Visst händer det att jag är tidsoptimist, men nu tror jag att Posten slår mig med åtskilliga hästlängder.

Paketet skickades från Hongkong 25 juli, kom till Sverige 29 juli, och Posten uppskattar att jag får paketet “tidigast 26 juli”...

Lycka till!

Jag hittade just något intressant på LifeHacker där en person berättar att läkare och veterinärer informerar mer utförligt och tar sig mer tid för honom om han tar fram sin anteckningsbok och gör anteckningar under samtalet. Ofta tycker jag att kommentarerna på sidor som den inte tillför så mycket, men i detta fall upplevde jag att det fanns en hel del klokskap även där.

Jag tror inte att man måste skriva ned saker för att visa att man lyssnar uppmärksamt, det finns många andra tekniker också som jag har lärt mig under åren, bland annat på läkarutbildningen. Teknikerna går att använda på föreläsningar för att vara säker på att man uppfattar ämnet korrekt, och sannolikt lär sig bättre, men också i mötet med patienter för att få fram den information man behöver för att hjälpa till på bästa sätt. Till stor del handlar det om att visa att man lyssnar och att man är intresserad, till exempel genom att ställa följdfrågor, göra sammanfattningar, höra efter om man har uppfattat saker korrekt.

Samtalsteknik är ett ämne som jag har fördjupat mig i i många olika sammanhang, när jag studerade psykologi (fristående kurser), på läkarutbildningen, och även självstudier av eget intresse. Jag vet inte hur mycket andra tänker på det, men god samtalsteknik är oerhört viktigt för mig som läkare, som en slags arbetsredskap. Fick jag bestämma skulle jag ha obegränsat med tid för mötet med varje enskild patient, men nu är det inte så. Ofta har jag 15-20 minuter som skall räcka till samtal, undersökning, eventuell behandling (kanske skriva recept eller sjukintyg) och dokumentation. Skall jag på denna korta tid lyckas få fram just den information som är viktig för att jag skall kunna ställa rätt diagnos och ta rätt beslut måste jag kunna få den människa jag möter att berätta just precis detta. Dessutom är det väldigt viktigt att den jag möter känner att jag lyssnar, att jag är intresserad och uppmärksam, och att jag förstår och accepterar vad just de säger, att jag tar dem på allvar. Faktum är att mycket missnöje med vården, många anmälningsärenden, handlar just om bemötande mer än om rent medicinska misstag.

Det är intressant och tankeväckande att så att säga se detta från ett annat perspektiv, från andra sidan, att man som patient kan använda samma tekniker för att få den information man behöver (och ett mer givande samtal med den läkare man träffar). Jag har aldrig tänkt på det på det sättet tidigare, men jag tror helt klart att det fungerar.

Andra bloggar om: läkare, veterinär, anteckningar, samtal, samtalsteknik

Av någon anledning, jag vet inte riktigt varför själv, är jag något av en “periodare” när det gäller att blogga. Vissa perioder skriver jag dagligen, kanske flera gånger om dagen, andra perioder kan det gå flera månader mellan texterna, trots att det inte händer färre eller mindre intressanta saker i mitt liv.

Igår snickrade jag äntligen en fladdermusholk. Det är något jag har velat göra i många år, men det har inte blivit av. Den är klar sånär som på någon fästanordning för att förankra den i ett träd, och dessutom behöver fogmassan jag har tätat fogarna med få lite mer tid att torka/härda innan jag sätter upp den. Jag vill inte att det skall lukta otrevligt för fladdermössen, och jag misstänker att de inte uppskattar lukten av fogmassa som härdar. Jag skulle gärna göra fler holkar, jag har många träd att sätta dem i. Jag har läst att upp till 10 fladdermöss kan dela på en holk, åtminstone honorna som gärna bor tillsammans, och varje fladdermus kan äta upp till 7000 myggor per natt. Det finns massor av mygg i min trädgård, och jag skulle verkligen uppskatta om några fladdermöss kunde äta sig mätta på dem. Dessutom tycker jag att det är charmigt och trevligt med det speciella ljudet av flygande fladdermöss på kvällen. Jag har inte hört så mycket av det sedan min far och jag fotvandrade, då särskilt när vi tältade vid Årsjön bortåt Tyresta.

Jag har också i många år varit sugen på att göra en nypon- eller törnehäck, och i höstas började jag på allvar. Min tomt gränsar mot två vägar, jag har bara infart mot den ena, och det fanns en del törnesnår upp mot den andra vägen. I höstas gjorde jag så slag i saken och flyttade ett antal vildväxande nypon så att de står längs tomtgränsen mot Grönfinksvägen, bakom och ovanför huset. På delar av den tomtgränsen är det klippor utan jordtäckning, så jag byggde en slags lång öppen planteringslåda, öppen i botten och kortsidor, som jag fyllde med jord för att kunna få nyponen att växa där också. Ett par av plantorna var inte så lyckliga över flytten och tog sig inte så bra, men de flesta växer och frodas. Nu har jag börjat tillverka själva törnehäcken genom att lägga ned långa höga skott och fläta in dem i varandra och i nästa planta i raden, är det glest eller svårt att få dem att ligga som jag vill använder jag stenar eller grövre grenar för att hålla dem nere mot marken. Det fina med (vilda) nypon är att de skott som ligger ned kommer att skjuta många nya kraftiga skott rakt uppåt, i nittio graders vinkel mot marken och mot det liggande skottet. Nästa vår kan jag lägga ned dessa skott och på så vis både göra häcken tätare och högre. Det är också lätt att göra avläggare av nypon, lägger jag ett skott ned och täcker delar av det med jord (helst inte sista 10-20 cm vid spetsen, tror jag) så kommer det att rota sig där och bilda en ny planta. På det sättet planerar jag att fylla min planteringslåda med nya plantor, och även förtäta andra områden där det är för glest mellan plantorna.

