Idag skulle Helena ha fyllt 40 år. När hon dog hade hon börjat planera sin 35-årsfest. Det känns lite konstigt att tänka mig henne som 40-åring. För mig är hon alltid lillasyster, mindre rent kroppsligt och evigt yngre, kanske såg jag henne ibland som ännu yngre än hon egentligen var. Skulle jag uppskatta hennes ålder sommaren innan hon blev dålig hade jag nog gissat på någonstans runt 30, inte 34 som hon faktiskt var/blev.

Jag har skrivit så mycket om händelserna kring hennes död både här på min blogg och på hennes minnessidor att jag inte känner att jag behöver upprepa eller sammanfatta det.

Nu har inte Edvard pratat om henne på länge, men ett tag verkade han tänka mycket på Helena, min syster och hans faster som han aldrig fick träffa. Han frågade var hon var, varför han inte fick träffa henne, och sade ofta att han ville träffa henne. På sätt och vis kändes det skönt. Många saker är naturligare och lättare att prata med barn om, även om jag tycker att det känns lite svårt att få Edvard (som fyller fem om knappt en månad) att förstå riktigt hur slutgiltig döden är. Andra ämnen känns inte lika lätta att prata om, inte för honom utan för mig. Häromdagen upprepade Edvard att han ville ha syskon och undrade om jag kunde göra en lillebror till honom. Jag förklarade att jag inte kunde göra det själv, att det behövs både en “farbror” och en “tant”. Hans självklara lösning var att jag skulle åka hem till hans mamma, min ex-fru, och göra en lillebror tillsammans med henne… Jag minns inte hur jag bytte ämne eller avslutade den diskussionen.

Andra bloggar om: död, barn, döden, syskon

Jag råkade snubbla över DN:s artikel om nyvakna igelkottar. Där står att man skall “Ta in den i rumsvärme, 1820 grader, ha den i en kattbur med tidningspapper i botten och med lite halm som den kan krypa in i.”

Min ugn blir inte varmare än 275 grader, och hur jag skall få kotten till närmare 2000 grader vet jag inte. Räcker blåslampan? Kommer det verkligen att smaka gott?

För många år sedan läste jag i någon överlevnadsbok att man skulle baka in sin kotte i lera och lägga den i glöden efter lägerelden. När leran är torr och hård knackar man sönder den så följer taggarna med. Jag vet inte om det är det viltrehabiliterare Chatarina Krångh menar att jag skall göra. >;-)

Andra bloggar om: DN, igelkott

Visst, jag såg det på DN på nätet igår, och ser det idag igen i papperstidningen: I en av delarna skriver de om kvinnan som fick hjärtinfarkt efter att deras villa, inte långt från där jag bor, brunnit ned sedan någon skjutit raketer på det; i en annan del om vilka superfyrverkerier man skall köpa till nyår, deras testvinnare innehåller i runda slängar ett kilogram krut.

Igår skrev både jag och DN om hur fyrverkerier missbrukas av individer med akut omdömes– och empatibrist (min formulering, inte DN:s). Det känns som stupid dubbelmoral och motbjudande pengahunger att sälja sig på det sättet. Till och med skymningspressens Aftonpravda kör artiklar för ett förbud (men som skymningspress förutsätter jag att de också har utförliga tester av all tänkbar pyroteknik), men jag hade hoppats i min naiva enfald att DN skulle kunna hålla sig på en lite högre nivå.

Nu skriver ju även SvD om raketproblemet (även om man inte helt oväntat hellre ser fler poliser än ytterligare förbud som lösning), och AB rekommenderar att man skippar fyrverkerierna.

Bland andra bloggare finns som väntat kritiska röster, som spaniorens torftigt formulerade förbudsskräck kryddad med spridda felstavningar, medan en folkpartist i Borås är torr men lite mer nyanserad. Kyrk-oordnaren uppmärksammar också DN:s tveksamma dubbelmoral. Drottningen av Södertälje är med all rätt asförbannad, hon kan inte ta sig till jobbet eftersom bussarna är inställda på grund av raketattacker.

