Jag har läst mycket i tidningarna om hur olika företag tar hand om sina anställda efter katastrofen i sydostasien. När jag läser det blir jag både extatiskt glad och lättad över att företagen tar så väl hand om sina anställda, men samtidigt heligt förbannad på Stockholms Läns Landsting och ledningen för Karolinska Universitetssjukhuset.

Min arbetsgivare har säkert satsat mycket, troligen alltför mycket, på att vara beredd på att ta hand om tsunamidrabbade (och på att se till att massmedia får veta alla detaljer om det), men oss som arbetar inom landstinget bryr man sig inte om. Jag har nyligen fått e-post, vidarebefodrad i tredje eller fjärde ledet, om att den som är personligen drabbad underdånigast kan anhålla om att få prata med kurator eller motsvarande. Att vi andra kan vara oroliga för kollegor som kan ha drabbats (se t.ex. http://nyfiken.org/index.php?p=23) skiter man fullständigt i, eller så har man helt enkelt inte tänkt på att vi på fabriksgolvet har ett liv vid sidan av den heliga produktionen. Vi har från sjukhusledning och landstinget fått absolut n0ll (0) information om vilka inom organisationen (bara KUS har som bekant 15000 (femtontusen!) anställda) som är eller kan vara drabbade. Det är varken första eller sista gången man förlitar sig på att korridorskvaller skall fungera för att sprida information. Regeringen fick skäll för att man inte gjorde tillräckligt i samband med katastrofen, men jag har inte sett någon kritisera SLL eller ledningen för KUS offentligt. Man agerar som att de anställda inte ens existerar, inte som att vi är mindre värda eller som att vi förstår vårt bästa, utan som att vi inte finns.

Som läkare som bor i Stockholm har jag inget val, det finns ingen (fungerande) konkurrens inom sjukvårdsområdet. Vill jag bli specialist inom öron-, näs- och halsområdet är jag tvungen att arbeta för landstinget, inom KUS (och jag borde säkert inte skriva detta). Hade jag valmöjligheter skulle jag byta arbetsgivare förra veckan eller långt tidigare, men som alla andra inom landstinget hör jag till vår tids livegna underklass. Jag har haft funderingar på att arbeta som rättsläkare, (blivande) specialist inom rättsmedicin, men där är situationen etter värre. I Sverige finns en arbetsgivare, Rättsmedicinalverket, som vet att utnyttja sin monopolställning, inte minst när det gäller löneförhandling. Läkare som gör ett oerhört viktigt (för samhället, allmänheten och rättsväsendet) och inte helt trevligt arbete hålls på minimilön eftersom det inte finns någon konkurrerande arbetsgivare att gå till. Jag är full av beundran för kollegor som “röstar med fötterna”, alltså tackar nej till ett jobb där de inte får önskad lön, eller som säger upp sig från ett arbete när löneförhandligen inte är till belåtenhet. Rättsläkare och många ST(specialiseringstjänstgöring)-läkare i Stockholm och många andra delar av landet har inte den möjligheten. Nåväl, jag lämnar visst mitt ursprungliga spår.

Om min arbetsgivare ens var medveten om att man hade anställda, människor med känslor (som väl borde vara en grundförutsättning för att ens få arbeta med sjuka människor), skulle man redan den 26:e december ha gått ut med information till alla anställda om vad man visste om saknade kollegor, om arbetskamrater som kanske saknades eller hade skadats i katastrofen. Nu var det upp till mig och mina kollegor att försöka komma på vilka som kan ha varit på semester i området och försöka kontakta dessa på de sätt vi kunde komma på. Jag fick som sagt kontakt med vår läkarchef Jakob Enerdal och försökte vidarebefodra hans lugnande e-post internt till hela kliniken. Många har tackat mig för det, för det jobb jag gjorde som borde har varit vår arbetsgivares förbannade skyldighet och plikt att göra långt innan jag själv kom på den tanken. Får jag något lönepåslag eller annat tack uppifrån för detta? Nej!! Mina kollegor inom alla professioner tackar mig, och jag riskerar min anställning genom att skriva detta, något annat får jag inte.

Känner någon till en sämre arbetsgivare på närmare håll än Kinas “sweat shops” för barn så kommentera gärna denna text. Om inte annat vore det kanske upplyftande att läsa om någon som har det sämre. Visst har jag arbetat fackligt många år, men jag är rädd att jag inte kan påverka detta just nu.

Ämnesord: barn, läkare

Liknande innehåll:   Anställningstrygghet, nu även för ST-läkare,  Thailand,  Stockholms landstingspolitiker,  Tentaångest, vad gör den som aldrig lärt sig studera…,