En dålig tidpunkt att jobba som hyrläkare i Gävle!

Sta­tusupp­da­te­ring: Jag valde en dålig tid­punkt att jobba extra som hyr­lä­kare i Gävle!

Jag vak­nade pre­cis ur en dröm som jag vill beskriva hellre än att somna om.

Jag skulle jobba extra som distriktsläkare/allmänläkare i Gävle (sta­den var namn­gi­ven i dröm­men, det var inte att jag kände igen mig från sjuk­hu­set), med tjänst­gö­ring på sjuk­hu­sets akut­mott­tag­ning. I rea­li­te­ten hand­lade det om ett myc­ket mindre sjuk­hus i en betyd­ligt mindre, lant­li­gare och mer lugn stad.

Vi var 6–10 hyr­lä­kare som delade boende (tänk: jour­rum) på ett par sam­man­slagna rum på en oan­vänd inten­siv­vårds­av­del­ning. Jag hade hål­lits vaken halva nat­ten av mina till­fäl­liga kol­le­gor och rums­kam­ra­ter och för­sov mig till första tjänst­gö­rings­pas­set, som nu var på invär­tes­me­di­cin, inte som DL på aku­ten, Jag tog det vik­ti­gaste av mina saker och stres­sade iväg genom okända kor­ri­do­rer i jakt efter rätt ställe att befinna mig på. Föga anade jag att Gävle sjuk­hus som hel­het nu bok­stav­li­gen var värl­dens minst “rätta ställe” att befinna sig på.

Utan för­var­ning hade sta­den drab­bats av en vålds­dådsvåg på ult­rabru­tal splat­ter­films­nivå. Tänk “The hills have eyes”, “Reeker”, “Vacancy”, “[REC]” och fler i den sti­len, mul­ti­pli­cera med sur­re­a­lis­men från “Den anda­lu­siska hun­den” och ult­ra­vål­det från “A clockwork orange” (boken, inte fil­men, som inte kla­rar av att för­medla hemsk­he­terna på samma sätt), och krydda med de otrev­li­gaste delarna från “Apoca­lypse now”. Jag befann mig plöts­ligt i något som skulle få nyss nämnda fil­mer att se ut som ett barn­pro­gram för förskolebarnen.

Innan jag insett vid­den av kata­stro­fen bör­jade jag för­söka fråga mig fram, för att hitta rätt ställe att vara på, rätt per­son att ta kon­takt med. Nyva­ken som jag var, och jät­testres­sad över att ha för­so­vit mig, tog det ett tag innan jag tog in det som utspe­la­des omkring mig.

Jag stod för­mod­li­gen någon­stans mel­lan akut­mot­tag­ning och rönt­gen, på ett mini­malt lands­orts­sjuk­hus i en liten söm­nig håla någon­stans långt från jäkt och stress. Något var fel. Överallt omkring mig fanns det bårar, stres­sad skri­kande per­so­nal som för­sökte hjälpa skri­kande ska­dade pati­en­ter, inte helt få av dessa var i sin tur skri­kande ska­dad per­so­nal. Alla var unge­fär lika blod­ned­stänkta, alla med en skvätt av någons kropps­de­lar stänkt över sig. Det var lite som att vakna upp inne på sjuk­hu­set i en kom­bi­na­tion av “Day of the trif­fids”, “28 dagar senare” och hela “Resi­dent evil”-serien sam­man­ta­get, men jag var där innan kor­ri­do­rerna blev tomma och tysta.

