Som så många gånger tidigare blir det strömlöst hemma i Vidja lite till och från, oftare vintertid. Skogarna omkring området vimlar av luftledningar kors och tvärs, och tung snö på ledningar eller träd ger givetvis problem. Vattenfall brukar kunna hålla mig underrättad med SMS både om när strömmen har försvunnit (är jag hemma har jag märkt det själv långt innan meddelandet kommer) och hur felsökning och reparation går.

Just nu har det varit strömlöst sedan strax efter elva igår förmiddag, med ett par kortare ljusa avbrott (en timme respektive åtta minuter). Det mesta i kylen blev nog förstört under natten, det jag tror kan räddas har jag ställt ut på altanen. Den här gången har jag inte haft någon större hjälp från Vattenfall, som fortfarande, snart 27 timmar efter att det började, inte kan ge någon information om vad som händer eller när jag kan hoppas på att få strömmen åter.

Den lokala mobilmasten från Tre har batteri som håller den igång när nätspänningen försvinner, men tyvärr bara någon timme eller kanske två. Därefter är man helt avskuren från omvärlden.

Nu är Edvard och jag hemma hos min mamma, där det finns el, ljus, värme och vatten. När vi åkte i morse var det fjorton grader varmt inne trots att jag eldar ordentligt i kaminen. Nu kan jag ladda batterierna i mobilen och bärbara datorn, tyvärr glömde jag surfplattan hemma i brådskan.

Elförsörjningen har varit sporadisk senaste dagarna med ett avbrott på 3½ timme tisdag 11/12, nästa morgon ett kortare avbrott, på eftermiddagen tio minuter strömlöst, och sedan 6½ timme på natten. Därefter höll det sig fram till igår förmiddag och sedan dess är vi alltså inne på den tredje perioden utan ström.

Tolkar jag Vattenfalls ersättningsvillkor korrekt bör jag dels (fem eller fler avbrott på 30 dygn) slippa abonnemangsavgift för denna månad, dels ersättas med 300 kronor för tisdagens avbrott, och minst 1800 kronor (eller 37,5 procent av min årliga elnätskostnad) för pågående avbrott (strömmen har sedan 11.16 igår inte varit tillbaka i två timmar i sträck, vilket annars innebär att de börjar räkna på en ny period.) Jag vet inte om förstörda matvaror ger någon ersättning värd besväret med en ansökan.

Även om nätavgiftsdelen av vinterns elräkningar tycks bli billig skulle jag inte ha något alls emot att få strömmen tillbaka nu, och bättre information i väntan på det skulle inte heller skada…

Uppföljare till mina skriverier från igår och tidigare idag:

Min ful-kopplade batteriladdare verkar ha gjort sitt jobb, bilen startade villigt. Vidja vägförening hade inte ägnat Alängsvägen någon kärlek eller omtanke innan jag åkte mot jobbet, men denna gång hindrade det mig inte från att nå mer välskötta delar av vägnätet. Jag och mina medtrafikanter höll omkring 40 km/t längs större delar av Vidjavägen, där den allmänt vedertagna normalhastigheten annars är kring 70 km/t eller mer (officiellt 50 km/t, men de flesta inser att det i grund och botten är en felskyltad landsväg.) Längs Ågestavägen vid Mellansjös västra delar stod i mötande (riktning österut) körfält en ledbuss, bakdelen på hållplatsen och framdelen blockerande hela det mötande körfältet. Bussen var ganska påtagligt översnöad, så den hade säkert stått där ett tag. Längs följande delar av Ågestavägen, där den officiella hastighetsbegränsningen är 70 km/t flöt trafiken på ganska väl, i hastigheter upp till omkring 40 km/t även där, och idag irriterade jag mig inte det minsta på framförvarande långsamkörande medtrafikanter.

