nyfiken blog

Tidsoptimism, Posten

Visst hän­der det att jag är tidsop­ti­mist, men nu tror jag att Pos­ten slår mig med åtskil­liga hästlängder.

Pake­tet skic­ka­des från Hong­kong 25 juli, kom till Sve­rige 29 juli, och Pos­ten upp­skat­tar att jag får pake­tet “tidi­gast 26 juli”…

Lycka till!

Saknaden efter min lillasyster, Helena Gripman

Idag skulle Helena ha fyllt 40 år. När hon dog hade hon bör­jat pla­nera sin 35-årsfest. Det känns lite kons­tigt att tänka mig henne som 40-åring. För mig är hon all­tid lil­la­sys­ter, mindre rent kropps­ligt och evigt yngre, kanske såg jag henne ibland som ännu yngre än hon egent­li­gen var. Skulle jag upp­skatta hen­nes ålder som­ma­ren innan hon blev dålig hade jag nog gis­sat på någon­stans runt 30, inte 34 som hon fak­tiskt var/blev.

Jag har skri­vit så myc­ket om hän­del­serna kring hen­nes död både här på min blogg och på hen­nes min­nes­si­dor att jag inte kän­ner att jag behö­ver upp­repa eller sam­man­fatta det.

Nu har inte Edvard pra­tat om henne på länge, men ett tag ver­kade han tänka myc­ket på Helena, min sys­ter och hans fas­ter som han ald­rig fick träffa. Han frå­gade var hon var, var­för han inte fick träffa henne, och sade ofta att han ville träffa henne. På sätt och vis kän­des det skönt. Många saker är natur­li­gare och lät­tare att prata med barn om, även om jag tyc­ker att det känns lite svårt att få Edvard (som fyl­ler fem om knappt en månad) att för­stå rik­tigt hur slut­gil­tig döden är. Andra ämnen känns inte lika lätta att prata om, inte för honom utan för mig. Härom­da­gen upp­re­pade Edvard att han ville ha sys­kon och und­rade om jag kunde göra en lil­le­bror till honom. Jag för­kla­rade att jag inte kunde göra det själv, att det behövs både en “far­bror” och en “tant”. Hans själv­klara lös­ning var att jag skulle åka hem till hans mamma, min ex-fru, och göra en lil­le­bror till­sam­mans med henne… Jag minns inte hur jag bytte ämne eller avslu­tade den diskussionen.

Andra blog­gar om: död, barn, döden, sys­kon

Få läkare att berätta mer genom att lyssna uppmärksamt

Jag hit­tade just något intres­sant på Life­Hac­ker där en per­son berät­tar att läkare och vete­ri­nä­rer infor­me­rar mer utför­ligt och tar sig mer tid för honom om han tar fram sin anteck­nings­bok och gör anteck­ningar under sam­ta­let. Ofta tyc­ker jag att kom­men­ta­rerna på sidor som den inte till­för så myc­ket, men i detta fall upp­levde jag att det fanns en hel del klok­skap även där.

Jag tror inte att man måste skriva ned saker för att visa att man lyss­nar upp­märk­samt, det finns många andra tek­ni­ker också som jag har lärt mig under åren, bland annat på läkar­ut­bild­ningen. Tek­ni­kerna går att använda på före­läs­ningar för att vara säker på att man upp­fat­tar ämnet kor­rekt, och san­no­likt lär sig bättre, men också i mötet med pati­en­ter för att få fram den infor­ma­tion man behö­ver för att hjälpa till på bästa sätt. Till stor del hand­lar det om att visa att man lyss­nar och att man är intres­se­rad, till exem­pel genom att ställa följd­frå­gor, göra sam­man­fatt­ningar, höra efter om man har upp­fat­tat saker korrekt.

Sam­tals­tek­nik är ett ämne som jag har för­dju­pat mig i i många olika sam­man­hang, när jag stu­de­rade psy­ko­logi (fri­stående kur­ser), på läkar­ut­bild­ningen, och även själv­stu­dier av eget intresse. Jag vet inte hur myc­ket andra tän­ker på det, men god sam­tals­tek­nik är oer­hört vik­tigt för mig som läkare, som en slags arbets­red­skap. Fick jag bestämma skulle jag ha obe­grän­sat med tid för mötet med varje enskild pati­ent, men nu är det inte så. Ofta har jag 15–20 minu­ter som skall räcka till sam­tal, under­sök­ning, even­tu­ell behand­ling (kanske skriva recept eller sju­kin­tyg) och doku­men­ta­tion. Skall jag på denna korta tid lyc­kas få fram just den infor­ma­tion som är vik­tig för att jag skall kunna ställa rätt dia­gnos och ta rätt beslut måste jag kunna få den män­ni­ska jag möter att berätta just pre­cis detta. Dess­utom är det väl­digt vik­tigt att den jag möter kän­ner att jag lyss­nar, att jag är intres­se­rad och upp­märk­sam, och att jag för­står och accep­te­rar vad just de säger, att jag tar dem på all­var. Fak­tum är att myc­ket miss­nöje med vår­den, många anmäl­nings­ä­ren­den, hand­lar just om bemö­tande mer än om rent medi­cinska misstag.