När jag flyttade hit till Vidja gjorde jag ett par roliga saker redan första våren, dels gjorde jag ett levande stängsel av korgvide, dels en stor solrosplantering. Delar av det levande stängslet tog sig inte, när det var som varmast och pilskotten var känsliga för torka, var jag bortrest och kunde inte vattna. Jag har sedan dess försökt använda lite liknande teknik som med törnehäcken, att jag flätar ned nya skott, jordslår en del, och försöker på det sättet förtäta de områden som är lite glesare. Det är inte perfekt än, men det tar sig. Det har inte blivit någon omfattande solrosodling sedan det första året, men nu har jag försökt igen. Dels har jag och Edvard strött ut massor av solrosfrö på samma plats som jag hade den första solroshäcken, men jag tror att fåglarna har ätit upp det mesta och att resten kan ha torkat, dels har jag passat på att rensa och gräva om ett tidigare jordgubbsland som nu mest hade ogräs, för att sedan mylla ned ett par kg solrosfrö där. Det landet ligger alldeles intill ett större trädgårdsland där Edvard och jag har sått bönor, morötter, rucola och lite annat, så jag måste ändå vattna där regelbundet nu när det är så varmt. Vi får se om det hinner bli några blommande solrosor med så sen sådd, men det är kanske inte omöjligt.

Andra bloggar om: fladdermusholk, fladdermöss, myggor, törnehäck, levande stängsel, solrosor

Jag klarade specialistskrivningen med ganska bra marginal, som jag skrev om tidigare. Idag hade jag möte med klinikchefen med flera. För att göra en lång historia kort uppfyller jag kraven för specialistläkare inom öron-, näs- och halsspecialiteten. Jag får nu betala 2000 kronor till Socialstyrelsen för att de skall godkänna det hela formellt, sedan får jag antagligen papper från dem som gör att jag officiellt kan titulera mig “specialistläkare inom öron-, näs- och halssjukdomar” eller något i den stilen.

För ganska precis 20 år sedan, medan jag bodde på Slätbaksvägen i Årsta, hittade jag en schysst symaskin i en container, en Husqvarna Zig-Zag model 1020. Den låg i originalväskan och de flesta originaltillbehör utom oljeflaskan fanns med i väskan, inklusive förlängningsbord och bruksanvisning. Den har gjort sitt jobb genom åren, trots att den enda service den har fått är en skvätt symaskinsolja någon gång under alla dessa år. Senaste tiden har den börjat krångla lite, och sist jag ville sy något fastnade den i backläge, Jag sydde framåt, skulle så bakåt för att förstärka och fästa sömmen, men sedan ville den inte börja sy framåt igen. Jag funderade ett tag på huruvida jag skulle kosta på den en service (6-800 kronor) eller om jag skulle skaffa mig en nyare maskin istället. För ett par veckor sedan blev det sedan som så att jag på lördagen köpte en ny Janome DC 4100 (efterföljaren till Janome Jubilee 85), men jag insåg snabbt att jag ville ha mer.  Tre dagar senare åkte jag så till ett område utanför Åkersberga och köpte en begagnad Janome Memory Craft 11000, en kombinerad sy- och brodermaskin och Janomes vassaste konsumentmaskin. Jag vill knappt tänka på vad jag betalade för den, men det var nästan i klass med vad jag skulle få i inbyte för min bil om jag bytte upp mig hos en Toyotahandlare, trots att jag nog får anse att jag fick ett bra pris med tanke på de tillbehör jag fick med. Bara programmet Digitizer Pro kostar 10 000 kronor i butiken, förmodligen det mest kostsamma program jag har ärlig tillgång till, och antagligen det första sedan C64-tiden som använder en dongle (hårdvara, i detta fall en USB-pryl, som bekräftar att jag är en legitim användare och har rätt att använda programmet ifråga).

Min MC11000 är bra. Den trär nålen själv (med lite assistans) och den klipper både över- och undertråd själv. Den har fler sömmar än jag kommer att ha användning för (och fick fler när jag installerade senaste uppgraderingen som jag laddade ned på nätet), och den broderar snyggt. Jag har bland annat skannat bilder på Bamse och Vargen, Hello Kitty, Karolinska-loggan och mer, och med Digitizer Pro gjort om det till broderfiler som jag med USB direkt från datorn eller med USB-minne kan ladda över till symaskinen för att brodera. Jag sydde en kasse i snygg grå markisväv (som ser ut som tyget i ett par snygga sommarherrbyxor i ull som jag har)  där jag hade broderat dels KUS-loggan, dels skisser på öra, näsa respektive hals från en bok om undersökningteknik jag har. Nu har jag broderat Edvards namn och (mitt) telefonnummer på hans kläder istället för att sy i namnlappar, och han är klart nöjd med broderad Bamse, Vargen, Hello Kitty eller Miffy på sina kläder.

