt
2 msk alun
Blanda dessa torra ingredienser i en skål. Koka upp vatten, gärna i en vattenkokare. (Kokande vatten borde vara mycket bättre än varmvatten från kranen.)
5 dL kokande vatten
2 msk matolja
valfri mängd karamellfärg/hushållsfärg
Blanda dessa blöta ingredienser i lämpligt kärl, häll det över det torra i skålen och blanda noga, ganska snabbt. Fortsätt knåda och arbeta degen en stund. Degen verkar hålla sig fräsch flera veckor i kylskåp, och denna sats ger en rejäl mängd deg som man kan ha mycket roligt med.

Alun hittar du på apoteket, det går åt en del så köp gärna flera burkar. Kokande vatten tillsammans med vetemjöl ger en härligt smidig och seg deg, speciellt om du arbetar med den en stund medan vattnet och den blivande degen är riktigt varm. Det är därför jag varmt rekommenderar att du använder så varmt vatten som möjligt, gärna direkt från vattenkokaren.

Nu i julas fick Edvard en härlig lekleralåda från Biltema av min bonussyster och hennes familj. Den innehåller många roliga och bra saker, som jag tror kommer att hålla länge.

Pannkakor

Jag har länge varit intresserad av det perfekta receptet på pannkakor, och tränade många år i den ädla konsten att vända pannkakor i luften (försök inte med en stekpanna av gjutjärn eller plåt, det verkar behövas en teflonbelagd stekpanna). Receptet jag använder nu är detta:

Pannkakor för Edvard och mig
6 ägg
1 L mjölk
4 dL vetemjöl
någon tsk salt
Blanda som man brukar med pannkakssmet, knäck äggen i en skål, vispa lite så att gulorna går sönder och blandas med vitorna, häll på mjölken och blanda igen, blanda ned mjöl och salt. Låt smeten stå 10–15 minuter för att svälla, blanda ned en skvätt olja eller annat matfett. Jag brukar ofta blanda i någon matsked sojamjöl som emulgeringsmedel, alltså för att få den blöta smeten att blanda sig väl med den feta oljan. Sojalecitin är ju ett vanligt emulgeringsmedel i sådant man köper i affären, och det verkar fungera lika bra hemma. Diskmedel har samma effekt men passar inte i mat, men de få gånger jag gör en vanlig salladsdressing med olja och vinäger blandar jag gärna ned lite pressad citron som verkar ha samma effekt och gör att det håller sig blandat längre.

Jag använder numer teflonbelagda stekpannor just för pannkakor, även om jag annars är väldigt förtjust i mina gjutjärnspannor, och för länge sedan köpte en stålplåtspanna med låga kanter på Cordon Bleu speciellt för pannkakor. Den senare har jag vårdat ömt (och även gjutjärnspannorna, så klart), stekt in med olja, sedan efter varje pannkakslagning har jag hällt grovt havssalt i pannan och gnuggat ur den (medan jag skyddar handen med en bit hushållspapper), inget vatten har någonsin rört den. Den fungerar bra i stort, men det kan vara svårt att få pannkakorna att lossna ibland, vilket inte är ett problem med teflonpannor, även om det känns lite som fusk.

Min erfarenhet från mitt långa experimenterande är att det blir frasigare pannkakor som är lättare att få riktigt tunna om man använder mer mjölk i smeten. Vill du prova så kan du antingen minska på övriga ingredienser i receptet ovan, eller helt enkelt öka mängden mjölk ännu mer.

Andra bloggar om: recept, PlayDoh, trolldeg, pannkakor, leklera, sojamjöl, emulgeringsmedel

Jag har skrivit om min skilsmässa här tidigare, och att döma av kommentarerna är det många som har läst det jag har skrivit. Det känns därför rimligt att skriva lite mer om vad som har hänt sedan dess.

Larisa har (som ni säkert förstår) inte mördat mig, vare sig med gift i mat eller dryck, eller genom att hugga en förskärare i mig när jag sover, som hon hotade med. Efter att ha letat lägenhet mer eller mindre aktivt i några år köpte hon en till slut, på Vikingavägen några kilometer från den förskola där vår son Edvard går. Hon flyttade dit sista dagarna i november, och vi har sedan dess inte behövt bo under samma tak längre. Vi har gått i samarbetssamtal och där efter diverse pajkastning förhållandevis smärtfritt kommit fram till att Edvard skall bo en vecka hos oss var. Det blev alltså gemensam vårdnad (som väntat) och växelvis boende (som jag har förespråkat hela tiden). Jag bor kvar i huset i Vidja som jag köpte innan vi hade träffats.

