Strömlöst som väntat, ingen information från Vattenfall

Som så många gånger tidi­gare blir det ström­löst hemma i Vidja lite till och från, oftare vin­ter­tid. Sko­garna omkring områ­det vim­lar av luft­led­ningar kors och tvärs, och tung snö på led­ningar eller träd ger givet­vis pro­blem. Vat­ten­fall bru­kar kunna hålla mig under­rät­tad med SMS både om när ström­men har för­svun­nit (är jag hemma har jag märkt det själv långt innan med­de­lan­det kom­mer) och hur fel­sök­ning och repa­ra­tion går.

Just nu har det varit ström­löst sedan strax efter elva igår för­mid­dag, med ett par kor­tare ljusa avbrott (en timme respek­tive åtta minu­ter). Det mesta i kylen blev nog för­stört under nat­ten, det jag tror kan räd­das har jag ställt ut på alta­nen. Den här gången har jag inte haft någon större hjälp från Vat­ten­fall, som fort­fa­rande, snart 27 tim­mar efter att det bör­jade, inte kan ge någon infor­ma­tion om vad som hän­der eller när jag kan hop­pas på att få ström­men åter.

Den lokala mobil­mas­ten från Tre har bat­teri som hål­ler den igång när nät­spän­ningen för­svin­ner, men tyvärr bara någon timme eller kanske två. Där­ef­ter är man helt avsku­ren från omvärlden.

Nu är Edvard och jag hemma hos min mamma, där det finns el, ljus, värme och vat­ten. När vi åkte i morse var det fjor­ton gra­der varmt inne trots att jag eldar ordent­ligt i kami­nen. Nu kan jag ladda bat­te­ri­erna i mobi­len och bär­bara datorn, tyvärr glömde jag surf­plat­tan hemma i brådskan.

Elför­sörj­ningen har varit spo­ra­disk senaste dagarna med ett avbrott på 3½ timme tis­dag 11/12, nästa mor­gon ett kor­tare avbrott, på efter­mid­da­gen tio minu­ter ström­löst, och sedan 6½ timme på nat­ten. Där­ef­ter höll det sig fram till igår för­mid­dag och sedan dess är vi alltså inne på den tredje peri­o­den utan ström.

Tol­kar jag Vat­ten­falls ersätt­nings­vill­kor kor­rekt bör jag dels (fem eller fler avbrott på 30 dygn) slippa abon­ne­mangs­av­gift för denna månad, dels ersät­tas med 300 kro­nor för tis­da­gens avbrott, och minst 1800 kro­nor (eller 37,5 pro­cent av min årliga elnäts­kost­nad) för pågående avbrott (ström­men har sedan 11.16 igår inte varit till­baka i två tim­mar i sträck, vil­ket annars inne­bär att de bör­jar räkna på en ny period.) Jag vet inte om för­störda mat­va­ror ger någon ersätt­ning värd besvä­ret med en ansökan.

Även om nät­av­gifts­de­len av vin­terns elräk­ningar tycks bli bil­lig skulle jag inte ha något alls emot att få ström­men till­baka nu, och bättre infor­ma­tion i vän­tan på det skulle inte hel­ler skada…

Snöyran fortsätter i Vidja, Biltema har glada dagar

Upp­föl­jare till mina skri­ve­rier från igår och tidi­gare idag:

Min ful-kopplade bat­te­ri­lad­dare ver­kar ha gjort sitt jobb, bilen star­tade vil­ligt. Vidja väg­för­e­ning hade inte ägnat Alängs­vä­gen någon kär­lek eller omtanke innan jag åkte mot job­bet, men denna gång hind­rade det mig inte från att nå mer välskötta delar av väg­nä­tet. Jag och mina med­tra­fi­kan­ter höll omkring 40 km/t längs större delar av Vid­ja­vä­gen, där den all­mänt veder­tagna nor­mal­has­tig­he­ten annars är kring 70 km/t eller mer (offi­ci­ellt 50 km/t, men de flesta inser att det i grund och bot­ten är en fel­skyl­tad lands­väg.) Längs Ågesta­vä­gen vid Mel­lansjös västra delar stod i mötande (rikt­ning österut) kör­fält en led­buss, bak­de­len på håll­plat­sen och fram­de­len bloc­ke­rande hela det mötande kör­fäl­tet. Bus­sen var ganska påtag­ligt översnöad, så den hade säkert stått där ett tag. Längs föl­jande delar av Ågesta­vä­gen, där den offi­ci­ella has­tig­hets­be­gräns­ningen är 70 km/t flöt tra­fi­ken på ganska väl, i has­tig­he­ter upp till omkring 40 km/t även där, och idag irri­te­rade jag mig inte det minsta på fram­för­va­rande lång­sam­kö­rande med­tra­fi­kan­ter.