Jag gjorde sedan det potentiella misstaget att ta den vanligen snabbare vägen via Västergårdsvägen och Björkängsvägen för att komma till Huddingevägen. Det visade sig att snösvängen antagligen inte hade ägnat dessa vägar en enda tanke sedan långt innan snöfallet började igår. Underredet på min bil plogade snö hela denna sträcka, bilen framför mig var nära att köra fast vid minst ett tillfälle (typiskt nog vid de idiotiska avsmalningarna som fungerar som busshållplatser, kanske fartbegränsning, men mest av allt irritationsmoment). Genom att sakta in långt långt innan jag nådde bilen framför mig kunde jag ta mig hela sträckan utan att stanna helt annat än i nerförsbacken mot de två gatornas korsning, där jag dagen till ära och för den allmänna trafiksäkerheten ignorerade stopp-plikten som gäller fordon från alla fyra håll (och som på vintern snabbt leder till blank-is i det område där bilister försöker starta från stillastående och ta sig ut i korsningen på ett säkert sätt). Sedan gick det ganska bra ända tills jag nådde Alfred Nobels Allé, precis intill sjukhuset och diverse utbildningar. Denna sträcka hade inte heller plogats på flera dagar, snödjupet mellan tidigare bilars hjulspår var till och med större än på de två tidigare problematiska vägarna på färden.

Väl framme vid personalparkeringen, som börjar på Anatomivägen, kunde jag konstatera att många kollegor, som så många gånger och vintrar tidigare, bara dumpar sina bilar precis hur som helst, utan minsta tanke på kollegor och medtrafikanter. Om alla som ställde sig där tänkte, bara en liten liten smula, skulle det lätt rymmas 20 % fler bilar vilken vinterdag som helst. Jag körde förbi denna dystra del och fann en välplogad nödparkeringsyta (tillåten personalparkering på i vanliga fall mycket kuperad, snarare än gropig, grus-väg/-yta—Google har en fin bild av området i sommarskrud).

Dagens överlevnadsväska innehöll ungefär samma saker som igår, tre extra par vantar, två extra mössor (ren ull, virkat själv, garanterat varma), ficklampor och pannlampor som nog kan ge mig ljus knappt en vecka, och en liten radio, sändare och mottagare, en Wouxun KG-UV6D som jag har nämnt i tidigare skriverier.  Radion har jag köpt för att använda när jag kommer mig för att ta amatörradiolicens, och den både sänder och tar emot på en hel massa frekvenser som ligger utanför amatörradiobanden, bland annat kanalerna för jaktradio och marin VHF (och även bl a en av tunnelradions gamla frekvenser, 167,0625 MHz, som tydligen SL fortfarande använder). Det är få frekvenser jag egentligen i normalfallet får sända på i dagsläget, men skulle en nödsituation uppstå är åtminstone min tolkning av lagen att jag har rätt att använda radion för att kommunicera, på de frekvenser som kan behövas, med den jag anser att jag behöver nå, för att hjälpa personer i nöd. Även om min tolkning skulle vara felaktig tror jag att det går att argumentera för min sak om jag genom vanligtvis otillåten sändning räddar liv eller egendom. Den lilla radion, som kostade mig knappa tusenlappen och som är klassad IP55 och således tål att utsättas för vatten och annat skrufs, låter mig ju även lyssna på t ex marin VHF (nödkanaler med mera), SL, vanliga “walkie-talkies”, jaktradio och mycket annat, så om inte annat ökar den mina chanser att hålla mig uppdaterad om det aktuella läget i omvärlden.

Jag har inte haft användning för något ur mitt överlevnadsset, men för att använda ett resonemang/citat från filmen Aliens vs. Predator kan man likna det vid att ha med sig kondomer. Hellre ha dem med och inte ha användning för dem, än att ha behovet och inte ha tagit med dem. (I filmen är det en kvinna som med detta resonemang motiverar att hon tar med sig handeldvapen till vad man felaktigt tror skall bli ett lugnt och fredfullt uppdrag.)