Anhö­riga och de mindre svårt ska­dade pati­en­terna fort­satte med ult­ra­vål­det inne i sjuk­hu­sets kor­ri­do­rer, någons tar­mar flög åt mitt håll, personal/patient-kvoten mins­kade sta­digt. Fast beslu­ten om att göra mitt jobb insåg jag plöts­ligt att jag hade glömt vik­tiga delar av mina per­son­liga under­sök­nings­in­stru­ment på rum­met. Jag tog mig till­baka till det IVA som legat i malpåse några år, fann rum­met jag läm­nade en liten stund tidi­gare, men det var nu helt urblåst. Jag för­står nu (vaken, vet inte hur jag fick denna kun­skap i dröm­men) att man hade pla­ce­rat svårt ska­dade pati­en­ter där, och att halv­döda pati­en­ter och deras anhö­riga hade gått bär­sär­ka­gång. Det som var något i stil med en hyf­sad ung­karlslya innan jag vände ryg­gen till var nu väg­gar, golv och tak, med för­hål­lan­de­vis små inslag av kros­sat glas och ett lager av myc­ket små (tänk: val­nöt och mindre) delar av döda människor.

På något sätt fick jag ändå tag på min lilla kasse med ste­to­skop och Crocs-tofflor. Jag lånade ett pas­ser­kort av en stres­sad men trev­lig sjuk­skö­terska, vi hann med en skämt­samt iro­nisk ord­väx­ling om läget omkring oss, när jag sekun­den senare skulle lämna till­baka pas­ser­kor­tet fick jag ge det till hen­nes betyd­ligt mer tyst­låtna kol­le­gor som var täckta av delar av den trev­liga skö­ters­kan vars kort jag hade i handen.

Några meter senare på min väg mot en högst san­no­lik död satte jag mig ned i ett undan­skymt hörn, tog fram tele­fo­nen och bör­jade skriva en kort sto­isk sta­tusupp­da­te­ring om att jag job­bade extra som hyr­lä­kare i Gävle, men att jag ver­kade ha valt fel tid­punkt för upp­dra­get. Jag för­stod att det inte fanns någon anled­ning att beskriva läget omkring mig. Jag insåg att ingen i Sve­rige eller någon­stans i värl­den kunde undgå att känna till de bru­tala hemsk­he­terna i vars epi­cen­ter jag satt hop­kru­pen med ryg­gen mot hör­nets två väg­gars möte.

Jag valde en dålig tid­punkt att jobba extra som hyr­lä­kare i Gävle!

Tidsoptimism, Posten

Visst hän­der det att jag är tidsop­ti­mist, men nu tror jag att Pos­ten slår mig med åtskil­liga hästlängder.

Pake­tet skic­ka­des från Hong­kong 25 juli, kom till Sve­rige 29 juli, och Pos­ten upp­skat­tar att jag får pake­tet “tidi­gast 26 juli”…

Lycka till!

Få läkare att berätta mer genom att lyssna uppmärksamt

Jag hit­tade just något intres­sant på Life­Hac­ker där en per­son berät­tar att läkare och vete­ri­nä­rer infor­me­rar mer utför­ligt och tar sig mer tid för honom om han tar fram sin anteck­nings­bok och gör anteck­ningar under sam­ta­let. Ofta tyc­ker jag att kom­men­ta­rerna på sidor som den inte till­för så myc­ket, men i detta fall upp­levde jag att det fanns en hel del klok­skap även där.

Jag tror inte att man måste skriva ned saker för att visa att man lyss­nar upp­märk­samt, det finns många andra tek­ni­ker också som jag har lärt mig under åren, bland annat på läkar­ut­bild­ningen. Tek­ni­kerna går att använda på före­läs­ningar för att vara säker på att man upp­fat­tar ämnet kor­rekt, och san­no­likt lär sig bättre, men också i mötet med pati­en­ter för att få fram den infor­ma­tion man behö­ver för att hjälpa till på bästa sätt. Till stor del hand­lar det om att visa att man lyss­nar och att man är intres­se­rad, till exem­pel genom att ställa följd­frå­gor, göra sam­man­fatt­ningar, höra efter om man har upp­fat­tat saker korrekt.

