Idag skulle Helena ha fyllt 40 år. När hon dog hade hon börjat planera sin 35-årsfest. Det känns lite konstigt att tänka mig henne som 40-åring. För mig är hon alltid lillasyster, mindre rent kroppsligt och evigt yngre, kanske såg jag henne ibland som ännu yngre än hon egentligen var. Skulle jag uppskatta hennes ålder sommaren innan hon blev dålig hade jag nog gissat på någonstans runt 30, inte 34 som hon faktiskt var/blev.

Jag har skrivit så mycket om händelserna kring hennes död både här på min blogg och på hennes minnessidor att jag inte känner att jag behöver upprepa eller sammanfatta det.

Nu har inte Edvard pratat om henne på länge, men ett tag verkade han tänka mycket på Helena, min syster och hans faster som han aldrig fick träffa. Han frågade var hon var, varför han inte fick träffa henne, och sade ofta att han ville träffa henne. På sätt och vis kändes det skönt. Många saker är naturligare och lättare att prata med barn om, även om jag tycker att det känns lite svårt att få Edvard (som fyller fem om knappt en månad) att förstå riktigt hur slutgiltig döden är. Andra ämnen känns inte lika lätta att prata om, inte för honom utan för mig. Häromdagen upprepade Edvard att han ville ha syskon och undrade om jag kunde göra en lillebror till honom. Jag förklarade att jag inte kunde göra det själv, att det behövs både en “farbror” och en “tant”. Hans självklara lösning var att jag skulle åka hem till hans mamma, min ex-fru, och göra en lillebror tillsammans med henne… Jag minns inte hur jag bytte ämne eller avslutade den diskussionen.

Andra bloggar om: död, barn, döden, syskon

Edvard fyller fyra i augusti, och sedan en vecka har vi semester tillsammans, och vi kommer att fortsätta med det två veckor till. Det blir inte så mycket semester för mig, det tar mycket tid och energi att hålla Edvard sysselsatt och tillfreds. När hans mor tar över och åker till Ukraina med honom om två veckor har jag två veckor semester på egen hand, så en del borde jag väl hinna med för egen del också.

En bekant till mig berättade att hennes barn, en pojke ungefär ett år äldre än Edvard och en flicka ungefär ett år yngre, brukade få titta på barnfilm på engelska. Ofta har ju DVD-filmer för barn både originalspråket, då oftast engelska, och en svensk dubbning. Jag har börjat göra samma sak med Edvard, och han verkar tycka om det, kanske inte minst för att jag har skaffat några filmer med hans favoriter (bland annat Byggare Bob/Bob the Builder) som bara är på engelska. Jag brukar försöka sitta med honom för att kunna förklara vad som händer i filmen och vad som sägs. Kanske beror det på filmerna, kanske något annat, men denne treåring vill nu lära sig engelska. Han frågar mig om vad alla möjliga och omöjliga saker heter på engelska, häromdagen när vi var på väg till min mor, hans farmor, ville han veta hur man säger farmor på engelska, och sedan hur man säger jag tycker om. I slutet blev det I like farmor, men det är väl inte så illa för en treåring som redan är tvåspråkig.

I övrigt börjar han verkligen upptäcka och utforska sin egen vilja. Igår hade vi en riktig viljornas kamp, han ville inte äta kvällsmat, utan ville ha glass och chips direkt. Han var helt omedgörlig på den punkten, tills jag började bära ned honom till sovrummet för att lägga honom, då ändrade han sig till slut och gick med på att åtminstone smaka på maten. Jag lovade att han skulle få en glass om han åt lite av maten, och även chips om han skulle äta upp all mat (och det var inte mycket jag hade lagt upp på tallriken). Han smakade på maten, fick en glass, skrek om att han ville ha chips, vilket han inte fick, sedan blev det sängen. Vi var på Skansen i förrgår, och sedan hos hans farmor till ganska sent, så han var ordentligt trött, och efter glassen gick han faktiskt med på att sova.