Det är intres­sant och tan­ke­väc­kande att så att säga se detta från ett annat per­spek­tiv, från andra sidan, att man som pati­ent kan använda samma tek­ni­ker för att få den infor­ma­tion man behö­ver (och ett mer givande sam­tal med den läkare man träf­far). Jag har ald­rig tänkt på det på det sät­tet tidi­gare, men jag tror helt klart att det fungerar.

Andra blog­gar om: läkare, vete­ri­när, anteck­ningar, sam­tal, sam­tals­tek­nik

Att tälja en sked i färsk ek

En granne hjälpte mig nyli­gen att fälla en mindre ek som stod lite illa till och var stym­pad efter tidi­gare för­sök att hålla den borta från el– och tele­fon­led­ningar. Slöjd­in­tres­se­rad som jag är, jag har fak­tiskt fem hög­sko­le­po­äng i slöjd på kur­sen For­mande i trä med skä­rande verk­tyg, tog jag undan några bitar att slöjda i. Snit­ty­tan på den nyfällda eken var väl­digt vac­ker, trots att den var ganska grov efter motor­så­gens klinga.

En lätt krok­växt bit klöv jag och har sku­rit en sked av, en lite större modell som kom­mer att passa bra till mat­lag­ning. På den andra hal­van av samma bit högg jag bort den krok­växta delen och skar ett litet avlångt fat av åter­sto­den, for­mat som ett klas­siskt tråg men någon­stans kring 15 cm långt. Ske­den har jag sli­pat med slip­duk korn 80 till 280, vat­ten­sli­pat och oljat med rå kall­pres­sad lin­olja. När oljan här­dat lär jag nog oljeslipa den också, så att den blir rik­tigt rik­tigt len och fin. Fatet är inte rik­tigt rensku­ret än, jag har inte tänkt slipa det utan lämna den vackra skurna ytan.

Vi spa­rade en längre rot­nära bit som jag gärna skulle göra ett van­ligt tråg av, men utan tjäc­kelyxa och tråg­skav und­rar jag om det inte blir lite väl myc­ket arbete. Eftersom jag inte slöj­dar så regel­bun­det känns det inte rik­tigt moti­ve­rat att inve­stera i dessa verk­tyg, även om jag vet att Svante Djärvs verk­tyg är av en under­bar kva­li­tet. Just nu har jag ett par sked­kni­var från Svante, men jag skulle gärna fylla på arse­na­len med fler av hans vackra och funk­tio­nella skapelser.

När jag ändå var igång med slöj­dan­det tog jag fram ett par gren­de­lar med kvist för att skära klädhängare/krok. Det var ett par ämnen som har legat flera år i gara­get, rik­tigt torr björk som inte alls var lika lätt­ar­be­tad som det färska vir­ket från den nyfällda eken, men det ger en vac­ker yta och Edvard, min son, kom­mer snart att få en egen kläd­häng­are i lagom höjd som hans far har sku­rit. Den har sku­ren yta, det är inte svårt att få det vac­kert och jämnt, spe­ci­ellt i torr björk, bara man är nog­grann och vet vad man gör.

Andra blog­gar om: ek, slöjd, sked, tråg, tjäc­kelyxa, tråg­skav, sked­kniv, björk, kläd­häng­are

Bambu efter vintern

Jag vet att jag borde vin­ter­täcka min bambu, men det har ald­rig bli­vit av. Jag har köpt jute­väv att skugga den med, men jag är lite osä­ker på när jag skall täcka dem. Bambu är vin­ter­grön, som annat gräs, men pro­ble­met är att den stic­ker upp långt ovan­för snötäc­ket. När det bör­jar bli lju­sare på sen­vin­tern för­sö­ker den att växa, men det är fort­fa­rande fru­set kring rot­sy­ste­met (som ju lig­ger ganska ytligt). När den ökar ämnes­om­sätt­ningen och inte får vat­ten så tor­kar bla­den som får sol. Plan­tan kla­rar sig fint trots detta, det enda “pro­ble­met” är att den ser lite skrut­tig ut senare på våren och en bit in på för­som­ma­ren. Sedan kom­mer nya skott och nya blad på de delar av strået som kla­rade vintern.