Edvard kallar fortfarande huset för hemma, men har också blivit alltmer fascinerad av lägenheter. Så snart han ser ett flerfamiljshus berättar han att han ser en lägenhet, eller att han har hittat en lägenhet åt mamma. Han är knappt 3½ år, han kommer att förstå det på ett annat sätt när han blir lite äldre. Han verkar ta det bra, och som jag ser det verkar han lugnare och mer harmonisk sedan vi flyttade isär, och han kan bo med en av oss i taget, en mer harmonisk förälder som kan fokusera mer på honom och mindre på hur jobbigt det känns att bo tillsammans med någon man växte ifrån för flera år sedan. Han har pratat om att han vill titta på film, han är mer van att se barnfilm på DVD än att se TV-program, men när jag förklarar att TV:n är hos mamma i lägenheten kan han acceptera det. Ibland undrar han var någon av hans leksaker är, och får han veta att den är hos mamma kan han acceptera det också.

Som jag ser det kommer vi alla tre på kort och lång sikt att vinna på detta, och jag tror att Edvard är den som som har mest att vinna på den nya situationen.

Läste just artikeln i DN om hur ungdomar, som enligt gällande lag inte skulle ha tillgång till dem, använder fyrverkerier på sätt som ingen tänkande kännande person ens borde komma på tanken att göra. Som vanligt har andra bloggare skrivit om det tidigare, jag är sällan snabb med att skriva, mer eftertänksam, på nätet som i livet. Jag har också reagerat på att det pangar och smäller på gatorna omkring mig där jag bor, och har gjort så i flera veckor nu. Det har skrivits i tidningarna om att tunnelbanestationer stängs för att personer som bevisligen saknar empati eller ens basal tankeförmåga skjuter fyrverkerier där inne.

Min reaktion när jag läste artikeln i DN idag var att man helt enkelt borde förbjuda fyrverkerier, all pyroteknik. Inte fenomenet som helhet, såklart, utan försäljning till privatpersoner. Det finns redan idag ett förbud mot fyrverkerier i tättbebyggt område, som ingen bryr sig om, och som polisen givetvis inte har någon möjlighet att försöka se till att det följs. Vanliga “smällare” är förbjudna, de får inte säljas eftersom man ansåg att de mest missbrukades av barn, men barnen leker då istället med betydligt tyngre fyrverkerier.

Behöver privatpersoner verkligen ha fri tillgång till pyroteknik? Borde det inte räcka med offentliga fyrverkerier, som sköts av utbildade pyrotekniker som i mitt scenario är de enda som får köpa, tillverka, handha och använda alla former av pyrotekniska produkter. Professionella fyrverkerier kommer att ha en kvalitet som vida överstiger den som Svenssons fylleskjut i trädgården når upp till, oförståndiga barnungar kommer inte att ha tillgång till fyrverkerier genom än mer oförståndiga “vuxna” som köper ut åt dem. Vi inom sjukvården slipper lägga tid, och offentliga medel, på att sköta självförvållade skador som antagligen i elva fall av tio borde kunna nomineras till The Darwin Awards (utmärkelse till människor som genom sin urbota dumhet ser till att de själva inte kan föra sina korkade gener vidare till kommande generationer), eller betydligt värre och mer tragiskt, att hjälpa de stackare som drabbats av andra människors brist på intelligens, empati, och fungerande hjärnceller.

Behöver vi verkligen, sent på natten och i många fall mer än lovligt berusade, titta på amatörmässiga planlösa explosioner längs hela horisonten? Har vi inte tillräckligt med möjligheter att skada varandra utan att sätta dessa saker i händerna på barn och andra som inte förstår vad de gör?