Andra bloggar om: barn, engelska, tvåspråkig

Jag bokade en biljett till kvällens konsert på Berns för ett bra tag sedan, men det har inte blivit av att faktiskt hämta ut biljetten. Nu blev det så att jag glömde se till att vara ledig ikväll, Edvard är med mig fram till imorgon och jag har ingen möjlighet att gå på konsert.

Det känns dumt om biljetten, som jag redan har betalt, inte skulle komma till användning, och jag känner inte så många som tycker om denna typ av musik (och inte redan har en egen biljett).

Vill du gå på kvällens konsert, Einstürzende Neubauten på Berns 080427 kl. 21.20 (åldersgräns 20 år) så hämta gärna ut min biljett och njut. Gå till valfritt ATG-ombud och uppge följande:
Bokningsnummer: STH-GZM953
Pinkod: 6655

Trevlig kväll!

Andra bloggar om: konsert, Berns, Einstürzende Neubauten

I helgen virkade jag en mössa till Edvard. Det var ett tag sedan jag virkade en sådan mössa, och jag har tidigare bara virkat den i vuxenstorlek. Mönstret eller beskrivningen hittade jag på själv för några år sedan, den finns på min wiki för den som vill läsa eller prova själv. Jag var kanske lite kaxig när jag skrev den, mitt i en virk– och stickperiod, och jag kan glatt erkänna att jag var tvungen att själv ta fram ett par virkböcker för att kolla upp hur det var man gjorde de olika maskorna och vad förkortningarna står för. Startmaskan fick jag också kolla upp för att påminna mig om hur man gör den.

På bilderna här ser du Edvard i sin nya, ännu omärkta mössa; en av mina egna äldre mössor, och Edvards mössa efter att jag har broderat dit hans initialer.

Jag gjorde ett par ändringar för att få en lite mindre storlek, en av mina egna mössor som jag har liggande, gjord efter min originalbeskrivning, var helt klart i största laget till Edvard. Den platta överdelen gjorde jag ett stolpvarv mindre, sedan valde jag att istället för att minska en maska efter 15 stolpar i varvet efter kanten istället öka en maska efter var femte. Det blev inte lika snyggt, med en mer rundad sida på “pillerburken”, och det kändes som att det skulle bli i största laget, så något varv senare minskade jag en maska efter var fjärde stolpe igen. Skall jag göra fler barnmössor vill jag nog anpassa mönstret lite bättre för att få det utseende jag vill även på den mindre varianten. Jag tycker själv annars att det är ett ganska trevligt mönster, dels för att det blir en snygg mössa, dels för att det går så snabbt att göra den, med lovikka-garn och femmans virknål.

Imorse innan jag väckte Edvard passade jag på att göra en snabb och enkel märkning genom att brodera hans initialer framtill på mössan. Jag har inte broderat mycket i mina dagar, och dessa stygn är de enda jag egentligen kan något så när. Jag gjorde det på fri hand medan jag åt frukost, det skulle säkert gå att göra mycket jämnare för någon med mer brodyrvana, men jag ville sätta namn på mössan innan han fick ta den med till dagis. Nu ville han faktiskt inte ha den nya mössan på sig när vi åkte till dagis, men jag fick ett SMS på eftermiddagen från min ex-fru som hämtade honom, där hon berömde mig för den fina mössan och berättade att hon tyckte att Edvard var väldigt söt i den. Tydligen hade han den på sig när hon kom till dagis.

