Jag förstår att det kan verka paradoxalt, med tanke på att jag bland annat har tagit mig igenom läkarutbildningen, men jag kan inte plugga. Jag har helt enkelt aldrig lärt mig någon form av studieteknik, jag har inga metoder för att närma mig ett stort kunskapsmaterial och jag har egentligen ingen aning om hur jag skall bära mig åt för att inhämta en stor och bred mängd information. Det har varit ett stort problem i grundskolan och gymnasiet, och givetvis än mer under mina sammanlagt sju år av universitetsstudier, och jag vet inte vad jag skall göra åt det.

Om knappt sex timmar skall jag skriva specialistexamen för blivande öron-, näs och halsspecialister. Jag vågar inte lägga mig för att försöka sova, dels för att jag inte känner att jag har pluggat tillräckligt, dels för att jag senaste månaderna har fått problem med sömnen.

Sömnproblemen yttrar sig inte i att jag har svÃ¥rt att somna, det brukar inte vara nÃ¥got problem alls även om jag har lätt att stanna uppe lite för sent, och egentligen inte heller i att jag har svÃ¥rt att vakna, men att komma upp ur sängen är hart när omöjligt. Jag har nu sex olika väckarklockor och liknande, senaste investeringarna var en Philips väckarlampa som under en halvtimme sakta ökar ljusstyrkan pÃ¥ en lampa för att simulera en naturlig gryning, och en annan väckarklocka med en kraftig vibrator att lägga under madrassen. Väckarlampan är underbar, när den har blivit ganska ordentligt ljus vaknar jag till och känner mig pigg och utsövd, och jag ligger kvar för att “dra mig” lite. En stund senare ringer i tur och ordning en vanlig (radiouppdaterad) väckarklocka, vibratorklockan, mobiltelefonen och tvÃ¥ trÃ¥dlösa telefonhandenheter (med kraftigt och irriterande ljud). Jag hör dem alla, och känner (och stänger av) vibratorklockan, och somnar om. Innan Ã¥rsskiftet var det nog ungefär 20 Ã¥r sedan jag försov mig, trots att jag av naturen är kvällsmänniska och har väldigt svÃ¥rt att vakna och komma upp pÃ¥ morgonen, men sedan Ã¥rsskiftet har jag försovit mig flera gÃ¥nger och till och med pinsamt nog kommit för sent till jobbet mer än en gÃ¥ng. Annars brukar jag vara tidig till jobbet, före mÃ¥nga kollegor. För ungefär 25 Ã¥r sedan fick jag problem med vad jag tolkade som magkatarr, och jag kom underfund med att om jag, morgontrött som jag alltid varit, gick upp drygt en timme tidigare för att hinna äta en ordentlig frukost i lugn och ro medan jag läser tidningen sÃ¥ slapp jag magbesvär. Det har varit min stadiga rutin sedan dess, men nu har nÃ¥got hänt, jag vet inte vad eller vad jag skall göra Ã¥t det. Vid ett par tillfällen har jag valt att vara vaken hela natten, för att försöka vända dygnet (det sägs fungera bättre sÃ¥ än att försöka somna tidigare), men det har inte hjälpt. Ã… andra sidan har det inte varit nÃ¥got större problem att vaka en natt och fungera hyfsat nästa dag, konstigt nog. När jag är nattjour och tvingas arbeta hela natten mÃ¥r jag inte bra, men dÃ¥ mÃ¥ste jag ta viktiga och potentiellt livsavgörande beslut när som helst under natten. Vakar jag hemma av egen fri vilja gör jag det som passar mig och i den takt jag vill, och ingen annan drabbas av eventuella misstag jag gör av trötthet eller utmattning.

