En dålig tidpunkt att jobba som hyrläkare i Gävle!

Sta­tusupp­da­te­ring: Jag valde en dålig tid­punkt att jobba extra som hyr­lä­kare i Gävle!

Jag vak­nade pre­cis ur en dröm som jag vill beskriva hellre än att somna om.

Jag skulle jobba extra som distriktsläkare/allmänläkare i Gävle (sta­den var namn­gi­ven i dröm­men, det var inte att jag kände igen mig från sjuk­hu­set), med tjänst­gö­ring på sjuk­hu­sets akut­mott­tag­ning. I rea­li­te­ten hand­lade det om ett myc­ket mindre sjuk­hus i en betyd­ligt mindre, lant­li­gare och mer lugn stad.

Vi var 6–10 hyr­lä­kare som delade boende (tänk: jour­rum) på ett par sam­man­slagna rum på en oan­vänd inten­siv­vårds­av­del­ning. Jag hade hål­lits vaken halva nat­ten av mina till­fäl­liga kol­le­gor och rums­kam­ra­ter och för­sov mig till första tjänst­gö­rings­pas­set, som nu var på invär­tes­me­di­cin, inte som DL på aku­ten, Jag tog det vik­ti­gaste av mina saker och stres­sade iväg genom okända kor­ri­do­rer i jakt efter rätt ställe att befinna mig på. Föga anade jag att Gävle sjuk­hus som hel­het nu bok­stav­li­gen var värl­dens minst “rätta ställe” att befinna sig på.

Utan för­var­ning hade sta­den drab­bats av en vålds­dådsvåg på ult­rabru­tal splat­ter­films­nivå. Tänk “The hills have eyes”, “Reeker”, “Vacancy”, “[REC]” och fler i den sti­len, mul­ti­pli­cera med sur­re­a­lis­men från “Den anda­lu­siska hun­den” och ult­ra­vål­det från “A clockwork orange” (boken, inte fil­men, som inte kla­rar av att för­medla hemsk­he­terna på samma sätt), och krydda med de otrev­li­gaste delarna från “Apoca­lypse now”. Jag befann mig plöts­ligt i något som skulle få nyss nämnda fil­mer att se ut som ett barn­pro­gram för förskolebarnen.

Innan jag insett vid­den av kata­stro­fen bör­jade jag för­söka fråga mig fram, för att hitta rätt ställe att vara på, rätt per­son att ta kon­takt med. Nyva­ken som jag var, och jät­testres­sad över att ha för­so­vit mig, tog det ett tag innan jag tog in det som utspe­la­des omkring mig.

Jag stod för­mod­li­gen någon­stans mel­lan akut­mot­tag­ning och rönt­gen, på ett mini­malt lands­orts­sjuk­hus i en liten söm­nig håla någon­stans långt från jäkt och stress. Något var fel. Överallt omkring mig fanns det bårar, stres­sad skri­kande per­so­nal som för­sökte hjälpa skri­kande ska­dade pati­en­ter, inte helt få av dessa var i sin tur skri­kande ska­dad per­so­nal. Alla var unge­fär lika blod­ned­stänkta, alla med en skvätt av någons kropps­de­lar stänkt över sig. Det var lite som att vakna upp inne på sjuk­hu­set i en kom­bi­na­tion av “Day of the trif­fids”, “28 dagar senare” och hela “Resi­dent evil”-serien sam­man­ta­get, men jag var där innan kor­ri­do­rerna blev tomma och tysta.

Anhö­riga och de mindre svårt ska­dade pati­en­terna fort­satte med ult­ra­vål­det inne i sjuk­hu­sets kor­ri­do­rer, någons tar­mar flög åt mitt håll, personal/patient-kvoten mins­kade sta­digt. Fast beslu­ten om att göra mitt jobb insåg jag plöts­ligt att jag hade glömt vik­tiga delar av mina per­son­liga under­sök­nings­in­stru­ment på rum­met. Jag tog mig till­baka till det IVA som legat i malpåse några år, fann rum­met jag läm­nade en liten stund tidi­gare, men det var nu helt urblåst. Jag för­står nu (vaken, vet inte hur jag fick denna kun­skap i dröm­men) att man hade pla­ce­rat svårt ska­dade pati­en­ter där, och att halv­döda pati­en­ter och deras anhö­riga hade gått bär­sär­ka­gång. Det som var något i stil med en hyf­sad ung­karlslya innan jag vände ryg­gen till var nu väg­gar, golv och tak, med för­hål­lan­de­vis små inslag av kros­sat glas och ett lager av myc­ket små (tänk: val­nöt och mindre) delar av döda människor.