Andra bloggar om: virka, mössa, garn, brodyr

Jag visste inte riktigt vad vi skulle hitta på idag, och funderade på om vi skulle åka till Eriksdalsbadet. Jag kollade öppettider och priser på deras hemsida, men ville vet var jag kunde parkera, så jag googlade efter det och hamnade på Barnguiden. Där provade jag att söka efter aktiviteter för barn i Edvards ålder, och råkade hitta Fjärilshuset bland tipsen där. Det hade jag inte tänkt på själv, men jag tycker om Fjärilshuset och det kändes som en trevlig idé. Jag tog med en ganska stor ryggsäck att packa ned våra ytterkläder i, och vi åkte dit. Edvard hade väldigt roligt, fjärilarna var kanske inte så värst intressanta, men kinesiska dvärgvaktlar som åt mask var roligare. Det bästa var dock fiskarna, stora fiskar vi kunde se både genom glas och genom vattenytan. Där stod vi länge och tittade. I asiatiska trädgården var det papegojvisning, och de var också fascinerande. Han vågade inte riktigt låta en papegoja sitta på armen, men det var intressant när den satt på min arm. Vi gick genom butiken för att komma till caféet, och det tog tid att få honom med från butiken. Han hittade en rolig leksak som han ville ha, ett krokodilhuvud på en pinne, som man kan få att bita ihop genom att trycka ihop handtaget, och det var svårt att koncentrera sig på juice och bulle när han visste att den fanns där i butiken. Så när vi hade fikat fick det bli en krokodil att ta med hem. Redan i bilen pratade han om att han ville åka tillbaka dit.

Andra bloggar om: aktivitet, barn, Fjärilshuset, fika

Jag tänkte dela med mig av ett par av mina och Edvards favoritrecept. Edvard är nu 3½ år, tycker mycket om att “dega”, alltså leka med lekdeg av typen PlayDoh eller trolldeg, och som många andra barn tycker han om att äta pannkakor.

Leklera

Leklera som man köper tycker jag att brukar vara lite tråkig, inte sällan för hård och kanske smulig, den är dyr och torkar efter ett tag. Det känns inte helt lustigt att inte veta vad den innehåller, heller. Jag minns nu inte om vi köpte den eller om Edvard fick den i present, den första lådan med leklera och tillbehör. Han tyckte från början att det var jätteroligt, men dels var det ju olika färger på lera, och det är inte lätt att hålla isär de olika färgerna, och det blir lite tråkigt om de blandas och allt blir gråbrunt. Efter någon månad var den köpta leran torr och oanvändbar, och redan från början hade den en lätt motbjudande kemisk lukt. Jag letade på nätet efter recept på bra leklera, provade klassisk trolldeg men dels kändes den inte så rolig att arbeta med, dels var den svår att torka i ugn när jag provade en gång. Jag provade sedan flera recept på alundeg, det som ofta kallas PlayDoh (som egentligen är Hasbros varumärke för deras variant av leklera), och har nu kommit fram till följande variant som jag har använt länge och som fungerar bra:

Leklera, PlayDoh, alundeg
4 dL vetemjöl
2 dL salt
2 msk alun
Blanda dessa torra ingredienser i en skål. Koka upp vatten, gärna i en vattenkokare. (Kokande vatten borde vara mycket bättre än varmvatten från kranen.)
5 dL kokande vatten
2 msk matolja
valfri mängd karamellfärg/hushållsfärg
Blanda dessa blöta ingredienser i lämpligt kärl, häll det över det torra i skålen och blanda noga, ganska snabbt. Fortsätt knåda och arbeta degen en stund. Degen verkar hålla sig fräsch flera veckor i kylskåp, och denna sats ger en rejäl mängd deg som man kan ha mycket roligt med.

Alun hittar du på apoteket, det går åt en del så köp gärna flera burkar. Kokande vatten tillsammans med vetemjöl ger en härligt smidig och seg deg, speciellt om du arbetar med den en stund medan vattnet och den blivande degen är riktigt varm. Det är därför jag varmt rekommenderar att du använder så varmt vatten som möjligt, gärna direkt från vattenkokaren.

Nu i julas fick Edvard en härlig lekleralåda från Biltema av min bonussyster och hennes familj. Den innehåller många roliga och bra saker, som jag tror kommer att hålla länge.