Mitt svar, som du säkert förstår, är nej. Förbjud skiten! Vi säljer inte dynamit, handeldvapen eller ammunition över disk på Konsum och ICA till kreti och pleti, och vi skall inte sälja något som är lika farligt (om inte farligare eftersom ungarna och de hjärnbrist-drabbade mindre unga tydligen tror att detta handlar om leksaker) på det sätt som görs idag.

Efter att ha skrivit detta tittar jag lite vad andra svenska bloggare skrivit, och jag är visst inte ensam i bloggosfären om mina tankar och åsikter. Gamla modemar-kollegan Jinge Flücht verkar hålla med mig helt (men har självinsikt nog att kalla sig gammal tråkmåns, vilket jag avstår från att betitla mig); Emretsson är inte fullt så hård i sin kritik och verkar kunna tänka sig ett betydligt snällare förbud; Jah Hollis har skrivit om det flera gånger senaste dagarna. Jag har inte aktivt letat efter bloggare som har andra synpunkter, men jag verkar inte vara helt ensam om förbudstanken i svenska bloggosfären idag.

http://intressant.se/intressant

Andra bloggar om: DN, fyrverkerier, pyroteknik, privatpersoner, förbud, blogg, bloggosfären

Efter att 3 och Anovo hade gjort mig besviken var det en lisa för själen det som hände idag.

För ungefär två år sedan installerade jag en diskmaskin och bytte samtidigt blandare till diskbänken till en FM Mattsson engreppsblandare, mjukstängande med keramisk insats och avstängning för separat diskmaskinsmatning, något i stil med ‘FMM 9101–0000’ (ingen fungerande direktlänk). Jag har egen brunn och en del partiklar smiter nog förbi filtret jag har installerat, och den mjukstängande blandaren håller förvisso tätt men har blivit alltmer trögstängande med tiden. När jag skulle stänga av vattnet idag fick jag handtaget i handen (se bild på mobilbloggen).

När Edvard hade somnat (han har någon infektion med hög feber och jag är hemma “med sjukt barn”) ringde jag till stockholmskontoret vars nummer jag hittade på hitta.se med mobilen och hann knappt berätta vad saken gällde innan mannen jag pratade med lovade skicka mig de delar som behövs och de verktyg jag skulle behöva för att byta dem. (Jag ringde egentligen för att höra om det var något jag kunde laga själv, och i så fall vilka delar jag skulle leta efter på Bauhaus på kvällen idag.) Jag nämnde något om att det kanske skulle vara svårt att vara utan vatten i köket till nästa dag, och då fick han så bråttom att ringa till servicekillen att jag knappt hann ställa mina andra frågor.

2½ timme senare, efter att ha ringt lite tidigare för att fråga om jag är hemma, kommer Anders från FMM med reservdelar och verktyg. Medan jag tömde skåpet under diskbänken för att komma åt vattenavstängningen vaknade Edvard, och medan jag hämtade honom i källaren började Anders laga min blandare. (Jag hade trott att han skulle slänga åt mig delarna och åka snabbare än kvickt…) Han bytte insatsen, polerade blandaren och kontrollerade att den fungerade. Han märkte att blandaren hade börjat läcka lite när man flyttar kranen medan vattnet är på, tipsade om hur man kan undvika sådant i framtiden och beklagade att han inte hade de nödvändiga packningarna med sig. Jag fick en utförlig instruktion i packningsbyte och information om var jag kan läsa mer om det (på FMM:s hemsida), och för att vara på den säkra sidan lämnade han den fasta nyckel som krävs för att man skall kunna lossa insatsen och byta packningar eller insats.

Den sortens service trodde jag bara var en skröna som jag hört om Rolls Royce, inte något som händer i verkliga livet när något så banalt som diskbänksblandaren går sönder. Jag är väldigt imponerad och mycket mycket nöjd, och det skall nog mycket till innan jag köper blandare av ett annat märke i framtiden.

Andra bloggar om: FM Mattsson, FMM

När jag var på IKEA för att titta på juniorsäng till Edvard, han har börjat klättra ur spjälsängen, såg jag också deras underbart charmiga läsfåtölj i barnstorlek Poäng. När jag köpte sängen fanns den inte i lager, men när jag åkte tillbaka idag fanns den (Kungens Kurva), och den kostar bara 175 kronor—det kändes som ett fynd.