Jag gjorde sedan det poten­ti­ella miss­ta­get att ta den van­li­gen snab­bare vägen via Väs­ter­gårds­vä­gen och Björ­kängs­vä­gen för att komma till Hud­ding­e­vä­gen. Det visade sig att snö­svängen antag­li­gen inte hade ägnat dessa vägar en enda tanke sedan långt innan snö­fal­let bör­jade igår. Under­re­det på min bil plo­gade snö hela denna sträcka, bilen fram­för mig var nära att köra fast vid minst ett till­fälle (typiskt nog vid de idi­o­tiska avsmal­ning­arna som fun­ge­rar som buss­håll­plat­ser, kanske fart­be­gräns­ning, men mest av allt irri­ta­tions­mo­ment). Genom att sakta in långt långt innan jag nådde bilen fram­för mig kunde jag ta mig hela sträc­kan utan att stanna helt annat än i ner­förs­bac­ken mot de två gator­nas kors­ning, där jag dagen till ära och för den all­männa tra­fik­sä­ker­he­ten igno­re­rade stopp-plikten som gäl­ler for­don från alla fyra håll (och som på vin­tern snabbt leder till blank-is i det område där bilis­ter för­sö­ker starta från stil­lastå­ende och ta sig ut i kors­ningen på ett säkert sätt). Sedan gick det ganska bra ända tills jag nådde Alfred Nobels Allé, pre­cis intill sjuk­hu­set och diverse utbild­ningar. Denna sträcka hade inte hel­ler plo­gats på flera dagar, snödju­pet mel­lan tidi­gare bilars hjul­spår var till och med större än på de två tidi­gare pro­ble­ma­tiska vägarna på färden.

Väl framme vid per­so­nal­par­ke­ringen, som bör­jar på Ana­to­mi­vä­gen, kunde jag kon­sta­tera att många kol­le­gor, som så många gånger och vint­rar tidi­gare, bara dum­par sina bilar pre­cis hur som helst, utan minsta tanke på kol­le­gor och med­tra­fi­kan­ter. Om alla som ställde sig där tänkte, bara en liten liten smula, skulle det lätt rym­mas 20 % fler bilar vil­ken vin­ter­dag som helst. Jag körde förbi denna dystra del och fann en välplo­gad nöd­par­ke­rings­yta (tillå­ten per­so­nal­par­ke­ring på i van­liga fall myc­ket kupe­rad, sna­rare än gro­pig, grus-väg/-yta—Google har en fin bild av områ­det i sommarskrud).

Dagens över­lev­nads­väska inne­höll unge­fär samma saker som igår, tre extra par van­tar, två extra mös­sor (ren ull, vir­kat själv, garan­te­rat varma), fick­lam­por och pann­lam­por som nog kan ge mig ljus knappt en vecka, och en liten radio, sän­dare och mot­ta­gare, en Wouxun KG-UV6D som jag har nämnt i tidi­gare skri­ve­rier.  Radion har jag köpt för att använda när jag kom­mer mig för att ta ama­tör­ra­di­o­li­cens, och den både sän­der och tar emot på en hel massa fre­kven­ser som lig­ger utan­för ama­tör­ra­di­o­ban­den, bland annat kana­lerna för jaktra­dio och marin VHF (och även bl a en av tun­nel­ra­di­ons gamla fre­kven­ser, 167,0625 MHz, som tyd­li­gen SL fort­fa­rande använ­der). Det är få fre­kven­ser jag egent­li­gen i nor­mal­fal­let får sända på i dags­lä­get, men skulle en nödsi­tu­a­tion upp­stå är åtminstone min tolk­ning av lagen att jag har rätt att använda radion för att kom­mu­ni­cera, på de fre­kven­ser som kan behö­vas, med den jag anser att jag behö­ver nå, för att hjälpa per­so­ner i nöd. Även om min tolk­ning skulle vara fel­ak­tig tror jag att det går att argu­men­tera för min sak om jag genom van­ligt­vis otillå­ten sänd­ning räd­dar liv eller egen­dom. Den lilla radion, som kos­tade mig knappa tusen­lap­pen och som är klas­sad IP55 och såle­des tål att utsät­tas för vat­ten och annat skrufs, låter mig ju även lyssna på t ex marin VHF (nöd­ka­na­ler med mera), SL, van­liga “walkie-talkies”, jaktra­dio och myc­ket annat, så om inte annat ökar den mina chan­ser att hålla mig upp­da­te­rad om det aktu­ella läget i omvärlden.

