Att tälja en sked i färsk ek

En granne hjälpte mig nyli­gen att fälla en mindre ek som stod lite illa till och var stym­pad efter tidi­gare för­sök att hålla den borta från el– och tele­fon­led­ningar. Slöjd­in­tres­se­rad som jag är, jag har fak­tiskt fem hög­sko­le­po­äng i slöjd på kur­sen For­mande i trä med skä­rande verk­tyg, tog jag undan några bitar att slöjda i. Snit­ty­tan på den nyfällda eken var väl­digt vac­ker, trots att den var ganska grov efter motor­så­gens klinga.

En lätt krok­växt bit klöv jag och har sku­rit en sked av, en lite större modell som kom­mer att passa bra till mat­lag­ning. På den andra hal­van av samma bit högg jag bort den krok­växta delen och skar ett litet avlångt fat av åter­sto­den, for­mat som ett klas­siskt tråg men någon­stans kring 15 cm långt. Ske­den har jag sli­pat med slip­duk korn 80 till 280, vat­ten­sli­pat och oljat med rå kall­pres­sad lin­olja. När oljan här­dat lär jag nog oljeslipa den också, så att den blir rik­tigt rik­tigt len och fin. Fatet är inte rik­tigt rensku­ret än, jag har inte tänkt slipa det utan lämna den vackra skurna ytan.

Vi spa­rade en längre rot­nära bit som jag gärna skulle göra ett van­ligt tråg av, men utan tjäc­kelyxa och tråg­skav und­rar jag om det inte blir lite väl myc­ket arbete. Eftersom jag inte slöj­dar så regel­bun­det känns det inte rik­tigt moti­ve­rat att inve­stera i dessa verk­tyg, även om jag vet att Svante Djärvs verk­tyg är av en under­bar kva­li­tet. Just nu har jag ett par sked­kni­var från Svante, men jag skulle gärna fylla på arse­na­len med fler av hans vackra och funk­tio­nella skapelser.

När jag ändå var igång med slöj­dan­det tog jag fram ett par gren­de­lar med kvist för att skära klädhängare/krok. Det var ett par ämnen som har legat flera år i gara­get, rik­tigt torr björk som inte alls var lika lätt­ar­be­tad som det färska vir­ket från den nyfällda eken, men det ger en vac­ker yta och Edvard, min son, kom­mer snart att få en egen kläd­häng­are i lagom höjd som hans far har sku­rit. Den har sku­ren yta, det är inte svårt att få det vac­kert och jämnt, spe­ci­ellt i torr björk, bara man är nog­grann och vet vad man gör.

Andra blog­gar om: ek, slöjd, sked, tråg, tjäc­kelyxa, tråg­skav, sked­kniv, björk, kläd­häng­are

Bambu efter vintern

Jag vet att jag borde vin­ter­täcka min bambu, men det har ald­rig bli­vit av. Jag har köpt jute­väv att skugga den med, men jag är lite osä­ker på när jag skall täcka dem. Bambu är vin­ter­grön, som annat gräs, men pro­ble­met är att den stic­ker upp långt ovan­för snötäc­ket. När det bör­jar bli lju­sare på sen­vin­tern för­sö­ker den att växa, men det är fort­fa­rande fru­set kring rot­sy­ste­met (som ju lig­ger ganska ytligt). När den ökar ämnes­om­sätt­ningen och inte får vat­ten så tor­kar bla­den som får sol. Plan­tan kla­rar sig fint trots detta, det enda “pro­ble­met” är att den ser lite skrut­tig ut senare på våren och en bit in på för­som­ma­ren. Sedan kom­mer nya skott och nya blad på de delar av strået som kla­rade vintern.

Min Far­ge­sia muri­e­lae ssp jumbo ver­kar vara den mest här­diga av de bam­bu­sor­ter jag har. Den hål­ler sig grön genom vin­tern, och bara några få torra blad på våren.

Min Sasa pal­mata ssp nebu­losa står väl skug­gad av en stor gran, och den är ganska låg­väx­ande, men den har näs­tan alla blad högt upp på sina strån och de flesta bla­den bru­kar torka på den också. Den växer i en slags stor plast­hink med stora bor­rade hål i bot­ten, för att den inte skall sprida sig för kraf­tigt, trots att jag inte vet om den verk­li­gen gör det här i vårt klimat.