Bilen var hur som helst inte inplogad vid arbetsdagens slut, den startade villigt och det gick bra att ta sig fram i största allmänhet. Jag ställde kosan till Biltema i Haninge, där man enligt sajten skulle ha de av mig så varmt rekommenderade antislirmattorna (begränsat lager), och även snökedjor (i lager). (När jag tittar nu är deras lagerstatus oförändrat jämfört med tidigare idag, detta trots vad jag fann när jag väl kom dit.) Jag fick veta att de få kunder som lyckades ta sig till butiken igår, varav ganska många sedan fastnade på parkeringen, tömde butiken på snöslungor. När jag kom dit i eftermiddags fanns inga antislirmattor, inga snökedjor (utom en udda storlek för bil, som de dessutom fått hem fler av just idag, och för ATV), och jag kunde också konstatera att det inte fanns en enda snöskyffel att köpa i hela butiken (snöslädar fanns några kvar). Å andra sidan hade de någon typ av antihalkmedel i små säckar, och ännu billigare tösalt, så det blev ett par säckar av vardera. Det förra får väl duga som ersättning för antislirmattorna om jag skulle fastna igen.

Jag kunde sedan så sakteliga ta mig hem, dumpa bilen vid brevlådorna medan jag röjde undan den snö från vägbanan som vägföreningen valt att vräka in på min tomt, parkera och vara hemma igen.

Jag skrev igår om mina äventyr i snö här i Vidja.

Nu på morgonen, när jag var ute för någon halvtimme sedan, var det tyvärr tydligt oplogat på Alängsvägen igen. Å andra sidan var Ringsättravägen ganska nyplogad både ned mot Vidjavägen och vidare upp i området från korsningen med Alängsvägen. Har jag tur kommer plogbilen förbi innan jag försöker ge mig ut, om inte får jag hoppas att jag kan forcera de 1—2 dm snö som samlats under natten. Säkrast vore att själv skotta 60 meter väg som vägföreningen borde hålla farbar, men det gjorde jag igår och gör helst inte om så snart igen.

Jag kan inte svära på att min laddnings-manöver fungerade, men det lyste från en annan plats på laddaren när jag kopplade loss den i morse. Jag vågar inte försöka starta bilen, skulle det bli besvärligt får jag väl antingen hoppas på att laddaren kan vikariera som starthjälp, eller att fyra parallellkopplade små SLA-batterier (12 V, 7 Ah) klarar av att sparka liv i motorn. Nu får motorvärmare och kupévärmare jobba tills jag försöker ge mig av på nya äventyr.

Jag tycker det är svårt att veta, eller för mig att förstå, när jag borde stanna hemma istället för att försöka ta mig till jobbet. I efterhand känns gårdagens umbäranden lite som Don Quixotes kamp mot väderkvarnarna. Kanske skulle jag ha insett att det inte skulle gå, och ha ringt till jobbet utan att ge mig ut på en fruktlös kamp mot vädrets övermakt? Jag misstänkte redan innan att jag antingen skulle få svårt att ta mig dit, eller också svårt att ta mig därifrån och hem. Vad vore bäst att göra idag? En artikel i Dagens Nyheter rekommenderar att man i möjligaste mån håller sig hemma.

Ja, tidningen kom som den skulle även idag! Tidningsbuden är vardagshjältar i det tysta som nog sällan får den uppskattning och ära de så väl förtjänar. Jag tänker ofta gott om er och blir gång på gång imponerad. Idag hade jag själv problem att ta mig fram till min brevlåda, här i området har vi centrala små kluster av brevlådor, och snövallarna var lika höga och svårforcerade framför de övriga lådorna vid mitt stoppställe. Trots detta hade min hjälte alltså levererat dagens tidning till mig.

Jag skulle börja jobba vid lunch idag, och i god tid innan gjorde jag mig i ordning, tog med massor av ficklampor och pannlampor, extra handskar, extra mössa, extra radio med mera. Det hade fallit ungefär en halv meter snö här där jag bor, Vidja i södra Stockholm, och det tog mig en bra stund att skotta rent kring min lilla Toyota Aygo för att på något sätt göra det möjligt att ta mig ut till vägen. Jag borstade bort snön från bilen innan jag började skotta, när jag var halvvägs klar med skottningen syntes det inte att jag hade gjort något med bilen – den var insnöad på nytt.

