Av någon anledning, jag vet inte riktigt varför själv, är jag något av en “periodare” när det gäller att blogga. Vissa perioder skriver jag dagligen, kanske flera gånger om dagen, andra perioder kan det gå flera månader mellan texterna, trots att det inte händer färre eller mindre intressanta saker i mitt liv.

Igår snickrade jag äntligen en fladdermusholk. Det är något jag har velat göra i många år, men det har inte blivit av. Den är klar sånär som på någon fästanordning för att förankra den i ett träd, och dessutom behöver fogmassan jag har tätat fogarna med få lite mer tid att torka/härda innan jag sätter upp den. Jag vill inte att det skall lukta otrevligt för fladdermössen, och jag misstänker att de inte uppskattar lukten av fogmassa som härdar. Jag skulle gärna göra fler holkar, jag har många träd att sätta dem i. Jag har läst att upp till 10 fladdermöss kan dela på en holk, åtminstone honorna som gärna bor tillsammans, och varje fladdermus kan äta upp till 7000 myggor per natt. Det finns massor av mygg i min trädgård, och jag skulle verkligen uppskatta om några fladdermöss kunde äta sig mätta på dem. Dessutom tycker jag att det är charmigt och trevligt med det speciella ljudet av flygande fladdermöss på kvällen. Jag har inte hört så mycket av det sedan min far och jag fotvandrade, då särskilt när vi tältade vid Årsjön bortåt Tyresta.

Jag har också i många år varit sugen på att göra en nypon- eller törnehäck, och i höstas började jag på allvar. Min tomt gränsar mot två vägar, jag har bara infart mot den ena, och det fanns en del törnesnår upp mot den andra vägen. I höstas gjorde jag så slag i saken och flyttade ett antal vildväxande nypon så att de står längs tomtgränsen mot Grönfinksvägen, bakom och ovanför huset. På delar av den tomtgränsen är det klippor utan jordtäckning, så jag byggde en slags lång öppen planteringslåda, öppen i botten och kortsidor, som jag fyllde med jord för att kunna få nyponen att växa där också. Ett par av plantorna var inte så lyckliga över flytten och tog sig inte så bra, men de flesta växer och frodas. Nu har jag börjat tillverka själva törnehäcken genom att lägga ned långa höga skott och fläta in dem i varandra och i nästa planta i raden, är det glest eller svårt att få dem att ligga som jag vill använder jag stenar eller grövre grenar för att hålla dem nere mot marken. Det fina med (vilda) nypon är att de skott som ligger ned kommer att skjuta många nya kraftiga skott rakt uppåt, i nittio graders vinkel mot marken och mot det liggande skottet. Nästa vår kan jag lägga ned dessa skott och på så vis både göra häcken tätare och högre. Det är också lätt att göra avläggare av nypon, lägger jag ett skott ned och täcker delar av det med jord (helst inte sista 10-20 cm vid spetsen, tror jag) så kommer det att rota sig där och bilda en ny planta. På det sättet planerar jag att fylla min planteringslåda med nya plantor, och även förtäta andra områden där det är för glest mellan plantorna.

När jag flyttade hit till Vidja gjorde jag ett par roliga saker redan första våren, dels gjorde jag ett levande stängsel av korgvide, dels en stor solrosplantering. Delar av det levande stängslet tog sig inte, när det var som varmast och pilskotten var känsliga för torka, var jag bortrest och kunde inte vattna. Jag har sedan dess försökt använda lite liknande teknik som med törnehäcken, att jag flätar ned nya skott, jordslår en del, och försöker på det sättet förtäta de områden som är lite glesare. Det är inte perfekt än, men det tar sig. Det har inte blivit någon omfattande solrosodling sedan det första året, men nu har jag försökt igen. Dels har jag och Edvard strött ut massor av solrosfrö på samma plats som jag hade den första solroshäcken, men jag tror att fåglarna har ätit upp det mesta och att resten kan ha torkat, dels har jag passat på att rensa och gräva om ett tidigare jordgubbsland som nu mest hade ogräs, för att sedan mylla ned ett par kg solrosfrö där. Det landet ligger alldeles intill ett större trädgårdsland där Edvard och jag har sått bönor, morötter, rucola och lite annat, så jag måste ändå vattna där regelbundet nu när det är så varmt. Vi får se om det hinner bli några blommande solrosor med så sen sådd, men det är kanske inte omöjligt.