På något sätt fick jag ändå tag på min lilla kasse med ste­to­skop och Crocs-tofflor. Jag lånade ett pas­ser­kort av en stres­sad men trev­lig sjuk­skö­terska, vi hann med en skämt­samt iro­nisk ord­väx­ling om läget omkring oss, när jag sekun­den senare skulle lämna till­baka pas­ser­kor­tet fick jag ge det till hen­nes betyd­ligt mer tyst­låtna kol­le­gor som var täckta av delar av den trev­liga skö­ters­kan vars kort jag hade i handen.

Några meter senare på min väg mot en högst san­no­lik död satte jag mig ned i ett undan­skymt hörn, tog fram tele­fo­nen och bör­jade skriva en kort sto­isk sta­tusupp­da­te­ring om att jag job­bade extra som hyr­lä­kare i Gävle, men att jag ver­kade ha valt fel tid­punkt för upp­dra­get. Jag för­stod att det inte fanns någon anled­ning att beskriva läget omkring mig. Jag insåg att ingen i Sve­rige eller någon­stans i värl­den kunde undgå att känna till de bru­tala hemsk­he­terna i vars epi­cen­ter jag satt hop­kru­pen med ryg­gen mot hör­nets två väg­gars möte.

Jag valde en dålig tid­punkt att jobba extra som hyr­lä­kare i Gävle!

Få läkare att berätta mer genom att lyssna uppmärksamt

Jag hit­tade just något intres­sant på Life­Hac­ker där en per­son berät­tar att läkare och vete­ri­nä­rer infor­me­rar mer utför­ligt och tar sig mer tid för honom om han tar fram sin anteck­nings­bok och gör anteck­ningar under sam­ta­let. Ofta tyc­ker jag att kom­men­ta­rerna på sidor som den inte till­för så myc­ket, men i detta fall upp­levde jag att det fanns en hel del klok­skap även där.

Jag tror inte att man måste skriva ned saker för att visa att man lyss­nar upp­märk­samt, det finns många andra tek­ni­ker också som jag har lärt mig under åren, bland annat på läkar­ut­bild­ningen. Tek­ni­kerna går att använda på före­läs­ningar för att vara säker på att man upp­fat­tar ämnet kor­rekt, och san­no­likt lär sig bättre, men också i mötet med pati­en­ter för att få fram den infor­ma­tion man behö­ver för att hjälpa till på bästa sätt. Till stor del hand­lar det om att visa att man lyss­nar och att man är intres­se­rad, till exem­pel genom att ställa följd­frå­gor, göra sam­man­fatt­ningar, höra efter om man har upp­fat­tat saker korrekt.

Sam­tals­tek­nik är ett ämne som jag har för­dju­pat mig i i många olika sam­man­hang, när jag stu­de­rade psy­ko­logi (fri­stående kur­ser), på läkar­ut­bild­ningen, och även själv­stu­dier av eget intresse. Jag vet inte hur myc­ket andra tän­ker på det, men god sam­tals­tek­nik är oer­hört vik­tigt för mig som läkare, som en slags arbets­red­skap. Fick jag bestämma skulle jag ha obe­grän­sat med tid för mötet med varje enskild pati­ent, men nu är det inte så. Ofta har jag 15–20 minu­ter som skall räcka till sam­tal, under­sök­ning, even­tu­ell behand­ling (kanske skriva recept eller sju­kin­tyg) och doku­men­ta­tion. Skall jag på denna korta tid lyc­kas få fram just den infor­ma­tion som är vik­tig för att jag skall kunna ställa rätt dia­gnos och ta rätt beslut måste jag kunna få den män­ni­ska jag möter att berätta just pre­cis detta. Dess­utom är det väl­digt vik­tigt att den jag möter kän­ner att jag lyss­nar, att jag är intres­se­rad och upp­märk­sam, och att jag för­står och accep­te­rar vad just de säger, att jag tar dem på all­var. Fak­tum är att myc­ket miss­nöje med vår­den, många anmäl­nings­ä­ren­den, hand­lar just om bemö­tande mer än om rent medi­cinska misstag.

Det är intres­sant och tan­ke­väc­kande att så att säga se detta från ett annat per­spek­tiv, från andra sidan, att man som pati­ent kan använda samma tek­ni­ker för att få den infor­ma­tion man behö­ver (och ett mer givande sam­tal med den läkare man träf­far). Jag har ald­rig tänkt på det på det sät­tet tidi­gare, men jag tror helt klart att det fungerar.

Andra blog­gar om: läkare, vete­ri­när, anteck­ningar, sam­tal, sam­tals­tek­nik

Specialistläkare, symaskin och annat…

Jag kla­rade spe­ci­a­list­skriv­ningen med ganska bra mar­gi­nal, som jag skrev om tidi­gare. Idag hade jag möte med kli­nik­che­fen med flera. För att göra en lång histo­ria kort upp­fyl­ler jag kra­ven för spe­ci­a­list­lä­kare inom öron-, näs– och hals­spe­ci­a­li­te­ten. Jag får nu betala 2000 kro­nor till Soci­al­sty­rel­sen för att de skall god­känna det hela for­mellt, sedan får jag antag­li­gen pap­per från dem som gör att jag offi­ci­ellt kan titu­lera mig “spe­ci­a­list­lä­kare inom öron-, näs– och hals­sjuk­do­mar” eller något i den stilen.