Jag har inte haft använd­ning för något ur mitt över­lev­nads­set, men för att använda ett resonemang/citat från fil­men Ali­ens vs. Pre­da­tor kan man likna det vid att ha med sig kon­do­mer. Hellre ha dem med och inte ha använd­ning för dem, än att ha beho­vet och inte ha tagit med dem. (I fil­men är det en kvinna som med detta reso­ne­mang moti­ve­rar att hon tar med sig han­deld­va­pen till vad man fel­ak­tigt tror skall bli ett lugnt och fred­fullt uppdrag.)

Bilen var hur som helst inte inplo­gad vid arbets­da­gens slut, den star­tade vil­ligt och det gick bra att ta sig fram i största all­män­het. Jag ställde kosan till Bil­tema i Haninge, där man enligt saj­ten skulle ha de av mig så varmt rekom­men­de­rade antis­lir­mat­torna (begrän­sat lager), och även snö­ked­jor (i lager). (När jag tit­tar nu är deras lagersta­tus oför­änd­rat jäm­fört med tidi­gare idag, detta trots vad jag fann när jag väl kom dit.) Jag fick veta att de få kun­der som lyc­ka­des ta sig till buti­ken igår, varav ganska många sedan fast­nade på par­ke­ringen, tömde buti­ken på snö­slungor. När jag kom dit i efter­mid­dags fanns inga antis­lir­mat­tor, inga snö­ked­jor (utom en udda stor­lek för bil, som de dess­utom fått hem fler av just idag, och för ATV), och jag kunde också kon­sta­tera att det inte fanns en enda snö­skyf­fel att köpa i hela buti­ken (snö­slä­dar fanns några kvar). Å andra sidan hade de någon typ av anti­halk­me­del i små säc­kar, och ännu bil­li­gare tösalt, så det blev ett par säc­kar av var­dera. Det förra får väl duga som ersätt­ning för antis­lir­mat­torna om jag skulle fastna igen.

Jag kunde sedan så sak­te­liga ta mig hem, dumpa bilen vid brev­lå­dorna medan jag röjde undan den snö från väg­ba­nan som väg­för­e­ningen valt att vräka in på min tomt, par­kera och vara hemma igen.

Mer om snö i Vidja

Jag skrev igår om mina även­tyr i snö här i Vidja.

Nu på mor­go­nen, när jag var ute för någon halv­timme sedan, var det tyvärr tyd­ligt oplo­gat på Alängs­vä­gen igen. Å andra sidan var Ring­sätt­ra­vä­gen ganska nyplo­gad både ned mot Vid­ja­vä­gen och vidare upp i områ­det från kors­ningen med Alängs­vä­gen. Har jag tur kom­mer plog­bi­len förbi innan jag för­sö­ker ge mig ut, om inte får jag hop­pas att jag kan for­cera de 1—2 dm snö som sam­lats under nat­ten. Säk­rast vore att själv skotta 60 meter väg som väg­för­e­ningen borde hålla far­bar, men det gjorde jag igår och gör helst inte om så snart igen.

