PlayDoh/trolldeg och pannkakor

Jag tänkte dela med mig av ett par av mina och Edvards favo­ri­tre­cept. Edvard är nu 3½ år, tyc­ker myc­ket om att “dega”, alltså leka med lek­deg av typen PlayDoh eller troll­deg, och som många andra barn tyc­ker han om att äta pannkakor.

Leklera

Leklera som man köper tyc­ker jag att bru­kar vara lite trå­kig, inte säl­lan för hård och kanske smu­lig, den är dyr och tor­kar efter ett tag. Det känns inte helt lus­tigt att inte veta vad den inne­hål­ler, hel­ler. Jag minns nu inte om vi köpte den eller om Edvard fick den i pre­sent, den första lådan med leklera och till­be­hör. Han tyckte från bör­jan att det var jät­te­ro­ligt, men dels var det ju olika fär­ger på lera, och det är inte lätt att hålla isär de olika fär­gerna, och det blir lite trå­kigt om de blan­das och allt blir grå­brunt. Efter någon månad var den köpta leran torr och oan­vänd­bar, och redan från bör­jan hade den en lätt mot­bju­dande kemisk lukt. Jag letade på nätet efter recept på bra leklera, pro­vade klas­sisk troll­deg men dels kän­des den inte så rolig att arbeta med, dels var den svår att torka i ugn när jag pro­vade en gång. Jag pro­vade sedan flera recept på alun­deg, det som ofta kal­las PlayDoh (som egent­li­gen är Has­bros varu­märke för deras vari­ant av leklera), och har nu kom­mit fram till föl­jande vari­ant som jag har använt länge och som fun­ge­rar bra:

Leklera, PlayDoh, alun­deg
4 dL vete­mjöl
2 dL salt
2 msk alun
Blanda dessa torra ingre­di­en­ser i en skål. Koka upp vat­ten, gärna i en vat­ten­ko­kare. (Kokande vat­ten borde vara myc­ket bättre än varm­vat­ten från kra­nen.)
5 dL kokande vat­ten
2 msk mat­olja
val­fri mängd karamellfärg/hushållsfärg
Blanda dessa blöta ingre­di­en­ser i lämp­ligt kärl, häll det över det torra i skå­len och blanda noga, ganska snabbt. Fort­sätt knåda och arbeta degen en stund. Degen ver­kar hålla sig fräsch flera vec­kor i kyl­skåp, och denna sats ger en rejäl mängd deg som man kan ha myc­ket roligt med.

Alun hit­tar du på apo­te­ket, det går åt en del så köp gärna flera bur­kar. Kokande vat­ten till­sam­mans med vete­mjöl ger en här­ligt smi­dig och seg deg, spe­ci­ellt om du arbe­tar med den en stund medan vatt­net och den bli­vande degen är rik­tigt varm. Det är där­för jag varmt rekom­men­de­rar att du använ­der så varmt vat­ten som möj­ligt, gärna direkt från vattenkokaren.

Nu i julas fick Edvard en här­lig lekle­ralåda från Bil­tema av min bonus­sys­ter och hen­nes familj. Den inne­hål­ler många roliga och bra saker, som jag tror kom­mer att hålla länge.

Pann­ka­kor

Jag har länge varit intres­se­rad av det per­fekta recep­tet på pann­ka­kor, och trä­nade många år i den ädla kons­ten att vända pann­ka­kor i luf­ten (för­sök inte med en stek­panna av gjut­järn eller plåt, det ver­kar behö­vas en teflon­be­lagd stek­panna). Recep­tet jag använ­der nu är detta:

Pann­ka­kor för Edvard och mig
6 ägg
1 L mjölk
4 dL vete­mjöl
någon tsk salt
Blanda som man bru­kar med pann­kakssmet, knäck äggen i en skål, vispa lite så att gulorna går sön­der och blan­das med vitorna, häll på mjöl­ken och blanda igen, blanda ned mjöl och salt. Låt sme­ten stå 10–15 minu­ter för att svälla, blanda ned en skvätt olja eller annat mat­fett. Jag bru­kar ofta blanda i någon mat­sked sojamjöl som emul­ge­rings­me­del, alltså för att få den blöta sme­ten att blanda sig väl med den feta oljan. Soja­le­ci­tin är ju ett van­ligt emul­ge­rings­me­del i sådant man köper i affä­ren, och det ver­kar fun­gera lika bra hemma. Disk­me­del har samma effekt men pas­sar inte i mat, men de få gånger jag gör en van­lig sal­lads­dres­sing med olja och vinä­ger blan­dar jag gärna ned lite pres­sad citron som ver­kar ha samma effekt och gör att det hål­ler sig blan­dat längre.