Studierna, ja… Jag vill försöka beskriva mitt dilemma men jag känner att det är svÃ¥rt att formulera det just nu, kanske för att klockan snart är fyra pÃ¥ natten och vare sig nÃ¥gra dubbla espresso eller ett par burkar energidryck kan fÃ¥ mig riktigt i samma mentala skick som jag borde kunna vara dagtid. Det är, Ã¥tminstone för mig i min unika situation, väldigt Ã¥ngestskapande att stÃ¥ inför ett till synes gränslöst hav av information som jag förväntas ta till mig. Jag vet, och plÃ¥gas av, att andra i min situation kan hantera det pÃ¥ ett rationellt sätt. Mitt livs hittills enda manifesta panikattack (som jag med min senare kunskap inom psykiatri och diagnoser vet att det bör ha varit) fick jag när jag gick en ettÃ¥rig utbildning för att bli underskötare. Det här var innan jag började läkarutbildningen, sÃ¥klart. Jag hade pÃ¥ känn att jag ville bli läkare, men hade ingen erfarenhet av vÃ¥rden och valde att börja arbeta som vÃ¥rdbiträde pÃ¥ en medicinavdelning pÃ¥ S:t Görans sjukhus, och genom jobbet gick jag sedan först en tioveckors kurs för att bli utbildat vÃ¥rdbiträde, senare en 40-veckors kurs för att bli riktig underskötare. Under den senare utbildningen skulle vi bland annat lära oss mer om samhälle och lagar, tror jag det var, det som under min tid i “vanliga” gymnasiet och grundskolan gick under namnet samhällskunskap. Jag skall inte svära pÃ¥ att det var just detta omrÃ¥de det handlade om, men nÃ¥got var det som inte var specifikt medicinskt. Vi skulle ha en skrivning, jag hade ingen aning om hur jag skulle närma mig denna “torra” faktakunskap, och jag kom väldigt dÃ¥ligt förberedd till skrivningen. När jag satt där och insÃ¥g att jag i princip inte kunde svaren pÃ¥ nÃ¥gra frÃ¥gor upplevde jag en snabbt och kraftigt tilltagande obehagskänsla, och efter vad jag tror mindre än en halvtimme skrev jag nÃ¥gra rader om vad jag kände pÃ¥ pappren, lämnade in dem och sprang därifrÃ¥n. Jag hade (vet jag nu) klassiska symptom pÃ¥ Ã¥ngest, med tryck över bröstet och upplevd svÃ¥righet att andas eller fÃ¥ luft. Det var verkligen den klassiska “fight or flight”-reaktionen, kämpa eller fly. En reaktion som vore normal och funktionell om jag vore stenÃ¥ldersman som mötte en ilsken björnhona med ungar pÃ¥ min vandring i skogen. Problemet var att jag inte sÃ¥g nÃ¥gon björn. Jag kände denna ofantliga oro, en äkta stressreaktion egentligen, men det fanns inget jag kunde kämpa mot eller nÃ¥got synbart eller pÃ¥tagligt (förstÃ¥eligt) som jag kunde fly frÃ¥n. Jag mÃ¥dde hemskt i den situation jag befann mig, och flydde frÃ¥n situationen. Jag gick ned till skolsköterskan (utbildningen räknades som gymnasial och gavs pÃ¥ dÃ¥varande Stadshagens vÃ¥rdgymnasium), och hon tog med mig till psyk-akuten pÃ¥ S:t Göran, där de i princip inte gjorde ett dugg. Jag antar att jag fick prata med nÃ¥gon, kanske en läkare, men det var väl ocksÃ¥ allt. Jag gick faktiskt tillbaka till skolan efter det, träffade mina kurskamrater som undrade om jag var sÃ¥ otroligt pÃ¥läst och snabb att jag faktiskt hade klarat skrivningen pÃ¥ den korta tid jag var där. Det var nÃ¥gra i kursen som stod mig närmare, som jag kände förtroende för, och vi pratade om vad som hänt och hur jag mÃ¥dde, men jag skall inte skriva mer om just det, inte just nu i alla fall.

Jag kom att tänka pÃ¥ mina tre terminer pÃ¥ fristÃ¥ende kurser i psykologi pÃ¥ Stockholms Universitet, som jag gjorde innan detta. Där lyckades jag faktiskt pÃ¥ nÃ¥got sätt studera, jag upplevde det som att det var mer gripbart, kanske mer begränsat i omfattning, och jag inser just nu när jag skriver detta att jag där och dÃ¥ faktiskt hade en fungerande studieteknik. Jag satt hemma och gjorde mindmaps över olika omrÃ¥den inom psykologin. Jag vet inte om detkan ha berott pÃ¥ att vi hade bra lärare (jag lär mig otroligt mycket genom föreläsningar och genom att frÃ¥ga, jag ställer ofta mÃ¥nga frÃ¥gor under föreläsningar), att omrÃ¥det fascinerade och fängslade mig, att det var begränsade delomrÃ¥den och förhÃ¥llandevis “smÃ¥” tentor, eller om det kan ha spelat in att jag faktiskt bara läste för mitt eget höga nöjes skull. Jag minns med glädje i synnerhet en skrivning, jag vet nu inte vilket omrÃ¥de det gällde. I skrivningen framgick hur mÃ¥nga poäng varje frÃ¥ga gav, och resultatet var godkänt eller underkänt, jag gissar att gränsen var 2/3 rätt, men gränsen var i alla fall klar och tydlig. Medan jag skrev antecknade jag pÃ¥ ett kladdpapper hur mÃ¥nga poäng jag trodde jag skulle fÃ¥ för varje frÃ¥ga jag besvarade. När jag ansÃ¥g att jag hade tillräcklig marginal för att säker bli godkänd (jag försökte att underskatta poängen varje frÃ¥ga skulle ge) lämnade jag helt enkelt in skrivningen utan att fylla i svar pÃ¥ resten av frÃ¥gorna. Det kändes lite kaxigt och/eller arrogant, men jag hade rätt och jag blev godkänd. Det är inget jag rekommenderar, skäll inte pÃ¥ mig om du gör likadant och rÃ¥kar illa ut pÃ¥ grund av det.