För ganska pre­cis 20 år sedan, medan jag bodde på Slät­baks­vä­gen i Årsta, hit­tade jag en schysst syma­skin i en con­tai­ner, en Husqvarna Zig-Zag model 1020. Den låg i ori­gi­nal­väs­kan och de flesta ori­gi­nal­till­be­hör utom olje­flas­kan fanns med i väs­kan, inklu­sive för­läng­nings­bord och bruks­an­vis­ning. Den har gjort sitt jobb genom åren, trots att den enda ser­vice den har fått är en skvätt syma­skins­olja någon gång under alla dessa år. Senaste tiden har den bör­jat krångla lite, och sist jag ville sy något fast­nade den i back­läge, Jag sydde framåt, skulle så bakåt för att för­stärka och fästa söm­men, men sedan ville den inte börja sy framåt igen. Jag fun­de­rade ett tag på huruvida jag skulle kosta på den en ser­vice (6–800 kro­nor) eller om jag skulle skaffa mig en nyare maskin istäl­let. För ett par vec­kor sedan blev det sedan som så att jag på lör­da­gen köpte en ny Janome DC 4100 (efter­föl­ja­ren till Janome Jubi­lee 85), men jag insåg snabbt att jag ville ha mer.  Tre dagar senare åkte jag så till ett område utan­för Åkers­berga och köpte en begag­nad Janome Memory Craft 11000, en kom­bi­ne­rad sy– och bro­der­ma­skin och Jano­mes vas­saste kon­su­ment­ma­skin. Jag vill knappt tänka på vad jag beta­lade för den, men det var näs­tan i klass med vad jag skulle få i inbyte för min bil om jag bytte upp mig hos en Toyo­ta­hand­lare, trots att jag nog får anse att jag fick ett bra pris med tanke på de till­be­hör jag fick med. Bara pro­gram­met Digi­ti­zer Pro kos­tar 10 000 kro­nor i buti­ken, för­mod­li­gen det mest kost­samma pro­gram jag har ärlig till­gång till, och antag­li­gen det första sedan C64-tiden som använ­der en dongle (hård­vara, i detta fall en USB-pryl, som bekräf­tar att jag är en legi­tim använ­dare och har rätt att använda pro­gram­met ifråga).

Min MC11000 är bra. Den trär nålen själv (med lite assi­stans) och den klip­per både över– och under­tråd själv. Den har fler söm­mar än jag kom­mer att ha använd­ning för (och fick fler när jag instal­le­rade senaste upp­gra­de­ringen som jag lad­dade ned på nätet), och den bro­de­rar snyggt. Jag har bland annat skan­nat bil­der på Bamse och Var­gen, Hello Kitty, Karolinska-loggan och mer, och med Digi­ti­zer Pro gjort om det till bro­der­fi­ler som jag med USB direkt från datorn eller med USB-minne kan ladda över till syma­ski­nen för att bro­dera. Jag sydde en kasse i snygg grå mar­kis­väv (som ser ut som tyget i ett par snygga som­mar­herr­byxor i ull som jag har)  där jag hade bro­de­rat dels KUS-loggan, dels skis­ser på öra, näsa respek­tive hals från en bok om under­sök­ning­tek­nik jag har. Nu har jag bro­de­rat Edvards namn och (mitt) tele­fon­num­mer på hans klä­der istäl­let för att sy i namn­lap­par, och han är klart nöjd med bro­de­rad Bamse, Var­gen, Hello Kitty eller Miffy på sina kläder.

Nu skall jag bara se till att sälja min gamla Husqvarna (finns på Bloc­ket) och min i prin­cip oan­vända DC4100…