Jag kan inte svära på att min laddnings-manöver fun­ge­rade, men det lyste från en annan plats på lad­da­ren när jag kopp­lade loss den i morse. Jag vågar inte för­söka starta bilen, skulle det bli besvär­ligt får jag väl antingen hop­pas på att lad­da­ren kan vika­ri­era som start­hjälp, eller att fyra paral­lell­kopp­lade små SLA-batterier (12 V, 7 Ah) kla­rar av att sparka liv i motorn. Nu får motor­vär­mare och kupévär­mare jobba tills jag för­sö­ker ge mig av på nya äventyr.

Jag tyc­ker det är svårt att veta, eller för mig att för­stå, när jag borde stanna hemma istäl­let för att för­söka ta mig till job­bet. I efter­hand känns går­da­gens umbä­ran­den lite som Don Quix­o­tes kamp mot väder­kvar­narna. Kanske skulle jag ha insett att det inte skulle gå, och ha ringt till job­bet utan att ge mig ut på en frukt­lös kamp mot väd­rets över­makt? Jag miss­tänkte redan innan att jag antingen skulle få svårt att ta mig dit, eller också svårt att ta mig där­i­från och hem. Vad vore bäst att göra idag? En arti­kel i Dagens Nyhe­ter rekom­men­de­rar att man i möj­li­gaste mån hål­ler sig hemma.

Ja, tid­ningen kom som den skulle även idag! Tid­nings­bu­den är var­dags­hjäl­tar i det tysta som nog säl­lan får den upp­skatt­ning och ära de så väl för­tjä­nar. Jag tän­ker ofta gott om er och blir gång på gång impo­ne­rad. Idag hade jag själv pro­blem att ta mig fram till min brev­låda, här i områ­det har vi cen­trala små klus­ter av brev­lå­dor, och snö­val­larna var lika höga och svår­for­ce­rade fram­för de övriga lådorna vid mitt stopp­ställe. Trots detta hade min hjälte alltså leve­re­rat dagens tid­ning till mig.

Äventyr i snö

Jag skulle börja jobba vid lunch idag, och i god tid innan gjorde jag mig i ord­ning, tog med mas­sor av fick­lam­por och pann­lam­por, extra hands­kar, extra mössa, extra radio med mera. Det hade fal­lit unge­fär en halv meter snö här där jag bor, Vidja i södra Stock­holm, och det tog mig en bra stund att skotta rent kring min lilla Toyota Aygo för att på något sätt göra det möj­ligt att ta mig ut till vägen. Jag bors­tade bort snön från bilen innan jag bör­jade skotta, när jag var halv­vägs klar med skott­ningen syn­tes det inte att jag hade gjort något med bilen – den var insnöad på nytt.

Efter lång tid, myc­ket hårt arbete och viss oro för möj­lig hjär­tin­farkt, bedömde jag att jag borde kunna backa ut bilen från infar­ten. Tidi­gare vint­rar har den lokala väg­för­e­ningen som skö­ter snöröj­ningen varit otro­ligt idoga och alerta, men idag var det helt oplo­gat hos mig (och tyd­li­gen på stora delar av områ­dets huvud­väg och enda infart, Vid­ja­vä­gen). Min bedöm­ning var kor­rekt, jag tog mig ut från infar­ten och fast­nade med bilens bak­del i dri­van på andra sidan gatan. Lite mer snö­skott­ning och myc­ket god hjälp av ett par antis­lir­mat­tor från Bil­tema kom jag loss.

Antis­lir­mat­torna är ganska enkla plast­bi­tar man skju­ter in fram­för de dri­vande hju­len, de hjäl­per till att ge fäste mot både däck och under­lag. Jag kan inte nog rekom­men­dera dig som läser detta att inve­stera en hund­ra­lapp i ett par av dessa under­bara ting­es­tar, köp gärna en extra upp­sätt­ning i reserv, de hål­ler inte för evigt. Vore det inte för detta bil­liga och högst pris­värda hjälp­me­del skulle nog både jag och en granne stå och svära än vid våra oflytt­bara bilar.

