En dålig tidpunkt att jobba som hyrläkare i Gävle!

Sta­tusupp­da­te­ring: Jag valde en dålig tid­punkt att jobba extra som hyr­lä­kare i Gävle!

Jag vak­nade pre­cis ur en dröm som jag vill beskriva hellre än att somna om.

Jag skulle jobba extra som distriktsläkare/allmänläkare i Gävle (sta­den var namn­gi­ven i dröm­men, det var inte att jag kände igen mig från sjuk­hu­set), med tjänst­gö­ring på sjuk­hu­sets akut­mott­tag­ning. I rea­li­te­ten hand­lade det om ett myc­ket mindre sjuk­hus i en betyd­ligt mindre, lant­li­gare och mer lugn stad.

Vi var 6–10 hyr­lä­kare som delade boende (tänk: jour­rum) på ett par sam­man­slagna rum på en oan­vänd inten­siv­vårds­av­del­ning. Jag hade hål­lits vaken halva nat­ten av mina till­fäl­liga kol­le­gor och rums­kam­ra­ter och för­sov mig till första tjänst­gö­rings­pas­set, som nu var på invär­tes­me­di­cin, inte som DL på aku­ten, Jag tog det vik­ti­gaste av mina saker och stres­sade iväg genom okända kor­ri­do­rer i jakt efter rätt ställe att befinna mig på. Föga anade jag att Gävle sjuk­hus som hel­het nu bok­stav­li­gen var värl­dens minst “rätta ställe” att befinna sig på.

Utan för­var­ning hade sta­den drab­bats av en vålds­dådsvåg på ult­rabru­tal splat­ter­films­nivå. Tänk “The hills have eyes”, “Reeker”, “Vacancy”, “[REC]” och fler i den sti­len, mul­ti­pli­cera med sur­re­a­lis­men från “Den anda­lu­siska hun­den” och ult­ra­vål­det från “A clockwork orange” (boken, inte fil­men, som inte kla­rar av att för­medla hemsk­he­terna på samma sätt), och krydda med de otrev­li­gaste delarna från “Apoca­lypse now”. Jag befann mig plöts­ligt i något som skulle få nyss nämnda fil­mer att se ut som ett barn­pro­gram för förskolebarnen.

Innan jag insett vid­den av kata­stro­fen bör­jade jag för­söka fråga mig fram, för att hitta rätt ställe att vara på, rätt per­son att ta kon­takt med. Nyva­ken som jag var, och jät­testres­sad över att ha för­so­vit mig, tog det ett tag innan jag tog in det som utspe­la­des omkring mig.

Jag stod för­mod­li­gen någon­stans mel­lan akut­mot­tag­ning och rönt­gen, på ett mini­malt lands­orts­sjuk­hus i en liten söm­nig håla någon­stans långt från jäkt och stress. Något var fel. Över­allt omkring mig fanns det bårar, stres­sad skri­kande per­so­nal som för­sökte hjälpa skri­kande ska­dade pati­en­ter, inte helt få av dessa var i sin tur skri­kande ska­dad per­so­nal. Alla var unge­fär lika blod­ned­stänkta, alla med en skvätt av någons kropps­de­lar stänkt över sig. Det var lite som att vakna upp inne på sjuk­hu­set i en kom­bi­na­tion av “Day of the trif­fids”, “28 dagar senare” och hela “Resi­dent evil”-serien sam­man­ta­get, men jag var där innan kor­ri­do­rerna blev tomma och tysta.

Anhö­riga och de mindre svårt ska­dade pati­en­terna fort­satte med ult­ra­vål­det inne i sjuk­hu­sets kor­ri­do­rer, någons tar­mar flög åt mitt håll, personal/patient-kvoten mins­kade sta­digt. Fast beslu­ten om att göra mitt jobb insåg jag plöts­ligt att jag hade glömt vik­tiga delar av mina per­son­liga under­sök­nings­in­stru­ment på rum­met. Jag tog mig till­baka till det IVA som legat i malpåse några år, fann rum­met jag läm­nade en liten stund tidi­gare, men det var nu helt urblåst. Jag för­står nu (vaken, vet inte hur jag fick denna kun­skap i dröm­men) att man hade pla­ce­rat svårt ska­dade pati­en­ter där, och att halv­döda pati­en­ter och deras anhö­riga hade gått bär­sär­ka­gång. Det som var något i stil med en hyf­sad ung­karlslya innan jag vände ryg­gen till var nu väg­gar, golv och tak, med för­hål­lan­de­vis små inslag av kros­sat glas och ett lager av myc­ket små (tänk: val­nöt och mindre) delar av döda människor.

På något sätt fick jag ändå tag på min lilla kasse med ste­to­skop och Crocs-tofflor. Jag lånade ett pas­ser­kort av en stres­sad men trev­lig sjuk­skö­terska, vi hann med en skämt­samt iro­nisk ord­väx­ling om läget omkring oss, när jag sekun­den senare skulle lämna till­baka pas­ser­kor­tet fick jag ge det till hen­nes betyd­ligt mer tyst­låtna kol­le­gor som var täckta av delar av den trev­liga skö­ters­kan vars kort jag hade i handen.

Några meter senare på min väg mot en högst san­no­lik död satte jag mig ned i ett undan­skymt hörn, tog fram tele­fo­nen och bör­jade skriva en kort sto­isk sta­tusupp­da­te­ring om att jag job­bade extra som hyr­lä­kare i Gävle, men att jag ver­kade ha valt fel tid­punkt för upp­dra­get. Jag för­stod att det inte fanns någon anled­ning att beskriva läget omkring mig. Jag insåg att ingen i Sve­rige eller någon­stans i värl­den kunde undgå att känna till de bru­tala hemsk­he­terna i vars epi­cen­ter jag satt hop­kru­pen med ryg­gen mot hör­nets två väg­gars möte.

Jag valde en dålig tid­punkt att jobba extra som hyr­lä­kare i Gävle!