Jag har inte sett några nya skott på Far­ge­sian, men Sasan har satt igång lite smått, och jag vet att den också kom­mer att bli grön och fin senare i år. Den har ganska smala skott, som du ser på bil­den här till höger.

Min Phyl­lo­sta­chus nigra ssp bory­ana är sor­ge­bar­net när det gäl­ler vin­ter­tor­kan. Den är här­dig, kla­rar vin­tern bra, men näs­tan alla blad tor­kar och blir gula. Förra säsongen sköt den skott som var över två meter, och de är nu för­tor­kade och döda i övre hal­van. Det känns trå­kigt på en så stor­väx­ande och maje­stä­tisk planta. Här till väns­ter är huvud­plan­tan som bör­jade med den kruka jag köpte på Zetas för flera år sedan. Den bre­der ut sig ganska fro­digt, och nya skott dyker upp så myc­ket som 30–40 cm från närmsta strå.

Jag tror det var förra säsongen jag delade huvud­plan­tan och tog ett av dessa nya områ­den där den hade bör­jat skjuta nya skott, en ganska liten del, och satte den på en plats som jag tror kan passa den bättre, där den får skugga och värme från ett stort sten­block. Jag hop­pas bara att den inte får det för soligt eller för torrt där.

Förra året köpte jag ännu en bam­buplanta på Zetas, en Pleioblastus humi­lis ssp pumilus, ännu en låg­väx­ande bambu som tyd­li­gen gärna bre­der ut sig. Det gjorde den med besked förra året,trots en växt­plats som nog är i tor­raste laget. När snön för­svann tyckte jag fak­tiskt att den såg helt död ut, bara torra strån och blad och inga tec­ken till liv, men tack och lov har den nu bör­jat visa lite livstecken.

Den har skju­tit flera nya skott redan, och ser nog näs­tan ut att vara den av mina plan­tor som är mest aktiv än så länge detta år. Det skall bli spän­nande att se hur den artar sig under sommaren.

Jag vet inte om jag är sent ute, men jag tänkte bjuda bam­bun på göd­sel snart. De får van­lig gräs­göd­ning som jag ger betyd­ligt mer gene­röst än vad för­pack­ningen rekom­men­de­rar för gräs­mat­tor. Bam­bun har ju myc­ket större växt­massa än gräs­matte­grä­set, och den ver­kar inte ha något emot att jag öser på ganska friskt med göd­sel. Tvärtom växer den på ordent­ligt och visar inga tec­ken på att den skulle vara över­göds­lad. Gräs­mat­tan när­mast runt plan­torna blir också extra frisk och grön, en liten bonus. Jag bru­kar annars lägga täck­bark kring min Phyl­lo­sta­chus eftersom den skic­kar så långa rot­skott som jag inte vill råka klippa med gräs­klip­pa­ren, vil­ket tyvärr har hänt mer än en gång.

Vad gäl­ler vin­ter­täck­ningen tror jag att det är i janu­ari någon gång som det är lagom att svepa in plan­torna i jute­väv för att skugga dem, men jag är inte rik­tigt säker. Kanske jag kom­mer att göra det nästa vin­ter…

Tillägg: Jag ser att alla bil­der kom­mer till väns­ter, utan bild­text. Mitt tema är tyd­li­gen inte rik­tigt anpas­sat till senaste ver­sio­nen av Word­Press. Skall för­söka lösa detta på sikt.

Andra blog­gar om: vin­ter­täcka, bambu, Far­ge­sia muri­e­lae, Sasa pal­mata, Phyl­lo­sta­chus nigra, Pleioblastus humi­lis, göd­sel

Kort och blandat

Av någon anled­ning, jag vet inte rik­tigt var­för själv, är jag något av en “peri­o­dare” när det gäl­ler att blogga. Vissa peri­o­der skri­ver jag dag­li­gen, kanske flera gånger om dagen, andra peri­o­der kan det gå flera måna­der mel­lan tex­terna, trots att det inte hän­der färre eller mindre intres­santa saker i mitt liv.