Jag kom alltså loss ur dri­van och kunde börja köra längs vägen. Snön på den oplo­gade vägen låg unge­fär 2—3 gånger så djupt som bilens fri­gång, och jag kom inte många meter innan jag fast­nade på nytt. Mer skott­ning, den stora snö­skyf­feln hade jag redan lagt i bak­sä­tet, jag ville inte för­söka ta mig någon­stans med bara en liten enhands­skyf­fel av den typ man nor­malt bru­kar ha i bilen, och mer antis­lir­matta hjälpte mig att få loss bilen. Jag kom väl unge­fär fem meter innan jag fast­nade igen.

Då kom en granne åkande på vägen bakom mig. Han kunde ju inte ta sig någon­stans när jag satt fast, så vi hjälp­tes åt att för­söka för­flytta min bil, och eftersom hans bil också fast­nade när han skulle för­söka köra ikapp mig hjälp­tes vi åt att göra sam­malunda med hans bil. Han berät­tade att han hade fun­de­rat på att byta bil från den Skoda vi nu käm­pade med till en fyr­hjuls­dri­ven Audi, och gissa om han under våra gemen­samma ansträng­ningar ång­rade att han inte hade gjort det… Han hade tyd­li­gen läm­nat barn på dagis i morse, trots väd­ret, och hade där­för inget val utan var tvungen att ge sig ut. Hans sambo satt fast annor­stä­des, så några alter­na­tiv fanns visst inte.

Det tog oss bra myc­ket mer än en timme att för­flytta våra två bilar totalt omkring sex­tio meter från min infart till Alängs­vä­gens kors­ning med Ring­sätt­ra­vä­gen, där det också var oplo­gat men å andra sidan en myc­ket väl­kom­men ner­förs­backe till den all­de­les nyplo­gade Vid­ja­vä­gen. (Karta som väg­led­ning.) På slu­tet fick vi hjälp av ytter­li­gare en granne, en bekant till min förste olycks­bro­der som valde att vid nyss nämnda kors­ning vända och backa sin last­bil för att till­fäl­ligt ställa den på buss­håll­plat­sen (Ring­sätt­ra­vä­gen, norr­gå­ende, buss 833) i vän­tan på snöröj­ning. Så, efter obe­skriv­liga umbä­ran­den och några även­tyr, där­ibland att hjälpa en stac­kars bilist som höll på att köra fast här i Vidja, i prak­ti­ken en gigan­tisk åter­vänds­gränd, när han för­sökte ta sig till Tumba, lyc­ka­des jag få min bil ner till den hyf­sat plo­gade Vid­ja­vä­gen, och jag ställde bilen nos mot nos med gran­nens last­bil, och läm­nade för säker­hets skull bilens var­nings­blin­kers på. Jag hade långt tidi­gare ringt job­bet och med­de­lat att chan­sen för mig att ta mig dit var betyd­ligt mindre än chan­sen för en snö­boll att klara sig ett sekel i hel­ve­tets eldar. (Jag gis­sar att det inte var sär­skilt många av pati­en­terna som lyc­ka­des, eller ens för­sökte, ta sig till hör­sel­kli­ni­ken i Hud­dinge en dag som denna.)

Min, nu käre, granne tog sig också vidare till far­bar väg med våra gemen­samma ansträng­ningar, och jag skic­kade med honom mina, nu ganska med­farna, antis­lir­mat­tor för säker­hets skull, om han skulle fastna på väg till för­sko­lan i Sko­gås eller på vägen till­baka hem igen. Läm­nar han till­baka dem är det kul, gör han det inte gör det det­samma. Jag behövde dem inte mer idag, och jag ville inte att han skulle behöva sitta fast i onödan.

När jag var på väg till­baka till min bil för att hämta mössa, van­tar och påsen med dagens säker­hets­ut­rust­ning mötte jag en man i en Volvo som hade för­sökt ta sig fram till sin vän, en tax­i­chauf­för som fast­nat i Vidja på väg till en kund och som nu hade slut på ben­sin. Han und­rade om jag kunde hjälpa honom med bränsle, hans bil kunde inte ta sig fram till hans vän. Vi slog följe till mitt garage där jag häm­tade en av mina två fem-liters reserv­dun­kar. Han gav mig en hund­ra­lapp, jag har ingen aning om vem av oss som kan ha gjort en bättre affär, och det stör mig på intet sätt om jag för­lo­rade på affä­ren. Han skulle ha fått dun­ken även om han inte kunde betala mig något för den, en dag som denna kan man inte annat än att hjälpa sin nästa, åtminstone inte jag.

