Separation, del 1
070712 14:50 Livet, Relationer, Skilsmässa
Jag har inte bloggat mycket på ganska länge, som eventuella besökare kan se. Jag tror att det tyngsta skälet till detta är att det har varit så trassligt och jobbigt hemma. Larisa har tjatat i flera år (minst tre av de fyra vi varit gifta) om att hon inte kan och inte vill bo med mig, och senaste månaderna har hon även sagt åt mig att ta fram blanketter och mer information om skilsmässa. Det är nästan permanent dålig stämning hemma, vi grälar inte så sällan och ingen av oss mår bra, och jag tycker att det känns som att lilla Edvard (fyller tre i augusti) också mår dåligt av detta, vilket väl egentligen är ganska självklart.
Nu har jag laddat hem och fyllt i blanketten för ansökan om äktenskapsskillnad, skaffat de särskilda personbevis som krävs, och då vägrar hon plötsligt att skriva under. Hon har i flera år på många olika sätt uttryckt att hon hatar huset där vi bor, och att hon så snabbt som möjligt vill flytta till något annat. När jag för knappt två veckor sedan försökte prata med henne om skilsmässa skrek hon att hon ville bo kvar i huset, att hon hade ändrat sig nu. Till saken hör att huset står på mig och att jag har alla lånen (ärligt talat är lånen förmodligen lika stora som fastighetens marknadsvärde), och hon skulle nog ha svårt att lösa ut mig om hon ville bo kvar här. Vi har tidigare varit helt överens om att vi skall ha gemensam vårdnad om Edvard och att han skall bo en vecka hos oss var, men nu när jag lade fram pappren ville hon plötsligt ha ensam vårdnad, och hon tyckte inte alls längre att det var viktigt för Edvard att ha regelbunden kontakt med båda sina föräldrar.
Eftersom hon vägrade skriva under blanketten gjorde jag ett par ändringar och skickade in den själv, med bara min underskrift. Det gör ingen skillnad i sak vad gäller skilsmässan, möjligen att det kan ta lite längre tid (veckor) för det att vinna laga kraft. Igår fick Larisa brevet med delgivning från Södertörns tingsrätt, och då fick hon spel igen och säger att hon inte skall skriva under delgivningskvittot. Ärligt talat tror jag att det handlar om delvis att hon inte förstår vad det handlar om och hur det går till, delvis rädsla och oro för hur hon skall klara sig själv i ett främmande land (även om hon bott här 4½ år, pratar perfekt svenska, jobbar och har bättre grundlön än jag själv har). Jag ringde nyss till tingsrätten för att fråga vad som händer om hon inte skickar in delgivningskvittot, och får de inget svar inom tre veckor går de vidare med delgivningsman, som t.ex. kan välja att söka upp henne på arbetsplatsen. Jag får väl försöka förklara detta för henne, så att hon inser hur det fungerar, om hon bara vill lyssna på mig några minuter i sträck även när jag pratar om något som hon tycker är obehagligt.
Jag vill inte snacka skit om Larisa här, och vill försöka vara så objektiv jag kan, även om det givetvis inte är enkelt i den situation jag befinner mig. Du som läser detta skall veta att jag här skriver om min upplevelse av det hela. Jag kan personligen inte leva tillsammans med Larisa, vi har inte varit och kan troligen inte vara lyckliga tillsammans, men hon har många goda kvaliteter och är absolut inte någon dålig eller ond människa även om hon har sårat mig djupt och innerligt under lång tid.
Jag kommer förhoppningsvis att orka skriva mer om detta under den närmaste tiden, jag vet att det kommer att bli en jobbig tid med många nya konflikter, men jag är helt övertygad om att vi alla tre kommer att må mycket bättre när Larisa och jag bor på varsitt håll.