Nu skall jag bara se till att sälja min gamla Husqvarna (finns på Blocket) och min i princip oanvända DC4100…

Andra bloggar om: specialistläkare, symaskin, Janome

Jag bokade en biljett till kvällens konsert på Berns för ett bra tag sedan, men det har inte blivit av att faktiskt hämta ut biljetten. Nu blev det så att jag glömde se till att vara ledig ikväll, Edvard är med mig fram till imorgon och jag har ingen möjlighet att gå på konsert.

Det känns dumt om biljetten, som jag redan har betalt, inte skulle komma till användning, och jag känner inte så många som tycker om denna typ av musik (och inte redan har en egen biljett).

Vill du gå på kvällens konsert, Einstürzende Neubauten på Berns 080427 kl. 21.20 (åldersgräns 20 år) så hämta gärna ut min biljett och njut. Gå till valfritt ATG-ombud och uppge följande:
Bokningsnummer: STH-GZM953
Pinkod: 6655

Trevlig kväll!

Andra bloggar om: konsert, Berns, Einstürzende Neubauten

Om du är intresserad kan du se den skrivning jag gjorde genom denna länk (pdf). Jag sov inget natten innan jag skrev, höll mig uppe med espresso och energidryck, pluggade så mycket jag orkade och tittade på några filmer. Jag var ganska spattig när jag åkte till jobbet, kom tyvärr några minuter sent (vi skulle vara där 15 minuter innan skrivtidens början). Jag var tvungen att fortsätta med kaffe, energidryck och godis för att hålla mig igång, och jag blev nog snarast mer spattig ju längre tiden gick, av sömnbrist och artificiell stimulering. Som vanligt försökte jag göra en hyfsat realistisk bedömning av hur många poäng jag borde kunna få per fråga, och då är jag försiktig och avrundar helst nedåt. Några frågor kände jag att jag inte alls behärskade, inte kunde ge bra svar på, andra kändes riktigt bra, och när jag summerade mitt uppskattade resultat verkade jag kunna hamna strax över godkänt-gränsen. Jag “lämnade in”, om man nu kan säga det om en webb-baserad skrivning, en kvart innan tiden var ute, och hade då gått igenom mina svar tre gånger utan att hitta något att lägga till. En timme efter skrivtidens slut fanns skrivningen med rätta svar tillgänglig på nätet (länken ovan), och när jag tittade på svaren kändes det faktiskt ännu lite mer lovande. Det skulle ta upp till ett par veckor att få resultatet, så det är knappt en vecka kvar innan jag kan hoppas på besked.

Onsdagen innan jag skrev min förra text, alltså 2/4, fick jag SMS-avisering om att snussatsen jag beställde 1/3 hade kommit till mitt lokala utlämningsställe. Jag hann inte iväg dit innan skrivningen, det var inte högsta prioritet, men när jag hade skrivit klart åkte jag runt till ett par affärer (jag behövde varva ned lite) och hämtade min snussats på vägen hem. Det var den grövre varianten, mer grovmalet, och det känns som att det passar mig ännu bättre. Jag skall skriva mer om det senare, jag är lite osannolikt mör när jag skriver detta.

I torsdags, 10/4, åkte jag tillsammans med ett antal kollegor till Åre. Jag har aldrig stått på slalomskidor tidigare, jag åkte lite längdskidor som barn (i förskoleålder och kanske lågstadieålder), och under militärtjänsten som cykelskyttesoldat var jag tvungen att försöka åka lite “Vita Blixten” och även tolka efter traktor på skidor. Sedan dess har jag inte stått på skidor i någon form. Varje vår brukar ganska många av läkarna på min klinik åka till Åre för kombinerad konferens och skidåkning, och jag har inte riktigt vågat följa med tidigare. Nu bestämde jag mig för att följa med i år, jag har hyrt skidor och övrig utrustning inklusive skidbyxor, och jag har faktiskt åkt utför, för första gången i mitt liv.

Vi kom hit torsdag kväll, fredag morgon hyrde jag utrustningen (vilket tog lite tid eftersom jag inte hade en aning om vad jag behövde och vad som passade mig), gick tillbaka till lägenheten och tog på mig grejerna och följde med de sista av kollegorna ut. Vi tog VM8-liften upp, en kollega som åkte första gången förra våren och jag försökte ta oss ned för en blå led ned till Rödkullen-området. Kollegan kunde ploga vilket inte jag kunde, så hon hamnade snabbt långt bakom mig. Jag åkte på, försökte ploga utan större framgång, och tog mig så småningom ned till Rödkullen. Jag hade då i princip en teknik att minska farten, och det var att åka ut i terrängen och sätta/lägga mig ned. Jag fortsatte sedan åka i en kort grön backe, försökte lära mig ploga och på andra sätt hålla ned farten utan att ramla, utan större framgång.

Nu måste jag nog packa för att hinna med att åka lite mer idag innan tåget hem går någon gång efter tre i eftermiddag, men jag skall skriva mer om mina nya erfarenheter. Jag tog en lektion igår precis innan liftarna stängde för dagen, och vågade sedan åka en blå backe ned mot byn. Efter gårdagens åkning, mest det jag gjorde innan lektionen tror jag, har jag helt osannolika blåmärken på höfterna och armbågarna, och jag har ont nästan överallt. Jag vaknade 06.30 för att det gjorde för ont att ligga i sängen, men efter gårdagens lektion förlängde jag hyran av utrustning och skaffade liftkort för idag också. Jag har tagit lite värktabletter och hoppas klara av att åka lite idag, använda det jag lärde mig igår och försöka få det att sitta lite bättre.