Jag blev besviken. Jag har aldrig varit med om så dålig passform ens från IKEA tidigare. Det hade väl varit OK om jag hade köpt den för 99 kronor på Rusta eller Överskottslagret/Ö&B, men jag har faktiskt vant mig vid att IKEA har ganska bra kvalitet och att sakerna jag köper går att sätta ihop utan större problem. Här var hålen borrade lite hur som helst, tvärstagen sitter snett och skevt och en skruv gick inte in i sin gänga med mindre än att jag slog ganska hårt upprepade gånger på den. Visst, man får vad man betalar för, och 175 kronor är inte mycket, men skall verkligen IKEA riskera sitt rykte genom att sälja sådant skräp? Det kändes som hyfsad kvalitet i övrigt, men som hålen var borrade blev resultatet inte roligt. Jag orkar inte åka tillbaka med den för att klaga, jag antar att Edvard inte kommer att använda den så länge att det känns värt besväret, och jag tror inte att det påverkar funktionen eller säkerheten. Men det känns trist.

Kjell&Co har öppnat en butik i Farsta och har lite erbjudanden som gäller till imorgon, jag har handlat en del, även sådant som det inte var rabatt på nu. Jag passade på att köpa bläck till skrivaren, originalbläck med 25 % rabatt, extrabatteri till digitalkameran, en liten laserpekare med LED-lampa för 49 kronor, trådlös inne/ute-termometer och en massa annat smått och gott.

Laserpekare köpte jag en till idag, jag insåg att den lilla dels är av ganska medioker kvalitet, dels att det kommer att kosta nästan lika mycket som hela kitet att byta batterier när de tar slut. Jag lade lite mer pengar på en större, som känns som ganska god kvalitet, som tar standardbatterier (två AAA), inte “klockceller”. Då är det mer sannolikt att jag fortsätter använda den även när de medföljande batterierna är slut.

Igår köpte jag deras billigaste näshårstrimmer för 129 kronor, en plastig sak med tre olika skärhuvuden, bl.a. en ögonbryns-kam och klippare. Jag funderade på att ta Moser-varianten för några tior till, men avstod. Idag insåg jag att det var dumt och jag köpte Moser-trimmern istället. Eftersom jag hade testat budget-trimmern i min egen näsa vill jag inte ens försöka lämna tillbaka den, det skulle inte kännas schysst vare sig mot butik eller mot den kund som får den efter mig. Vill frugan använda den till något, ögonbryn eller näsa, får hon göra det, annars går den i soporna. Mosertrimmern känns vettigare, lite plastig den också, men ändå mer kvalitetskänsla. (Jag har inte någon imponerande hårväxt i näsan, men brukar ändå av fåfänga klippa av de strån som vill sticka ut, och tänkte nu att jag skulle testa denna variant.)

I övrigt är jag plågad av värmen, och glad att det äntligen har regnat lite här. Det får gärna komma mer, men det gör det väl inte. Jag får fortsätta vattna det nysådda gräset och min bambu.

Andra bloggar om: IKEA, Poäng, Kjell&Co, Farsta, laserpekare, näshårstrimmer

För att bli läkare går man på läkarutbildningen på ett medicinskt universitet, under andra halvan av utbildningen går man mycket på avdelningar och mottagningar och träffar många patienter tillsammans med färdigutbildade läkare. Efter läkarexamen gör man allmäntjänstgöring, AT, och i slutet av denna gör man ett prov. Är man godkänd på provet och på AT kan man bli legitimerad läkare. Man brukar sedan välja att arbeta inom någon specialitet, och för att bli specialist arbetar man minst fem år inom den specialiteten, en så kallad specialiceringstjänstgöring (ST) eller specialistutbildning. Både AT och ST är utbildningstjänster, men på olika nivåer, AT för att bli legitimerad läkare, ST för att bli specialist inom ett område (t.ex. lungmedicin, ortopedi, öron-, näs– och halssjukdomar, psykiatri).