Andra bloggar om: skilsmässa, gräl, äktenskapsskillnad, gemensam vårdnad, vårdnad, delgivning, Södertörns tingsrätt
Ämnesord: äktenskapsskillnad, blogg, delgivning, Edvard, gemensam vÃ¥rdnad, gräl, Livet, Relationer, Södertörns tingsrätt, Skilsmässa, vÃ¥rdnad
Liknande innehåll: Separation, mellanspel –fyleknappande,
8 kommentarer till “Separation, del 1”
LÃ¥ter som om det är ett riktigt beslut för att alla ska mÃ¥ bra i framtiden. Det är en jobbig tid, jag är själv mitt i en skilsmässa där jag är den som ville fortsätta. Jag hoppas dock att jag kommer att mÃ¥ bra sÃ¥ smÃ¥ningom även om det känns väldigt avlägset just nu. Vi levde i ett förhÃ¥llande som jag uppfattade som mycket gott därför är det dubbelt jobbigt… Lycka till! //Mysse
Jag kan bara hålla med, skulle fira 10 års dag som gifta nästa år, har hela paketet med 2 underbara barn, hund, villa, ja allt som jag i min
enfald trodde var perfekt. Min situation är befriad från bråk, vi har höjt rösten en handfull gånger genom åren och stämt av på vägen om vi
har det ok och det har vi varit eniga om att vi har haft. Det är tufft i den grå vardagen, jag är helt säker på att man inte får det bättre på andra
sidan, självklart kommer tristessen smygande under åren som går men jag kan stå ut med det, jag kan ta att man inte är nyförälskade men att man har ett bra förhållande som gynnar barnen och ändå trivs ihop, inte bråkar utan tar sig igenom vardagen.
Som från klar himmel har min fru för ett par dagar sedan bestämt sig för att vi skall skiljas, den inre smärtan jag känner är enorm och känner
att allt bakåt är ett misslyckande, att jag har misslyckats. Hjälp mig om det finns par som kan hålla ihop ett förhållande där känslan är borta
för varandra, finns det par som håller ihop för tryggheten och att man funkar fint ihop? Jag är helt övertygad.
Det som känns svårast är för barnen, 3 o 5 år och mamma och pappa skall inte bo ihop längre, vi bråkar inte men mamma tycker mindre om pappa
än för 11 år sedan när vi träffades, hur faan skall man göra så att inte barnen kommer ikläm??
Kommer det in en ny man i hennes förhållande så har väl jag rätt att veta vad det är för en kille mina barn hoppar på magen en söndagmorgon.
Ja vissa har sagt att man går stärkt ur en skilsmässa, grattis till Er.
Sorry för allt neg men det bara värker.
Jag har läst ett antal bloggar om skilsmässa nu och det säger mig bara en sak. Skilsmässor ar inte bra, aldrig skulle jag vilja påstå. Jag har själv varit med om en, kanske inte på samma sätt som ni, utan på ett barns sätt har jag fått uppleva det..och det är minst lika ledsamt!
När jag var liten, lekte jag ofta med en flicka vid namn Marie. Hon var ett Ã¥r äldre än mig, hon hade en lillebror medans jag hade en lillebror. Min mamma och hennes mamma var “bästisar” om man nu kan uttrycka det sÃ¥. Laouise som hon hette var hos oss varje dag, men sen slutade hon komma. Jag och Marie bestämde oss för att försöka ta reda pÃ¥ vad som hänt. Fick till svar frÃ¥n bÃ¥da parter: Bara för att vi inte umgÃ¥s sÃ¥ mycket (aldrig) pÃ¥verkar det ju inte eran relation, ni fÃ¥r leka hur mkt ni vill. Och det gjorde vi ocksÃ¥...
Min mammas och pappas relation var väl inte den bästa har jag förstÃ¥t nu, men dÃ¥ var den helt normal och dom hade ju mig och Andreas som bevis pÃ¥ att dom älskade varnadra, eller hur? Pappa jobbade borta kom hem varje helg. Men sÃ¥g honom inte sÃ¥ mkt pÃ¥ helgerna heller. DÃ¥ var min förklaring att han jobbar ju sÃ¥ mkt, han mÃ¥ste ju fÃ¥ ha lote fritid för sig själv ocksÃ¥. PÃ¥ kvällarna hade han “sin” plats i soffan och jag lÃ¥g jämt och kollade pÃ¥ tv med honom. Mamma fick dra mig därifrÃ¥n.