Andra blog­gar om: spe­ci­a­list­lä­kare, syma­skin, Janome

Tenta, mer billigt snus, skidåkning

Om du är intres­se­rad kan du se den skriv­ning jag gjorde genom denna länk (pdf). Jag sov inget nat­ten innan jag skrev, höll mig uppe med espresso och ener­gidryck, plug­gade så myc­ket jag orkade och tit­tade på några fil­mer. Jag var ganska spat­tig när jag åkte till job­bet, kom tyvärr några minu­ter sent (vi skulle vara där 15 minu­ter innan skriv­ti­dens bör­jan). Jag var tvungen att fort­sätta med kaffe, ener­gidryck och godis för att hålla mig igång, och jag blev nog sna­rast mer spat­tig ju längre tiden gick, av sömn­brist och arti­fi­ci­ell sti­mu­le­ring. Som van­ligt för­sökte jag göra en hyf­sat rea­lis­tisk bedöm­ning av hur många poäng jag borde kunna få per fråga, och då är jag för­sik­tig och avrun­dar helst nedåt. Några frå­gor kände jag att jag inte alls behärs­kade, inte kunde ge bra svar på, andra kän­des rik­tigt bra, och när jag sum­me­rade mitt upp­skat­tade resul­tat ver­kade jag kunna hamna strax över godkänt-gränsen. Jag “läm­nade in”, om man nu kan säga det om en webb-baserad skriv­ning, en kvart innan tiden var ute, och hade då gått ige­nom mina svar tre gånger utan att hitta något att lägga till. En timme efter skriv­ti­dens slut fanns skriv­ningen med rätta svar till­gäng­lig på nätet (län­ken ovan), och när jag tit­tade på sva­ren kän­des det fak­tiskt ännu lite mer lovande. Det skulle ta upp till ett par vec­kor att få resul­ta­tet, så det är knappt en vecka kvar innan jag kan hop­pas på besked.

Ons­da­gen innan jag skrev min förra text, alltså 2/4, fick jag SMS-avisering om att snus­sat­sen jag beställde 1/3 hade kom­mit till mitt lokala utläm­nings­ställe. Jag hann inte iväg dit innan skriv­ningen, det var inte högsta pri­o­ri­tet, men när jag hade skri­vit klart åkte jag runt till ett par affä­rer (jag behövde varva ned lite) och häm­tade min snus­sats på vägen hem. Det var den grövre vari­an­ten, mer grov­ma­let, och det känns som att det pas­sar mig ännu bättre. Jag skall skriva mer om det senare, jag är lite osan­no­likt mör när jag skri­ver detta.

I tors­dags, 10/4, åkte jag till­sam­mans med ett antal kol­le­gor till Åre. Jag har ald­rig stått på sla­lom­ski­dor tidi­gare, jag åkte lite längd­ski­dor som barn (i för­sko­le­ål­der och kanske låg­sta­di­e­ål­der), och under mili­tär­tjäns­ten som cykel­skyt­te­sol­dat var jag tvungen att för­söka åka lite “Vita Blix­ten” och även tolka efter trak­tor på ski­dor. Sedan dess har jag inte stått på ski­dor i någon form. Varje vår bru­kar ganska många av läkarna på min kli­nik åka till Åre för kom­bi­ne­rad kon­fe­rens och ski­dåk­ning, och jag har inte rik­tigt vågat följa med tidi­gare. Nu bestämde jag mig för att följa med i år, jag har hyrt ski­dor och övrig utrust­ning inklu­sive skid­byxor, och jag har fak­tiskt åkt utför, för första gången i mitt liv.

Vi kom hit tors­dag kväll, fre­dag mor­gon hyrde jag utrust­ningen (vil­ket tog lite tid eftersom jag inte hade en aning om vad jag behövde och vad som pas­sade mig), gick till­baka till lägen­he­ten och tog på mig gre­jerna och följde med de sista av kol­le­gorna ut. Vi tog VM8-liften upp, en kol­lega som åkte första gången förra våren och jag för­sökte ta oss ned för en blå led ned till Rödkullen-området. Kol­le­gan kunde ploga vil­ket inte jag kunde, så hon ham­nade snabbt långt bakom mig. Jag åkte på, för­sökte ploga utan större fram­gång, och tog mig så små­ningom ned till Röd­kul­len. Jag hade då i prin­cip en tek­nik att minska far­ten, och det var att åka ut i ter­rängen och sätta/lägga mig ned. Jag fort­satte sedan åka i en kort grön backe, för­sökte lära mig ploga och på andra sätt hålla ned far­ten utan att ramla, utan större framgång.

Nu måste jag nog packa för att hinna med att åka lite mer idag innan tåget hem går någon gång efter tre i efter­mid­dag, men jag skall skriva mer om mina nya erfa­ren­he­ter. Jag tog en lek­tion igår pre­cis innan lif­tarna stängde för dagen, och vågade sedan åka en blå backe ned mot byn. Efter går­da­gens åkning, mest det jag gjorde innan lek­tio­nen tror jag, har jag helt osan­no­lika blå­mär­ken på höf­terna och arm­bå­garna, och jag har ont näs­tan överallt. Jag vak­nade 06.30 för att det gjorde för ont att ligga i sängen, men efter går­da­gens lek­tion för­längde jag hyran av utrust­ning och skaf­fade lift­kort för idag också. Jag har tagit lite värk­tablet­ter och hop­pas klara av att åka lite idag, använda det jag lärde mig igår och för­söka få det att sitta lite bättre.

Jag rap­por­te­rar mer senare.