Tanken generellt är att en klinik skall utbilda specialister, genom att tillsätta ST-tjänster, för att täcka sitt eget kommande behov av specialister. Samtidigt har man tänkt sig att universitetssjukhusen, de som är knutna till en läkarutbildning och som har mer högspecialiserad vård, där man kan se mer ovanliga sjukdomstillstånd, skall utbilda fler specialister än de behöver, för att de som utbildats där skall kunna söka arbete på andra ställen i landet, på mindre sjukhus som inte själva kan utbilda de specialister de behöver. Grundat på denna tanke har ST-läkare, alltså blivande specialistläkare under utbildning, på universitetssjukhus haft tidsbegränsade tjänster. Man blir anställd på en tjänst som varar så länge man utbildar sig, och när man blir färdig specialist är anställningen över. Vill man fortsätta på samma arbetsplats måste man söka tjänst där på nytt, och det finns ingen garanti för att man får stanna kvar där man har arbetat de senaste fem åren. ST-läkare på universitetskliniken är alltså undantagna från LAS (lagen om anställningstrygghet) och har inte normal anställningstrygghet, som merparten av alla andra arbetstagare har.

Utöver den otrygghet som det medför kan det också göra att det blir svårt att ta lån, t.ex. för att köpa hus. Har man inte fast arbete så är det inte garanterat att banken vill ställa upp med lån även om grundlönen ligger högre än för genomsnittet. Skulle arbetslösheten bland läkare öka kan det bli svårare, så klart. Detta drabbar läkare som håller på att bilda familj och inte sällan behöver flytta till något större för att barnen skall få plats.

Sveriges Läkarförbund, vårt fackförbund, och då framför allt SYLF (Sveriges Yngre Läkares Förening, sektionen för läkare som är klara med grundutbildningen men ännu inte är färdiga specialister), har länge kämpat för att även ST-läkare vid universitetskliniker skall få fast anställning. SYLF:s lokalavdelning här i Stockholm har drivit denna fråga lokalt också, tillsammans med Stockholms Läkarförening.

Nu har man äntligen nått en överenskommelse med Stockholms Läns Landsting som innebär att alla ST-läkare i Stockholm kommer att få fast anställning. Alla tidsbegränsade ST-tjänster kommer att omvandlas till fasta tjänster den första oktober i år. Det innebär bl.a. att arbetsgivaren är skyldig att anställa den färdiga specialistläkaren efter ST, om det finns möjlighet till det. Är det omöjligt att ordna en tjänst på den egna kliniken så har landstinget ett ansvar att ordna en specialisttjänst på annan plats inom landstinget, så även om man inte kan beredas arbete på den arbetsplats där man utbildat sig i minst fem år så kommer man inte att sparkas ut på gatan.

Det känns roligt att just vårat landsting, som många annars har fått en känsla av att inte bryr sig mycket om de anställdas villkor och välmående, är tidigt ute med detta. Nu väntar vi bara på att övriga landet gör samma sak, så att alla landets ST-läkare får samma anställningstrygghet.

Jag, och många kollegor jag pratat med, tycker att detta känns väldigt skönt, att äntligen ha anställningstrygghet. Visst vet jag att min klinik försöker anställa alla som blir färdiga specialister, men det finns ändå inga garantier, och jag vet inte hur det ser ut på andra kliniker runtom i länet. Om det kommer att medföra att universitetsklinikerna inte “vågar” anställa lika många ST-läkare i framtiden återstår att se, men det har ju fungerat bra på andra sjukhus i landet, där ST-läkare redan tidigare har anställts med fasta tjänster. Även på universitetssjukhus kommer några färdiga specialister att vilja byta arbetsplats efter ST, kanske flytta till någon annan del av landet. Jag hoppas och tror att det kommer att lösa sig, även om det kanske känns lite oroligt för klinikledningarna med denna nyordning.

Informationen här kommer dels från min egen kunskap och erfarenhet (om läkares utbildning), dels från elektronisk brevväxling med ordföranden för Stockholms Läkarförening och SYLF Stockholm, dels från följande källor:

fastjobb.nu—SYLF:s arbete med denna fråga
Läkarförbundets hemsida/nyheter
SYLF:s hemsida/nyheter
Läkartidningen
Dagens Medicin
Dagens Nyheter

Andra bloggar om: läkare, läkarutbildning, läkarexamen, legitimerad läkare, ST-läkare, universitetssjukhus, Sveriges Läkarförbund, SYLF, Stockholms Läkarförening, Stockholms Läns Landsting, fast anställning