Om livet med en son som snart fyller fyra

Edvard fyl­ler fyra i augusti, och sedan en vecka har vi semes­ter till­sam­mans, och vi kom­mer att fort­sätta med det två vec­kor till. Det blir inte så myc­ket semes­ter för mig, det tar myc­ket tid och energi att hålla Edvard sys­sel­satt och till­freds. När hans mor tar över och åker till Ukraina med honom om två vec­kor har jag två vec­kor semes­ter på egen hand, så en del borde jag väl hinna med för egen del också.

En bekant till mig berät­tade att hen­nes barn, en pojke unge­fär ett år äldre än Edvard och en flicka unge­fär ett år yngre, bru­kade få titta på barn­film på eng­elska. Ofta har ju DVD-filmer för barn både ori­gi­nal­språ­ket, då oftast eng­elska, och en svensk dubb­ning. Jag har bör­jat göra samma sak med Edvard, och han ver­kar tycka om det, kanske inte minst för att jag har skaf­fat några fil­mer med hans favo­ri­ter (bland annat Byg­gare Bob/Bob the Buil­der) som bara är på eng­elska. Jag bru­kar för­söka sitta med honom för att kunna för­klara vad som hän­der i fil­men och vad som sägs. Kanske beror det på fil­merna, kanske något annat, men denne treå­ring vill nu lära sig eng­elska. Han frå­gar mig om vad alla möj­liga och omöj­liga saker heter på eng­elska, härom­da­gen när vi var på väg till min mor, hans far­mor, ville han veta hur man säger far­mor på eng­elska, och sedan hur man säger jag tyc­ker om. I slu­tet blev det I like far­mor, men det är väl inte så illa för en treå­ring som redan är två­språ­kig.

I övrigt bör­jar han verk­li­gen upp­täcka och utforska sin egen vilja. Igår hade vi en rik­tig vil­jor­nas kamp, han ville inte äta kvälls­mat, utan ville ha glass och chips direkt. Han var helt omed­gör­lig på den punk­ten, tills jag bör­jade bära ned honom till sov­rum­met för att lägga honom, då ändrade han sig till slut och gick med på att åtminstone smaka på maten. Jag lovade att han skulle få en glass om han åt lite av maten, och även chips om han skulle äta upp all mat (och det var inte myc­ket jag hade lagt upp på tall­ri­ken). Han sma­kade på maten, fick en glass, skrek om att han ville ha chips, vil­ket han inte fick, sedan blev det sängen. Vi var på Skan­sen i förr­går, och sedan hos hans far­mor till ganska sent, så han var ordent­ligt trött, och efter glas­sen gick han fak­tiskt med på att sova.

Andra blog­gar om: barn, eng­elska, två­språ­kig

Tenta, mer billigt snus, skidåkning

Om du är intres­se­rad kan du se den skriv­ning jag gjorde genom denna länk (pdf). Jag sov inget nat­ten innan jag skrev, höll mig uppe med espresso och ener­gidryck, plug­gade så myc­ket jag orkade och tit­tade på några fil­mer. Jag var ganska spat­tig när jag åkte till job­bet, kom tyvärr några minu­ter sent (vi skulle vara där 15 minu­ter innan skriv­ti­dens bör­jan). Jag var tvungen att fort­sätta med kaffe, ener­gidryck och godis för att hålla mig igång, och jag blev nog sna­rast mer spat­tig ju längre tiden gick, av sömn­brist och arti­fi­ci­ell sti­mu­le­ring. Som van­ligt för­sökte jag göra en hyf­sat rea­lis­tisk bedöm­ning av hur många poäng jag borde kunna få per fråga, och då är jag för­sik­tig och avrun­dar helst nedåt. Några frå­gor kände jag att jag inte alls behärs­kade, inte kunde ge bra svar på, andra kän­des rik­tigt bra, och när jag sum­me­rade mitt upp­skat­tade resul­tat ver­kade jag kunna hamna strax över godkänt-gränsen. Jag “läm­nade in”, om man nu kan säga det om en webb-baserad skriv­ning, en kvart innan tiden var ute, och hade då gått ige­nom mina svar tre gånger utan att hitta något att lägga till. En timme efter skriv­ti­dens slut fanns skriv­ningen med rätta svar till­gäng­lig på nätet (län­ken ovan), och när jag tit­tade på sva­ren kän­des det fak­tiskt ännu lite mer lovande. Det skulle ta upp till ett par vec­kor att få resul­ta­tet, så det är knappt en vecka kvar innan jag kan hop­pas på besked.