Efter lång tid, mycket hårt arbete och viss oro för möjlig hjärtinfarkt, bedömde jag att jag borde kunna backa ut bilen från infarten. Tidigare vintrar har den lokala vägföreningen som sköter snöröjningen varit otroligt idoga och alerta, men idag var det helt oplogat hos mig (och tydligen på stora delar av områdets huvudväg och enda infart, Vidjavägen). Min bedömning var korrekt, jag tog mig ut från infarten och fastnade med bilens bakdel i drivan på andra sidan gatan. Lite mer snöskottning och mycket god hjälp av ett par antislirmattor från Biltema kom jag loss.

Antislirmattorna är ganska enkla plastbitar man skjuter in framför de drivande hjulen, de hjälper till att ge fäste mot både däck och underlag. Jag kan inte nog rekommendera dig som läser detta att investera en hundralapp i ett par av dessa underbara tingestar, köp gärna en extra uppsättning i reserv, de håller inte för evigt. Vore det inte för detta billiga och högst prisvärda hjälpmedel skulle nog både jag och en granne stå och svära än vid våra oflyttbara bilar.

Jag kom alltså loss ur drivan och kunde börja köra längs vägen. Snön på den oplogade vägen låg ungefär 2—3 gånger så djupt som bilens frigång, och jag kom inte många meter innan jag fastnade på nytt. Mer skottning, den stora snöskyffeln hade jag redan lagt i baksätet, jag ville inte försöka ta mig någonstans med bara en liten enhandsskyffel av den typ man normalt brukar ha i bilen, och mer antislirmatta hjälpte mig att få loss bilen. Jag kom väl ungefär fem meter innan jag fastnade igen.

Då kom en granne åkande på vägen bakom mig. Han kunde ju inte ta sig någonstans när jag satt fast, så vi hjälptes åt att försöka förflytta min bil, och eftersom hans bil också fastnade när han skulle försöka köra ikapp mig hjälptes vi åt att göra sammalunda med hans bil. Han berättade att han hade funderat på att byta bil från den Skoda vi nu kämpade med till en fyrhjulsdriven Audi, och gissa om han under våra gemensamma ansträngningar ångrade att han inte hade gjort det… Han hade tydligen lämnat barn på dagis i morse, trots vädret, och hade därför inget val utan var tvungen att ge sig ut. Hans sambo satt fast annorstädes, så några alternativ fanns visst inte.

Det tog oss bra mycket mer än en timme att förflytta våra två bilar totalt omkring sextio meter från min infart till Alängsvägens korsning med Ringsättravägen, där det också var oplogat men å andra sidan en mycket välkommen nerförsbacke till den alldeles nyplogade Vidjavägen. (Karta som vägledning.) På slutet fick vi hjälp av ytterligare en granne, en bekant till min förste olycksbroder som valde att vid nyss nämnda korsning vända och backa sin lastbil för att tillfälligt ställa den på busshållplatsen (Ringsättravägen, norrgående, buss 833) i väntan på snöröjning. Så, efter obeskrivliga umbäranden och några äventyr, däribland att hjälpa en stackars bilist som höll på att köra fast här i Vidja, i praktiken en gigantisk återvändsgränd, när han försökte ta sig till Tumba, lyckades jag få min bil ner till den hyfsat plogade Vidjavägen, och jag ställde bilen nos mot nos med grannens lastbil, och lämnade för säkerhets skull bilens varningsblinkers på. Jag hade långt tidigare ringt jobbet och meddelat att chansen för mig att ta mig dit var betydligt mindre än chansen för en snöboll att klara sig ett sekel i helvetets eldar. (Jag gissar att det inte var särskilt många av patienterna som lyckades, eller ens försökte, ta sig till hörselkliniken i Huddinge en dag som denna.)

Min, nu käre, granne tog sig också vidare till farbar väg med våra gemensamma ansträngningar, och jag skickade med honom mina, nu ganska medfarna, antislirmattor för säkerhets skull, om han skulle fastna på väg till förskolan i Skogås eller på vägen tillbaka hem igen. Lämnar han tillbaka dem är det kul, gör han det inte gör det detsamma. Jag behövde dem inte mer idag, och jag ville inte att han skulle behöva sitta fast i onödan.