Själv sitter jag ännu i obrunnet hus, men jag tycker inte om att det smäller högt och ljudligt nära utanför tomten. Lite skönt är det med Vidjas stora tomter, så att jag har 40–50 meter ned till den väg där den lokala intelligensreserven lufsar förbi med sina raketer. Jag förstår inte hur alla hundägare, och de är väldigt många här ute i Vidja, står ut, och varför de inte gör något drastiskt. Så länge det är tillåtet med privata fyrverkerier kanske de får acceptera att det smäller någon halvtimme kring tolvslaget, och att de då kanske ger lugnande medicin till sina hundar och stannar hemma inne med dem, men de skall inte behöva plågas varje kväll och natt i flera veckor!

Andra bloggar om: raketer, nyår, fyrverkerier, DN, förbud, hundar

Läste just artikeln i DN om hur ungdomar, som enligt gällande lag inte skulle ha tillgång till dem, använder fyrverkerier på sätt som ingen tänkande kännande person ens borde komma på tanken att göra. Som vanligt har andra bloggare skrivit om det tidigare, jag är sällan snabb med att skriva, mer eftertänksam, på nätet som i livet. Jag har också reagerat på att det pangar och smäller på gatorna omkring mig där jag bor, och har gjort så i flera veckor nu. Det har skrivits i tidningarna om att tunnelbanestationer stängs för att personer som bevisligen saknar empati eller ens basal tankeförmåga skjuter fyrverkerier där inne.

Min reaktion när jag läste artikeln i DN idag var att man helt enkelt borde förbjuda fyrverkerier, all pyroteknik. Inte fenomenet som helhet, såklart, utan försäljning till privatpersoner. Det finns redan idag ett förbud mot fyrverkerier i tättbebyggt område, som ingen bryr sig om, och som polisen givetvis inte har någon möjlighet att försöka se till att det följs. Vanliga “smällare” är förbjudna, de får inte säljas eftersom man ansåg att de mest missbrukades av barn, men barnen leker då istället med betydligt tyngre fyrverkerier.

Behöver privatpersoner verkligen ha fri tillgång till pyroteknik? Borde det inte räcka med offentliga fyrverkerier, som sköts av utbildade pyrotekniker som i mitt scenario är de enda som får köpa, tillverka, handha och använda alla former av pyrotekniska produkter. Professionella fyrverkerier kommer att ha en kvalitet som vida överstiger den som Svenssons fylleskjut i trädgården når upp till, oförståndiga barnungar kommer inte att ha tillgång till fyrverkerier genom än mer oförståndiga “vuxna” som köper ut åt dem. Vi inom sjukvården slipper lägga tid, och offentliga medel, på att sköta självförvållade skador som antagligen i elva fall av tio borde kunna nomineras till The Darwin Awards (utmärkelse till människor som genom sin urbota dumhet ser till att de själva inte kan föra sina korkade gener vidare till kommande generationer), eller betydligt värre och mer tragiskt, att hjälpa de stackare som drabbats av andra människors brist på intelligens, empati, och fungerande hjärnceller.

Behöver vi verkligen, sent på natten och i många fall mer än lovligt berusade, titta på amatörmässiga planlösa explosioner längs hela horisonten? Har vi inte tillräckligt med möjligheter att skada varandra utan att sätta dessa saker i händerna på barn och andra som inte förstår vad de gör?

Mitt svar, som du säkert förstår, är nej. Förbjud skiten! Vi säljer inte dynamit, handeldvapen eller ammunition över disk på Konsum och ICA till kreti och pleti, och vi skall inte sälja något som är lika farligt (om inte farligare eftersom ungarna och de hjärnbrist-drabbade mindre unga tydligen tror att detta handlar om leksaker) på det sätt som görs idag.