Jag hade medelmÃ¥ttiga betyg frÃ¥n gymnasiet men skrev 2.0 pÃ¥ högskoleprovet, maximal poäng, och jag hade mer än fem Ã¥rs arbetslivserfarenhet när jag sökte vilket gjorde att jag kunde söka i en kvot med högskoleprovspoäng plus 0,5 poäng för arbetslivserfarenhet, totalt 2,5 poäng av 2,5 möjliga. PÃ¥ gymnasiebetygen skulle jag aldrig komma in pÃ¥ läkarutbildningen, med 2,0 frÃ¥n högskoleprovet skulle jag fÃ¥ delta i lottning, men i den kvot jag sökte räckte det med 2,3 poäng om jag minns rätt. Jag skrev provet tvÃ¥ gÃ¥nger och fick 1,9 första gÃ¥ngen, som sagt 2,0 andra gÃ¥ngen. Jag tror att jag redan dÃ¥ hade läst Darrel Huffs underbara bok ‘Hur man klarar test’ (jag kan ocksÃ¥ rekommendera hans bok ‘Hur man ljuger med statistik’) som helt klart hjälpte mig med användbara tips inför högskoleprovet. Det är en bok jag kan rekommendera alla att läsa, vi kommer alla flera gÃ¥nger under livet att göra olika test av olika slag, och i den boken finns knep och strategier som är väldigt allmängiltiga. Under läkarutbildningen hittade jag även boken Study Skills and Test-Taking Strategies for Medical Students som verkade lovande, den gav mig en del bra rÃ¥d och en del självinsikt, men jag tog mig ärligt talat inte igenom hela den boken heller.

Min tentaÃ¥ngest förvärrades under läkarutbildningen, inte helt oväntat kan jag tycka sÃ¥ här i efterhand. Jag är ganska säker pÃ¥ att jag inte hade klarat mig mer än en termin eller tvÃ¥ pÃ¥ en annan läkarutbildning än den i Linköping. Studiesättet där passade mig som hand i handske. Jag sökte dit främst av tvÃ¥ skäl, dels att jag efter nÃ¥gra Ã¥r inom vÃ¥rden tyckte att det kändes orimligt att som pÃ¥ andra orter studera flera Ã¥r utan att se en patient, dels att en bekant till mig som dÃ¥ var i slutet av sin utbildning här i Stockholm varmt rekommenderade Linköping och sade att han själv skulle ha valt Linköping istället om han hade vetat mer innan han sökte läkarutbildningen. Jag visste inte mycket om hur utbildningen var upplagd med det som kallades PBI (problembaserad inlärning) när jag började, PBL (problembaserat lärande) när jag slutade. Men det var nog, för mig, det bästa med utbildningen där, tillsammans med det egentligen självklara sättet att läsa utifrÃ¥n organsystem under den prekliniska/teoretiska första halvan av utbildningen. PÃ¥ andra orter läser man t.ex. biokemi en termin, cellbiologi en annan termin, anatomi, fysiologi med mera i varsitt fristÃ¥ende block, utan att ta vara pÃ¥ den naturliga och självklara kopplingen mellan dem. I Linköping började vi med att studera rörelseapparaten och läste dÃ¥ t.ex. ryggradens, armarnas och benens anatomi (ben, muskler, nerver), fysiologi, biokemi (kalkbalansen och dess reglering), histologi (vävnadskunskap, dÃ¥ hur muskler, ben och nerver är uppbyggda) med mera. Studierna utgick frÃ¥n fallbeskrivningar, och i mindre grupper kallade “basgrupper” närmade vi oss varje fall, spÃ¥nade om vilka omrÃ¥den vi behövde lära oss mer om för att kunna förstÃ¥ detta fall, kom överens om ett antal inlärningsmÃ¥l för just vÃ¥r grupp, sedan skaffade vi oss kunskap var och en pÃ¥ sitt eget sätt och med sina egna källor. PÃ¥ den utbildningen finns ingen officiell kurslitteratur, utan var och en fÃ¥r själv välja sina kunskapskällor, vilket i mitt fall ofta innebar att jag dels valde andra böcker än majoriteten, och att jag skaffade mer än en bok per omrÃ¥de för att kunna jämföra olika källor. Det är ett sätt för mig att tillgodogöra mig ett material, att studera flera källor och utifrÃ¥n dessa olika beskrivningar skaffa mig en egen uppfattning om hur nÃ¥got fungerar. Alla författare skriver ju om sin egen uppfattning och tolkning, och även inom medicinen är sanningen relativ, det finns olika tolkningar, olika sätt att beskriva och förstÃ¥ en och samma sak, och jag verkar ha lättare att ta in kunskap om jag fÃ¥r fundera själv över vad som är sant, eller hur jag skall välja att tolka eller förstÃ¥ en viss sak. Det är nog just detta att “rÃ¥plugga”, ren “korvstoppning” som jag inte har nÃ¥got sätt att göra. Jag kan inte bara läsa en massiv text och trycka in fakta sÃ¥ som det stÃ¥r beskrivet och formulerat där. Jag har insett att mÃ¥nga andra har denna förmÃ¥ga, och flera av min kurskamrater pÃ¥ läkarutbildningen hade väldigt svÃ¥rt att acceptera att det inte finns en enda ofelbar sanning, att allt faktiskt är relativt och att allt kan beskrivas pÃ¥ olika sätt. De verkade vilja ha klart besked frÃ¥n sin lärare om vad som är rätt, gärna en sidhänvisning i en namngiven bok där man finner det som är korrekt. Det är inte nÃ¥got jag behöver eller önskar, snarare nÃ¥got som skrämmer mig eftersom det är just sÃ¥dana torra stela sanningar som jag har sÃ¥ svÃ¥rt att ta till mig. Det finns nÃ¥gra sÃ¥dana som jag blev tvungen att plugga in, biokemins citronsyracykel och anatomins plexus brachialis (den osannolikt röriga flätan av nerver mellan halsryggen och överarmen), och dessa fick jag helt enkelt repetera tills jag kunde dem.

