Äventyr i snö

Jag skulle börja jobba vid lunch idag, och i god tid innan gjorde jag mig i ord­ning, tog med mas­sor av fick­lam­por och pann­lam­por, extra hands­kar, extra mössa, extra radio med mera. Det hade fal­lit unge­fär en halv meter snö här där jag bor, Vidja i södra Stock­holm, och det tog mig en bra stund att skotta rent kring min lilla Toyota Aygo för att på något sätt göra det möj­ligt att ta mig ut till vägen. Jag bors­tade bort snön från bilen innan jag bör­jade skotta, när jag var halv­vägs klar med skott­ningen syn­tes det inte att jag hade gjort något med bilen – den var insnöad på nytt.

Efter lång tid, myc­ket hårt arbete och viss oro för möj­lig hjär­tin­farkt, bedömde jag att jag borde kunna backa ut bilen från infar­ten. Tidi­gare vint­rar har den lokala väg­för­e­ningen som skö­ter snöröj­ningen varit otro­ligt idoga och alerta, men idag var det helt oplo­gat hos mig (och tyd­li­gen på stora delar av områ­dets huvud­väg och enda infart, Vid­ja­vä­gen). Min bedöm­ning var kor­rekt, jag tog mig ut från infar­ten och fast­nade med bilens bak­del i dri­van på andra sidan gatan. Lite mer snö­skott­ning och myc­ket god hjälp av ett par antis­lir­mat­tor från Bil­tema kom jag loss.

Antis­lir­mat­torna är ganska enkla plast­bi­tar man skju­ter in fram­för de dri­vande hju­len, de hjäl­per till att ge fäste mot både däck och under­lag. Jag kan inte nog rekom­men­dera dig som läser detta att inve­stera en hund­ra­lapp i ett par av dessa under­bara ting­es­tar, köp gärna en extra upp­sätt­ning i reserv, de hål­ler inte för evigt. Vore det inte för detta bil­liga och högst pris­värda hjälp­me­del skulle nog både jag och en granne stå och svära än vid våra oflytt­bara bilar.

Jag kom alltså loss ur dri­van och kunde börja köra längs vägen. Snön på den oplo­gade vägen låg unge­fär 2—3 gånger så djupt som bilens fri­gång, och jag kom inte många meter innan jag fast­nade på nytt. Mer skott­ning, den stora snö­skyf­feln hade jag redan lagt i bak­sä­tet, jag ville inte för­söka ta mig någon­stans med bara en liten enhands­skyf­fel av den typ man nor­malt bru­kar ha i bilen, och mer antis­lir­matta hjälpte mig att få loss bilen. Jag kom väl unge­fär fem meter innan jag fast­nade igen.

Då kom en granne åkande på vägen bakom mig. Han kunde ju inte ta sig någon­stans när jag satt fast, så vi hjälp­tes åt att för­söka för­flytta min bil, och eftersom hans bil också fast­nade när han skulle för­söka köra ikapp mig hjälp­tes vi åt att göra sam­malunda med hans bil. Han berät­tade att han hade fun­de­rat på att byta bil från den Skoda vi nu käm­pade med till en fyr­hjuls­dri­ven Audi, och gissa om han under våra gemen­samma ansträng­ningar ång­rade att han inte hade gjort det… Han hade tyd­li­gen läm­nat barn på dagis i morse, trots väd­ret, och hade där­för inget val utan var tvungen att ge sig ut. Hans sambo satt fast annor­stä­des, så några alter­na­tiv fanns visst inte.

Det tog oss bra myc­ket mer än en timme att för­flytta våra två bilar totalt omkring sex­tio meter från min infart till Alängs­vä­gens kors­ning med Ring­sätt­ra­vä­gen, där det också var oplo­gat men å andra sidan en myc­ket väl­kom­men ner­förs­backe till den all­de­les nyplo­gade Vid­ja­vä­gen. (Karta som väg­led­ning.) På slu­tet fick vi hjälp av ytter­li­gare en granne, en bekant till min förste olycks­bro­der som valde att vid nyss nämnda kors­ning vända och backa sin last­bil för att till­fäl­ligt ställa den på buss­håll­plat­sen (Ring­sätt­ra­vä­gen, norr­gå­ende, buss 833) i vän­tan på snöröj­ning. Så, efter obe­skriv­liga umbä­ran­den och några även­tyr, där­ibland att hjälpa en stac­kars bilist som höll på att köra fast här i Vidja, i prak­ti­ken en gigan­tisk åter­vänds­gränd, när han för­sökte ta sig till Tumba, lyc­ka­des jag få min bil ner till den hyf­sat plo­gade Vid­ja­vä­gen, och jag ställde bilen nos mot nos med gran­nens last­bil, och läm­nade för säker­hets skull bilens var­nings­blin­kers på. Jag hade långt tidi­gare ringt job­bet och med­de­lat att chan­sen för mig att ta mig dit var betyd­ligt mindre än chan­sen för en snö­boll att klara sig ett sekel i hel­ve­tets eldar. (Jag gis­sar att det inte var sär­skilt många av pati­en­terna som lyc­ka­des, eller ens för­sökte, ta sig till hör­sel­kli­ni­ken i Hud­dinge en dag som denna.)