Sam­tals­tek­nik är ett ämne som jag har för­dju­pat mig i i många olika sam­man­hang, när jag stu­de­rade psy­ko­logi (fri­stående kur­ser), på läkar­ut­bild­ningen, och även själv­stu­dier av eget intresse. Jag vet inte hur myc­ket andra tän­ker på det, men god sam­tals­tek­nik är oer­hört vik­tigt för mig som läkare, som en slags arbets­red­skap. Fick jag bestämma skulle jag ha obe­grän­sat med tid för mötet med varje enskild pati­ent, men nu är det inte så. Ofta har jag 15–20 minu­ter som skall räcka till sam­tal, under­sök­ning, even­tu­ell behand­ling (kanske skriva recept eller sju­kin­tyg) och doku­men­ta­tion. Skall jag på denna korta tid lyc­kas få fram just den infor­ma­tion som är vik­tig för att jag skall kunna ställa rätt dia­gnos och ta rätt beslut måste jag kunna få den män­ni­ska jag möter att berätta just pre­cis detta. Dess­utom är det väl­digt vik­tigt att den jag möter kän­ner att jag lyss­nar, att jag är intres­se­rad och upp­märk­sam, och att jag för­står och accep­te­rar vad just de säger, att jag tar dem på all­var. Fak­tum är att myc­ket miss­nöje med vår­den, många anmäl­nings­ä­ren­den, hand­lar just om bemö­tande mer än om rent medi­cinska misstag.

Det är intres­sant och tan­ke­väc­kande att så att säga se detta från ett annat per­spek­tiv, från andra sidan, att man som pati­ent kan använda samma tek­ni­ker för att få den infor­ma­tion man behö­ver (och ett mer givande sam­tal med den läkare man träf­far). Jag har ald­rig tänkt på det på det sät­tet tidi­gare, men jag tror helt klart att det fungerar.

Andra blog­gar om: läkare, vete­ri­när, anteck­ningar, sam­tal, sam­tals­tek­nik

Kort och blandat

Av någon anled­ning, jag vet inte rik­tigt var­för själv, är jag något av en “peri­o­dare” när det gäl­ler att blogga. Vissa peri­o­der skri­ver jag dag­li­gen, kanske flera gånger om dagen, andra peri­o­der kan det gå flera måna­der mel­lan tex­terna, trots att det inte hän­der färre eller mindre intres­santa saker i mitt liv.

Igår snick­rade jag äntli­gen en flad­der­mus­holk. Det är något jag har velat göra i många år, men det har inte bli­vit av. Den är klar sånär som på någon fäs­tan­ord­ning för att för­ankra den i ett träd, och dess­utom behö­ver fog­mas­san jag har tätat fogarna med få lite mer tid att torka/härda innan jag sät­ter upp den. Jag vill inte att det skall lukta otrev­ligt för flad­der­mös­sen, och jag miss­tän­ker att de inte upp­skat­tar luk­ten av fog­massa som här­dar. Jag skulle gärna göra fler hol­kar, jag har många träd att sätta dem i. Jag har läst att upp till 10 flad­der­möss kan dela på en holk, åtminstone honorna som gärna bor till­sam­mans, och varje flad­der­mus kan äta upp till 7000 myg­gor per natt. Det finns mas­sor av mygg i min träd­gård, och jag skulle verk­li­gen upp­skatta om några flad­der­möss kunde äta sig mätta på dem. Dess­utom tyc­ker jag att det är char­migt och trev­ligt med det spe­ci­ella lju­det av fly­gande flad­der­möss på kväl­len. Jag har inte hört så myc­ket av det sedan min far och jag fot­vand­rade, då sär­skilt när vi täl­tade vid Årsjön bortåt Tyresta.