Min Far­ge­sia muri­e­lae ssp jumbo ver­kar vara den mest här­diga av de bam­bu­sor­ter jag har. Den hål­ler sig grön genom vin­tern, och bara några få torra blad på våren.

Min Sasa pal­mata ssp nebu­losa står väl skug­gad av en stor gran, och den är ganska låg­väx­ande, men den har näs­tan alla blad högt upp på sina strån och de flesta bla­den bru­kar torka på den också. Den växer i en slags stor plast­hink med stora bor­rade hål i bot­ten, för att den inte skall sprida sig för kraf­tigt, trots att jag inte vet om den verk­li­gen gör det här i vårt klimat.

Jag har inte sett några nya skott på Far­ge­sian, men Sasan har satt igång lite smått, och jag vet att den också kom­mer att bli grön och fin senare i år. Den har ganska smala skott, som du ser på bil­den här till höger.

Min Phyl­lo­sta­chus nigra ssp bory­ana är sor­ge­bar­net när det gäl­ler vin­ter­tor­kan. Den är här­dig, kla­rar vin­tern bra, men näs­tan alla blad tor­kar och blir gula. Förra säsongen sköt den skott som var över två meter, och de är nu för­tor­kade och döda i övre hal­van. Det känns trå­kigt på en så stor­väx­ande och maje­stä­tisk planta. Här till väns­ter är huvud­plan­tan som bör­jade med den kruka jag köpte på Zetas för flera år sedan. Den bre­der ut sig ganska fro­digt, och nya skott dyker upp så myc­ket som 30–40 cm från närmsta strå.

Jag tror det var förra säsongen jag delade huvud­plan­tan och tog ett av dessa nya områ­den där den hade bör­jat skjuta nya skott, en ganska liten del, och satte den på en plats som jag tror kan passa den bättre, där den får skugga och värme från ett stort sten­block. Jag hop­pas bara att den inte får det för soligt eller för torrt där.

Förra året köpte jag ännu en bam­buplanta på Zetas, en Pleioblastus humi­lis ssp pumilus, ännu en låg­väx­ande bambu som tyd­li­gen gärna bre­der ut sig. Det gjorde den med besked förra året,trots en växt­plats som nog är i tor­raste laget. När snön för­svann tyckte jag fak­tiskt att den såg helt död ut, bara torra strån och blad och inga tec­ken till liv, men tack och lov har den nu bör­jat visa lite livstecken.

Den har skju­tit flera nya skott redan, och ser nog näs­tan ut att vara den av mina plan­tor som är mest aktiv än så länge detta år. Det skall bli spän­nande att se hur den artar sig under sommaren.

Jag vet inte om jag är sent ute, men jag tänkte bjuda bam­bun på göd­sel snart. De får van­lig gräs­göd­ning som jag ger betyd­ligt mer gene­röst än vad för­pack­ningen rekom­men­de­rar för gräs­mat­tor. Bam­bun har ju myc­ket större växt­massa än gräs­matte­grä­set, och den ver­kar inte ha något emot att jag öser på ganska friskt med göd­sel. Tvärtom växer den på ordent­ligt och visar inga tec­ken på att den skulle vara över­göds­lad. Gräs­mat­tan när­mast runt plan­torna blir också extra frisk och grön, en liten bonus. Jag bru­kar annars lägga täck­bark kring min Phyl­lo­sta­chus eftersom den skic­kar så långa rot­skott som jag inte vill råka klippa med gräs­klip­pa­ren, vil­ket tyvärr har hänt mer än en gång.

Vad gäl­ler vin­ter­täck­ningen tror jag att det är i janu­ari någon gång som det är lagom att svepa in plan­torna i jute­väv för att skugga dem, men jag är inte rik­tigt säker. Kanske jag kom­mer att göra det nästa vin­ter…

Tillägg: Jag ser att alla bil­der kom­mer till väns­ter, utan bild­text. Mitt tema är tyd­li­gen inte rik­tigt anpas­sat till senaste ver­sio­nen av Word­Press. Skall för­söka lösa detta på sikt.

Andra blog­gar om: vin­ter­täcka, bambu, Far­ge­sia muri­e­lae, Sasa pal­mata, Phyl­lo­sta­chus nigra, Pleioblastus humi­lis, göd­sel