Pannkakor

Jag har länge varit intresserad av det perfekta receptet på pannkakor, och tränade många år i den ädla konsten att vända pannkakor i luften (försök inte med en stekpanna av gjutjärn eller plåt, det verkar behövas en teflonbelagd stekpanna). Receptet jag använder nu är detta:

Pannkakor för Edvard och mig
6 ägg
1 L mjölk
4 dL vetemjöl
någon tsk salt
Blanda som man brukar med pannkakssmet, knäck äggen i en skål, vispa lite så att gulorna går sönder och blandas med vitorna, häll på mjölken och blanda igen, blanda ned mjöl och salt. Låt smeten stå 10–15 minuter för att svälla, blanda ned en skvätt olja eller annat matfett. Jag brukar ofta blanda i någon matsked sojamjöl som emulgeringsmedel, alltså för att få den blöta smeten att blanda sig väl med den feta oljan. Sojalecitin är ju ett vanligt emulgeringsmedel i sådant man köper i affären, och det verkar fungera lika bra hemma. Diskmedel har samma effekt men passar inte i mat, men de få gånger jag gör en vanlig salladsdressing med olja och vinäger blandar jag gärna ned lite pressad citron som verkar ha samma effekt och gör att det håller sig blandat längre.

Jag använder numer teflonbelagda stekpannor just för pannkakor, även om jag annars är väldigt förtjust i mina gjutjärnspannor, och för länge sedan köpte en stålplåtspanna med låga kanter på Cordon Bleu speciellt för pannkakor. Den senare har jag vårdat ömt (och även gjutjärnspannorna, så klart), stekt in med olja, sedan efter varje pannkakslagning har jag hällt grovt havssalt i pannan och gnuggat ur den (medan jag skyddar handen med en bit hushållspapper), inget vatten har någonsin rört den. Den fungerar bra i stort, men det kan vara svårt att få pannkakorna att lossna ibland, vilket inte är ett problem med teflonpannor, även om det känns lite som fusk.

Min erfarenhet från mitt långa experimenterande är att det blir frasigare pannkakor som är lättare att få riktigt tunna om man använder mer mjölk i smeten. Vill du prova så kan du antingen minska på övriga ingredienser i receptet ovan, eller helt enkelt öka mängden mjölk ännu mer.

Andra bloggar om: recept, PlayDoh, trolldeg, pannkakor, leklera, sojamjöl, emulgeringsmedel

Jag har skrivit om min skilsmässa här tidigare, och att döma av kommentarerna är det många som har läst det jag har skrivit. Det känns därför rimligt att skriva lite mer om vad som har hänt sedan dess.

Larisa har (som ni säkert förstår) inte mördat mig, vare sig med gift i mat eller dryck, eller genom att hugga en förskärare i mig när jag sover, som hon hotade med. Efter att ha letat lägenhet mer eller mindre aktivt i några år köpte hon en till slut, på Vikingavägen några kilometer från den förskola där vår son Edvard går. Hon flyttade dit sista dagarna i november, och vi har sedan dess inte behövt bo under samma tak längre. Vi har gått i samarbetssamtal och där efter diverse pajkastning förhållandevis smärtfritt kommit fram till att Edvard skall bo en vecka hos oss var. Det blev alltså gemensam vårdnad (som väntat) och växelvis boende (som jag har förespråkat hela tiden). Jag bor kvar i huset i Vidja som jag köpte innan vi hade träffats.

Edvard kallar fortfarande huset för hemma, men har också blivit alltmer fascinerad av lägenheter. Så snart han ser ett flerfamiljshus berättar han att han ser en lägenhet, eller att han har hittat en lägenhet åt mamma. Han är knappt 3½ år, han kommer att förstå det på ett annat sätt när han blir lite äldre. Han verkar ta det bra, och som jag ser det verkar han lugnare och mer harmonisk sedan vi flyttade isär, och han kan bo med en av oss i taget, en mer harmonisk förälder som kan fokusera mer på honom och mindre på hur jobbigt det känns att bo tillsammans med någon man växte ifrån för flera år sedan. Han har pratat om att han vill titta på film, han är mer van att se barnfilm på DVD än att se TV-program, men när jag förklarar att TV:n är hos mamma i lägenheten kan han acceptera det. Ibland undrar han var någon av hans leksaker är, och får han veta att den är hos mamma kan han acceptera det också.