Jag använ­der numer teflon­be­lagda stek­pan­nor just för pann­ka­kor, även om jag annars är väl­digt för­tjust i mina gjut­järnspan­nor, och för länge sedan köpte en stålplåtspanna med låga kan­ter på Cor­don Bleu spe­ci­ellt för pann­ka­kor. Den senare har jag vår­dat ömt (och även gjut­järnspan­norna, så klart), stekt in med olja, sedan efter varje pann­kakslag­ning har jag hällt grovt havs­salt i pan­nan och gnug­gat ur den (medan jag skyd­dar han­den med en bit hus­hålls­pap­per), inget vat­ten har någon­sin rört den. Den fun­ge­rar bra i stort, men det kan vara svårt att få pann­ka­korna att lossna ibland, vil­ket inte är ett pro­blem med teflon­pan­nor, även om det känns lite som fusk.

Min erfa­ren­het från mitt långa expe­ri­men­te­rande är att det blir fra­si­gare pann­ka­kor som är lät­tare att få rik­tigt tunna om man använ­der mer mjölk i sme­ten. Vill du prova så kan du antingen minska på övriga ingre­di­en­ser i recep­tet ovan, eller helt enkelt öka mäng­den mjölk ännu mer.

Andra blog­gar om: recept, PlayDoh, troll­deg, pann­ka­kor, leklera, sojamjöl, emul­ge­rings­me­del

Separationsglädje

Jag har skri­vit om min skils­mässa här tidi­gare, och att döma av kom­men­ta­rerna är det många som har läst det jag har skri­vit. Det känns där­för rim­ligt att skriva lite mer om vad som har hänt sedan dess.

Larisa har (som ni säkert för­står) inte mör­dat mig, vare sig med gift i mat eller dryck, eller genom att hugga en för­skä­rare i mig när jag sover, som hon hotade med. Efter att ha letat lägen­het mer eller mindre aktivt i några år köpte hon en till slut, på Vikinga­vä­gen några kilo­me­ter från den för­skola där vår son Edvard går. Hon flyt­tade dit sista dagarna i novem­ber, och vi har sedan dess inte behövt bo under samma tak längre. Vi har gått i sam­ar­bets­sam­tal och där efter diverse paj­kast­ning för­hål­lan­de­vis smärt­fritt kom­mit fram till att Edvard skall bo en vecka hos oss var. Det blev alltså gemen­sam vård­nad (som vän­tat) och väx­el­vis boende (som jag har före­språ­kat hela tiden). Jag bor kvar i huset i Vidja som jag köpte innan vi hade träffats.

Edvard kal­lar fort­fa­rande huset för hemma, men har också bli­vit allt­mer fasci­ne­rad av lägen­he­ter. Så snart han ser ett fler­fa­miljs­hus berät­tar han att han ser en lägen­het, eller att han har hit­tat en lägen­het åt mamma. Han är knappt 3½ år, han kom­mer att för­stå det på ett annat sätt när han blir lite äldre. Han ver­kar ta det bra, och som jag ser det ver­kar han lug­nare och mer har­mo­nisk sedan vi flyt­tade isär, och han kan bo med en av oss i taget, en mer har­mo­nisk för­äl­der som kan foku­sera mer på honom och mindre på hur job­bigt det känns att bo till­sam­mans med någon man växte ifrån för flera år sedan. Han har pra­tat om att han vill titta på film, han är mer van att se barn­film på DVD än att se TV-program, men när jag för­kla­rar att TV:n är hos mamma i lägen­he­ten kan han accep­tera det. Ibland und­rar han var någon av hans lek­sa­ker är, och får han veta att den är hos mamma kan han accep­tera det också.

Som jag ser det kom­mer vi alla tre på kort och lång sikt att vinna på detta, och jag tror att Edvard är den som som har mest att vinna på den nya situationen.

Skall fyrverkerier få säljas till privatpersoner?

Läste just arti­keln i DN om hur ung­do­mar, som enligt gäl­lande lag inte skulle ha till­gång till dem, använ­der fyr­ver­ke­rier på sätt som ingen tän­kande kän­nande per­son ens borde komma på tan­ken att göra. Som van­ligt har andra blog­gare skri­vit om det tidi­gare, jag är säl­lan snabb med att skriva, mer efter­tänk­sam, på nätet som i livet. Jag har också rea­ge­rat på att det pangar och smäl­ler på gatorna omkring mig där jag bor, och har gjort så i flera vec­kor nu. Det har skri­vits i tid­ning­arna om att tun­nel­ba­nesta­tio­ner stängs för att per­so­ner som bevis­li­gen sak­nar empati eller ens basal tan­ke­för­måga skju­ter fyr­ver­ke­rier där inne.