När jag var på väg tillbaka till min bil för att hämta mössa, vantar och påsen med dagens säkerhetsutrustning mötte jag en man i en Volvo som hade försökt ta sig fram till sin vän, en taxichaufför som fastnat i Vidja på väg till en kund och som nu hade slut på bensin. Han undrade om jag kunde hjälpa honom med bränsle, hans bil kunde inte ta sig fram till hans vän. Vi slog följe till mitt garage där jag hämtade en av mina två fem-liters reservdunkar. Han gav mig en hundralapp, jag har ingen aning om vem av oss som kan ha gjort en bättre affär, och det stör mig på intet sätt om jag förlorade på affären. Han skulle ha fått dunken även om han inte kunde betala mig något för den, en dag som denna kan man inte annat än att hjälpa sin nästa, åtminstone inte jag.

Trött och sliten, men åtminstone utan att ha drabbats av någon hjärtinfarkt, tog jag mig så hem. Ett par timmar senare pälsade jag på mig på nytt för att kunna kontrollera om min gata hade plogats, vilket den hade. Snösvängen hade inte brytt sig om att de öste in en massa snö från vägen mot min tomt, så jag fick skotta en stund till för att öppna en infart för bilen. Jag knallade ned till min nöd-parkerade bil, och när jag försökte starta den visade det sig att batteriet var dött. Tydligen hade ett par timmar med varningsblinkers laddat ur batteriet så pass att det inte hade kraft nog att starta bilen.

Uppgiven vandrade jag mot hemmet, men såg en annan granne, med bil, vid den södergående hållplatsen. Jag vädjade om starthjälp, vilket han villigt erbjöd mig. Med hans bistånd kunde jag således starta bilen och köra några hundra meter tillbaka hem igen. Det verkar inte som att jag äger någon intakt batteriladdare för bilbatterier, så jag fick leta fram den laddare jag slaktade med avsikt att bygga ett UPS tillsammans med några slutna blybatterier (SLA). I vad som kunde kallas en Frankenstein-manöver kopplade jag startkablar till bilens batteri, startkablarnas andra ändar till de nakna koppartrådarna i den skalade kabeln från laddaren, varefter jag slog in respektive startkabel-klämma kopplad till batteriladdar-kabel i var sin plastpåse, hela detta paket i en plastkasse, och laddaren i en egen kasse. Något nervös kopplade jag sedan laddaren till uttaget utanpå garaget, och lätt förvånad såg jag att kopplingen verkade adekvat. Försiktigt sänkte jag den minimala motorhuven över min fasanfulla koppling och gick tillbaka in i huset.

Min internet-uppkoppling via ADSL hade inte fungerat sedan morgonen, Telia hade uppenbarligen inte en susning om varför eller hur lång tid det skulle ta att åtgärda felet, men någon timme efter att jag slutligen tog mig hem började det fungera igen (utan att jag fick något besked via SMS, vilket jag hade bett om när jag försökte felanmäla på surfplattan genom mobil uppkoppling), så nu kan jag dela med mig av dagens umbäranden. Jag hoppas att du som läser detta har haft en bättre dag, och att du slipper något som detta. Köp antislirmattor på Biltema för säkerhets skull!

I am using Unison more and more, and recently I decided to try to use it to keep my digital image archive synchronized. It seems that at some time I have not explicitly instructed the image importing program of the day (Shotwell being the program I mostly use) to rename the image files in order to consequently use a lower case file extension.

Thus I felt the need to rename all image files (in the shotwell folder) to a lower case file extension. There may or may not be a program out there to do this, but I wrote my own shell script for this purpose. My experience is that I learn more by doing it myself, and a lot of the tricks I learn can be reused the next time.