Andra bloggar om: fladdermusholk, fladdermöss, myggor, törnehäck, levande stängsel, solrosor

Ämnesord: bambu, Edvard, fladdermus, korgvide, mygg, nypon, solrosor, törne, trädgård

Visst läste jag i DN om att det skulle vara stormar, men jag räknade inte med att det skulle drabba mig. Visst brukar vi ha ett antal strömavbrott om året, mest på vintern, när luftledningarna hit inte klarar snö eller fallande träd, men något som detta kom som en total överraskning.

Strax före sju på kvällen skulle jag åka iväg för att handla lite. Det är mörkt och lite regnigt, och kanske det blåser mer än det brukar. Jag åker den enda väg som finns till och från Vidja, Vidjavägen norrut för att komma upp till Ågestavägen och bron över till Farsta Strand. Jag hade knappt hunnit upp i skogen precis norr om Vidja när jag såg att det verkade vara bilar som stod stilla i mötande körfält, och kanske någon som körde på tvären över vägen också. Som tur var saktade jag in, för det jag inte såg i motljuset från deras strålkastare var den stora gran som låg rakt över vägen.

En gran som hade stått kanske 3-4 meter från vägen (västerut) hade fallit nästan i perfekt rät vinkel rakt över vägen, mot 3:s mobilmast som står på vägens östra sida där. Den del av granen som låg över vägen uppskattade jag till 50-60 cm i diameter, ingen liten slana alltså. Kanske är det en yrkesskada, eller bara min personlighet, men bland det första jag gjorde när jag klev ur bilen för att beskåda detta var att titta så att inte någon hade blivit klämd under stormfället. Det är verkligen tur att inte granen föll på en passerande bil, det hade inte varit vackert, och att ingen hade kört för snabbt för att uppmärksamma den och fortsatt köra rakt in i den.

Jag vände bilen och körde hem igen (några hundra meter) för att hämta kameran, körde tillbaka och ställde bilen på behörigt avstånd, med varningsblinkers på, och gick fram för att ta lite bilder (jag tänkte ju på dig, kära läsare) som du kan se på PicasaWeb. Där skall också finnas länk till karta och till Google Earth så att du kan se var det hela inträffade och hur sårbart vårt område på sätt och vis är. När jag hade tagit några bilder kom några karlar från Vidjahållet, i orange kläder och med en motorsåg. Jag vet inte om det var några grannar som själv tog på sig uppgiften att röja vägen, eller om det arbetar för Vidja vägförening och så snabbt hade fått i uppdrag att göra det. De började kvista och kapa granen, men tyvärr hade de nästan slut på bensin i motorsågen, som också var ganska svårstartad till en början.

Jag hade hunnit fundera över vem man skall ringa till när något som detta inträffar, vems ansvar det är att röja undan stormfällda träd från vägen. Vägen sköts av Vidja vägförening, men kan man räkna med att de gör en akututryckning i ett fall som detta? När jag stod där såg jag också att en av de få bussar som kommer till vårt område stod bland de väntande bilarna på väg in mot Vidja, och chauffören där är nog den jag tyckte mest synd om. Han hade antagligen bara en eller två passagerare, och jag gissar att han varken fick eller ville försöka vända bussen för att åka tillbaka norrut igen.

Bäst som jag stod där och funderade kom något stort och rött körande norrifrån, förbi alla stillastående bilar. Det var en bil från Räddningstjänsten, en “brandbil”, som kom körande. Nu blev det fart på röjandet! De var många, rätt klädda, och verkade ha en effektivare motorsåg. Deras bil hade rejäla strålkastare på en slags stolpe (rör) som hissades upp från bilens mitt, så de fick bra arbetsbelysning. Snart var de vägblockerande delarna av granen avkvistade (kvistar tjocka som min överarm), kapade i mindre bitar och undanröjda från vägbanan. Tydligen hade någon av grannarna som satt där i bil ringt 112 och larmat dem, och tydligen är det det man skall göra. Där lärde jag mig något nytt.