Trött och sli­ten, men åtminstone utan att ha drab­bats av någon hjär­tin­farkt, tog jag mig så hem. Ett par tim­mar senare päl­sade jag på mig på nytt för att kunna kon­trol­lera om min gata hade plo­gats, vil­ket den hade. Snö­svängen hade inte brytt sig om att de öste in en massa snö från vägen mot min tomt, så jag fick skotta en stund till för att öppna en infart för bilen. Jag knal­lade ned till min nöd-parkerade bil, och när jag för­sökte starta den visade det sig att bat­te­riet var dött. Tyd­li­gen hade ett par tim­mar med var­nings­blin­kers lad­dat ur bat­te­riet så pass att det inte hade kraft nog att starta bilen.

Upp­gi­ven vand­rade jag mot hem­met, men såg en annan granne, med bil, vid den söder­gå­ende håll­plat­sen. Jag väd­jade om start­hjälp, vil­ket han vil­ligt erbjöd mig. Med hans bistånd kunde jag såle­des starta bilen och köra några hundra meter till­baka hem igen. Det ver­kar inte som att jag äger någon intakt bat­te­ri­lad­dare för bil­bat­te­rier, så jag fick leta fram den lad­dare jag slak­tade med avsikt att bygga ett UPS till­sam­mans med några slutna bly­bat­te­rier (SLA). I vad som kunde kal­las en Frankenstein-manöver kopp­lade jag start­kab­lar till bilens bat­teri, start­kab­lar­nas andra ändar till de nakna koppar­trå­darna i den ska­lade kabeln från lad­da­ren, var­ef­ter jag slog in respek­tive startkabel-klämma kopp­lad till batteriladdar-kabel i var sin plast­påse, hela detta paket i en plast­kasse, och lad­da­ren i en egen kasse. Något ner­vös kopp­lade jag sedan lad­da­ren till utta­get utanpå gara­get, och lätt för­vå­nad såg jag att kopp­lingen ver­kade ade­kvat. För­sik­tigt sänkte jag den mini­mala motor­hu­ven över min fasan­fulla kopp­ling och gick till­baka in i huset.

Min internet-uppkoppling via ADSL hade inte fun­ge­rat sedan mor­go­nen, Telia hade uppen­bar­li­gen inte en sus­ning om var­för eller hur lång tid det skulle ta att åtgärda felet, men någon timme efter att jag slut­li­gen tog mig hem bör­jade det fun­gera igen (utan att jag fick något besked via SMS, vil­ket jag hade bett om när jag för­sökte felan­mäla på surf­plat­tan genom mobil upp­kopp­ling), så nu kan jag dela med mig av dagens umbä­ran­den. Jag hop­pas att du som läser detta har haft en bättre dag, och att du slip­per något som detta. Köp antis­lir­mat­tor på Bil­tema för säker­hets skull!

Kort och blandat

Av någon anled­ning, jag vet inte rik­tigt var­för själv, är jag något av en “peri­o­dare” när det gäl­ler att blogga. Vissa peri­o­der skri­ver jag dag­li­gen, kanske flera gånger om dagen, andra peri­o­der kan det gå flera måna­der mel­lan tex­terna, trots att det inte hän­der färre eller mindre intres­santa saker i mitt liv.

Igår snick­rade jag änt­li­gen en flad­der­mus­holk. Det är något jag har velat göra i många år, men det har inte bli­vit av. Den är klar sånär som på någon fäs­tan­ord­ning för att för­ankra den i ett träd, och dess­utom behö­ver fog­mas­san jag har tätat fogarna med få lite mer tid att torka/härda innan jag sät­ter upp den. Jag vill inte att det skall lukta otrev­ligt för flad­der­mös­sen, och jag miss­tän­ker att de inte upp­skat­tar luk­ten av fog­massa som här­dar. Jag skulle gärna göra fler hol­kar, jag har många träd att sätta dem i. Jag har läst att upp till 10 flad­der­möss kan dela på en holk, åtminstone honorna som gärna bor till­sam­mans, och varje flad­der­mus kan äta upp till 7000 myg­gor per natt. Det finns mas­sor av mygg i min träd­gård, och jag skulle verk­li­gen upp­skatta om några flad­der­möss kunde äta sig mätta på dem. Dess­utom tyc­ker jag att det är char­migt och trev­ligt med det spe­ci­ella lju­det av fly­gande flad­der­möss på kväl­len. Jag har inte hört så myc­ket av det sedan min far och jag fot­vand­rade, då sär­skilt när vi täl­tade vid Års­jön bortåt Tyresta.