Igår snick­rade jag äntli­gen en flad­der­mus­holk. Det är något jag har velat göra i många år, men det har inte bli­vit av. Den är klar sånär som på någon fäs­tan­ord­ning för att för­ankra den i ett träd, och dess­utom behö­ver fog­mas­san jag har tätat fogarna med få lite mer tid att torka/härda innan jag sät­ter upp den. Jag vill inte att det skall lukta otrev­ligt för flad­der­mös­sen, och jag miss­tän­ker att de inte upp­skat­tar luk­ten av fog­massa som här­dar. Jag skulle gärna göra fler hol­kar, jag har många träd att sätta dem i. Jag har läst att upp till 10 flad­der­möss kan dela på en holk, åtminstone honorna som gärna bor till­sam­mans, och varje flad­der­mus kan äta upp till 7000 myg­gor per natt. Det finns mas­sor av mygg i min träd­gård, och jag skulle verk­li­gen upp­skatta om några flad­der­möss kunde äta sig mätta på dem. Dess­utom tyc­ker jag att det är char­migt och trev­ligt med det spe­ci­ella lju­det av fly­gande flad­der­möss på kväl­len. Jag har inte hört så myc­ket av det sedan min far och jag fot­vand­rade, då sär­skilt när vi täl­tade vid Årsjön bortåt Tyresta.

Jag har också i många år varit sugen på att göra en nypon– eller tör­ne­häck, och i hös­tas bör­jade jag på all­var. Min tomt grän­sar mot två vägar, jag har bara infart mot den ena, och det fanns en del tör­ne­snår upp mot den andra vägen. I hös­tas gjorde jag så slag i saken och flyt­tade ett antal vild­väx­ande nypon så att de står längs tomt­grän­sen mot Grön­finks­vä­gen, bakom och ovan­för huset. På delar av den tomt­grän­sen är det klip­por utan jord­täck­ning, så jag byggde en slags lång öppen plan­te­rings­låda, öppen i bot­ten och kort­si­dor, som jag fyllde med jord för att kunna få nypo­nen att växa där också. Ett par av plan­torna var inte så lyck­liga över flyt­ten och tog sig inte så bra, men de flesta växer och fro­das. Nu har jag bör­jat till­verka själva tör­ne­häc­ken genom att lägga ned långa höga skott och fläta in dem i varandra och i nästa planta i raden, är det glest eller svårt att få dem att ligga som jag vill använ­der jag ste­nar eller grövre gre­nar för att hålla dem nere mot mar­ken. Det fina med (vilda) nypon är att de skott som lig­ger ned kom­mer att skjuta många nya kraf­tiga skott rakt uppåt, i nit­tio gra­ders vin­kel mot mar­ken och mot det lig­gande skot­tet. Nästa vår kan jag lägga ned dessa skott och på så vis både göra häc­ken tätare och högre. Det är också lätt att göra avläg­gare av nypon, läg­ger jag ett skott ned och täc­ker delar av det med jord (helst inte sista 10–20 cm vid spet­sen, tror jag) så kom­mer det att rota sig där och bilda en ny planta. På det sät­tet pla­ne­rar jag att fylla min plan­te­rings­låda med nya plan­tor, och även för­täta andra områ­den där det är för glest mel­lan plantorna.

När jag flyt­tade hit till Vidja gjorde jag ett par roliga saker redan första våren, dels gjorde jag ett levande stäng­sel av korg­vide, dels en stor sol­ros­plan­te­ring. Delar av det levande stängs­let tog sig inte, när det var som var­mast och pil­skot­ten var käns­liga för torka, var jag bort­rest och kunde inte vattna. Jag har sedan dess för­sökt använda lite lik­nande tek­nik som med tör­ne­häc­ken, att jag flä­tar ned nya skott, jord­slår en del, och för­sö­ker på det sät­tet för­täta de områ­den som är lite gle­sare. Det är inte per­fekt än, men det tar sig. Det har inte bli­vit någon omfat­tande sol­ros­od­ling sedan det första året, men nu har jag för­sökt igen. Dels har jag och Edvard strött ut mas­sor av sol­ros­frö på samma plats som jag hade den första sol­ros­häc­ken, men jag tror att fåg­larna har ätit upp det mesta och att res­ten kan ha tor­kat, dels har jag pas­sat på att rensa och gräva om ett tidi­gare jord­gubbs­land som nu mest hade ogräs, för att sedan mylla ned ett par kg sol­ros­frö där. Det lan­det lig­ger all­de­les intill ett större träd­gårds­land där Edvard och jag har sått bönor, moröt­ter, rucola och lite annat, så jag måste ändå vattna där regel­bun­det nu när det är så varmt. Vi får se om det hin­ner bli några blom­mande sol­ro­sor med så sen sådd, men det är kanske inte omöjligt.