This is how I did it, I cannot promise that it will work for anyone else (indentation lost in WordPress):

#!/bin/sh
imgdir=‘pwd‘
imgucext=$(find ${imgdir} –type f –name ‘.’ | awk –F’.’ ‘NF > 0 { print $NF }’ | sort | uniq | LC_ALL=C egrep ”[[:upper:]]”)
for ucext in ${imgucext}
do
lcext=$(echo ${ucext}|awk ’{print tolower($0)}’)
find ${imgdir} –type f –name “.${ucext}” –print | \
sed ’{s/ /\\ /g}’ – | \
sed ’{s/(/\\(/g}’ – | \
sed ’{s/)/\\)/g}’ – | \
sed ”{s/\(.\.\)${ucext}$/mv –n –v \1${ucext} \1${lcext}/g}” – | \
sh
done

I recently acquired The LEGO book by Daniel Lipkowitz, the Swedish translation titled ‘Stora boken med LEGO-idéer’ with ISBN 9789163871573. The micro models of Sebastiaan Arts (pp 130—131 in the Swedish translation) really inspired me. The concept of creating really minimal LEGO models really appeals to me.

I am making some micro models, but find it a bit hard to take good pictures of them. One of my computers is running Windows, and when I used it (which happens quite seldom) I noted that I had LEGO Digital Designer (LDD) installed on it, decided to give it a try and found that it was a great way to document my models, making the parts available for new projects. It turned out that screen shots from LDD made decent pictures of my creations.

Micro house (similar to Sebastiaan’s, other colours and a tree of my design): Micro House (links are to building instructions [zipped html with images] created with LDD)

Micro car # 1: Micro car # 1

Micro car # 2, bigger eight wheeled thing: Micro car # 2

Micro truck (I really like this one! Eight bricks, about 20 mm long and 15 mm high.): Micro truck

Micro creature # 1: Micro creature # 1

Micro creature # 2: Micro creature # 2

Micro bot # 1: Micro bot # 1

I am making more of these, and maybe I will write more about them here in the future. I also have some variations of the µ-house, mainly different parts used as roof.

Six days ago I received my Wouxun KG-UV6D.

At MutteredMusings I first read about native Linux software for (other) Wouxun radios, namely Open Wouxun (OWX) which does not yet support the Wouxun KG-UV6D. Through owx I found this memory map for an earlier, unspecified model from Wouxun, maybe a KG-UVD1P. Somewhere else I learned the KG-UV6 Commander, free software for Windows that runs decently, but not without problems, under Wine.

Using owx to download the binary image, hexdump and diff to find the changes, and KG-UV6 Commander to change settings not available in the menus, I have tried to map the 8 kb memory of it. It’s not very exciting to change one setting, download the binary image and look for changes, but I did it anyway.

Here is my attempt at a memory map of the Wouxun KG-UV6D (53 kb pdf):

Wouxun KG-UV6D memory map

I can not promise that it is complete or correct, and it is still a work in progress, but I think it contains enough information to be of assistance of others.

I do think that all memory locations are correct, and I am not aware of any that I have missed, but I have not double checked the interpretation of the contents of every location. For example I have not researched how all DTMF characters of the ANI-ID are encoded.

Later I came across another promising open source project with support for many different radios, and initial attempts at support for the Wouxun KG-UV6D in the daily development builds: Chirp.

I hope that my efforts will prove useful for owx, Chirp and other open source projects.

(Serial communication is the same as with earlier models, except that instead of sending “HiWOUXUN\x02” initially you send “HiWXUVD1\x02”. I will write more about this and serial communication later.)

Last year I bought some KIS-3R33S 3A DC-DC step-down power modules based on the MP2307. (Link is to eBay seller Bosity’s current listing of this item. This is the seller that I ordered it from. A search on eBay for KIS-3R33S is available here.) This is a DC to DC power converter module that by default converts an input voltage of 4.75 to 23 V DC to 3.3 V DC, supplying up to 3 A (constant load).

You may need or want an output voltage other than 3.3 V DC, and you can, by connecting the Vadj pin through a resistor to either ground or Vout. Using Maxima and information from  Digole and other pages I came up with formulas for calculating the proper resistance to use for any desired output voltage using an unmodified KIS-3R33S module.