Min, nu käre, granne tog sig också vidare till far­bar väg med våra gemen­samma ansträng­ningar, och jag skic­kade med honom mina, nu ganska med­farna, antis­lir­mat­tor för säker­hets skull, om han skulle fastna på väg till för­sko­lan i Sko­gås eller på vägen till­baka hem igen. Läm­nar han till­baka dem är det kul, gör han det inte gör det det­samma. Jag behövde dem inte mer idag, och jag ville inte att han skulle behöva sitta fast i onödan.

När jag var på väg till­baka till min bil för att hämta mössa, van­tar och påsen med dagens säker­hets­ut­rust­ning mötte jag en man i en Volvo som hade för­sökt ta sig fram till sin vän, en tax­i­chauf­för som fast­nat i Vidja på väg till en kund och som nu hade slut på ben­sin. Han und­rade om jag kunde hjälpa honom med bränsle, hans bil kunde inte ta sig fram till hans vän. Vi slog följe till mitt garage där jag häm­tade en av mina två fem-liters reserv­dun­kar. Han gav mig en hund­ra­lapp, jag har ingen aning om vem av oss som kan ha gjort en bättre affär, och det stör mig på intet sätt om jag för­lo­rade på affä­ren. Han skulle ha fått dun­ken även om han inte kunde betala mig något för den, en dag som denna kan man inte annat än att hjälpa sin nästa, åtminstone inte jag.

Trött och sli­ten, men åtminstone utan att ha drab­bats av någon hjär­tin­farkt, tog jag mig så hem. Ett par tim­mar senare päl­sade jag på mig på nytt för att kunna kon­trol­lera om min gata hade plo­gats, vil­ket den hade. Snö­svängen hade inte brytt sig om att de öste in en massa snö från vägen mot min tomt, så jag fick skotta en stund till för att öppna en infart för bilen. Jag knal­lade ned till min nöd-parkerade bil, och när jag för­sökte starta den visade det sig att bat­te­riet var dött. Tyd­li­gen hade ett par tim­mar med var­nings­blin­kers lad­dat ur bat­te­riet så pass att det inte hade kraft nog att starta bilen.

Upp­gi­ven vand­rade jag mot hem­met, men såg en annan granne, med bil, vid den söder­gå­ende håll­plat­sen. Jag väd­jade om start­hjälp, vil­ket han vil­ligt erbjöd mig. Med hans bistånd kunde jag såle­des starta bilen och köra några hundra meter till­baka hem igen. Det ver­kar inte som att jag äger någon intakt bat­te­ri­lad­dare för bil­bat­te­rier, så jag fick leta fram den lad­dare jag slak­tade med avsikt att bygga ett UPS till­sam­mans med några slutna bly­bat­te­rier (SLA). I vad som kunde kal­las en Frankenstein-manöver kopp­lade jag start­kab­lar till bilens bat­teri, start­kab­lar­nas andra ändar till de nakna koppar­trå­darna i den ska­lade kabeln från lad­da­ren, var­ef­ter jag slog in respek­tive startkabel-klämma kopp­lad till batteriladdar-kabel i var sin plast­påse, hela detta paket i en plast­kasse, och lad­da­ren i en egen kasse. Något ner­vös kopp­lade jag sedan lad­da­ren till utta­get utanpå gara­get, och lätt för­vå­nad såg jag att kopp­lingen ver­kade ade­kvat. För­sik­tigt sänkte jag den mini­mala motor­hu­ven över min fasan­fulla kopp­ling och gick till­baka in i huset.

Min internet-uppkoppling via ADSL hade inte fun­ge­rat sedan mor­go­nen, Telia hade uppen­bar­li­gen inte en sus­ning om var­för eller hur lång tid det skulle ta att åtgärda felet, men någon timme efter att jag slut­li­gen tog mig hem bör­jade det fun­gera igen (utan att jag fick något besked via SMS, vil­ket jag hade bett om när jag för­sökte felan­mäla på surf­plat­tan genom mobil upp­kopp­ling), så nu kan jag dela med mig av dagens umbä­ran­den. Jag hop­pas att du som läser detta har haft en bättre dag, och att du slip­per något som detta. Köp antis­lir­mat­tor på Bil­tema för säker­hets skull!