Som jag ser det kommer vi alla tre på kort och lång sikt att vinna på detta, och jag tror att Edvard är den som som har mest att vinna på den nya situationen.

Läste just artikeln i DN om hur ungdomar, som enligt gällande lag inte skulle ha tillgång till dem, använder fyrverkerier på sätt som ingen tänkande kännande person ens borde komma på tanken att göra. Som vanligt har andra bloggare skrivit om det tidigare, jag är sällan snabb med att skriva, mer eftertänksam, på nätet som i livet. Jag har också reagerat på att det pangar och smäller på gatorna omkring mig där jag bor, och har gjort så i flera veckor nu. Det har skrivits i tidningarna om att tunnelbanestationer stängs för att personer som bevisligen saknar empati eller ens basal tankeförmåga skjuter fyrverkerier där inne.

Min reaktion när jag läste artikeln i DN idag var att man helt enkelt borde förbjuda fyrverkerier, all pyroteknik. Inte fenomenet som helhet, såklart, utan försäljning till privatpersoner. Det finns redan idag ett förbud mot fyrverkerier i tättbebyggt område, som ingen bryr sig om, och som polisen givetvis inte har någon möjlighet att försöka se till att det följs. Vanliga “smällare” är förbjudna, de får inte säljas eftersom man ansåg att de mest missbrukades av barn, men barnen leker då istället med betydligt tyngre fyrverkerier.

Behöver privatpersoner verkligen ha fri tillgång till pyroteknik? Borde det inte räcka med offentliga fyrverkerier, som sköts av utbildade pyrotekniker som i mitt scenario är de enda som får köpa, tillverka, handha och använda alla former av pyrotekniska produkter. Professionella fyrverkerier kommer att ha en kvalitet som vida överstiger den som Svenssons fylleskjut i trädgården når upp till, oförståndiga barnungar kommer inte att ha tillgång till fyrverkerier genom än mer oförståndiga “vuxna” som köper ut åt dem. Vi inom sjukvården slipper lägga tid, och offentliga medel, på att sköta självförvållade skador som antagligen i elva fall av tio borde kunna nomineras till The Darwin Awards (utmärkelse till människor som genom sin urbota dumhet ser till att de själva inte kan föra sina korkade gener vidare till kommande generationer), eller betydligt värre och mer tragiskt, att hjälpa de stackare som drabbats av andra människors brist på intelligens, empati, och fungerande hjärnceller.

Behöver vi verkligen, sent på natten och i många fall mer än lovligt berusade, titta på amatörmässiga planlösa explosioner längs hela horisonten? Har vi inte tillräckligt med möjligheter att skada varandra utan att sätta dessa saker i händerna på barn och andra som inte förstår vad de gör?

Mitt svar, som du säkert förstår, är nej. Förbjud skiten! Vi säljer inte dynamit, handeldvapen eller ammunition över disk på Konsum och ICA till kreti och pleti, och vi skall inte sälja något som är lika farligt (om inte farligare eftersom ungarna och de hjärnbrist-drabbade mindre unga tydligen tror att detta handlar om leksaker) på det sätt som görs idag.

Efter att ha skrivit detta tittar jag lite vad andra svenska bloggare skrivit, och jag är visst inte ensam i bloggosfären om mina tankar och åsikter. Gamla modemar-kollegan Jinge Flücht verkar hålla med mig helt (men har självinsikt nog att kalla sig gammal tråkmåns, vilket jag avstår från att betitla mig); Emretsson är inte fullt så hård i sin kritik och verkar kunna tänka sig ett betydligt snällare förbud; Jah Hollis har skrivit om det flera gånger senaste dagarna. Jag har inte aktivt letat efter bloggare som har andra synpunkter, men jag verkar inte vara helt ensam om förbudstanken i svenska bloggosfären idag.

