Är det någon artist jag verkligen beundrar så är det Laurie Anderson. Jag såg henne i Globens annex för ungefär tjugo år sedan., och älskade verkligen föreställningen (senaste skivan då var Strange Angels). Jag var helt fascinerad av föreställningen. Det är verkligen en artist som kan trollbinda mig, och är det någon nu levande artist jag skulle vilja träffa och prata med så är det onekligen Laurie Anderson. Många andra artister gör “bra musik”, men Laurie tänker verkligen. Det ligger så mycket bakom hennes framträdanden och hennes musik att jag blir alldeles matt.

Den första låten jag hörde (på radio) med henne var “Walk the dog”, min första skiva (LP, då såklart) var Big Science.

En annan föreställning som trollband mig var The Residents, 13th anniversery show, Fryshuset, 1985 eller något däromkring. Laurie får mig att tänka, men Residents får mig att känna. Jag är fortfarande nära att gråta när jag hör deras version av “It’s a man’s man’s man’s world”. Jag kan inte förklara varför, men deras musik förmedlar, för mig, känslor som ingen annan kan göra.

Liknande innehåll:   No related posts,