Andra blog­gar om: flad­der­mus­holk, flad­der­möss, myg­gor, tör­ne­häck, levande stäng­sel, sol­ro­sor

Stormen stänger vägen till Vidja

Visst läste jag i DN om att det skulle vara stor­mar, men jag räk­nade inte med att det skulle drabba mig. Visst bru­kar vi ha ett antal strö­mav­brott om året, mest på vin­tern, när luft­led­ning­arna hit inte kla­rar snö eller fal­lande träd, men något som detta kom som en total överraskning.

Strax före sju på kväl­len skulle jag åka iväg för att handla lite. Det är mörkt och lite reg­nigt, och kanske det blå­ser mer än det bru­kar. Jag åker den enda väg som finns till och från Vidja, Vid­ja­vä­gen norrut för att komma upp till Ågesta­vä­gen och bron över till Farsta Strand. Jag hade knappt hun­nit upp i sko­gen pre­cis norr om Vidja när jag såg att det ver­kade vara bilar som stod stilla i mötande kör­fält, och kanske någon som körde på tvä­ren över vägen också. Som tur var sak­tade jag in, för det jag inte såg i mot­lju­set från deras strål­kas­tare var den stora gran som låg rakt över vägen.

En gran som hade stått kanske 3–4 meter från vägen (väs­terut) hade fal­lit näs­tan i per­fekt rät vin­kel rakt över vägen, mot 3:s mobil­mast som står på vägens östra sida där. Den del av gra­nen som låg över vägen upp­skat­tade jag till 50–60 cm i dia­me­ter, ingen liten slana alltså. Kanske är det en yrkes­skada, eller bara min per­son­lig­het, men bland det första jag gjorde när jag klev ur bilen för att beskåda detta var att titta så att inte någon hade bli­vit klämd under storm­fäl­let. Det är verk­li­gen tur att inte gra­nen föll på en pas­se­rande bil, det hade inte varit vac­kert, och att ingen hade kört för snabbt för att upp­märk­samma den och fort­satt köra rakt in i den.

Jag vände bilen och körde hem igen (några hundra meter) för att hämta kame­ran, körde till­baka och ställde bilen på behö­rigt avstånd, med var­nings­blin­kers på, och gick fram för att ta lite bil­der (jag tänkte ju på dig, kära läsare) som du kan se på Pica­saWeb. Där skall också fin­nas länk till karta och till Google Earth så att du kan se var det hela inträf­fade och hur sår­bart vårt område på sätt och vis är. När jag hade tagit några bil­der kom några kar­lar från Vid­ja­hål­let, i orange klä­der och med en motor­såg. Jag vet inte om det var några gran­nar som själv tog på sig upp­gif­ten att röja vägen, eller om det arbe­tar för Vidja väg­för­e­ning och så snabbt hade fått i upp­drag att göra det. De bör­jade kvista och kapa gra­nen, men tyvärr hade de näs­tan slut på ben­sin i motor­så­gen, som också var ganska svår­star­tad till en början.

Jag hade hun­nit fun­dera över vem man skall ringa till när något som detta inträf­far, vems ansvar det är att röja undan storm­fällda träd från vägen. Vägen sköts av Vidja väg­för­e­ning, men kan man räkna med att de gör en akutu­t­ryck­ning i ett fall som detta? När jag stod där såg jag också att en av de få bus­sar som kom­mer till vårt område stod bland de vän­tande bilarna på väg in mot Vidja, och chauf­fö­ren där är nog den jag tyckte mest synd om. Han hade antag­li­gen bara en eller två pas­sa­ge­rare, och jag gis­sar att han var­ken fick eller ville för­söka vända bus­sen för att åka till­baka norrut igen.

Bäst som jag stod där och fun­de­rade kom något stort och rött körande norr­i­från, förbi alla stil­lastå­ende bilar. Det var en bil från Rädd­nings­tjäns­ten, en “brand­bil”, som kom körande. Nu blev det fart på röjan­det! De var många, rätt klädda, och ver­kade ha en effek­ti­vare motor­såg. Deras bil hade rejäla strål­kas­tare på en slags stolpe (rör) som his­sa­des upp från bilens mitt, så de fick bra arbets­be­lys­ning. Snart var de väg­bloc­ke­rande delarna av gra­nen avkvis­tade (kvis­tar tjocka som min överarm), kapade i mindre bitar och undan­röjda från väg­ba­nan. Tyd­li­gen hade någon av gran­narna som satt där i bil ringt 112 och lar­mat dem, och tyd­li­gen är det det man skall göra. Där lärde jag mig något nytt.