Ons­da­gen innan jag skrev min förra text, alltså 2/4, fick jag SMS-avisering om att snus­sat­sen jag beställde 1/3 hade kom­mit till mitt lokala utläm­nings­ställe. Jag hann inte iväg dit innan skriv­ningen, det var inte högsta pri­o­ri­tet, men när jag hade skri­vit klart åkte jag runt till ett par affä­rer (jag behövde varva ned lite) och häm­tade min snus­sats på vägen hem. Det var den grövre vari­an­ten, mer grov­ma­let, och det känns som att det pas­sar mig ännu bättre. Jag skall skriva mer om det senare, jag är lite osan­no­likt mör när jag skri­ver detta.

I tors­dags, 10/4, åkte jag till­sam­mans med ett antal kol­le­gor till Åre. Jag har ald­rig stått på sla­lom­ski­dor tidi­gare, jag åkte lite längd­ski­dor som barn (i för­sko­le­ål­der och kanske låg­sta­di­e­ål­der), och under mili­tär­tjäns­ten som cykel­skyt­te­sol­dat var jag tvungen att för­söka åka lite “Vita Blix­ten” och även tolka efter trak­tor på ski­dor. Sedan dess har jag inte stått på ski­dor i någon form. Varje vår bru­kar ganska många av läkarna på min kli­nik åka till Åre för kom­bi­ne­rad kon­fe­rens och ski­dåk­ning, och jag har inte rik­tigt vågat följa med tidi­gare. Nu bestämde jag mig för att följa med i år, jag har hyrt ski­dor och övrig utrust­ning inklu­sive skid­byxor, och jag har fak­tiskt åkt utför, för första gången i mitt liv.

Vi kom hit tors­dag kväll, fre­dag mor­gon hyrde jag utrust­ningen (vil­ket tog lite tid eftersom jag inte hade en aning om vad jag behövde och vad som pas­sade mig), gick till­baka till lägen­he­ten och tog på mig gre­jerna och följde med de sista av kol­le­gorna ut. Vi tog VM8-liften upp, en kol­lega som åkte första gången förra våren och jag för­sökte ta oss ned för en blå led ned till Rödkullen-området. Kol­le­gan kunde ploga vil­ket inte jag kunde, så hon ham­nade snabbt långt bakom mig. Jag åkte på, för­sökte ploga utan större fram­gång, och tog mig så små­ningom ned till Röd­kul­len. Jag hade då i prin­cip en tek­nik att minska far­ten, och det var att åka ut i ter­rängen och sätta/lägga mig ned. Jag fort­satte sedan åka i en kort grön backe, för­sökte lära mig ploga och på andra sätt hålla ned far­ten utan att ramla, utan större framgång.

Nu måste jag nog packa för att hinna med att åka lite mer idag innan tåget hem går någon gång efter tre i efter­mid­dag, men jag skall skriva mer om mina nya erfa­ren­he­ter. Jag tog en lek­tion igår pre­cis innan lif­tarna stängde för dagen, och vågade sedan åka en blå backe ned mot byn. Efter går­da­gens åkning, mest det jag gjorde innan lek­tio­nen tror jag, har jag helt osan­no­lika blå­mär­ken på höf­terna och arm­bå­garna, och jag har ont näs­tan överallt. Jag vak­nade 06.30 för att det gjorde för ont att ligga i sängen, men efter går­da­gens lek­tion för­längde jag hyran av utrust­ning och skaf­fade lift­kort för idag också. Jag har tagit lite värk­tablet­ter och hop­pas klara av att åka lite idag, använda det jag lärde mig igår och för­söka få det att sitta lite bättre.

Jag rap­por­te­rar mer senare.

Virkad mössa till sonen

I hel­gen vir­kade jag en mössa till Edvard. Det var ett tag sedan jag vir­kade en sådan mössa, och jag har tidi­gare bara vir­kat den i vux­enstor­lek. Mönst­ret eller beskriv­ningen hit­tade jag på själv för några år sedan, den finns på min wiki för den som vill läsa eller prova själv. Jag var kanske lite kaxig när jag skrev den, mitt i en virk– och stick­pe­riod, och jag kan glatt erkänna att jag var tvungen att själv ta fram ett par virk­böc­ker för att kolla upp hur det var man gjorde de olika mas­korna och vad för­kort­ning­arna står för. Start­mas­kan fick jag också kolla upp för att påminna mig om hur man gör den.

På bil­derna här ser du Edvard i sin nya, ännu omärkta mössa; en av mina egna äldre mös­sor, och Edvards mössa efter att jag har bro­de­rat dit hans initialer.