Jag har också i många år varit sugen på att göra en nypon– eller tör­ne­häck, och i hös­tas bör­jade jag på all­var. Min tomt grän­sar mot två vägar, jag har bara infart mot den ena, och det fanns en del tör­ne­snår upp mot den andra vägen. I hös­tas gjorde jag så slag i saken och flyt­tade ett antal vild­väx­ande nypon så att de står längs tomt­grän­sen mot Grön­finks­vä­gen, bakom och ovan­för huset. På delar av den tomt­grän­sen är det klip­por utan jord­täck­ning, så jag byggde en slags lång öppen plan­te­rings­låda, öppen i bot­ten och kort­si­dor, som jag fyllde med jord för att kunna få nypo­nen att växa där också. Ett par av plan­torna var inte så lyck­liga över flyt­ten och tog sig inte så bra, men de flesta växer och fro­das. Nu har jag bör­jat till­verka själva tör­ne­häc­ken genom att lägga ned långa höga skott och fläta in dem i varandra och i nästa planta i raden, är det glest eller svårt att få dem att ligga som jag vill använ­der jag ste­nar eller grövre gre­nar för att hålla dem nere mot mar­ken. Det fina med (vilda) nypon är att de skott som lig­ger ned kom­mer att skjuta många nya kraf­tiga skott rakt uppåt, i nit­tio gra­ders vin­kel mot mar­ken och mot det lig­gande skot­tet. Nästa vår kan jag lägga ned dessa skott och på så vis både göra häc­ken tätare och högre. Det är också lätt att göra avläg­gare av nypon, läg­ger jag ett skott ned och täc­ker delar av det med jord (helst inte sista 10–20 cm vid spet­sen, tror jag) så kom­mer det att rota sig där och bilda en ny planta. På det sät­tet pla­ne­rar jag att fylla min plan­te­rings­låda med nya plan­tor, och även för­täta andra områ­den där det är för glest mel­lan plantorna.

När jag flyt­tade hit till Vidja gjorde jag ett par roliga saker redan första våren, dels gjorde jag ett levande stäng­sel av korg­vide, dels en stor sol­ros­plan­te­ring. Delar av det levande stängs­let tog sig inte, när det var som var­mast och pil­skot­ten var käns­liga för torka, var jag bort­rest och kunde inte vattna. Jag har sedan dess för­sökt använda lite lik­nande tek­nik som med tör­ne­häc­ken, att jag flä­tar ned nya skott, jord­slår en del, och för­sö­ker på det sät­tet för­täta de områ­den som är lite gle­sare. Det är inte per­fekt än, men det tar sig. Det har inte bli­vit någon omfat­tande sol­ros­od­ling sedan det första året, men nu har jag för­sökt igen. Dels har jag och Edvard strött ut mas­sor av sol­ros­frö på samma plats som jag hade den första sol­ros­häc­ken, men jag tror att fåg­larna har ätit upp det mesta och att res­ten kan ha tor­kat, dels har jag pas­sat på att rensa och gräva om ett tidi­gare jord­gubbs­land som nu mest hade ogräs, för att sedan mylla ned ett par kg sol­ros­frö där. Det lan­det lig­ger all­de­les intill ett större träd­gårds­land där Edvard och jag har sått bönor, moröt­ter, rucola och lite annat, så jag måste ändå vattna där regel­bun­det nu när det är så varmt. Vi får se om det hin­ner bli några blom­mande sol­ro­sor med så sen sådd, men det är kanske inte omöjligt.

Andra blog­gar om: flad­der­mus­holk, flad­der­möss, myg­gor, tör­ne­häck, levande stäng­sel, sol­ro­sor