Tentaångest, vad gör den som aldrig lärt sig studera…

Jag för­står att det kan verka para­dox­alt, med tanke på att jag bland annat har tagit mig ige­nom läkar­ut­bild­ningen, men jag kan inte plugga. Jag har helt enkelt ald­rig lärt mig någon form av stu­di­e­tek­nik, jag har inga meto­der för att närma mig ett stort kun­skaps­ma­te­rial och jag har egent­li­gen ingen aning om hur jag skall bära mig åt för att inhämta en stor och bred mängd infor­ma­tion. Det har varit ett stort pro­blem i grund­sko­lan och gym­na­siet, och givet­vis än mer under mina sam­man­lagt sju år av uni­ver­si­tets­stu­dier, och jag vet inte vad jag skall göra åt det.

Om knappt sex tim­mar skall jag skriva spe­ci­a­listex­a­men för bli­vande öron-, näs och hals­spe­ci­a­lis­ter. Jag vågar inte lägga mig för att för­söka sova, dels för att jag inte kän­ner att jag har plug­gat till­räck­ligt, dels för att jag senaste måna­derna har fått pro­blem med sömnen.

Sömn­pro­ble­men ytt­rar sig inte i att jag har svårt att somna, det bru­kar inte vara något pro­blem alls även om jag har lätt att stanna uppe lite för sent, och egent­li­gen inte hel­ler i att jag har svårt att vakna, men att komma upp ur sängen är hart när omöj­ligt. Jag har nu sex olika väckarkloc­kor och lik­nande, senaste inve­ste­ring­arna var en Philips väc­kar­lampa som under en halv­timme sakta ökar ljus­styr­kan på en lampa för att simu­lera en natur­lig gry­ning, och en annan väckar­klocka med en kraf­tig vibra­tor att lägga under madras­sen. Väc­kar­lam­pan är under­bar, när den har bli­vit ganska ordent­ligt ljus vak­nar jag till och kän­ner mig pigg och utsövd, och jag lig­ger kvar för att “dra mig” lite. En stund senare ringer i tur och ord­ning en van­lig (radi­oupp­da­te­rad) väckar­klocka, vibra­tor­kloc­kan, mobil­te­le­fo­nen och två tråd­lösa tele­fon­han­den­he­ter (med kraf­tigt och irri­te­rande ljud). Jag hör dem alla, och kän­ner (och stänger av) vibra­tor­kloc­kan, och som­nar om. Innan årsskif­tet var det nog unge­fär 20 år sedan jag för­sov mig, trots att jag av natu­ren är kvälls­män­ni­ska och har väl­digt svårt att vakna och komma upp på mor­go­nen, men sedan årsskif­tet har jag för­so­vit mig flera gånger och till och med pin­samt nog kom­mit för sent till job­bet mer än en gång. Annars bru­kar jag vara tidig till job­bet, före många kol­le­gor. För unge­fär 25 år sedan fick jag pro­blem med vad jag tol­kade som mag­ka­tarr, och jag kom under­fund med att om jag, morgontrött som jag all­tid varit, gick upp drygt en timme tidi­gare för att hinna äta en ordent­lig fru­kost i lugn och ro medan jag läser tid­ningen så slapp jag mag­be­svär. Det har varit min sta­diga rutin sedan dess, men nu har något hänt, jag vet inte vad eller vad jag skall göra åt det. Vid ett par till­fäl­len har jag valt att vara vaken hela nat­ten, för att för­söka vända dyg­net (det sägs fun­gera bättre så än att för­söka somna tidi­gare), men det har inte hjälpt. Å andra sidan har det inte varit något större pro­blem att vaka en natt och fun­gera hyf­sat nästa dag, kons­tigt nog. När jag är natt­jour och tvingas arbeta hela nat­ten mår jag inte bra, men då måste jag ta vik­tiga och poten­ti­ellt livs­av­gö­rande beslut när som helst under nat­ten. Vakar jag hemma av egen fri vilja gör jag det som pas­sar mig och i den takt jag vill, och ingen annan drab­bas av even­tu­ella miss­tag jag gör av trött­het eller utmattning.