Det verkade som att det snart skulle gå att köra igen, så jag gick tillbaka till min bil, som inte startade. Jag hade inte bara lämnat varningsblinkers på utan även strålkastarna, och nu var batteriet närmast dött. Klantigt och tanklöst värre, men som tur var fanns det ju andra bilar överallt omkring mig. Mannen i bilen bakom hjälpte mig med starthjälp, jag stod i uppförsbacke på regnvåt väg med många bilar bakom mig, så jag ville inte försöka knuffa igång bilen, och sedan kunde jag någon timme senare än beräknat komma iväg för att handla.

En lagom surrealistisk händelse som bryter av fint mot vardagen.

Andra bloggar om: storm, träd, väg, Vidja

Ämnesord: Google, hus, kläder, storm, träd, väg, Vidja

För ganska precis tre år sedan skrev jag om problemen med stopp i avloppet, och det har kommit tillbaka några gånger sedan dess. Vid ett senare tillfälle när det var totalstopp köpte jag en högtryckstvätt (Nilfisk/Alto, inte den allra billigaste modellen men ändå i budget-/hushållssegmentet) och en avloppsrens-anordning till den, en lång spolslang som sprutar vatten med högt tryck framåt och snett bakåt. Tanken är att den skall kunna arbeta sig igenom det som täpper till i avloppet. Slangen är 10 eller 15 meter lång, så den räcker ganska långt, men jag har ungefär 40 meter till trekammarbrunnen, så den räcker inte hela vägen fram. Den har hjälpt till en del när det har varit som partiellt stopp, men när det har varit som värst räcker den inte till.

Sist jag behövde ta hjälp av en spolbil för att rensa avloppet råkade jag vara hemma när de kom, och jag kunde vara med (förmodligen lika nyfiken som Edvard, som ju också ville titta vad mannen som ställde den stora lastbilen på vår grusplan skulle göra för spännande) när han löste mina problem. Jag fick se de massiva gråvita kakorna av fett som han kunde spola loss ur avloppsledningarna, och fick lära mig att man absolut inte skall skölja ned något fett i avloppet. Jag har alltså gjort helt fel när jag har spolat ur stekfett/olja ur stekpannan i diskhon, och senare har jag också läst i DN om att man ser samma problem i flerfamiljshus, och att det är så illa att man i nybyggda hus ibland installerar fettavskiljare för att slippa fettproppar i rören mellan fastigheten och avloppsnätet.

Mannen med spolbilen berättade att det bästa, vad gäller stekflott, är att låta pannan svalna och sedan torka ur fettet med hushållspapper. Han berättade också att kaustiksoda ofta bara gör saken värre när det handlar om fettproppar, sodan reagerar ju med fettet och bildar tvål, som kan bli ännu hårdare. Kaustiksoda kan lösa upp hår och ludd, men inte fett. Ett annat tips jag fick var att spola varmvatten, till exempel att vrida på varmvattenkranen fullt och låta det rinna en stund (men han var noga med att påpeka att man inte skall åka hemifrån under tiden, jag antar att det finns folk som skulle kunna göra det även om de redan har dåligt flöde i avloppssystemet). Jag har någon annan gång läst eller hört om att det är ett bra sätt att hålla flödet igång i toaletten också, men då genom att hälla kokande vatten direkt i toaletten. Någon annan tipsade om att då och då hälla en skvätt flytande handdiskmedel i toaletten, men jag vet inte om det bara skulle hjälpa till om fastigheten ifråga sällan används, ett sommarhus med enskilt avlopp till exempel.

Andra bloggar om: stopp, avlopp, fett, tips, toalett

Ämnesord: avlopp, Edvard, hus, tips, vvs

Läste just artikeln i DN om hur ungdomar, som enligt gällande lag inte skulle ha tillgång till dem, använder fyrverkerier på sätt som ingen tänkande kännande person ens borde komma på tanken att göra. Som vanligt har andra bloggare skrivit om det tidigare, jag är sällan snabb med att skriva, mer eftertänksam, på nätet som i livet. Jag har också reagerat på att det pangar och smäller på gatorna omkring mig där jag bor, och har gjort så i flera veckor nu. Det har skrivits i tidningarna om att tunnelbanestationer stängs för att personer som bevisligen saknar empati eller ens basal tankeförmåga skjuter fyrverkerier där inne.

