En kollega till mig, Jakob Enerdal, är på semester i Thailand. När jag kom tillbaka till jobbet i måndags var det ingen som visste om han hade klarat sig. Jag försökte skicka SMS, men det gick inte fram, och på mobilen kom jag till telefonsvararen när jag ringde. Som tur var hade jag hans privata e-postadress och slängde iväg ett mail för att fråga om de hade klarat sig. Jag tänkte att det borde finnas internetkaféer och att han, som liksom jag är datorintresserad, borde kolla sin e-post när en katastrof som denna har inträffat.

Igår eftermiddag fick jag svar från Jakob. De hade varit i det drabbade området dagen innan katastrofen, men var tillbaka på östra sidan ön, där de bodde, när tsunamin kom. De var alla helt oskadda. Det kändes underbart att få veta att han mår bra, jag tycker mycket om Jakob som kollega. Alla här har varit oroliga, och när jag kunde skicka ett massmail till kliniken om att de mår bra blev alla lättade.

Jag jobbar idag på akutmottagningen och har haft min första patient som blev skadad i katastrofen. Självklart kan jag inte skriva mer än så om det, vi läkare har sträng tystnadsplikt, men det känns tungt när det jag har sett på TV plötsligt kommer in i min vardag, i rummet där jag arbetar. Jag är jour igen på nyårsdagens morgon, och jag har varit lite orolig för möjliga ansiktsskador av fyrverkerier, och de alltför vanliga misshandelsskadorna, men nu kan det kanske bli övervikt av tsunamiskador istället, och det känns inte mindre tungt.

Ämnesord: läkare

Liknande innehåll:   Gott nytt år på akutmottagningen,