Stu­di­erna, ja… Jag vill för­söka beskriva mitt dilemma men jag kän­ner att det är svårt att for­mu­lera det just nu, kanske för att kloc­kan snart är fyra på nat­ten och vare sig några dubbla espresso eller ett par bur­kar ener­gidryck kan få mig rik­tigt i samma men­tala skick som jag borde kunna vara dag­tid. Det är, åtminstone för mig i min unika situ­a­tion, väl­digt ångest­ska­pande att stå inför ett till synes gräns­löst hav av infor­ma­tion som jag för­vän­tas ta till mig. Jag vet, och plå­gas av, att andra i min situ­a­tion kan han­tera det på ett ratio­nellt sätt. Mitt livs hit­tills enda mani­festa pani­kat­tack (som jag med min senare kun­skap inom psy­ki­a­tri och dia­gno­ser vet att det bör ha varit) fick jag när jag gick en ettå­rig utbild­ning för att bli under­skö­tare. Det här var innan jag bör­jade läkar­ut­bild­ningen, såklart. Jag hade på känn att jag ville bli läkare, men hade ingen erfa­ren­het av vår­den och valde att börja arbeta som vård­bi­träde på en medi­ci­nav­del­ning på S:t Görans sjuk­hus, och genom job­bet gick jag sedan först en tio­vec­kors kurs för att bli utbil­dat vård­bi­träde, senare en 40-veckors kurs för att bli rik­tig under­skö­tare. Under den senare utbild­ningen skulle vi bland annat lära oss mer om sam­hälle och lagar, tror jag det var, det som under min tid i “van­liga” gym­na­siet och grund­sko­lan gick under nam­net sam­hälls­kun­skap. Jag skall inte svära på att det var just detta område det hand­lade om, men något var det som inte var spe­ci­fikt medi­cinskt. Vi skulle ha en skriv­ning, jag hade ingen aning om hur jag skulle närma mig denna “torra” fak­ta­kun­skap, och jag kom väl­digt dåligt för­be­redd till skriv­ningen. När jag satt där och insåg att jag i prin­cip inte kunde sva­ren på några frå­gor upp­levde jag en snabbt och kraf­tigt till­ta­gande obe­hags­känsla, och efter vad jag tror mindre än en halv­timme skrev jag några rader om vad jag kände på pappren, läm­nade in dem och sprang där­i­från. Jag hade (vet jag nu) klas­siska symp­tom på ångest, med tryck över brös­tet och upp­levd svå­rig­het att andas eller få luft. Det var verk­li­gen den klas­siska “fight or flight”-reaktionen, kämpa eller fly. En reak­tion som vore nor­mal och funk­tio­nell om jag vore sten­ål­ders­man som mötte en ils­ken björn­hona med ungar på min vand­ring i sko­gen. Pro­ble­met var att jag inte såg någon björn. Jag kände denna ofant­liga oro, en äkta stress­re­ak­tion egent­li­gen, men det fanns inget jag kunde kämpa mot eller något syn­bart eller påtag­ligt (för­stå­e­ligt) som jag kunde fly från. Jag mådde hemskt i den situ­a­tion jag befann mig, och flydde från situ­a­tio­nen. Jag gick ned till skolskö­ters­kan (utbild­ningen räk­na­des som gym­na­sial och gavs på dåva­rande Stads­ha­gens vård­gym­na­sium), och hon tog med mig till psyk-akuten på S:t Göran, där de i prin­cip inte gjorde ett dugg. Jag antar att jag fick prata med någon, kanske en läkare, men det var väl också allt. Jag gick fak­tiskt till­baka till sko­lan efter det, träf­fade mina kurs­kam­ra­ter som und­rade om jag var så otro­ligt påläst och snabb att jag fak­tiskt hade kla­rat skriv­ningen på den korta tid jag var där. Det var några i kur­sen som stod mig när­mare, som jag kände för­tro­ende för, och vi pra­tade om vad som hänt och hur jag mådde, men jag skall inte skriva mer om just det, inte just nu i alla fall.

Jag kom att tänka på mina tre ter­mi­ner på fri­stående kur­ser i psy­ko­logi på Stock­holms Uni­ver­si­tet, som jag gjorde innan detta. Där lyc­ka­des jag fak­tiskt på något sätt stu­dera, jag upp­levde det som att det var mer grip­bart, kanske mer begrän­sat i omfatt­ning, och jag inser just nu när jag skri­ver detta att jag där och då fak­tiskt hade en fun­ge­rande stu­di­e­tek­nik. Jag satt hemma och gjorde mind­maps över olika områ­den inom psy­ko­lo­gin. Jag vet inte om det­kan ha berott på att vi hade bra lärare (jag lär mig otro­ligt myc­ket genom före­läs­ningar och genom att fråga, jag stäl­ler ofta många frå­gor under före­läs­ningar), att områ­det fasci­ne­rade och fängs­lade mig, att det var begrän­sade del­om­rå­den och för­hål­lan­de­vis “små” ten­tor, eller om det kan ha spe­lat in att jag fak­tiskt bara läste för mitt eget höga nöjes skull. Jag minns med glädje i syn­ner­het en skriv­ning, jag vet nu inte vil­ket område det gällde. I skriv­ningen fram­gick hur många poäng varje fråga gav, och resul­ta­tet var god­känt eller under­känt, jag gis­sar att grän­sen var 2/3 rätt, men grän­sen var i alla fall klar och tyd­lig. Medan jag skrev anteck­nade jag på ett kladd­pap­per hur många poäng jag trodde jag skulle få för varje fråga jag besva­rade. När jag ansåg att jag hade till­räck­lig mar­gi­nal för att säker bli god­känd (jag för­sökte att underskatta poängen varje fråga skulle ge) läm­nade jag helt enkelt in skriv­ningen utan att fylla i svar på res­ten av frå­gorna. Det kän­des lite kax­igt och/eller arro­gant, men jag hade rätt och jag blev god­känd. Det är inget jag rekom­men­de­rar, skäll inte på mig om du gör lika­dant och råkar illa ut på grund av det.