Min reaktion när jag läste artikeln i DN idag var att man helt enkelt borde förbjuda fyrverkerier, all pyroteknik. Inte fenomenet som helhet, såklart, utan försäljning till privatpersoner. Det finns redan idag ett förbud mot fyrverkerier i tättbebyggt område, som ingen bryr sig om, och som polisen givetvis inte har någon möjlighet att försöka se till att det följs. Vanliga “smällare” är förbjudna, de får inte säljas eftersom man ansåg att de mest missbrukades av barn, men barnen leker då istället med betydligt tyngre fyrverkerier.

Behöver privatpersoner verkligen ha fri tillgång till pyroteknik? Borde det inte räcka med offentliga fyrverkerier, som sköts av utbildade pyrotekniker som i mitt scenario är de enda som får köpa, tillverka, handha och använda alla former av pyrotekniska produkter. Professionella fyrverkerier kommer att ha en kvalitet som vida överstiger den som Svenssons fylleskjut i trädgården når upp till, oförståndiga barnungar kommer inte att ha tillgång till fyrverkerier genom än mer oförståndiga “vuxna” som köper ut åt dem. Vi inom sjukvården slipper lägga tid, och offentliga medel, på att sköta självförvållade skador som antagligen i elva fall av tio borde kunna nomineras till The Darwin Awards (utmärkelse till människor som genom sin urbota dumhet ser till att de själva inte kan föra sina korkade gener vidare till kommande generationer), eller betydligt värre och mer tragiskt, att hjälpa de stackare som drabbats av andra människors brist på intelligens, empati, och fungerande hjärnceller.

Behöver vi verkligen, sent på natten och i många fall mer än lovligt berusade, titta på amatörmässiga planlösa explosioner längs hela horisonten? Har vi inte tillräckligt med möjligheter att skada varandra utan att sätta dessa saker i händerna på barn och andra som inte förstår vad de gör?

Mitt svar, som du säkert förstår, är nej. Förbjud skiten! Vi säljer inte dynamit, handeldvapen eller ammunition över disk på Konsum och ICA till kreti och pleti, och vi skall inte sälja något som är lika farligt (om inte farligare eftersom ungarna och de hjärnbrist-drabbade mindre unga tydligen tror att detta handlar om leksaker) på det sätt som görs idag.

Efter att ha skrivit detta tittar jag lite vad andra svenska bloggare skrivit, och jag är visst inte ensam i bloggosfären om mina tankar och åsikter. Gamla modemar-kollegan Jinge Flücht verkar hålla med mig helt (men har självinsikt nog att kalla sig gammal tråkmåns, vilket jag avstår från att betitla mig); Emretsson är inte fullt så hård i sin kritik och verkar kunna tänka sig ett betydligt snällare förbud; Jah Hollis har skrivit om det flera gånger senaste dagarna. Jag har inte aktivt letat efter bloggare som har andra synpunkter, men jag verkar inte vara helt ensam om förbudstanken i svenska bloggosfären idag.

http://intressant.se/intressant

Andra bloggar om: DN, fyrverkerier, pyroteknik, privatpersoner, förbud, blogg, bloggosfären

Ämnesord: Allmänt, barn, blogg, Bloggosfären, Darwin Awards, döden, DN, förbud, fyrverkerier, hus, idioter, läkare, nyheter, pyroteknik

Kul att du frågar, Jocke. Jag tänkte länge och väl, skissade på olika möjligheter att göra detta utan att ta hit grävmaskin, en kostnadseffektiv lösning som jag kunde genomföra själv. Det blev en del kanske lite udda men väl fungerande lösningar.

Det hela började väl med att jag ville sätta upp en antenn för marksänd digital-TV, och jag bedömde att den bästa placeringen för denna skulle vara på gästhusets östra gavel. (Se fem år gammal bild, tagen ganska direkt från östlig riktning). Med antennen placerad där skulle jag undvika att signalen stördes av för mycket träd och annat. Jag hade, som jag har skrivit om här tidigare, tagit fram kompassriktning till Nacka-sändarna med GPS och med olika kartor på nätet. Jag läste på om antenner i stort och DVB-T specifikt, och kom fram till att jag ville ha en antennförstärkare så nära antennen som möjligt, och jag tyckte att det kunde vara bra att kunna få möjlighet att ha flera antennuttag, bland annat ett i gästhuset och två i bostadshuset (till TV och till dator). Alltså ville jag dra in antennkabeln i gästhuset, och därifrån till bostadshuset. Det skulle väl i princip gå att dra den i luften, från gästhuset in på vinden i bostadshuset, och därifrån ned i vardagsrummet. (Jag hade tidigare byggt om i hallen och då passat på att dra tre koaxialkablar och en Cat-5e-kabel från vardagsrummet till vinden, en koax och en Cat-5e till källaren, längs ventilationsröret från badrummet.)