Jag rapporterar mer senare.

Jag förstår att det kan verka paradoxalt, med tanke på att jag bland annat har tagit mig igenom läkarutbildningen, men jag kan inte plugga. Jag har helt enkelt aldrig lärt mig någon form av studieteknik, jag har inga metoder för att närma mig ett stort kunskapsmaterial och jag har egentligen ingen aning om hur jag skall bära mig åt för att inhämta en stor och bred mängd information. Det har varit ett stort problem i grundskolan och gymnasiet, och givetvis än mer under mina sammanlagt sju år av universitetsstudier, och jag vet inte vad jag skall göra åt det.

Om knappt sex timmar skall jag skriva specialistexamen för blivande öron-, näs och halsspecialister. Jag vågar inte lägga mig för att försöka sova, dels för att jag inte känner att jag har pluggat tillräckligt, dels för att jag senaste månaderna har fått problem med sömnen.

Sömnproblemen yttrar sig inte i att jag har svårt att somna, det brukar inte vara något problem alls även om jag har lätt att stanna uppe lite för sent, och egentligen inte heller i att jag har svårt att vakna, men att komma upp ur sängen är hart när omöjligt. Jag har nu sex olika väckarklockor och liknande, senaste investeringarna var en Philips väckarlampa som under en halvtimme sakta ökar ljusstyrkan på en lampa för att simulera en naturlig gryning, och en annan väckarklocka med en kraftig vibrator att lägga under madrassen. Väckarlampan är underbar, när den har blivit ganska ordentligt ljus vaknar jag till och känner mig pigg och utsövd, och jag ligger kvar för att “dra mig” lite. En stund senare ringer i tur och ordning en vanlig (radiouppdaterad) väckarklocka, vibratorklockan, mobiltelefonen och två trådlösa telefonhandenheter (med kraftigt och irriterande ljud). Jag hör dem alla, och känner (och stänger av) vibratorklockan, och somnar om. Innan årsskiftet var det nog ungefär 20 år sedan jag försov mig, trots att jag av naturen är kvällsmänniska och har väldigt svårt att vakna och komma upp på morgonen, men sedan årsskiftet har jag försovit mig flera gånger och till och med pinsamt nog kommit för sent till jobbet mer än en gång. Annars brukar jag vara tidig till jobbet, före många kollegor. För ungefär 25 år sedan fick jag problem med vad jag tolkade som magkatarr, och jag kom underfund med att om jag, morgontrött som jag alltid varit, gick upp drygt en timme tidigare för att hinna äta en ordentlig frukost i lugn och ro medan jag läser tidningen så slapp jag magbesvär. Det har varit min stadiga rutin sedan dess, men nu har något hänt, jag vet inte vad eller vad jag skall göra åt det. Vid ett par tillfällen har jag valt att vara vaken hela natten, för att försöka vända dygnet (det sägs fungera bättre så än att försöka somna tidigare), men det har inte hjälpt. Å andra sidan har det inte varit något större problem att vaka en natt och fungera hyfsat nästa dag, konstigt nog. När jag är nattjour och tvingas arbeta hela natten mår jag inte bra, men då måste jag ta viktiga och potentiellt livsavgörande beslut när som helst under natten. Vakar jag hemma av egen fri vilja gör jag det som passar mig och i den takt jag vill, och ingen annan drabbas av eventuella misstag jag gör av trötthet eller utmattning.

Studierna, ja… Jag vill försöka beskriva mitt dilemma men jag känner att det är svårt att formulera det just nu, kanske för att klockan snart är fyra på natten och vare sig några dubbla espresso eller ett par burkar energidryck kan få mig riktigt i samma mentala skick som jag borde kunna vara dagtid. Det är, åtminstone för mig i min unika situation, väldigt ångestskapande att stå inför ett till synes gränslöst hav av information som jag förväntas ta till mig. Jag vet, och plågas av, att andra i min situation kan hantera det på ett rationellt sätt. Mitt livs hittills enda manifesta panikattack (som jag med min senare kunskap inom psykiatri och diagnoser vet att det bör ha varit) fick jag när jag gick en ettårig utbildning för att bli underskötare. Det här var innan jag började läkarutbildningen, såklart. Jag hade på känn att jag ville bli läkare, men hade ingen erfarenhet av vården och valde att börja arbeta som vårdbiträde på en medicinavdelning på S:t Görans sjukhus, och genom jobbet gick jag sedan först en tioveckors kurs för att bli utbildat vårdbiträde, senare en 40-veckors kurs för att bli riktig underskötare. Under den senare utbildningen skulle vi bland annat lära oss mer om samhälle och lagar, tror jag det var, det som under min tid i “vanliga” gymnasiet och grundskolan gick under namnet samhällskunskap. Jag skall inte svära på att det var just detta område det handlade om, men något var det som inte var specifikt medicinskt. Vi skulle ha en skrivning, jag hade ingen aning om hur jag skulle närma mig denna “torra” faktakunskap, och jag kom väldigt dåligt förberedd till skrivningen. När jag satt där och insåg att jag i princip inte kunde svaren på några frågor upplevde jag en snabbt och kraftigt tilltagande obehagskänsla, och efter vad jag tror mindre än en halvtimme skrev jag några rader om vad jag kände på pappren, lämnade in dem och sprang därifrån. Jag hade (vet jag nu) klassiska symptom på ångest, med tryck över bröstet och upplevd svårighet att andas eller få luft. Det var verkligen den klassiska “fight or flight”-reaktionen, kämpa eller fly. En reaktion som vore normal och funktionell om jag vore stenåldersman som mötte en ilsken björnhona med ungar på min vandring i skogen. Problemet var att jag inte såg någon björn. Jag kände denna ofantliga oro, en äkta stressreaktion egentligen, men det fanns inget jag kunde kämpa mot eller något synbart eller påtagligt (förståeligt) som jag kunde fly från. Jag mådde hemskt i den situation jag befann mig, och flydde från situationen. Jag gick ned till skolsköterskan (utbildningen räknades som gymnasial och gavs på dåvarande Stadshagens vårdgymnasium), och hon tog med mig till psyk-akuten på S:t Göran, där de i princip inte gjorde ett dugg. Jag antar att jag fick prata med någon, kanske en läkare, men det var väl också allt. Jag gick faktiskt tillbaka till skolan efter det, träffade mina kurskamrater som undrade om jag var så otroligt påläst och snabb att jag faktiskt hade klarat skrivningen på den korta tid jag var där. Det var några i kursen som stod mig närmare, som jag kände förtroende för, och vi pratade om vad som hänt och hur jag mådde, men jag skall inte skriva mer om just det, inte just nu i alla fall.