Jag gjorde ett par ändringar för att få en lite mindre stor­lek, en av mina egna mös­sor som jag har lig­gande, gjord efter min ori­gi­nal­be­skriv­ning, var helt klart i största laget till Edvard. Den platta över­de­len gjorde jag ett stolp­varv mindre, sedan valde jag att istäl­let för att minska en maska efter 15 stol­par i var­vet efter kan­ten istäl­let öka en maska efter var femte. Det blev inte lika snyggt, med en mer run­dad sida på “pil­ler­bur­ken”, och det kän­des som att det skulle bli i största laget, så något varv senare mins­kade jag en maska efter var fjärde stolpe igen. Skall jag göra fler barn­mös­sor vill jag nog anpassa mönst­ret lite bättre för att få det utse­ende jag vill även på den mindre vari­an­ten. Jag tyc­ker själv annars att det är ett ganska trev­ligt möns­ter, dels för att det blir en snygg mössa, dels för att det går så snabbt att göra den, med lovikka-garn och fem­mans virknål.

Imorse innan jag väckte Edvard pas­sade jag på att göra en snabb och enkel märk­ning genom att bro­dera hans ini­ti­a­ler fram­till på mös­san. Jag har inte bro­de­rat myc­ket i mina dagar, och dessa stygn är de enda jag egent­li­gen kan något så när. Jag gjorde det på fri hand medan jag åt fru­kost, det skulle säkert gå att göra myc­ket jäm­nare för någon med mer bro­dyr­vana, men jag ville sätta namn på mös­san innan han fick ta den med till dagis. Nu ville han fak­tiskt inte ha den nya mös­san på sig när vi åkte till dagis, men jag fick ett SMS på efter­mid­da­gen från min ex-fru som häm­tade honom, där hon berömde mig för den fina mös­san och berät­tade att hon tyckte att Edvard var väl­digt söt i den. Tyd­li­gen hade han den på sig när hon kom till dagis.

Andra blog­gar om: virka, mössa, garn, bro­dyr

Fjärilshuset med Edvard idag

Jag visste inte rik­tigt vad vi skulle hitta på idag, och fun­de­rade på om vi skulle åka till Eriks­dals­ba­det. Jag kol­lade öppet­ti­der och pri­ser på deras hem­sida, men ville vet var jag kunde par­kera, så jag goog­lade efter det och ham­nade på Barn­gui­den. Där pro­vade jag att söka efter akti­vi­te­ter för barn i Edvards ålder, och råkade hitta Fjä­rils­hu­set bland tip­sen där. Det hade jag inte tänkt på själv, men jag tyc­ker om Fjä­rils­hu­set och det kän­des som en trev­lig idé. Jag tog med en ganska stor ryggsäck att packa ned våra ytter­klä­der i, och vi åkte dit. Edvard hade väl­digt roligt, fjä­ri­larna var kanske inte så värst intres­santa, men kine­siska dvärg­vakt­lar som åt mask var roli­gare. Det bästa var dock fis­karna, stora fis­kar vi kunde se både genom glas och genom vat­ten­y­tan. Där stod vi länge och tit­tade. I asi­a­tiska träd­går­den var det pape­go­jvis­ning, och de var också fasci­ne­rande. Han vågade inte rik­tigt låta en pape­goja sitta på armen, men det var intres­sant när den satt på min arm. Vi gick genom buti­ken för att komma till caféet, och det tog tid att få honom med från buti­ken. Han hit­tade en rolig lek­sak som han ville ha, ett kro­ko­dil­hu­vud på en pinne, som man kan få att bita ihop genom att trycka ihop hand­ta­get, och det var svårt att kon­cen­trera sig på juice och bulle när han visste att den fanns där i buti­ken. Så när vi hade fikat fick det bli en kro­ko­dil att ta med hem. Redan i bilen pra­tade han om att han ville åka till­baka dit.

Andra blog­gar om: akti­vi­tet, barn, Fjä­rils­hu­set, fika

PlayDoh/trolldeg och pannkakor

Jag tänkte dela med mig av ett par av mina och Edvards favo­ri­tre­cept. Edvard är nu 3½ år, tyc­ker myc­ket om att “dega”, alltså leka med lek­deg av typen PlayDoh eller troll­deg, och som många andra barn tyc­ker han om att äta pannkakor.

Leklera

Leklera som man köper tyc­ker jag att bru­kar vara lite trå­kig, inte säl­lan för hård och kanske smu­lig, den är dyr och tor­kar efter ett tag. Det känns inte helt lus­tigt att inte veta vad den inne­hål­ler, hel­ler. Jag minns nu inte om vi köpte den eller om Edvard fick den i pre­sent, den första lådan med leklera och till­be­hör. Han tyckte från bör­jan att det var jät­te­ro­ligt, men dels var det ju olika fär­ger på lera, och det är inte lätt att hålla isär de olika fär­gerna, och det blir lite trå­kigt om de blan­das och allt blir grå­brunt. Efter någon månad var den köpta leran torr och oan­vänd­bar, och redan från bör­jan hade den en lätt mot­bju­dande kemisk lukt. Jag letade på nätet efter recept på bra leklera, pro­vade klas­sisk troll­deg men dels kän­des den inte så rolig att arbeta med, dels var den svår att torka i ugn när jag pro­vade en gång. Jag pro­vade sedan flera recept på alun­deg, det som ofta kal­las PlayDoh (som egent­li­gen är Has­bros varu­märke för deras vari­ant av leklera), och har nu kom­mit fram till föl­jande vari­ant som jag har använt länge och som fun­ge­rar bra:

Leklera, PlayDoh, alun­deg
4 dL vete­mjöl
2 dL salt
2 msk alun
Blanda dessa torra ingre­di­en­ser i en skål. Koka upp vat­ten, gärna i en vat­ten­ko­kare. (Kokande vat­ten borde vara myc­ket bättre än varm­vat­ten från kra­nen.)
5 dL kokande vat­ten
2 msk mat­olja
val­fri mängd karamellfärg/hushållsfärg
Blanda dessa blöta ingre­di­en­ser i lämp­ligt kärl, häll det över det torra i skå­len och blanda noga, ganska snabbt. Fort­sätt knåda och arbeta degen en stund. Degen ver­kar hålla sig fräsch flera vec­kor i kyl­skåp, och denna sats ger en rejäl mängd deg som man kan ha myc­ket roligt med.

Alun hit­tar du på apo­te­ket, det går åt en del så köp gärna flera bur­kar. Kokande vat­ten till­sam­mans med vete­mjöl ger en här­ligt smi­dig och seg deg, spe­ci­ellt om du arbe­tar med den en stund medan vatt­net och den bli­vande degen är rik­tigt varm. Det är där­för jag varmt rekom­men­de­rar att du använ­der så varmt vat­ten som möj­ligt, gärna direkt från vattenkokaren.

Nu i julas fick Edvard en här­lig lekle­ralåda från Bil­tema av min bonus­sys­ter och hen­nes familj. Den inne­hål­ler många roliga och bra saker, som jag tror kom­mer att hålla länge.

Pann­ka­kor

Jag har länge varit intres­se­rad av det per­fekta recep­tet på pann­ka­kor, och trä­nade många år i den ädla kons­ten att vända pann­ka­kor i luf­ten (för­sök inte med en stek­panna av gjut­järn eller plåt, det ver­kar behö­vas en teflon­be­lagd stek­panna). Recep­tet jag använ­der nu är detta:

Pann­ka­kor för Edvard och mig
6 ägg
1 L mjölk
4 dL vete­mjöl
någon tsk salt
Blanda som man bru­kar med pann­kakssmet, knäck äggen i en skål, vispa lite så att gulorna går sön­der och blan­das med vitorna, häll på mjöl­ken och blanda igen, blanda ned mjöl och salt. Låt sme­ten stå 10–15 minu­ter för att svälla, blanda ned en skvätt olja eller annat mat­fett. Jag bru­kar ofta blanda i någon mat­sked sojamjöl som emul­ge­rings­me­del, alltså för att få den blöta sme­ten att blanda sig väl med den feta oljan. Soja­le­ci­tin är ju ett van­ligt emul­ge­rings­me­del i sådant man köper i affä­ren, och det ver­kar fun­gera lika bra hemma. Disk­me­del har samma effekt men pas­sar inte i mat, men de få gånger jag gör en van­lig sal­lads­dres­sing med olja och vinä­ger blan­dar jag gärna ned lite pres­sad citron som ver­kar ha samma effekt och gör att det hål­ler sig blan­dat längre.

Jag använ­der numer teflon­be­lagda stek­pan­nor just för pann­ka­kor, även om jag annars är väl­digt för­tjust i mina gjut­järnspan­nor, och för länge sedan köpte en stålplåtspanna med låga kan­ter på Cor­don Bleu spe­ci­ellt för pann­ka­kor. Den senare har jag vår­dat ömt (och även gjut­järnspan­norna, så klart), stekt in med olja, sedan efter varje pann­kakslag­ning har jag hällt grovt havs­salt i pan­nan och gnug­gat ur den (medan jag skyd­dar han­den med en bit hus­hålls­pap­per), inget vat­ten har någon­sin rört den. Den fun­ge­rar bra i stort, men det kan vara svårt att få pann­ka­korna att lossna ibland, vil­ket inte är ett pro­blem med teflon­pan­nor, även om det känns lite som fusk.

Min erfa­ren­het från mitt långa expe­ri­men­te­rande är att det blir fra­si­gare pann­ka­kor som är lät­tare att få rik­tigt tunna om man använ­der mer mjölk i sme­ten. Vill du prova så kan du antingen minska på övriga ingre­di­en­ser i recep­tet ovan, eller helt enkelt öka mäng­den mjölk ännu mer.

Andra blog­gar om: recept, PlayDoh, troll­deg, pann­ka­kor, leklera, sojamjöl, emul­ge­rings­me­del