Jag har också i många år varit sugen på att göra en nypon– eller tör­ne­häck, och i hös­tas bör­jade jag på all­var. Min tomt grän­sar mot två vägar, jag har bara infart mot den ena, och det fanns en del tör­ne­snår upp mot den andra vägen. I hös­tas gjorde jag så slag i saken och flyt­tade ett antal vild­väx­ande nypon så att de står längs tomt­grän­sen mot Grön­finks­vä­gen, bakom och ovan­för huset. På delar av den tomt­grän­sen är det klip­por utan jord­täck­ning, så jag byggde en slags lång öppen plan­te­rings­låda, öppen i bot­ten och kort­si­dor, som jag fyllde med jord för att kunna få nypo­nen att växa där också. Ett par av plan­torna var inte så lyck­liga över flyt­ten och tog sig inte så bra, men de flesta växer och fro­das. Nu har jag bör­jat till­verka själva tör­ne­häc­ken genom att lägga ned långa höga skott och fläta in dem i varandra och i nästa planta i raden, är det glest eller svårt att få dem att ligga som jag vill använ­der jag ste­nar eller grövre gre­nar för att hålla dem nere mot mar­ken. Det fina med (vilda) nypon är att de skott som lig­ger ned kom­mer att skjuta många nya kraf­tiga skott rakt uppåt, i nit­tio gra­ders vin­kel mot mar­ken och mot det lig­gande skot­tet. Nästa vår kan jag lägga ned dessa skott och på så vis både göra häc­ken tätare och högre. Det är också lätt att göra avläg­gare av nypon, läg­ger jag ett skott ned och täc­ker delar av det med jord (helst inte sista 10–20 cm vid spet­sen, tror jag) så kom­mer det att rota sig där och bilda en ny planta. På det sät­tet pla­ne­rar jag att fylla min plan­te­rings­låda med nya plan­tor, och även för­täta andra områ­den där det är för glest mel­lan plantorna.

När jag flyt­tade hit till Vidja gjorde jag ett par roliga saker redan första våren, dels gjorde jag ett levande stäng­sel av korg­vide, dels en stor sol­ros­plan­te­ring. Delar av det levande stängs­let tog sig inte, när det var som var­mast och pil­skot­ten var käns­liga för torka, var jag bort­rest och kunde inte vattna. Jag har sedan dess för­sökt använda lite lik­nande tek­nik som med tör­ne­häc­ken, att jag flä­tar ned nya skott, jord­slår en del, och för­sö­ker på det sät­tet för­täta de områ­den som är lite gle­sare. Det är inte per­fekt än, men det tar sig. Det har inte bli­vit någon omfat­tande sol­ros­od­ling sedan det första året, men nu har jag för­sökt igen. Dels har jag och Edvard strött ut mas­sor av sol­ros­frö på samma plats som jag hade den första sol­ros­häc­ken, men jag tror att fåg­larna har ätit upp det mesta och att res­ten kan ha tor­kat, dels har jag pas­sat på att rensa och gräva om ett tidi­gare jord­gubbs­land som nu mest hade ogräs, för att sedan mylla ned ett par kg sol­ros­frö där. Det lan­det lig­ger all­de­les intill ett större träd­gårds­land där Edvard och jag har sått bönor, moröt­ter, rucola och lite annat, så jag måste ändå vattna där regel­bun­det nu när det är så varmt. Vi får se om det hin­ner bli några blom­mande sol­ro­sor med så sen sådd, men det är kanske inte omöjligt.

Andra blog­gar om: flad­der­mus­holk, flad­der­möss, myg­gor, tör­ne­häck, levande stäng­sel, sol­ro­sor

Specialistläkare, symaskin och annat…

Jag kla­rade spe­ci­a­list­skriv­ningen med ganska bra mar­gi­nal, som jag skrev om tidi­gare. Idag hade jag möte med kli­nik­che­fen med flera. För att göra en lång histo­ria kort upp­fyl­ler jag kra­ven för spe­ci­a­list­lä­kare inom öron-, näs– och hals­spe­ci­a­li­te­ten. Jag får nu betala 2000 kro­nor till Soci­al­sty­rel­sen för att de skall god­känna det hela for­mellt, sedan får jag antag­li­gen pap­per från dem som gör att jag offi­ci­ellt kan titu­lera mig “spe­ci­a­list­lä­kare inom öron-, näs– och hals­sjuk­do­mar” eller något i den stilen.