Jag kom att tänka på mina tre terminer på fristående kurser i psykologi på Stockholms Universitet, som jag gjorde innan detta. Där lyckades jag faktiskt på något sätt studera, jag upplevde det som att det var mer gripbart, kanske mer begränsat i omfattning, och jag inser just nu när jag skriver detta att jag där och då faktiskt hade en fungerande studieteknik. Jag satt hemma och gjorde mindmaps över olika områden inom psykologin. Jag vet inte om detkan ha berott på att vi hade bra lärare (jag lär mig otroligt mycket genom föreläsningar och genom att fråga, jag ställer ofta många frågor under föreläsningar), att området fascinerade och fängslade mig, att det var begränsade delområden och förhållandevis “små” tentor, eller om det kan ha spelat in att jag faktiskt bara läste för mitt eget höga nöjes skull. Jag minns med glädje i synnerhet en skrivning, jag vet nu inte vilket område det gällde. I skrivningen framgick hur många poäng varje fråga gav, och resultatet var godkänt eller underkänt, jag gissar att gränsen var 2/3 rätt, men gränsen var i alla fall klar och tydlig. Medan jag skrev antecknade jag på ett kladdpapper hur många poäng jag trodde jag skulle få för varje fråga jag besvarade. När jag ansåg att jag hade tillräcklig marginal för att säker bli godkänd (jag försökte att underskatta poängen varje fråga skulle ge) lämnade jag helt enkelt in skrivningen utan att fylla i svar på resten av frågorna. Det kändes lite kaxigt och/eller arrogant, men jag hade rätt och jag blev godkänd. Det är inget jag rekommenderar, skäll inte på mig om du gör likadant och råkar illa ut på grund av det.

Jag hade medelmåttiga betyg från gymnasiet men skrev 2.0 på högskoleprovet, maximal poäng, och jag hade mer än fem års arbetslivserfarenhet när jag sökte vilket gjorde att jag kunde söka i en kvot med högskoleprovspoäng plus 0,5 poäng för arbetslivserfarenhet, totalt 2,5 poäng av 2,5 möjliga. På gymnasiebetygen skulle jag aldrig komma in på läkarutbildningen, med 2,0 från högskoleprovet skulle jag få delta i lottning, men i den kvot jag sökte räckte det med 2,3 poäng om jag minns rätt. Jag skrev provet två gånger och fick 1,9 första gången, som sagt 2,0 andra gången. Jag tror att jag redan då hade läst Darrel Huffs underbara bok ‘Hur man klarar test’ (jag kan också rekommendera hans bok ‘Hur man ljuger med statistik’) som helt klart hjälpte mig med användbara tips inför högskoleprovet. Det är en bok jag kan rekommendera alla att läsa, vi kommer alla flera gånger under livet att göra olika test av olika slag, och i den boken finns knep och strategier som är väldigt allmängiltiga. Under läkarutbildningen hittade jag även boken Study Skills and Test-Taking Strategies for Medical Students som verkade lovande, den gav mig en del bra råd och en del självinsikt, men jag tog mig ärligt talat inte igenom hela den boken heller.