Min reak­tion när jag läste arti­keln i DN idag var att man helt enkelt borde för­bjuda fyr­ver­ke­rier, all pyro­tek­nik. Inte feno­me­net som hel­het, såklart, utan för­sälj­ning till pri­vat­per­so­ner. Det finns redan idag ett för­bud mot fyr­ver­ke­rier i tätt­be­byggt område, som ingen bryr sig om, och som poli­sen givet­vis inte har någon möj­lig­het att för­söka se till att det följs. Van­liga “smäl­lare” är för­bjudna, de får inte säl­jas eftersom man ansåg att de mest miss­bru­ka­des av barn, men bar­nen leker då istäl­let med betyd­ligt tyngre fyrverkerier.

Behö­ver pri­vat­per­so­ner verk­li­gen ha fri till­gång till pyro­tek­nik? Borde det inte räcka med offent­liga fyr­ver­ke­rier, som sköts av utbil­dade pyro­tek­ni­ker som i mitt sce­na­rio är de enda som får köpa, till­verka, handha och använda alla for­mer av pyro­tek­niska pro­duk­ter. Pro­fes­sio­nella fyr­ver­ke­rier kom­mer att ha en kva­li­tet som vida översti­ger den som Svens­sons fyl­le­skjut i träd­går­den når upp till, oför­stån­diga bar­nungar kom­mer inte att ha till­gång till fyr­ver­ke­rier genom än mer oför­stån­diga “vuxna” som köper ut åt dem. Vi inom sjuk­vår­den slip­per lägga tid, och offent­liga medel, på att sköta själv­för­vål­lade ska­dor som antag­li­gen i elva fall av tio borde kunna nomi­ne­ras till The Dar­win Awards (utmär­kelse till män­ni­skor som genom sin urbota dum­het ser till att de själva inte kan föra sina kor­kade gener vidare till kom­mande gene­ra­tio­ner), eller betyd­ligt värre och mer tra­giskt, att hjälpa de stac­kare som drab­bats av andra män­ni­skors brist på intel­li­gens, empati, och fun­ge­rande hjärnceller.

Behö­ver vi verk­li­gen, sent på nat­ten och i många fall mer än lov­ligt beru­sade, titta på ama­tör­mäs­siga plan­lösa explo­sio­ner längs hela hori­son­ten? Har vi inte till­räck­ligt med möj­lig­he­ter att skada varandra utan att sätta dessa saker i hän­derna på barn och andra som inte för­står vad de gör?

Mitt svar, som du säkert för­står, är nej. För­bjud ski­ten! Vi säl­jer inte dyna­mit, han­deld­va­pen eller ammu­ni­tion över disk på Kon­sum och ICA till kreti och pleti, och vi skall inte sälja något som är lika far­ligt (om inte far­li­gare eftersom ung­arna och de hjärnbrist-drabbade mindre unga tyd­li­gen tror att detta hand­lar om lek­sa­ker) på det sätt som görs idag.

Efter att ha skri­vit detta tit­tar jag lite vad andra svenska blog­gare skri­vit, och jag är visst inte ensam i bloggo­sfä­ren om mina tan­kar och åsik­ter. Gamla modemar-kollegan Jinge Flücht ver­kar hålla med mig helt (men har självin­sikt nog att kalla sig gam­mal tråk­måns, vil­ket jag avstår från att betitla mig); Emrets­son är inte fullt så hård i sin kri­tik och ver­kar kunna tänka sig ett betyd­ligt snäl­lare för­bud; Jah Hol­lis har skri­vit om det flera gånger senaste dagarna. Jag har inte aktivt letat efter blog­gare som har andra syn­punk­ter, men jag ver­kar inte vara helt ensam om för­budstan­ken i svenska bloggo­sfä­ren idag.

http://intressant.se/intressant

Andra blog­gar om: DN, fyr­ver­ke­rier, pyro­tek­nik, pri­vat­per­so­ner, för­bud, blogg, bloggo­sfä­ren

Kräksjuka ultra plus turbo

OK, sonen Edvard har varit sjuk, han har haft hög feber från mit­ten av förra vec­kan, trots Alve­don och Ipren i max­dos. Nat­ten till lör­dag hade han 41 gra­der, så på lör­dag för­mid­dag åkte jag till barna­ku­ten på Hud­dinge sjuk­hus och fick veta att han hade en dub­belsi­dig öronin­flam­ma­tion. Han fick Kåve­pe­nin som han till min för­vå­ning sväl­jer glatt, det borde smaka veder­vär­digt och många barn kräks av blotta åsynen. Vi kom hem från sjuk­hus och apo­tek vid två på efter­mid­da­gen och jag hade då inte ätit något sedan ett par mac­kor till fru­kost. Edvard fick sin medi­cin, peni­cil­lin och feber­ned­sät­tande, och som­nade snart. Jag värmde en burk Campbell’s gula­sch­soppa som jag köpte nyli­gen på Coop Forum Haninge.