Jag hade medel­måt­tiga betyg från gym­na­siet men skrev 2.0 på hög­sko­le­pro­vet, max­i­mal poäng, och jag hade mer än fem års arbets­livs­er­fa­ren­het när jag sökte vil­ket gjorde att jag kunde söka i en kvot med hög­sko­le­provspo­äng plus 0,5 poäng för arbets­livs­er­fa­ren­het, totalt 2,5 poäng av 2,5 möj­liga. På gym­na­sie­be­ty­gen skulle jag ald­rig komma in på läkar­ut­bild­ningen, med 2,0 från hög­sko­le­pro­vet skulle jag få delta i lott­ning, men i den kvot jag sökte räckte det med 2,3 poäng om jag minns rätt. Jag skrev pro­vet två gånger och fick 1,9 första gången, som sagt 2,0 andra gången. Jag tror att jag redan då hade läst Dar­rel Huffs under­bara bok ‘Hur man kla­rar test’ (jag kan också rekom­men­dera hans bok ‘Hur man lju­ger med sta­tistik’) som helt klart hjälpte mig med använd­bara tips inför hög­sko­le­pro­vet. Det är en bok jag kan rekom­men­dera alla att läsa, vi kom­mer alla flera gånger under livet att göra olika test av olika slag, och i den boken finns knep och stra­te­gier som är väl­digt all­mängil­tiga. Under läkar­ut­bild­ningen hit­tade jag även boken Study Skills and Test-Taking Stra­te­gies for Medi­cal Stu­dents som ver­kade lovande, den gav mig en del bra råd och en del självin­sikt, men jag tog mig ärligt talat inte ige­nom hela den boken heller.

Min ten­ta­ång­est för­vär­ra­des under läkar­ut­bild­ningen, inte helt ovän­tat kan jag tycka så här i efter­hand. Jag är ganska säker på att jag inte hade kla­rat mig mer än en ter­min eller två på en annan läkar­ut­bild­ning än den i Lin­kö­ping. Stu­di­e­sät­tet där pas­sade mig som hand i handske. Jag sökte dit främst av två skäl, dels att jag efter några år inom vår­den tyckte att det kän­des orim­ligt att som på andra orter stu­dera flera år utan att se en pati­ent, dels att en bekant till mig som då var i slu­tet av sin utbild­ning här i Stock­holm varmt rekom­men­de­rade Lin­kö­ping och sade att han själv skulle ha valt Lin­kö­ping istäl­let om han hade vetat mer innan han sökte läkar­ut­bild­ningen. Jag visste inte myc­ket om hur utbild­ningen var upp­lagd med det som kal­la­des PBI (pro­blem­ba­se­rad inlär­ning) när jag bör­jade, PBL (pro­blem­ba­se­rat lärande) när jag slu­tade. Men det var nog, för mig, det bästa med utbild­ningen där, till­sam­mans med det egent­li­gen själv­klara sät­tet att läsa uti­från organ­sy­stem under den prekliniska/teoretiska första hal­van av utbild­ningen. På andra orter läser man t.ex. bio­kemi en ter­min, cell­bi­o­logi en annan ter­min, ana­tomi, fysi­o­logi med mera i varsitt fri­stående block, utan att ta vara på den natur­liga och själv­klara kopp­lingen mel­lan dem. I Lin­kö­ping bör­jade vi med att stu­dera rörel­se­ap­pa­ra­ten och läste då t.ex. rygg­ra­dens, armar­nas och benens ana­tomi (ben, musk­ler, ner­ver), fysi­o­logi, bio­kemi (kalk­ba­lan­sen och dess regle­ring), histo­logi (väv­nads­kun­skap, då hur musk­ler, ben och ner­ver är upp­byggda) med mera. Stu­di­erna utgick från fall­be­skriv­ningar, och i mindre grup­per kal­lade “bas­grup­per” när­made vi oss varje fall, spå­nade om vilka områ­den vi behövde lära oss mer om för att kunna för­stå detta fall, kom överens om ett antal inlär­nings­mål för just vår grupp, sedan skaf­fade vi oss kun­skap var och en på sitt eget sätt och med sina egna käl­lor. På den utbild­ningen finns ingen offi­ci­ell kurslit­te­ra­tur, utan var och en får själv välja sina kun­skaps­käl­lor, vil­ket i mitt fall ofta inne­bar att jag dels valde andra böc­ker än majo­ri­te­ten, och att jag skaf­fade mer än en bok per område för att kunna jäm­föra olika käl­lor. Det är ett sätt för mig att till­go­do­göra mig ett mate­rial, att stu­dera flera käl­lor och uti­från dessa olika beskriv­ningar skaffa mig en egen upp­fatt­ning om hur något fun­ge­rar. Alla för­fat­tare skri­ver ju om sin egen upp­fatt­ning och tolk­ning, och även inom medi­ci­nen är san­ningen rela­tiv, det finns olika tolk­ningar, olika sätt att beskriva och för­stå en och samma sak, och jag ver­kar ha lät­tare att ta in kun­skap om jag får fun­dera själv över vad som är sant, eller hur jag skall välja att tolka eller för­stå en viss sak. Det är nog just detta att “råplugga”, ren “korv­stopp­ning” som jag inte har något sätt att göra. Jag kan inte bara läsa en mas­siv text och trycka in fakta så som det står beskri­vet och for­mu­le­rat där. Jag har insett att många andra har denna för­måga, och flera av min kurs­kam­ra­ter på läkar­ut­bild­ningen hade väl­digt svårt att accep­tera att det inte finns en enda ofel­bar san­ning, att allt fak­tiskt är rela­tivt och att allt kan beskri­vas på olika sätt. De ver­kade vilja ha klart besked från sin lärare om vad som är rätt, gärna en sid­hän­vis­ning i en namn­gi­ven bok där man fin­ner det som är kor­rekt. Det är inte något jag behö­ver eller önskar, sna­rare något som skräm­mer mig eftersom det är just sådana torra stela san­ningar som jag har så svårt att ta till mig. Det finns några sådana som jag blev tvungen att plugga in, bio­ke­mins citronsy­ra­cy­kel och ana­to­mins plexus brachi­a­lis (den osan­no­likt röriga flä­tan av ner­ver mel­lan hals­ryg­gen och överar­men), och dessa fick jag helt enkelt repe­tera tills jag kunde dem.