Efter att ha skrivit detta tittar jag lite vad andra svenska bloggare skrivit, och jag är visst inte ensam i bloggosfären om mina tankar och åsikter. Gamla modemar-kollegan Jinge Flücht verkar hålla med mig helt (men har självinsikt nog att kalla sig gammal tråkmåns, vilket jag avstår från att betitla mig); Emretsson är inte fullt så hård i sin kritik och verkar kunna tänka sig ett betydligt snällare förbud; Jah Hollis har skrivit om det flera gånger senaste dagarna. Jag har inte aktivt letat efter bloggare som har andra synpunkter, men jag verkar inte vara helt ensam om förbudstanken i svenska bloggosfären idag.

http://intressant.se/intressant

Andra bloggar om: DN, fyrverkerier, pyroteknik, privatpersoner, förbud, blogg, bloggosfären

Fortsätter lägga in lite av de äldre texterna efter hand, nu började jag med mina första bevarade texter från greymatter-bloggen, från 031207 och fram till 031219. Det var en del korta texter om min systers sjukdom och död, inte helt roligt att läsa om igen. Det var en jobbig tid.

Det blir knasigt med kommentarsflödet när jag lägger in gamla kommentarer och daterar om dem. I flödet ser de ut som nya kommentarer, med datum för den dag och tid som jag har skrivit in dem, även om jag ändrar datumet senare. Vet inte varför WordPress gör så, men om någon kommenterar lite mer på de nya texterna försvinner problemet…

Andra bloggar om: greymatter, död, historia

Min mamma, Marianne Gripman, arbetar nu som boutredare på kommunen. Jag brukar skoja om att hon arbetar med dödshjälp.

När en människa utan kända anhöriga dör, i det område hon sköter, kopplas hon in. Hon försöker hitta familj, släkt eller vänner som kanske inte har haft kontakt med den avlidne på länge, om alls. Finns ingen anhörig gör hon en bouppteckning, ordnar med allt praktiskt som måste ordnas när en människa dör i vårt samhälle som det ser ut idag. Om den avlidnes tillgångar inte räcker för att betala en begravning så står kommunen för det, även en utblottad person kommer i jorden när det är dags för det.

Sveriges Radios P1 gjorde ett långt reportage om henne i programmet Tendens som sändes 10/1 2006. Tyvärr var mamma i Kenya då, men hon fick programmet på CD. Jag har inte lyssnat på det än, och jag kunde inte hitta det för nedladdning från Sveriges Radio än.

Svenska Dagbladets radiokrönika, vet inte vilken dag, handlade helt om det programmet. Jag har inte kunnat hitta den krönikan på nätet, så jag kan inte ge någon länk, jag har den bara som papperskopia.

Kanske kan jag skriva mer när jag har lyssnat på programmet.

Tillägg 060208:
Jag lyssnade på programmet ganska snart efter att jag skrev ovanstående, och jag är imponerad. Bra program som ger en bra bild av vad mamma arbetar med. Nu finns programmet som webradio, länk från denna sida idag, jag får upp webbradion i detta fönster. Har inte hittat filen för nedladdning, vet inte om den finns.

Idag fick jag ett mail från en av Helenas elever från ABF, hon hade fått brev från ABF där de berättade att hennes lärare sedan tre år, min syster, hade dött. Hon sökte på nätet för att se om ABF hade skrivit något, och då hittade hon Helenas minnesplats och adressen till mig.

Fortfarande ingen utom jag som har skrivit på Helenas minnesplats, men många läser och många säger till mig att de tycker den är bra och att de har mycket att skriva. Jag ser på loggar och länkar att många är där.

Jag ser också att Mats Andersson har skrivit om platsen och mig i sin blog Klocklös i Tiden. Det sprider sig fort på nätet.

Idag är det begravning klockan ett på Skogskyrkogården. Det känns väldigt konstigt. Man skall inte behöva vara med om något som detta. Ens lillasyster skall inte dö vid 34 års ålder. En mor skall inte behöva begrava sitt barn. Det är fel.

Det känns konstigt att julhandla när jag inte kan prata med min syster om vad vi skall köpa till mamma och hennes sambo, och när jag inte skall köpa något åt Helena. Det känns väldigt fel.

Det blir en enkel och stillsam jul i år, Larisas första jul i Sverige. Jag hoppas det blir bättre nästa år, för hennes skull.

Helenas död lägger locket på ganska mycket, inget känns särskilt viktigt längre. Det gör också att jag inte kommer på så mycket att skriva om här. Hur kan något annat vara viktigt när min syster plötsligt har försvunnit ur mitt liv? Det känns så banalt att försöka skriva om något annat, och Helenas död känns för stor för att jag skall orka skriva så mycket om det.