Edvard sov gott, fru­gan kom hem efter att ha hand­lat medan vi var på sjuk­hu­set, och ett par tim­mar efter att jag hade ätit sop­pan bör­jade jag må illa. Jag fick feber och frys­ningar, ont i magen och mådde hemskt. Jag luf­sade omkring inne i varma vin­te­ryt­ter­klä­der, låg och sov eller för­sökte sova när jag inte satt på toa­let­ten. Det var diar­réer och jag önskade att jag skulle få krä­kas. Till slut, efter vad som kän­des som flera vec­kor men tro­li­gen var ett par tim­mar, trött­nade jag på att frysa så att jag hac­kade tän­der och satt och ska­kade. Jag tog ett par Alve­don som jag svalde med lite vat­ten. Jag hann pre­cis fram till toa­let­ten innan kas­kad­kräk­ning­arna kom. Jag har kräkts tidi­gare, men ald­rig som jag gjorde denna gång. Det var som att hela krop­pen kram­pade från tårna och uppåt för att kasta ur mig det hemska som gjorde mig så sjuk. Efter att ha sam­lat kraft och åter­häm­tat mig en stund på toa­lett­gol­vet lyc­ka­des jag släpa mig upp till köket, ta mer Alve­don istäl­let för den jag kräkts upp, nu med lite väts­keer­sätt­ning. Res­ten av efter­mid­da­gen för­flöt i ett töc­ken, jag lyc­ka­des få i mig mer väts­keer­sätt­ning, lite vat­ten, senare på kväl­len lite varmt honungs­vat­ten. När Alve­do­nen ver­kade kunde jag sova på nat­ten, men jag fick gå upp för att fylla på mer Alve­don mitt i nat­ten när jag bör­jade skaka i sängen.

Det var tänkt att jag skulle arbeta hela sön­da­gen, 9–22 som jour­ha­vande öron­lä­kare på Karo­linska i Solna. Tyd­li­gen lyc­ka­des jag i mitt töc­ken jaga rätt på den bak­jour som ansva­rade för att se till att någon annan kunde ta mina jour­pass med några tim­mars var­sel. Min sön­dag var inte långt bättre än lör­da­gen. Jag fick i mig lite bröd, nypon­soppa och myc­ket väts­keer­sätt­ning, tro­li­gen lite yog­hurt också. När jag vägde mig på mån­dag­mor­go­nen vägde jag 67 kg, vil­ket bety­der att jag måste ha gått ned 5–6 kg på 36 tim­mar. När jag idag kän­ner på huden på magen är det mesta av under­huds­fet­tet borta, och det bru­kar inte vara myc­ket där i van­liga fall heller.

Igår åt jag majs­gröt både till lunch och på kväl­len. Det sma­kar inte så myc­ket men det stör inte magen så myc­ket hel­ler. Jag har inte känt någon större lust att äta något alls sedan lör­da­gen, och jag har varit utan kaffe och snus utan att sakna det.

För mig som läkare är det lätt att känna igen en mat­för­gift­ning. Det har växt bak­te­rier i sopp­bur­ken, de har bil­dat gif­ter som slår mot min tarm och ger mig feber. Bur­ken var hel och oska­dad när jag öppnade den, så jag antar att det kan ha varit fel på en större sänd­ning. Har någon annan råkat ut för samma sak så vet ni nu vad det beror på. Jag har skri­vit till Campbell’s i Sve­rige om det som hände mig men har inte hört något från dem än.

Andra blog­gar om: burksoppa, camp­bell, gulash, mat­för­gift­ning, mag­sjuka, kräk­ning

Buggade läkare, chefslöner, klamydia, sjuka barn

DN skri­ver idag om ett lag­för­slag som skulle tillåta poli­sen att bugga bl.a. läkar­mot­tag­ningar. Det känns i sig helt barockt, och inte blir det bättre av att justi­ti­e­mi­nis­ter Tho­mas Bod­ström säger att

Det är svå­rare att kon­trol­lera läkare än advo­ka­ter och präs­ter. Läkare kan till exem­pel vara utbil­dade utom­lands. Utbild­ningen kan vara svår att kon­trol­lera. Läkar­ti­teln är inte lika skyd­dad som de för advo­ka­ter och präster.