The output voltage of the MP2307 is 0.925 * (R1+R2)/R2 (according to Digole, confirmed by datasheet from the manufacturer, MonolithicPower), where R1 is connected to Vout and R2 to GND. The unmodified KIS-3R33S module has two 51K resistors in parallell as R1 and one 10K resistor as R2 (giving us a theoretical actual output voltage of 3.28375 V DC). The module’s Vadj pin has a 3K3 resistor that will be in series with whatever you choose to connect to the Vadj pin.

For an output voltage higher than 3.3 V DC you want to connect the module’s Vadj pin through a resistor to GND. The output voltage using added resistance R will be  (2627*R+27539100)/(800*R+2640000). To find the required resistance R needed to achieve output voltage V you would use R=-((2640000*V-27539100)/(800*V-2627)). For an output of 5 V you would want an external resistance of 10443.62709395484, Using standard E12 series resistors a single resistor of 10K would be close (theoretical Vout of 5.057246240601504), and you can get closer using a 10K in series with a 390R (theoretical Vout of 5.006722972972973, which is actually a much higher precision than that of standard 5 % resistors).

For an output voltage lower than 3.3 V DC you would connect the Vadj through a resistor to Vout. The output voltage using added resistance R should be 0.925*((1/((1/51000)+(1/51000)+(1/(R+3300)))+10000)/10000), and the resistance needed for an output voltage of V should be -((23040000*V-27539100)/(800*V-2627)). For an output voltage of 1.5 V you would use an external resistance of 4920.042046250876 connected to Vout. Using E12 series resistors that would probably mean a 5K6 for 1.535 V or 4K7 for 1.488 V.

So far I have not tested any of this IRL—caveat emptor!

Statusuppdatering: Jag valde en dålig tidpunkt att jobba extra som hyrläkare i Gävle!

Jag vaknade precis ur en dröm som jag vill beskriva hellre än att somna om.

Jag skulle jobba extra som distriktsläkare/allmänläkare i Gävle (staden var namngiven i drömmen, det var inte att jag kände igen mig från sjukhuset), med tjänstgöring på sjukhusets akutmotttagning. I realiteten handlade det om ett mycket mindre sjukhus i en betydligt mindre, lantligare och mer lugn stad.

Vi var 6–10 hyrläkare som delade boende (tänk: jourrum) på ett par sammanslagna rum på en oanvänd intensivvårdsavdelning. Jag hade hållits vaken halva natten av mina tillfälliga kollegor och rumskamrater och försov mig till första tjänstgöringspasset, som nu var på invärtesmedicin, inte som DL på akuten, Jag tog det viktigaste av mina saker och stressade iväg genom okända korridorer i jakt efter rätt ställe att befinna mig på. Föga anade jag att Gävle sjukhus som helhet nu bokstavligen var världens minst “rätta ställe” att befinna sig på.

Utan förvarning hade staden drabbats av en våldsdådsvåg på ultrabrutal splatterfilmsnivå. Tänk “The hills have eyes”, “Reeker”, “Vacancy”, “[REC]” och fler i den stilen, multiplicera med surrealismen från “Den andalusiska hunden” och ultravåldet från “A clockwork orange” (boken, inte filmen, som inte klarar av att förmedla hemskheterna på samma sätt), och krydda med de otrevligaste delarna från “Apocalypse now”. Jag befann mig plötsligt i något som skulle få nyss nämnda filmer att se ut som ett barnprogram för förskolebarnen.

Innan jag insett vidden av katastrofen började jag försöka fråga mig fram, för att hitta rätt ställe att vara på, rätt person att ta kontakt med. Nyvaken som jag var, och jättestressad över att ha försovit mig, tog det ett tag innan jag tog in det som utspelades omkring mig.

Jag stod förmodligen någonstans mellan akutmottagning och röntgen, på ett minimalt landsortssjukhus i en liten sömnig håla någonstans långt från jäkt och stress. Något var fel. Överallt omkring mig fanns det bårar, stressad skrikande personal som försökte hjälpa skrikande skadade patienter, inte helt få av dessa var i sin tur skrikande skadad personal. Alla var ungefär lika blodnedstänkta, alla med en skvätt av någons kroppsdelar stänkt över sig. Det var lite som att vakna upp inne på sjukhuset i en kombination av “Day of the triffids”, “28 dagar senare” och hela “Resident evil”-serien sammantaget, men jag var där innan korridorerna blev tomma och tysta.