http://intressant.se/intressant

Andra bloggar om: DN, fyrverkerier, pyroteknik, privatpersoner, förbud, blogg, bloggosfären

OK, sonen Edvard har varit sjuk, han har haft hög feber från mitten av förra veckan, trots Alvedon och Ipren i maxdos. Natten till lördag hade han 41 grader, så på lördag förmiddag åkte jag till barnakuten på Huddinge sjukhus och fick veta att han hade en dubbelsidig öroninflammation. Han fick Kåvepenin som han till min förvåning sväljer glatt, det borde smaka vedervärdigt och många barn kräks av blotta åsynen. Vi kom hem från sjukhus och apotek vid två på eftermiddagen och jag hade då inte ätit något sedan ett par mackor till frukost. Edvard fick sin medicin, penicillin och febernedsättande, och somnade snart. Jag värmde en burk Campbell’s gulaschsoppa som jag köpte nyligen på Coop Forum Haninge.

Edvard sov gott, frugan kom hem efter att ha handlat medan vi var på sjukhuset, och ett par timmar efter att jag hade ätit soppan började jag må illa. Jag fick feber och frysningar, ont i magen och mådde hemskt. Jag lufsade omkring inne i varma vinterytterkläder, låg och sov eller försökte sova när jag inte satt på toaletten. Det var diarréer och jag önskade att jag skulle få kräkas. Till slut, efter vad som kändes som flera veckor men troligen var ett par timmar, tröttnade jag på att frysa så att jag hackade tänder och satt och skakade. Jag tog ett par Alvedon som jag svalde med lite vatten. Jag hann precis fram till toaletten innan kaskadkräkningarna kom. Jag har kräkts tidigare, men aldrig som jag gjorde denna gång. Det var som att hela kroppen krampade från tårna och uppåt för att kasta ur mig det hemska som gjorde mig så sjuk. Efter att ha samlat kraft och återhämtat mig en stund på toalettgolvet lyckades jag släpa mig upp till köket, ta mer Alvedon istället för den jag kräkts upp, nu med lite vätskeersättning. Resten av eftermiddagen förflöt i ett töcken, jag lyckades få i mig mer vätskeersättning, lite vatten, senare på kvällen lite varmt honungsvatten. När Alvedonen verkade kunde jag sova på natten, men jag fick gå upp för att fylla på mer Alvedon mitt i natten när jag började skaka i sängen.

Det var tänkt att jag skulle arbeta hela söndagen, 9–22 som jourhavande öronläkare på Karolinska i Solna. Tydligen lyckades jag i mitt töcken jaga rätt på den bakjour som ansvarade för att se till att någon annan kunde ta mina jourpass med några timmars varsel. Min söndag var inte långt bättre än lördagen. Jag fick i mig lite bröd, nyponsoppa och mycket vätskeersättning, troligen lite yoghurt också. När jag vägde mig på måndagmorgonen vägde jag 67 kg, vilket betyder att jag måste ha gått ned 5–6 kg på 36 timmar. När jag idag känner på huden på magen är det mesta av underhudsfettet borta, och det brukar inte vara mycket där i vanliga fall heller.

Igår åt jag majsgröt både till lunch och på kvällen. Det smakar inte så mycket men det stör inte magen så mycket heller. Jag har inte känt någon större lust att äta något alls sedan lördagen, och jag har varit utan kaffe och snus utan att sakna det.

För mig som läkare är det lätt att känna igen en matförgiftning. Det har växt bakterier i soppburken, de har bildat gifter som slår mot min tarm och ger mig feber. Burken var hel och oskadad när jag öppnade den, så jag antar att det kan ha varit fel på en större sändning. Har någon annan råkat ut för samma sak så vet ni nu vad det beror på. Jag har skrivit till Campbell’s i Sverige om det som hände mig men har inte hört något från dem än.

