Jag har skrivit om min skilsmässa här tidigare, och att döma av kommentarerna är det många som har läst det jag har skrivit. Det känns därför rimligt att skriva lite mer om vad som har hänt sedan dess.

Larisa har (som ni säkert förstår) inte mördat mig, vare sig med gift i mat eller dryck, eller genom att hugga en förskärare i mig när jag sover, som hon hotade med. Efter att ha letat lägenhet mer eller mindre aktivt i några år köpte hon en till slut, på Vikingavägen några kilometer från den förskola där vår son Edvard går. Hon flyttade dit sista dagarna i november, och vi har sedan dess inte behövt bo under samma tak längre. Vi har gått i samarbetssamtal och där efter diverse pajkastning förhållandevis smärtfritt kommit fram till att Edvard skall bo en vecka hos oss var. Det blev alltså gemensam vårdnad (som väntat) och växelvis boende (som jag har förespråkat hela tiden). Jag bor kvar i huset i Vidja som jag köpte innan vi hade träffats.

Edvard kallar fortfarande huset för hemma, men har också blivit alltmer fascinerad av lägenheter. Så snart han ser ett flerfamiljshus berättar han att han ser en lägenhet, eller att han har hittat en lägenhet åt mamma. Han är knappt 3½ år, han kommer att förstå det på ett annat sätt när han blir lite äldre. Han verkar ta det bra, och som jag ser det verkar han lugnare och mer harmonisk sedan vi flyttade isär, och han kan bo med en av oss i taget, en mer harmonisk förälder som kan fokusera mer på honom och mindre på hur jobbigt det känns att bo tillsammans med någon man växte ifrån för flera år sedan. Han har pratat om att han vill titta på film, han är mer van att se barnfilm på DVD än att se TV-program, men när jag förklarar att TV:n är hos mamma i lägenheten kan han acceptera det. Ibland undrar han var någon av hans leksaker är, och får han veta att den är hos mamma kan han acceptera det också.

Som jag ser det kommer vi alla tre på kort och lång sikt att vinna på detta, och jag tror att Edvard är den som som har mest att vinna på den nya situationen.

Ämnesord: barn, Edvard, separation, Skilsmässa

Jag har inte bloggat mycket på ganska länge, som eventuella besökare kan se. Jag tror att det tyngsta skälet till detta är att det har varit så trassligt och jobbigt hemma. Larisa har tjatat i flera år (minst tre av de fyra vi varit gifta) om att hon inte kan och inte vill bo med mig, och senaste månaderna har hon även sagt åt mig att ta fram blanketter och mer information om skilsmässa. Det är nästan permanent dålig stämning hemma, vi grälar inte så sällan och ingen av oss mår bra, och jag tycker att det känns som att lilla Edvard (fyller tre i augusti) också mår dåligt av detta, vilket väl egentligen är ganska självklart.

Nu har jag laddat hem och fyllt i blanketten för ansökan om äktenskapsskillnad, skaffat de särskilda personbevis som krävs, och då vägrar hon plötsligt att skriva under. Hon har i flera år på många olika sätt uttryckt att hon hatar huset där vi bor, och att hon så snabbt som möjligt vill flytta till något annat. När jag för knappt två veckor sedan försökte prata med henne om skilsmässa skrek hon att hon ville bo kvar i huset, att hon hade ändrat sig nu. Till saken hör att huset står på mig och att jag har alla lånen (ärligt talat är lånen förmodligen lika stora som fastighetens marknadsvärde), och hon skulle nog ha svårt att lösa ut mig om hon ville bo kvar här. Vi har tidigare varit helt överens om att vi skall ha gemensam vårdnad om Edvard och att han skall bo en vecka hos oss var, men nu när jag lade fram pappren ville hon plötsligt ha ensam vårdnad, och hon tyckte inte alls längre att det var viktigt för Edvard att ha regelbunden kontakt med båda sina föräldrar.

Eftersom hon vägrade skriva under blanketten gjorde jag ett par ändringar och skickade in den själv, med bara min underskrift. Det gör ingen skillnad i sak vad gäller skilsmässan, möjligen att det kan ta lite längre tid (veckor) för det att vinna laga kraft. Igår fick Larisa brevet med delgivning från Södertörns tingsrätt, och då fick hon spel igen och säger att hon inte skall skriva under delgivningskvittot. Ärligt talat tror jag att det handlar om delvis att hon inte förstår vad det handlar om och hur det går till, delvis rädsla och oro för hur hon skall klara sig själv i ett främmande land (även om hon bott här 4½ år, pratar perfekt svenska, jobbar och har bättre grundlön än jag själv har). Jag ringde nyss till tingsrätten för att fråga vad som händer om hon inte skickar in delgivningskvittot, och får de inget svar inom tre veckor går de vidare med delgivningsman, som t.ex. kan välja att söka upp henne på arbetsplatsen. Jag får väl försöka förklara detta för henne, så att hon inser hur det fungerar, om hon bara vill lyssna på mig några minuter i sträck även när jag pratar om något som hon tycker är obehagligt.

Jag vill inte snacka skit om Larisa här, och vill försöka vara så objektiv jag kan, även om det givetvis inte är enkelt i den situation jag befinner mig. Du som läser detta skall veta att jag här skriver om min upplevelse av det hela. Jag kan personligen inte leva tillsammans med Larisa, vi har inte varit och kan troligen inte vara lyckliga tillsammans, men hon har många goda kvaliteter och är absolut inte någon dålig eller ond människa även om hon har sårat mig djupt och innerligt under lång tid.

Jag kommer förhoppningsvis att orka skriva mer om detta under den närmaste tiden, jag vet att det kommer att bli en jobbig tid med många nya konflikter, men jag är helt övertygad om att vi alla tre kommer att må mycket bättre när Larisa och jag bor på varsitt håll.

Andra bloggar om: skilsmässa, gräl, äktenskapsskillnad, gemensam vårdnad, vårdnad, delgivning, Södertörns tingsrätt

Ämnesord: äktenskapsskillnad, blogg, delgivning, Edvard, gemensam vÃ¥rdnad, gräl, Livet, Relationer, Södertörns tingsrätt, Skilsmässa, vÃ¥rdnad