Det jag tänkte komma till vad gäl­ler läkar­ut­bild­ningen och min ten­ta­ång­est var ett spe­ci­fikt ten­ta­menstill­fälle, det kan ha varit min enda (?) omtenta, någon av de pre­kli­niska ter­mi­nerna. (I Lin­kö­ping hade vi en stor skriv­ning per ter­min, på allt vi hade lärt oss på dessa 20 vec­kor.) Jag minns inte nu vad det var jag skulle lära mig, men det var något jag verk­li­gen inte visste hur jag skulle kunna få in i mitt huvud. Jag mådde verk­li­gen pyton, jag hade ärligt talat ganska grav ångest, och det som gjorde att jag orkade fort­sätta att för­söka plugga var att jag sade till mig själv att det var OK att må så hemskt. Jag skulle klara denna vecka eller två, hur långt det nu var till skriv­ningen, sedan skulle jag lägga in mig på psy­ket. Bara klara tiden fram till skriv­ningen, sedan fick det gå hur det ville. Det var fak­tiskt det som fick mig att orka med den ten­ta­pe­ri­o­den, tan­ken på att jag skulle för­söka att bli inlagd på psy­ki­a­trisk avdel­ning om jag bara hade gjort skriv­ningen (och mådde lika dåligt efter den). Nu blev det inte så, jag mådde bättre efter ten­tan, som jag också kla­rade. Tur var kanske det, eftersom jag nu i efter­hand vet att jag säkert inte skulle ha ansetts sjuk nog att behöva vård på avdel­ning (och det tyc­ker nog inte jag hel­ler så här i efterhand).

Jag har inte mått fullt så dåligt nu inför denna skriv­ning, men jag har inte mått bra hel­ler. Jag har fått två vec­kors inläs­nings­tid, tjänst­le­digt med lön, och jag har för­sökt att plugga varje dag, men det är svårt bara att sätta mig med böc­kerna. Jag för­sö­ker med den enda metod jag hit­tade under läkar­ut­bild­ningen, att gå ige­nom gamla skriv­ningar och för­söka svara på dem, slå upp vad som ver­kar vara vet­tiga svar på respek­tive fråga, men det tar emot det också. När jag har kom­mit så här långt med min text är det 3½ timme kvar till skriv­ningen. Vi får se hur det går och vad jag gör i efter­mid­dag. Skriv­ningen är offi­ci­ellt fri­vil­lig, men ÖNH-klinikerna här i Stock­holm god­kän­ner inte en läkare som spe­ci­a­list utan att man har fått god­känt resul­tat på den “fri­vil­liga” skrivningen.

Kanske efter­mid­da­gen och kväl­len kan ägnas åt att upp­gra­dera till nya Word­Press 2.5, eller att göra en egen smyg­maskvirk­nål, eller att göra fär­digt de kro­kade toff­lorna till Edvard, eller kanske gå ut med vän­ner och äta eller ta ett par öl. Vi får se…

Andra blog­gar om: Sömn­pro­blem, pani­kat­tack, stu­di­e­tek­nik, hög­sko­le­pro­vet, ten­ta­ång­est, läkar­ut­bild­ning