Det var i femman, dÃ¥ är man runt elva skulle jag tro. MÃ¥ndagen den veckan kändes sÃ¥ kostig. Skolans populära grapps kollade pÃ¥ mig. Jag tänkte inte sÃ¥ mkt pÃ¥ det..men känslan fanns där hela veckan, liksom känslan att mamma inte sa sÃ¥ mkt. Pappa kom hem pÃ¥ tordags kvällen, mamma jobbade. Han sa, Emily, Andreas jag mÃ¥ste prata med er. Vi kröp upp i soffan alla tre, pappa i mitten. Han sa; mamma och jag ska skiljas. Andreas grät floder, men inte jag. Det gick liksom inte in. Därefter Ã¥kte vi till där pappa skulle pÃ¥, kanske 100 m frÃ¥n vÃ¥rt ursprungliga hus. Klockan var mkt, det var oktober, fullmÃ¥ne. Pappa och Andreas fick in, jag ville inte. Men ville inte göra pappa besviken sÃ¥ gick väl en runda inne i huset, var ute först. Där stod jag, mÃ¥nen lyste och det var sÃ¥ mörkt. där stod jag, tÃ¥rarna bara rann och det snurra bara. Mamma och Pappa. Nej. Pappa. Mamma. Mamma var rasande den kväälen “Vi skulle ju berätta tillsammans! Dom ska ju till skolan imorron! Hur tänkte du?!” Jag, Andreas och mamma lÃ¥g i samma säng den natten. Dagen därpÃ¥ var allt som vanligt för mig, en ny dag, nya möjligheter, säger man inte sÃ¥?.. Jag satt och hade syslöjd när min bror kom och skrek i fönstret, “Emily, visst är det sant, visst är det sant att vÃ¥ra föräldrar ska skiljas?” Jag nickade bara. Adam min klasskamrat som jag satt mitt emot och hade själv varit med om en skilsmässa sa bara “Näe, vad jobbigt”. Efter lektionen gick jag och Marie ut pÃ¥ toan, jag grät för mina föräldrar hade skilt sig och hon för sina hade skilt sig en vecka tidigare.
Sen kom det fram att pappa hade pratat om att skilja sig flera veckor innan och att en av dom populäragrabbseb hade hört min pappa prata om det med sin pappa. Heja pappa! Veckorna därefter har jag bara ett svagt minne av. Mamma var tyst och ledsen, Andreas lÃ¥g i mammas säng varje natt och grät. Pappa sÃ¥g jag inte. Jag grät inte. Vi hade nÃ¥gon lovdag efter det vart Marie och jag stÃ¥ende pÃ¥ toaletten igen. Jag glömmer det aldrig. Hade min pappa och Maries mamma blivit tillsammans? Va? Men mamma sa ju att han hade berättat för er. Jag var tyst och sa “Nej, det har han inte, han har inte sagt nÃ¥got alls”. Och jag kan inte minnas att han nÃ¥gon gÃ¥ng ens nämde det, de var bara att gilla läget helt enkelt. Andreas uttryckte allt genom att bli dryg, klängig, irriterad..osv. Han drömde mardrömar och ville inte sova ensam. Hos pappa var det värst. Marie hade ocksÃ¥ problem med det, hon bodde ju hos sin mamma pÃ¥ heltid. Kommer ihÃ¥g att hon berätta att man kunde höra dom ha sex pÃ¥ nätterna, det fick jag själv uppleva nÃ¥n gÃ¥ng. Andreas vart bara värre. Pappa var arg, höll pÃ¥ att slänga ut honom. Mamma fick ringa och försöka ordna upp allt. Louise var arg. Jag var inget. Jag grät aldrig, tyckte att alla andra gjorde det Ã¥t mig redan. Jag fick vara budbärare mellan mamma och pappa. Det var tillslut mig dom vände sig när dom vart desperata, jag fick sova med Andreas, “Emily, visst kan du det?, det är bra, du är duktig du”. Sen hjälpte det ju inte heller att dom pratade om varnadra, det var bara att hÃ¥lla med. Ja, pappa kan inget. Ja, pappa bryr sig inte. Ja, mamma lägger sig i allt. Ja, det var mamma som gjode att Andreas är sÃ¥ barnslig” osv.