Det jag tänkte komma till vad gäller läkarutbildningen och min tentaångest var ett specifikt tentamenstillfälle, det kan ha varit min enda (?) omtenta, någon av de prekliniska terminerna. (I Linköping hade vi en stor skrivning per termin, på allt vi hade lärt oss på dessa 20 veckor.) Jag minns inte nu vad det var jag skulle lära mig, men det var något jag verkligen inte visste hur jag skulle kunna få in i mitt huvud. Jag mådde verkligen pyton, jag hade ärligt talat ganska grav ångest, och det som gjorde att jag orkade fortsätta att försöka plugga var att jag sade till mig själv att det var OK att må så hemskt. Jag skulle klara denna vecka eller två, hur långt det nu var till skrivningen, sedan skulle jag lägga in mig på psyket. Bara klara tiden fram till skrivningen, sedan fick det gå hur det ville. Det var faktiskt det som fick mig att orka med den tentaperioden, tanken på att jag skulle försöka att bli inlagd på psykiatrisk avdelning om jag bara hade gjort skrivningen (och mådde lika dåligt efter den). Nu blev det inte så, jag mådde bättre efter tentan, som jag också klarade. Tur var kanske det, eftersom jag nu i efterhand vet att jag säkert inte skulle ha ansetts sjuk nog att behöva vård på avdelning (och det tycker nog inte jag heller så här i efterhand).

Jag har inte mÃ¥tt fullt sÃ¥ dÃ¥ligt nu inför denna skrivning, men jag har inte mÃ¥tt bra heller. Jag har fÃ¥tt tvÃ¥ veckors inläsningstid, tjänstledigt med lön, och jag har försökt att plugga varje dag, men det är svÃ¥rt bara att sätta mig med böckerna. Jag försöker med den enda metod jag hittade under läkarutbildningen, att gÃ¥ igenom gamla skrivningar och försöka svara pÃ¥ dem, slÃ¥ upp vad som verkar vara vettiga svar pÃ¥ respektive frÃ¥ga, men det tar emot det ocksÃ¥. När jag har kommit sÃ¥ här lÃ¥ngt med min text är det 3½ timme kvar till skrivningen. Vi fÃ¥r se hur det gÃ¥r och vad jag gör i eftermiddag. Skrivningen är officiellt frivillig, men ÖNH-klinikerna här i Stockholm godkänner inte en läkare som specialist utan att man har fÃ¥tt godkänt resultat pÃ¥ den “frivilliga” skrivningen.

Kanske eftermiddagen och kvällen kan ägnas Ã¥t att uppgradera till nya Wordpress 2.5, eller att göra en egen smygmaskvirknÃ¥l, eller att göra färdigt de krokade tofflorna till Edvard, eller kanske gÃ¥ ut med vänner och äta eller ta ett par öl. Vi fÃ¥r se…

Andra bloggar om: Sömnproblem, panikattack, studieteknik, högskoleprovet, tentaångest, läkarutbildning

Ämnesord: Edvard, läkare, sömn, Wordpress

Liknande innehåll:   Läkartidningen nu medlemstidning,  Barn,  Inbrott i bilen,  Kläder för att värma hemlösa, ett andra försök,  HTC TyTN II beställd idag,