Andra bloggar om: burksoppa, campbell, gulash, matförgiftning, magsjuka, kräkning

DN skriver idag om ett lagförslag som skulle tillåta polisen att bugga bl.a. läkarmottagningar. Det känns i sig helt barockt, och inte blir det bättre av att justitieminister Thomas Bodström säger att

Det är svårare att kontrollera läkare än advokater och präster. Läkare kan till exempel vara utbildade utomlands. Utbildningen kan vara svår att kontrollera. Läkartiteln är inte lika skyddad som de för advokater och präster.

Som läkare behöver jag kunna ha mina patienters fulla förtroende. De skall veta att den stränga sekretesslagstiftning som jag lyder under följs. Det finns redan idag undantag från sekretessen, t.ex. om jag får kännedom om barn som far illa, eller om jag får kännedom om brott som kan leda till minst två års fängelse. Det borde kunna räcka. Om mina patienter skall behöva fundera över om Säpo eller Polisen avlyssnar min mottagning tror jag att det är tveksamt om de kommer att kunna eller vilja öppna sig så helt och fullt som kan behövas i läkar-patient-mötet. Skulle detta kritiserade lagförslag gå igenom får jag väl hänvisa till att jag är pastor inom Universal Life Church. Enligt lagförslaget skall advokater och präster inte få buggas på samma sätt som läkare.

Jag ser att andra bloggare också har reagerat på Bodströms dumheter:
Magnus tankar, Suburbia, Beta Alfa 2, Mathias Klang Wrote, Sakernas tillstånd

Dagens Medicin skriver i sin senaste pappersupplaga om lönerna för sjukhusdirektörer på universitetssjukhus. Chefen för Karolinska Universitetssjukhuset, där jag arbetar, Cecilia Schelin Seidegård, ligger högst av alla med 150 000 kronor per månad, tjänstebil och 2 årslöner (3,6 miljoner kronor) i ersättning om/när hon blir uppsagd. Det senare känns lite konstigt med tanke på att de tokhöga lönerna brukar förklaras med att det är svårt att rekrytera bra höga chefer. Är det så gott om jobb och så få chefsämnen borde hon inte behöva något avgångsvederlag alls, tycker jag. En annan konstig sak med vår högsta chef är att hon försöker få all personal att kalla henne för Cissi. Det är närmare 15 000 personer som arbetar under henne, och hon kan rimligen inte känna oss alla så väl att hon är motiverad att använda ett smeknamn i kontakten med oss.

DN skriver också idag om hemtest av klamydia, “för kvinnor med hög säkerhet”. Är det kvinnor godkända av Säpo som kan använda testet, eller kvinnor som är säkra på att de har klamydia? Meningen lyder i helhet “Ett självtest för kvinnor med hög säkerhet kommer i månaden ut på marknaden.” Jag skulle hellre uttrycka det som “Ett självtest med hög säkerhet för kvinnor…” om jag inte ville missförstås.

Edvard, min son, är sjuk och har feber, så jag köpte mer flytande Alvedon och Ipren. Tidigare har jag köpt annan flytande medicin på recept och då fått en praktisk dosspruta och passande kork till flaskan på köpet. Nu fick jag veta att när det gäller receptfri medicin (som man köper utan recept) så får man betala en tia för korken och sprutan. Så blir ditt barn sjukt och ni söker läkare som råder er att använda (flytande) receptfri medicin, t.ex. febernedsättande, så hör om du kan få den på recept. Jag kommer nog att skriva fler recept på Alvedon efter detta. Jag kan inte gärna ge medicinen utan sprutan, med dossked hamnar all den kladdiga lösningen på kläderna (mina eller hans), så jag tycker att det borde ingå. Till råga på allt får man ibland en kork som inte passar till flaskan, och då rinner det ändå ut medicin och kladdar ned överallt. Är ens barn sjukt har man oftast annat att roa sig med än att torka upp kladdig medicin eller tvätta kläder ännu oftare.

Andra bloggar om: buggning, bodström, läkare, chefslöner, klamydia, läkemedel, barn