Min tentaångest förvärrades under läkarutbildningen, inte helt oväntat kan jag tycka så här i efterhand. Jag är ganska säker på att jag inte hade klarat mig mer än en termin eller två på en annan läkarutbildning än den i Linköping. Studiesättet där passade mig som hand i handske. Jag sökte dit främst av två skäl, dels att jag efter några år inom vården tyckte att det kändes orimligt att som på andra orter studera flera år utan att se en patient, dels att en bekant till mig som då var i slutet av sin utbildning här i Stockholm varmt rekommenderade Linköping och sade att han själv skulle ha valt Linköping istället om han hade vetat mer innan han sökte läkarutbildningen. Jag visste inte mycket om hur utbildningen var upplagd med det som kallades PBI (problembaserad inlärning) när jag började, PBL (problembaserat lärande) när jag slutade. Men det var nog, för mig, det bästa med utbildningen där, tillsammans med det egentligen självklara sättet att läsa utifrån organsystem under den prekliniska/teoretiska första halvan av utbildningen. På andra orter läser man t.ex. biokemi en termin, cellbiologi en annan termin, anatomi, fysiologi med mera i varsitt fristående block, utan att ta vara på den naturliga och självklara kopplingen mellan dem. I Linköping började vi med att studera rörelseapparaten och läste då t.ex. ryggradens, armarnas och benens anatomi (ben, muskler, nerver), fysiologi, biokemi (kalkbalansen och dess reglering), histologi (vävnadskunskap, då hur muskler, ben och nerver är uppbyggda) med mera. Studierna utgick från fallbeskrivningar, och i mindre grupper kallade “basgrupper” närmade vi oss varje fall, spånade om vilka områden vi behövde lära oss mer om för att kunna förstå detta fall, kom överens om ett antal inlärningsmål för just vår grupp, sedan skaffade vi oss kunskap var och en på sitt eget sätt och med sina egna källor. På den utbildningen finns ingen officiell kurslitteratur, utan var och en får själv välja sina kunskapskällor, vilket i mitt fall ofta innebar att jag dels valde andra böcker än majoriteten, och att jag skaffade mer än en bok per område för att kunna jämföra olika källor. Det är ett sätt för mig att tillgodogöra mig ett material, att studera flera källor och utifrån dessa olika beskrivningar skaffa mig en egen uppfattning om hur något fungerar. Alla författare skriver ju om sin egen uppfattning och tolkning, och även inom medicinen är sanningen relativ, det finns olika tolkningar, olika sätt att beskriva och förstå en och samma sak, och jag verkar ha lättare att ta in kunskap om jag får fundera själv över vad som är sant, eller hur jag skall välja att tolka eller förstå en viss sak. Det är nog just detta att “råplugga”, ren “korvstoppning” som jag inte har något sätt att göra. Jag kan inte bara läsa en massiv text och trycka in fakta så som det står beskrivet och formulerat där. Jag har insett att många andra har denna förmåga, och flera av min kurskamrater på läkarutbildningen hade väldigt svårt att acceptera att det inte finns en enda ofelbar sanning, att allt faktiskt är relativt och att allt kan beskrivas på olika sätt. De verkade vilja ha klart besked från sin lärare om vad som är rätt, gärna en sidhänvisning i en namngiven bok där man finner det som är korrekt. Det är inte något jag behöver eller önskar, snarare något som skrämmer mig eftersom det är just sådana torra stela sanningar som jag har så svårt att ta till mig. Det finns några sådana som jag blev tvungen att plugga in, biokemins citronsyracykel och anatomins plexus brachialis (den osannolikt röriga flätan av nerver mellan halsryggen och överarmen), och dessa fick jag helt enkelt repetera tills jag kunde dem.

Det jag tänkte komma till vad gäller läkarutbildningen och min tentaångest var ett specifikt tentamenstillfälle, det kan ha varit min enda (?) omtenta, någon av de prekliniska terminerna. (I Linköping hade vi en stor skrivning per termin, på allt vi hade lärt oss på dessa 20 veckor.) Jag minns inte nu vad det var jag skulle lära mig, men det var något jag verkligen inte visste hur jag skulle kunna få in i mitt huvud. Jag mådde verkligen pyton, jag hade ärligt talat ganska grav ångest, och det som gjorde att jag orkade fortsätta att försöka plugga var att jag sade till mig själv att det var OK att må så hemskt. Jag skulle klara denna vecka eller två, hur långt det nu var till skrivningen, sedan skulle jag lägga in mig på psyket. Bara klara tiden fram till skrivningen, sedan fick det gå hur det ville. Det var faktiskt det som fick mig att orka med den tentaperioden, tanken på att jag skulle försöka att bli inlagd på psykiatrisk avdelning om jag bara hade gjort skrivningen (och mådde lika dåligt efter den). Nu blev det inte så, jag mådde bättre efter tentan, som jag också klarade. Tur var kanske det, eftersom jag nu i efterhand vet att jag säkert inte skulle ha ansetts sjuk nog att behöva vård på avdelning (och det tycker nog inte jag heller så här i efterhand).

Jag har inte mått fullt så dåligt nu inför denna skrivning, men jag har inte mått bra heller. Jag har fått två veckors inläsningstid, tjänstledigt med lön, och jag har försökt att plugga varje dag, men det är svårt bara att sätta mig med böckerna. Jag försöker med den enda metod jag hittade under läkarutbildningen, att gå igenom gamla skrivningar och försöka svara på dem, slå upp vad som verkar vara vettiga svar på respektive fråga, men det tar emot det också. När jag har kommit så här långt med min text är det 3½ timme kvar till skrivningen. Vi får se hur det går och vad jag gör i eftermiddag. Skrivningen är officiellt frivillig, men ÖNH-klinikerna här i Stockholm godkänner inte en läkare som specialist utan att man har fått godkänt resultat på den “frivilliga” skrivningen.