Det ver­kade som att det snart skulle gå att köra igen, så jag gick till­baka till min bil, som inte star­tade. Jag hade inte bara läm­nat var­nings­blin­kers på utan även strål­kas­tarna, och nu var bat­te­riet när­mast dött. Klan­tigt och tank­löst värre, men som tur var fanns det ju andra bilar överallt omkring mig. Man­nen i bilen bakom hjälpte mig med start­hjälp, jag stod i upp­förs­backe på regn­våt väg med många bilar bakom mig, så jag ville inte för­söka knuffa igång bilen, och sedan kunde jag någon timme senare än beräk­nat komma iväg för att handla.

En lagom sur­re­a­lis­tisk hän­delse som bry­ter av fint mot var­da­gen.

Andra blog­gar om: storm, träd, väg, Vidja

Om att slippa stopp i avloppet, fett (o)bra

För ganska pre­cis tre år sedan skrev jag om pro­ble­men med stopp i avlop­pet, och det har kom­mit till­baka några gånger sedan dess. Vid ett senare till­fälle när det var total­stopp köpte jag en hög­tryckstvätt (Nilfisk/Alto, inte den allra bil­li­gaste model­len men ändå i budget-/hushållssegmentet) och en avloppsrens-anordning till den, en lång spol­slang som spru­tar vat­ten med högt tryck framåt och snett bakåt. Tan­ken är att den skall kunna arbeta sig ige­nom det som täp­per till i avlop­pet. Slangen är 10 eller 15 meter lång, så den räc­ker ganska långt, men jag har unge­fär 40 meter till tre­kam­mar­brun­nen, så den räc­ker inte hela vägen fram. Den har hjälpt till en del när det har varit som par­ti­ellt stopp, men när det har varit som värst räc­ker den inte till.

Sist jag behövde ta hjälp av en spol­bil för att rensa avlop­pet råkade jag vara hemma när de kom, och jag kunde vara med (för­mod­li­gen lika nyfi­ken som Edvard, som ju också ville titta vad man­nen som ställde den stora last­bi­len på vår grus­plan skulle göra för spän­nande) när han löste mina pro­blem. Jag fick se de mas­siva grå­vita kakorna av fett som han kunde spola loss ur avlopps­led­ning­arna, och fick lära mig att man abso­lut inte skall skölja ned något fett i avlop­pet. Jag har alltså gjort helt fel när jag har spo­lat ur stekfett/olja ur stek­pan­nan i disk­hon, och senare har jag också läst i DN om att man ser samma pro­blem i fler­fa­miljs­hus, och att det är så illa att man i nybyggda hus ibland instal­le­rar fettavskil­jare för att slippa fett­prop­par i rören mel­lan fas­tig­he­ten och avloppsnätet.

Man­nen med spol­bi­len berät­tade att det bästa, vad gäl­ler stek­flott, är att låta pan­nan svalna och sedan torka ur fet­tet med hus­hålls­pap­per. Han berät­tade också att kau­s­tiksoda ofta bara gör saken värre när det hand­lar om fett­prop­par, sodan rea­ge­rar ju med fet­tet och bil­dar tvål, som kan bli ännu hår­dare. Kau­s­tiksoda kan lösa upp hår och ludd, men inte fett. Ett annat tips jag fick var att spola varm­vat­ten, till exem­pel att vrida på varm­vat­ten­kra­nen fullt och låta det rinna en stund (men han var noga med att påpeka att man inte skall åka hem­i­från under tiden, jag antar att det finns folk som skulle kunna göra det även om de redan har dåligt flöde i avlopps­sy­ste­met). Jag har någon annan gång läst eller hört om att det är ett bra sätt att hålla flö­det igång i toa­let­ten också, men då genom att hälla kokande vat­ten direkt i toa­let­ten. Någon annan tip­sade om att då och då hälla en skvätt fly­tande hand­disk­me­del i toa­let­ten, men jag vet inte om det bara skulle hjälpa till om fas­tig­he­ten ifråga säl­lan används, ett som­mar­hus med enskilt avlopp till exempel.

Andra blog­gar om: stopp, avlopp, fett, tips, toa­lett