Men om jag nu skulle ordna en snygg och bra kabeldragning från gästhus till bostadshus, varför inte göra en lite mer framtidssäker lösning? Det vore smidigt att kunna dra nätverkskabel också, och en enkel billig Cat-5e fungerar som sagt utmärkt för fyra telefonlinjer i en riktning var, så då kan man få telefonin den vägen också. Ännu bättre vore ju om jag kunde lägga någon form av kabelrör så att jag enkelt kan lägga till mer kabel i framtiden om jag skulle vilja det. Det snabba svaret på din fråga är att jag använde gult kabelskyddsrör (markskyddsrör) som egentligen är tänkt för starkströmskablar. Det har en ytterdiameter på 50 mm och är gjort just för att ligga nedgrävt i marken.

Jag bestämde mig för att jag ville ha genomföringarna genom väggar i de berörda rummen, alltså inte till vind eller källare i bostadshuset utan rakt in i vardagsrummet. Genomföringen måste vara tät så att jag slipper att fukt vandrar in i väggen eller i kabelröret (antennkabeln är klassad för utomhusdragning, men inte nätverkskabeln). Jag köpte IP65-klassade plastlådor på Bauhaus, ca 20×10 x 10 cm, borrade hål med hålsåg i deras botten och satte en på väggens utsida och en på insidan. Först hade jag borrat hål i väggarna, först med lång 10 mm installationsborr, sedan med hålsåg från in- och utsidan. Jag har för mig att hålet i väggarna är 73 eller 80 mm, det skall passa till den tätning jag använde—dimensionsväxlingspryl 30-80 mm för avloppsrör i ganska fast och tufft gummi. Denna gummipryl har en innerdiameter på 50 mm, och mellan den inre och yttre har jag dragit ett kort segment av markskyddsröret som jag först har klätt in- och utvändigt med isolerande aluminiumtejp för att skärma mot störningar från t.ex. elkablar i väggen. Lådorna på väggens utsida skruvade jag fast efter att ha applicerat rejält med silikon under för att säkert få tätt. På insidan kändes det inte nödvändigt med silikon.

På de inre lådorna har jag borrat och sågat upp lämpliga avlånga öppningar upptill som låter kablarna gå ut i kabelkanaler som löper längs taklisten på väggen. På de yttre har jag i underkant tagit hål med hålsåg för en gummibussning som den ovan men i mindre dimension, 38-50 mm. Denna bussning har en fläns på lådans insida, ett segment med ytterdiameter 50 mm som sticker ut ur lådan, och en innerdiameter på 38 mm. Det markskyddsrör som skall gå mellan husen trädde jag på denna bussning och fixerade med montagelim PL400 (som jag nog senare har bytt mot silikon för att säkert få helt tätt). Dragtråden som låg i markskyddsröret använde jag för att dra ett bättre snöre genom röret, som jag sedan använder för att dra in en lång dragfjäder av nylon när jag skall dra en kabel genom röret. Lite silikonspray gör att det blir lättare att få igenom kabeln.

Inne har jag dragit kabeln genom kabelkanalerna längs taket till väggdosor för Keystone-jack, där jag enkelt kan stoppa in de uttag jag behöver (Cat-6, F-kontakt etc). Väggdosorna från Clas Ohlson var bäst, tyckte jag, Keystone Cat-6 från Kjell & Co, och övriga Keystone inkl täckplåtar från Cabletronic. Telefonledningarna kopplas som jag vill i en kopplingsplint (inkommande från telestationen, matning från ATA-boxarna, ledningar till husen) och de får sedan gå till Cat-6-uttag (8/8). Färdiga sladdar från Kjell & Co omvandlar 8/8 till 4/6 för telefonutrustning.

Andra bloggar om: kabeldragning, nätverkskabel, kabelskyddsrör, markskyddsrör, Keystone

Ämnesord: hus, kabeldragning, kabelskyddsrör, Keystone, markskyddsrör, nätverkskabel, Teknik och prylar, VoIP