Kanske eftermiddagen och kvällen kan ägnas åt att uppgradera till nya WordPress 2.5, eller att göra en egen smygmaskvirknål, eller att göra färdigt de krokade tofflorna till Edvard, eller kanske gå ut med vänner och äta eller ta ett par öl. Vi får se…

Andra bloggar om: Sömnproblem, panikattack, studieteknik, högskoleprovet, tentaångest, läkarutbildning

Snuset jag beställde från Gellivare Snusfabrik är väldigt bra, men jag tycker nog att det är lite för finmalet för min smak. Det är som jag skrev tidigare inte lika mjölfint som Röda Lacket, men mer finmalt än t.ex. Skruf Stark lössnus som jag är mer van vid. Därför har jag idag beställt en ny snussats, grovmalet denna gång.

Om någon som läser detta gillar mer finmalet snus kan jag gärna sälja det som finns kvar av min snussats, så snart jag har fått nästa sats från Gällivare. Jag vägde lådan idag, och den väger nu 1560 gram, antagligen är det ungefär 1,5 kg snus kvar. Jag betalade 480 kronor för själva råsnuset och 118 kronor för frakt och postförskott, totalt 598 kronor. Har du möjlighet att komma och hämta lådan med resten av snuset får du det som är kvar för 250 kronor, även om det skulle ta någon vecka innan jag får nästa snussats så blir priset för dig garanterat under tio kronor dosan. (Det är idag ungefär snus motsvarande 30 dosor kvar, 250 kronor delat med 30 dosor blir 8,33 kronor per dosa. Jag kommer kanske att hinna göra av med en dosa eller två till innan jag släpper ifrån mig denna burk.)

Jag ser helst att du hämtar snuset här i Vidja, söder om Farsta Strand i södra Stockholm, eller om det passar bättre kan vi ses på mitt jobb på Huddinge sjukhus. Det blir onödigt krångligt för mig, och dyrt för dig, om jag skall skicka snuset med posten.

När jag fick råsnuset fanns en mustig, alls inte otrevlig, lite lätt bränd doft, som hårt gräddat nybakt bröd ungefär. Den doften försvann efter någon vecka, och min gissning är att det berodde på att snuset var alldeles färskt. När man tillverkar snus av råtobak skall det värmebehandlas, “svettas”, och jag tror att den doft jag kände kom av denna process. Nu doftar snuset just bara snus, mustigt och fint. Jag har inte kryddat det på något särskilt sätt, så det har en ren neutral tobakssmak. Vill man krydda snuset är det inte för sent nu, det kan man göra dosa för dosa om man så vill.

Tillägg (08-03-02 08:05): Jag glömde skriva hur den som är intresserad kan nå mig. Under fliken kontakt här till vänster (länk till http://nyfiken.org/kontakt) finns två olika länkar för att kontakta mig. Min e-postadress skriver jag inte på offentliga sidor, för att slippa onödigt mycket skräppost.

Andra bloggar om: snus, snussats

Jag har sedan ett antal år ett American Express-kort som jag gärna använder för att betala både det ena och det andra. Tydligen är jag en “bra” kund eftersom jag någon gång per år får erbjudande om att byta upp mig till platinakort, även om ingen på AmEx än så länge har kunnat förklara för mig vad som skulle göra det värt att betala 5000 kronor per år för att ha ett sådant kort (som ger mig samma grundläggande tjänster som mitt nuvarande guldkort eller för den delen deras vanliga gröna kort). Sist jag kollade fick man bara platinakort om man hade fått en särskild inbjudan, men när jag kollar just nu kan tydligen vem som helst (som har tillräckligt god ekonomi och är villig att lägga ut 5000 kronor per år) få det. Nu antar jag att det är det svarta “centurion”-kortet som skall vara fint och bara tillgängligt för särskilt inbjudna (idioter som vill spendera för mycket pengar på förmånen att ha ett visst kort?). Vad svartkortet kostar framgår inte av deras sajt, så vitt jag kan se.

Sedan många år finns AmEx på nätet, jag kan enkelt se mina inköp och min aktuella skuld på nätet. När jag handlar med kortet får jag poäng (membership rewards), precis som på Konsum/COOP eller ICA, i deras fall en poäng per använd krona (mer om man har svartkort, tydligen). Det går att lösa in poängen mot några enstaka, oftast ganska tråkiga och ointressanta, saker, och deras aktuella erbjudanden skall finnas på nätet. Redan första gången (mååånga år sedan) som jag kollade fann jag en text liknande den som finns just idag: “För närvarande uppdateras Membership Rewards-sidorna (katalogen online), vänligen försök igen senare för att se de nya produkterna/partnerna I programmet/ katalogen”. Det motsvarar det “Under construction” som jag redan för tio år sedan lärde mig att man aldrig skall ha på en seriös sajt, någonsin. Denna text, kanske med lite skiftande ordalydelse, har AmEx alltså haft på sin sajt kontinuerligt i minst 5-6 år.

För ett par månader sedan fick jag ett utskick från AmEx, brev som vanligt, där man erbjöd mig att använda mina sparade poäng till “det senaste inom teknik”. Jag kunde bland annat få förra generationens iPod mini (som kostade runt 1200 kronor i butik innan de började reas ut några veckor innan deta utskick) för drygt 500 000 poäng. Handla för en halv miljon och få en gammal iPod som ingen seriös handlare ens har i lager längre. Tjusigt, AmEx! Lite senare fanns i och för sig den nya versionen av iPod också, och den skulle också kosta mer än en halv miljon poäng, men det var inte länge det varade. Om jag nu, sedan nyår ungefär, försöker se vad det finns för erbjudanden inom “elektronik” eller “Hem Elektronik” (SIC!), får jag helt enkelt veta att det inte finns några erbjudanden inom denna kategori. Tidigare fanns det några kaffebryggare, en utgången Sony bil-GPS, en utgången Sony digitalkamera och lite annat gammalt och unket, men nu finns det inget alls.