Anhöriga och de mindre svårt skadade patienterna fortsatte med ultravåldet inne i sjukhusets korridorer, någons tarmar flög åt mitt håll, personal/patient-kvoten minskade stadigt. Fast besluten om att göra mitt jobb insåg jag plötsligt att jag hade glömt viktiga delar av mina personliga undersökningsinstrument på rummet. Jag tog mig tillbaka till det IVA som legat i malpåse några år, fann rummet jag lämnade en liten stund tidigare, men det var nu helt urblåst. Jag förstår nu (vaken, vet inte hur jag fick denna kunskap i drömmen) att man hade placerat svårt skadade patienter där, och att halvdöda patienter och deras anhöriga hade gått bärsärkagång. Det som var något i stil med en hyfsad ungkarlslya innan jag vände ryggen till var nu väggar, golv och tak, med förhållandevis små inslag av krossat glas och ett lager av mycket små (tänk: valnöt och mindre) delar av döda människor.

På något sätt fick jag ändå tag på min lilla kasse med stetoskop och Crocs-tofflor. Jag lånade ett passerkort av en stressad men trevlig sjuksköterska, vi hann med en skämtsamt ironisk ordväxling om läget omkring oss, när jag sekunden senare skulle lämna tillbaka passerkortet fick jag ge det till hennes betydligt mer tystlåtna kollegor som var täckta av delar av den trevliga sköterskan vars kort jag hade i handen.

Några meter senare på min väg mot en högst sannolik död satte jag mig ned i ett undanskymt hörn, tog fram telefonen och började skriva en kort stoisk statusuppdatering om att jag jobbade extra som hyrläkare i Gävle, men att jag verkade ha valt fel tidpunkt för uppdraget. Jag förstod att det inte fanns någon anledning att beskriva läget omkring mig. Jag insåg att ingen i Sverige eller någonstans i världen kunde undgå att känna till de brutala hemskheterna i vars epicenter jag satt hopkrupen med ryggen mot hörnets två väggars möte.

Jag valde en dålig tidpunkt att jobba extra som hyrläkare i Gävle!

I thought that using a USB sound card with Linux would be easy, just plug and play, but I was wrong, it seems. Plugging in the Terratec Aureon Dual USB (ID: 0ccd:0077) that I bought rendered a promising output from dmesg and lsusb, and lsmod showed that even relevant modules were loaded. The problem was that mpd and other programs did not find any way to actually output sound to any device. They had the firm belief that my system was lacking any sound card. Maybe I would need some sound related packages?

aptitude install alsa-base alsaplayer alsaplayer-text alsa-utils

## Keep snd-usb-audio from beeing loaded as first soundcard<br/> #options snd-usb-audio index=-2

# Fix from http://forum.doozan.com/read.php?2,4119,4166<br/>

1. Allow snd-usb-audio to be loaded as first soundcard options snd-usb-audio index=0
   
   Now I was at least able to get alsamixer to acknowledge the mere existence of a sound related device, but alas it chose an input only device (most likely my Logitech webcam with microphone) as the default device even though it called the Terratec one default by name. Luckily for me the just mentioned forum thread linked to a more substantial thread describing the problem in more depth. I added myself and the mpd user to the audio group, to make sure that there would not be any problems with permissions regarding the devices
   

   addgroup jadler audio addgroup mpd audio

   
   I was still unable to play anything (without explicitly chosing what Alsa refers to as sound card 1). So I kept trying the stuff that had worked for the person reporting in the forum, creating an /etc/asound.conf file with basically the same content as suggested in the last thread referred to above, but changing all references to hw:0 to hw:1, and from card 0 to card 1. Now mplayer works, but I still can’t get mpd to do its thing.
   ]]> http://nyfiken.org/arkiv/291/feed 1