För ganska pre­cis 20 år sedan, medan jag bodde på Slät­baks­vä­gen i Årsta, hit­tade jag en schysst syma­skin i en con­tai­ner, en Husqvarna Zig-Zag model 1020. Den låg i ori­gi­nal­väs­kan och de flesta ori­gi­nal­till­be­hör utom olje­flas­kan fanns med i väs­kan, inklu­sive för­läng­nings­bord och bruks­an­vis­ning. Den har gjort sitt jobb genom åren, trots att den enda ser­vice den har fått är en skvätt syma­skins­olja någon gång under alla dessa år. Senaste tiden har den bör­jat krångla lite, och sist jag ville sy något fast­nade den i back­läge, Jag sydde framåt, skulle så bakåt för att för­stärka och fästa söm­men, men sedan ville den inte börja sy framåt igen. Jag fun­de­rade ett tag på huruvida jag skulle kosta på den en ser­vice (6–800 kro­nor) eller om jag skulle skaffa mig en nyare maskin istäl­let. För ett par vec­kor sedan blev det sedan som så att jag på lör­da­gen köpte en ny Janome DC 4100 (efter­föl­ja­ren till Janome Jubi­lee 85), men jag insåg snabbt att jag ville ha mer.  Tre dagar senare åkte jag så till ett område utan­för Åkers­berga och köpte en begag­nad Janome Memory Craft 11000, en kom­bi­ne­rad sy– och bro­der­ma­skin och Jano­mes vas­saste kon­su­ment­ma­skin. Jag vill knappt tänka på vad jag beta­lade för den, men det var näs­tan i klass med vad jag skulle få i inbyte för min bil om jag bytte upp mig hos en Toyo­ta­hand­lare, trots att jag nog får anse att jag fick ett bra pris med tanke på de till­be­hör jag fick med. Bara pro­gram­met Digi­ti­zer Pro kos­tar 10 000 kro­nor i buti­ken, för­mod­li­gen det mest kost­samma pro­gram jag har ärlig till­gång till, och antag­li­gen det första sedan C64-tiden som använ­der en dongle (hård­vara, i detta fall en USB-pryl, som bekräf­tar att jag är en legi­tim använ­dare och har rätt att använda pro­gram­met ifråga).

Min MC11000 är bra. Den trär nålen själv (med lite assi­stans) och den klip­per både över– och under­tråd själv. Den har fler söm­mar än jag kom­mer att ha använd­ning för (och fick fler när jag instal­le­rade senaste upp­gra­de­ringen som jag lad­dade ned på nätet), och den bro­de­rar snyggt. Jag har bland annat skan­nat bil­der på Bamse och Var­gen, Hello Kitty, Karolinska-loggan och mer, och med Digi­ti­zer Pro gjort om det till bro­der­fi­ler som jag med USB direkt från datorn eller med USB-minne kan ladda över till syma­ski­nen för att bro­dera. Jag sydde en kasse i snygg grå mar­kis­väv (som ser ut som tyget i ett par snygga som­mar­herr­byxor i ull som jag har)  där jag hade bro­de­rat dels KUS-loggan, dels skis­ser på öra, näsa respek­tive hals från en bok om under­sök­ning­tek­nik jag har. Nu har jag bro­de­rat Edvards namn och (mitt) tele­fon­num­mer på hans klä­der istäl­let för att sy i namn­lap­par, och han är klart nöjd med bro­de­rad Bamse, Var­gen, Hello Kitty eller Miffy på sina kläder.

Nu skall jag bara se till att sälja min gamla Husqvarna (finns på Bloc­ket) och min i prin­cip oan­vända DC4100…

Andra blog­gar om: spe­ci­a­list­lä­kare, syma­skin, Janome