Som läkare behö­ver jag kunna ha mina pati­en­ters fulla för­tro­ende. De skall veta att den stränga sek­re­tess­lag­stift­ning som jag lyder under följs. Det finns redan idag undan­tag från sek­re­tes­sen, t.ex. om jag får kän­ne­dom om barn som far illa, eller om jag får kän­ne­dom om brott som kan leda till minst två års fäng­else. Det borde kunna räcka. Om mina pati­en­ter skall behöva fun­dera över om Säpo eller Poli­sen avlyss­nar min mot­tag­ning tror jag att det är tvek­samt om de kom­mer att kunna eller vilja öppna sig så helt och fullt som kan behö­vas i läkar-patient-mötet. Skulle detta kri­ti­se­rade lag­för­slag gå ige­nom får jag väl hän­visa till att jag är pas­tor inom Uni­ver­sal Life Church. Enligt lag­för­sla­get skall advo­ka­ter och präs­ter inte få bug­gas på samma sätt som läkare.

Jag ser att andra blog­gare också har rea­ge­rat på Bod­ströms dum­he­ter:
Mag­nus tan­kar, Subur­bia, Beta Alfa 2, Mat­hias Klang Wrote, Saker­nas tillstånd

Dagens Medi­cin skri­ver i sin senaste pap­pers­upp­laga om lönerna för sjuk­hus­di­rek­tö­rer på uni­ver­si­tets­sjuk­hus. Che­fen för Karo­linska Uni­ver­si­tets­sjuk­hu­set, där jag arbe­tar, Ceci­lia Sche­lin Sei­de­gård, lig­ger högst av alla med 150 000 kro­nor per månad, tjäns­te­bil och 2 årslö­ner (3,6 mil­jo­ner kro­nor) i ersätt­ning om/när hon blir upp­sagd. Det senare känns lite kons­tigt med tanke på att de tok­höga lönerna bru­kar för­kla­ras med att det är svårt att rekry­tera bra höga che­fer. Är det så gott om jobb och så få chefsäm­nen borde hon inte behöva något avgångs­ve­der­lag alls, tyc­ker jag. En annan kons­tig sak med vår högsta chef är att hon för­sö­ker få all per­so­nal att kalla henne för Cissi. Det är när­mare 15 000 per­so­ner som arbe­tar under henne, och hon kan rim­li­gen inte känna oss alla så väl att hon är moti­ve­rad att använda ett smek­namn i kon­tak­ten med oss.

DN skri­ver också idag om hem­test av klamy­dia, “för kvin­nor med hög säker­het”. Är det kvin­nor god­kända av Säpo som kan använda testet, eller kvin­nor som är säkra på att de har klamy­dia? Meningen lyder i hel­het “Ett själv­test för kvin­nor med hög säker­het kom­mer i måna­den ut på mark­na­den.” Jag skulle hellre uttrycka det som “Ett själv­test med hög säker­het för kvin­nor…” om jag inte ville missförstås.

Edvard, min son, är sjuk och har feber, så jag köpte mer fly­tande Alve­don och Ipren. Tidi­gare har jag köpt annan fly­tande medi­cin på recept och då fått en prak­tisk dos­spruta och pas­sande kork till flas­kan på köpet. Nu fick jag veta att när det gäl­ler recept­fri medi­cin (som man köper utan recept) så får man betala en tia för kor­ken och spru­tan. Så blir ditt barn sjukt och ni söker läkare som råder er att använda (fly­tande) recept­fri medi­cin, t.ex. feber­ned­sät­tande, så hör om du kan få den på recept. Jag kom­mer nog att skriva fler recept på Alve­don efter detta. Jag kan inte gärna ge medi­ci­nen utan spru­tan, med dossked ham­nar all den klad­diga lös­ningen på klä­derna (mina eller hans), så jag tyc­ker att det borde ingå. Till råga på allt får man ibland en kork som inte pas­sar till flas­kan, och då rin­ner det ändå ut medi­cin och klad­dar ned överallt. Är ens barn sjukt har man oftast annat att roa sig med än att torka upp klad­dig medi­cin eller tvätta klä­der ännu oftare.

Andra blog­gar om: bugg­ning, bod­ström, läkare, chefs­lö­ner, klamy­dia, läke­me­del, barn