Nu fem Ã¥r senare. Mamma är gladare, men vägrar träffa andra män för det kan hon väl inte, därefter brukar hon avsluta med att frÃ¥ga Andreas, “Andreas du vill väl inte att mamma ska skaffa sig en karl?” Pappa och Louise har ett bra förhÃ¥llande, dom är väldigt lika och skulle faktiskt säga att dom passar ihop. Andreas har kommit tillbaka till sitt vanliga jag igen. Marie och jag umgÃ¥s fortfarande.
I ungefär ett Ã¥r har jag mÃ¥tt skit. Jag har hatat mig själv. Jag har varit sÃ¥ deprimerad att jag bara har grÃ¥tit för ingenting. Jag har varit sÃ¥ deprimerad att jag inte kunnat kliva upp ur sängen vissa dagar, jag har skurit mig själv för att känna att jag lever, jag har haft den där känslan att vara hjälplös, svag…den där klumpen i halsen av rädsla.. En kompis sa alldeles nyss, “Är du ledsen för nÃ¥got som har hänt, eller är du bara deppig?” jag svara jag vet inte, Men det gör jag visst. Nu är allt bra, och det som är fel är att jag är sÃ¥ rädd för att allt blir som det har varit igen, jag skulle inte klara det! SÃ¥ jag ber er som är föräldrar, det finns inget lätt sätt inte ens ett rätt sätt..hur ni än gör sÃ¥rar ni nÃ¥gon och absolut era barn, men hur mkt det är upp till var och en av er…
“TvÃ¥ flickor sitter pÃ¥ en säng i ett rum, den ena säger “Din mamma skulle passa mkt bättre ihop med min pappa..och din pappa skulle passa mkt bättre ihop med min mamma, eller hur?” “Ja, det har du rätt i, tänk om det skulle bli sÃ¥, dÃ¥ skulle vi bli syskon” “Ja, dÃ¥ skulle vi kunna leka jämt”
Det kallar jag ironi…
Mycket bra att du tagit tag i saken. Ett kliv i rätt riktning, ett nytt gladare kapitel! Vad vårdnaden om pojken beträffar behöver du med svensk rättspraxis inte oroa dig. Du är en utmärkt farsa. Och Edvards mor är mer än smart nog att inse att det skulle skada Edvard mest av alla om hon ville kriga med dig.
Förresten, eposta mig är du snäll! Frugan vill ha tag i Helenas gamla jazzpolare.
Hejsan Martin!
Tack för de orden. Jag anser också att jag är en betydligt bättre förälder än Larisa, samtidigt som jag givetvis tycker att Edvard skall ha kontakt med oss båda och gärna dela sin tid mellan oss två även i framtiden, om han inte verkar fara illa av det.
Larisa är intelligent, det vet jag, men praktisk smarthet ligger inte riktigt för henne, är jag rädd. Hon vill kriga, hon tänker kriga, hon kommer att kriga. Hon har tjatat i mer än tre år om att hon inte vill eller kan leva med mig, ändå försöker hon nu lägga skuld på mig för att jag var den som skickade in pappren som hon tjatat på mig att ordna.
E-post pÃ¥ väg nu…
Johan, goa, rara! Vad trÃ¥kigt att du inte mÃ¥r bra och att det krÃ¥nglar sÃ¥! Men stÃ¥ ut, bara att du har komit sÃ¥ här lÃ¥ngt är starkt! Du fixar det! Men trÃ¥kigt att du ska behöva vara med om “eländet”! Vi fÃ¥r prata mer om detta och mer i livet när vi ses pÃ¥ ritigt! Skickar massor av stärkande “nät-kramar”/ din gamla kursar Lena
Hur mår du Johan?