Vill jag kommunicera med AmEx är det telefon som gäller. E-post har man tydligen inte hört talas om, men man har fortfarande fax-nummer (jag har inte hittat något telex-nummer eller namnanrop för telefon än). Mina betydligt viktigare och känsligare ärenden med banken sköts helt elektroniskt och säkert, men sist jag frågade AmEx varför jag inte kunde skriva till dem på vanligt vis fick jag till svar att de inte ansåg sig ha hittat “en tillräckligt säker lösning” än. Det var ett par år sedan, minst, och tydligen har de fortfarande inte lyckats med det. Jag har lagt ned lite tid på att försöka få min telefonväxel (Asterisk) att skicka och ta emot fax, men jag har inte lyckats än och jag orkar inte lägga ned så mycket tid på det när det i princip bara är AmEx som är kvar i förra århundradets kommunikationsmetoder.

Som sagt, patetiskt, American Express!!

P.S. SIC! här ovan är latin och betyder Så! Det skriver vi läkare på recept om vi vill göra det klart för apotekaren att vi faktiskt menar det vi skriver, till exempel om dosen för ett visst läkemedel är större än vad man brukar skriva (idag då större än vad som anges i FASS). Det betyder alltså något i stil med “Det står faktiskt så, och jag hade för avsikt att skriva just det!” Här ovan refererade jag till AmEx (än en gång) patetiska särskrivning och felaktiga bruk av Stora Bokstäver I Början Av Ord Som Inte Inleder En Mening.

Andra bloggar om: American Express, membership rewards, iPod, telex

Nu har mitt snus äntligen kommit. På bilderna här till höger ser ni först paketet från Gällivare, sedan innehållet i paketet, den öppnade burken med ganska torrt råsnus, snuset i assistenten när jag blandar in vatten och natriumkarbonat (vanlig soda), och slutligen burken med 2 kg färdigt snus och medföljande dosa med nyfärdigt snus.

Förra gången jag köpte en snussats från Gellivare Snusfabrik kom snuset i en genomskinlig burk, som en stor godisburk av den typ som används för lösgodis vid leverans. Nu var det en (snyggare) helt svart burk. När jag öppnade den möttes jag av en helt underbar mustig tobaksdoft som jag inte riktigt känner igen från andra sorters snus man kan köpa i affärer.

Jag hade för mig att det var kaliumkarbonat man brukade blanda i snus, men i denna sats var det natriumkarbonat. Det fungerar antagligen precis lika bra, och gör nog ingen skillnad vad gäller smak eller effekt. I bruksanvisningen som följde med rekommenderade man att jag skulle lösa upp 1/3 av sodan med ½-1 dL hett vatten. Jag uppskattar när det känns lite mer att snuset ligger där det skall, så jag tog ungefär hälften av sodan. Jag tömde påsen i ett matskedsmått som blev ungefär 2/3 fullt, så jag använde 1 tsk (5 mL) soda till 1 dL vatten som jag värmde i mikrovågsugnen.

Råsnuset hällde jag i assistentens skål, efter att ha satt dit degkrok och skrapa, sedan fick den arbeta en stund för att blanda ihop snuset ordentligt. Tipset om blomspruta struntade jag helt i, det kändes inte så nödvändigt när jag använde assistenten för att blanda. Jag räknar med att den blandar tillräckligt bra ändå.

Den fina mustiga tobaksdoften blev om möjligt ännu bättre när råsnuset hade fuktats ordentligt, och när jag kontrollvägde det färdiga snuset var det precis 2 kg. Ni som har läst min första text om billigt snus minns kanske att jag beställde finmalet snus denna gång. Jag uppfattar det som aningen grövre än det mjölfina Röda lacket, men betydligt finare än Skruf Stark Lös eller Granit Lössnus. Det känns bra, men nästa gång jag beställer en snussats från Gellivare Snusfabrik blir det nog grovmalet. Det är en smaksak, men jag är nu mer van vid lite grövre snus än detta.

Jag har även nämnt min snusbeställning i min lägesrapport och i gårdagens text om att jag beställde en HTC TyTN II av 3.

Telefonen jag beställde, som säljaren trodde skulle komma nästa vecka, 11-12/2, kom faktiskt redan idag. När jag trött och sliten kom hem från en hård dag på jobbet efter att ha hämtat snussatsen hittade jag ännu en avi i brevlådan, och jag såg på beloppet att det handlade om min nya telefon. Jag valde att åka tillbaka till mitt lokala utlämningsställe och hämta även detta paket. Jag kommer nog inte att orka skriva så mycket om min nya HTC TyTN II idag, och jag har inte hunnit mycket mer än att ladda batteriet i den, men jag kan redan nu säga att förpackningen är bra mycket snyggare än den jag fick min TyTN i, den känns mer exklusiv, och även telefonen i sig är snyggare och känns mer lyxig. En trevlig liten detalj är att man inte behöver öppna telefonen eller ta ur batteriet för att stoppa in SIM-kortet. Jag kommer att berätta mer om telefonen när jag har hunnit testa den lite mer, kanske redan imorgon.

Andra bloggar om: snus, snussats, Gellivare Snusfabrik, HTC, TyTN II, 3